lördag 6 augusti 2016

Skärgården den 4 augusti




I över två decenniers tid har jag rest som en blådåre runt hela världen, men ingen plats på jorden är så vacker, dramatisk och rofylld som Stockholms skärgård. Att bara känna havets friska bris, det svala vattnet, blicka ut över kobbar och skär, drömma sig bort bland alla exceptionella hus som pryder den ena ön efter den andra, gör gott för själen. Trots allt det magnifika är jag i stort sett aldrig här, till allra största del eftersom jag inte har någon egen båt. Tack och lov har några av mina vänner det och den här dagen var det Tom Nicola som blev skeppare när vi kastade loss för en heldag av båt, sol, bad och vardagskulinarisk hedonism.

Redan när vi kastade loss öppnades den första flaskan (för oss som inte körde båten vill säga – det är viktig att hålla på nykterhetsreglerna och agera föredöme på sjön), ett vitt vin eftersom dagen var solig och varm. Vinet kom från Kalifornien men var inte av det idag allra vanligaste slaget, det var snarare ett eko från förr då framför allt de italienska och tyska immigranterna planterade sina vingårdar med en lång rad olika druvsorter från sina hemländer. Det här var långt innan förbudstiden ändrade den amerikanska vinkulturen och långt innan Frankrikes vinkultur kom att prägla den amerikanska. Vinet 2014 Arbe Garbe från firman med samma namn, Arbe Garbe, är en högintressant cuvée av 45 procent Tocai Friulano från gamla stockar i Pagani Ranch i Sonoma Valley, 35 procent Malvasia Bianca från en vingård i Russian River Valley samt 20 procent Ribolla Gialla som också kom från Russian River Valley. När jag fick vinet blint första gången tänkte jag Chenin Blanc eller än mer troligt Grüner Veltliner tack vare den fina blommigheten, lätta kryddan och fina men inte friska syran. Det är ett riktigt läckert vin som faktiskt finns att beställa på Systembolaget.

När vi efter en knapp timmas färd hade kastat ankar i en lugn vik för att ha picknick, öppnade jag upp den andra flaskan vin, 2004 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Garennes från Simon Bize et fils, en firma jag tyvärr sällan dricker vinerna från. En fuktig och förhållandevis svår årgång och tolv års ålder är inga direkt bra förutsättningar för vit bourgogne och redan vid upphällningen röjde den något gyllene halmgula färgen att vinet hade en tydlig mognad. Mognaden bekräftades också i doften, som bjöd på gula äpplen, lite honung och en liten ton av lättrostade mandlar. Smaken var också något mogen, men den var förhållandevis frisk och med det kändes vinet både drickbart och trevligt, dock med reservation att vinet hade varit piggare för ett par år sedan och definitivt inte ska bli äldre än just så här.

Personligen tycker jag att Toast Skagen bör serveras till lite fruktigare viner än klassisk vit bourgogne (Pinot Gris, Grüner Veltliner, Viognier, och liknande) men med vinets lätt rostade mognadstoner skulle det smörstekta brödet bli en perfekt matchning. Det var riktigt lyckat, faktiskt. Och att sitta på en klippa med värmande sol som i gnistrande prakt reflekterar sig i havet, lyssna till vågornas behagliga skvalp och njuta av god mat och gott vin är en upplevelse som jag inte tycker ska sönderanalyseras av ”det perfekta mötet mellan vinet och maten”.

Det var kanske 17-18 grader i vattnet, så kändes det i alla fall, men fantastiskt skönt efter ett par timmar i värmande sol. Att sedan klättra upp på en klippa och blicka ut över havet och njuta av en kall öl är en ynnest av stort slag. Min drickbