Det är alltid lika roligt och inspirerande att sätta
igång en ny säsong med mina cookalongs på Restaurangakademien. Det har blivit
en bit över 50 kurser hittills, totalt över 250 rätter till drygt 700
deltagare. Den här dagen var det 14 livsnjutare som ville utveckla sig inom vin
och mat i kombination och som vanligt var det fem viner och en råvarubuffé som
skulle knytas samman till fem fina kombinationer.
Firman David and Nadia grundades 2010, året
efter att studievännerna David Sadie och Nadia hade gift sig. Att Davids
efternamn klingar bekant och förtroendeingivande beror såklart på landets stora
stjärna Eben Sadie, men de två är faktiskt inte alls släkt med varandra. Det
unga paret gjorde till en början vinerna på fritiden, vid sidan om sina heltidsjobb,
och David, som hade studerat vitikultur och oenologi, tog hand om huvudansvaret
för vinframställningen. Efter tre års dubbelarbete kunde han från 2013 ägna sig
på heltid åt den egna firman. Hand fru Nadia, som också är utbildad inom
vitikultur, anslöt på heltid först 2016. Filosofin är att arbeta så naturligt
som möjligt, där är det ekologiska vingårdar som gäller. Man föredrar äldre och
lågavkastande stockar i magra jordar.
Härifrån hade vi vinet 2016 Aristargos, en intressant cuvée av 50 procent Chenin Blanc, 20 procent Viognier, tolv procent Roussanne, tio procent Sémillon och åtta procent Clairette från vingårdar i Swartland. Musten är jäst med sin naturliga jäst i äldre franska ekfat, för Sémillon har man tillämpat ett par dagars skaljäsning. Det har resulterat i en elegant och något stenig doft – mer jordighet än druva faktiskt – med en finstämd nyans av citronskal, gula stenfrukter och vita blommor och tacksamt befriad från vanilj och rostade toner från ekfat. Det är elegant och komplext i sin mångnyanserade form. Smaken är precis lika tjusig, väl balanserad och både fruktig, len och fet med en fin men inte påfallande frisk syra, dock med en fin mineralitet som ger vinet fräschör.
Härifrån hade vi vinet 2016 Aristargos, en intressant cuvée av 50 procent Chenin Blanc, 20 procent Viognier, tolv procent Roussanne, tio procent Sémillon och åtta procent Clairette från vingårdar i Swartland. Musten är jäst med sin naturliga jäst i äldre franska ekfat, för Sémillon har man tillämpat ett par dagars skaljäsning. Det har resulterat i en elegant och något stenig doft – mer jordighet än druva faktiskt – med en finstämd nyans av citronskal, gula stenfrukter och vita blommor och tacksamt befriad från vanilj och rostade toner från ekfat. Det är elegant och komplext i sin mångnyanserade form. Smaken är precis lika tjusig, väl balanserad och både fruktig, len och fet med en fin men inte påfallande frisk syra, dock med en fin mineralitet som ger vinet fräschör.
Eftersom vinet var elegant ville man göra en lika elegant
rätt – vare sig maten eller vinet ska ju i kraft överträffa den andra – och rätten
skulle bygga på havssälta och syra för att matcha vinets friskhet och känsla av
mineralitet. För att möta det svagt rostade och jordiga inslaget i vinet valde
man att råsteka en potatisskiva. På de lades lite purjolök och fänkål som hade
skurits tunt och sedan smörslungats. Såsen gjordes av ostronspad och puts från
de färska ostronen, lite sauterad gul lök, vitt vin och grädde som kokades ihop
i cirka sju åtta minuter, sedan mixades och silades till en slät och luftig
sås. Smaksättningen skedde med citronsaft för att lyfta såsens syra till vinets
motsvarande nivå av friskhet. Det låg också ett pocherat ostron på de sauterade
grönsakerna, fint renskuret från sina gälar och bara pocherat i tio sekunder i
vitt vin och ostronspad. Det blev en underbar kombination – precis så som tänkt
i balans och smak.
Som andra vin hade jag valt ett riktigt skolboksexempel
på druvsorten Sauvignon Blanc, stort och intensivt aromatiskt till doften med
toner av gröna äpplen, lime, vinbärsblad, fläder, gröna ärter och sparris. Den
här typen av vin hittar man på flera ställen i världen, men ingenstans är den
så tydlig som i Marlborough längst upp i nordöst på Sydön på Nya Zeeland. Vinet
kom från Greywacke, en förstklassig firma som etablerades
av vinmakaren Kevin Judd som på 1980-talet hade gjort sig känd som en av de bästa
vinproducenterna i Marlborough genom sin firma Cloudy Bay. Nu hade vi hans 2015
Wild Sauvignon. Men det är ett vin som skiljer
sig från de allra flesta sauvignonviner i Marlborough genom att hälften av
musten är jäst i äldre franska ekfat för att ge vinet en lite lenare och
rundare textur, dessutom har just den fraktionen av vinet genomgått malolaktisk
jäsning (en process där hårdare äppelsyra omvandlas till mjukare mjölksyra),
något som nyzeeländska sauvignonviner annars aldrig genomgår. Också det har
bidragit till en lite fetare kropp och mjukare smak. Alltjämt är det här ett
skolboksexempel på Sauvignon Blanc från Nya Zeeland, men ett lite elegantare
och rikare sådant. Och riktigt gott!
Återigen ville man arbeta med
finess och valde därför att tillaga en skreiryggfilé och till det en sås som
speglade vinets syra och klorofyll. Fisken hade rimmats i treprocentig lag (bra
för smaksättningen av fisken, men den verkar också få ett lite fastare kött av
det) innan den bakades sous vide vid
41 grader i cirka 30 minuter. Fisken var helt perfekt tillagad. Det som
verkligen gjorde kombinationen helt perfekt var såsen, en klassisk vitvinssås
av fiskfond, vitt vin och grädde som grund men sedan lyft upp till vinets syra
med en riklig smaksättning av limesaft och en aromspegling av vinet med basilika
och persilja som mixades ner i såsen alldeles inför servering. För att lyckas
hitta rätt balans måste man såklart smaka på vinet och göra det när man lagar
maten. Undan för undan stämmer man av smakbalansen i såsen mot vinet i glaset. Garnityr
blev lite smörsauterade grönkål, friterad brysselkål, lite räkor och forellrom.
Det blev en vacker och väldigt god rätt som var helt underbar till vinet.
En druvsort som är betydligt mer ovanlig än Sauvignon Blanc
och därmed mindre känd för gemene vindrickare är Viognier. Det är en druvsort
som troligen har sitt verkliga ursprung i norra Grekland men som har kommit
till norra Rhônedalen med romarna. Där odlas den primärt i appellationen
Condrieu och ger underbart gulfruktiga, något kryddiga och fint blommiga viner
med mjuk syra men fin mineralitet och med en god kropp som ofta bjuder på en
liten mineralkänsla. Det här vinet kommer inte riktigt därifrån, utan från vingårdar
på platån ovanför den branta sluttningen där ursprunget har status som lantvin,
Collines Rhodaniennes. Sett till regelverket är det ett enklare ursprung, men Yves
Cuilleron är en av de bästa vinmakarna i genren och gör ett alldeles ljuvligt,
högklassigt och elegant vin med sin 2015
Viognier Les Vignes d’à Côté. För
att bevara maximal finess och renhet och skapa den elegans som druvan kan ge,
har musten jästs i ståltankar vid låg temperatur och därefter har vinet dragits
över till framför allt neutrala ekfat för sex månaders sval lagring. Resultatet
är underbart!
Trion vid det här vinet kände instinktivt att rätten skulle
vara elegant och bygga på en subtil sötaktig smak snarare än syrafrisk. De fann
den perfekta balansen genom den fina sötman i rotsaker, en len puré av kokta morötter
som monterats med smör, dessutom lite chips av friterad palsternacka (skiva den
tunt, låt skivorna torka lätt på papper så blir de krispigare när du friterar
dem i olja vid cirka 170 grader). Till detta lätthalstrade pilgrimsmusslor,
vars milda umamisötma blir ett utmärkt sällskap till vinets fruktighet. Man
hade också gjort en slags ”sås” av äpple och citronzest som hade kokats i smör,
sedan silats bort, varefter det fint smaksatta smöret smaksattes med lite
fruktig olivolja.
Så gick vi över till rött vin, från Piemonte i norra
Italien och där den framstående firman Braida, som under ledning av Giacomo
Bologna redan på 1980-talet stack ut som en av de allra bästa producenterna av
druvsorten Barbera. En av de saker man gjorde var att plantera Barbera i väldigt
bra lägen, arbeta i vingården mot ett mognad i druvorna som var högre för att ge
vinerna en rikare kropp, mer generös fruktighet och både syra och strävhet som
är mer integrerade och eleganta. I detta har man verkligen lyckats. Idag gör
familjen flera exklusiva toppviner som har nått ett världsrykte, men också
några som är mycket billigare.
Vinet 2016 Barbera d’Asti Montebruna kommer
från vingårdsläget Montebruna och det är jäst i ståltankar och sedan lagrat
under ett år i 2 000 till 5 500 liter stora slavonska ekfat. Det har
en stor och härligt körsbärsaromatisk fruktighet som tangerar solsötma utan att
vinet i något avseende är sött. Det har en god kropp och mjukt textur samt en
syra som är mer finlemmad än i genomsnittet av italienska barberaviner. För priset
(179 kronor) är det ett riktigt bra köp!
Det som de tre
matlagarna omedelbart var inne på var lammkotlettraderna. Visst kan man tänka
så, lamm och Barbera är nämligen ingen dum idé. Men grunden i att kombinera vin
och mat handlar primärt om att hitta, 1) en fyllighetsbalans mellan vinets
kropp och maträttens kraft, 2) en balans mellan vinets fruktighet och den grad
av sötma från grönsaker eller frukter som används i rätten, 3) en balans mellan
syran i vinet och motsvarande grad av syra maträtten, och 5) en balans med
vinets strävhet, som i vissa fall kan behöva rundas av. Dock inte i det här
vinet. Men det handlar inte primärt om ifall man väljer lamm, fisk eller
kyckling som basråvara.
Men man hade också en plan för allt detta. Rätten skulle vara medelfyllig, man skulle finna en balans mot vinets frukt med en kräm av blomkål och rotsaker och eftersom vare sig syra eller strävhet i vinet var särskilt uttalade behövde man inte fundera särskilt mycket på det. Det blev helt perfekt som det var. Tillägget av friterade sötpotatischips var gott och bidrog till balansen med vinets frukt och den supergoda persiljeoljan (persilja med sin stjälkar, olja, citron, lite vitlök och salt, allt detta mixades) blev ett fint tillbehör som inte behövdes för vinet men ändå passade bra till det.
Men man hade också en plan för allt detta. Rätten skulle vara medelfyllig, man skulle finna en balans mot vinets frukt med en kräm av blomkål och rotsaker och eftersom vare sig syra eller strävhet i vinet var särskilt uttalade behövde man inte fundera särskilt mycket på det. Det blev helt perfekt som det var. Tillägget av friterade sötpotatischips var gott och bidrog till balansen med vinets frukt och den supergoda persiljeoljan (persilja med sin stjälkar, olja, citron, lite vitlök och salt, allt detta mixades) blev ett fint tillbehör som inte behövdes för vinet men ändå passade bra till det.
Det sista vinet var mörkare och tätare och hade dessutom en tydligare
strävhet. Det kom från det idag 21 390
hektar stora distriktet Ribera del Duero som är det främsta och mest berömda
distriktet i Castilla y León i norra Spanien. Allra mest känt har distriktet
blivit för anrika firmor som Bodegas Vega Sicilia, kooperativet Protos (som
grundades 1927) och toppfirmor som Bodegas Alejandro Fernandez och Bodegas
Hermanos Perez Pasquas. Grannen till Bodegas Vega Sicilia har levt ett mer
stillsamt liv, trots en historia som tar oss tillbaka till 1300-talet. Finca
Villacreces fick nytt liv, och ett starkt
nytt sådant, när krögaren Gonzalo Antón köpte egendomen 2003 och lade ner stora
summor och stor möda på att renovera vingårdarna och vineriet. Idag har man 64
hektar vingård som till allra största del är planterad med Tempranillo med
mindre inslag av Cabernet Sauvignon och även Merlot – en idé som kom med
Bodegas Vega Sicilia redan i mitten av 1800-talet när ägaren Don Eloy Lecanda y
Chaves inspirerades av vinslotten i Bordeaux. Tio procent av Bordeauxdruvor har
lagt en extra stämma i 2014 Finca Villacreces och dess djupa, mörka, nästan lite bläckiga, mineraliska
och supereleganta spanska Tempranillofrukten. De franska ekfaten ger ett
komplext inslag i den härliga helheten, men trots sina drygt fyra år är vinet
fortfarande ungt. Här behövde man arbeta med maten för att fånga kraften och
tämja lite av strävheten.
Två
saker insåg den här gruppen var viktiga för att göra kombinationen perfekt. För
det första behövde rätten vara minst medelkraftig och för det andra borde något
i rätten vara av krämigt slag (fett sås, gratäng, mandelpotatispuré, risotto,
stuvning, smörstekt svamp, typ sådant). Det löstes genom en krämig svampsås och
smörstekt svamp som garnityr. Man kokade en ljus buljong av smörstekta rotsaker,
lök och rens från svamp tillsammans med vitt vin och vatten, denna buljong
kokades ihop sedan till god fyllighet och slogs på smörstekt svamp och grädde
till den sås som nu fick koka till rätt smakintensitet. Såsen mixades sedan
slät och smaksattes med salt, peppar och lite sherryvinäger för att lyfta
såsens syra och göra den mer elegant. Detta var grunden i rätten och det gjorde
att vinets strävhet blev mildare och vi istället fick lite större på vinets
fina frukt och fräschör. Smörstekt kycklingbröst och lite haricot verts blev
övriga delar i rätten – man hade helst velat ha lamm, men för kombinationens
skull spelar valet av kött ingen större roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar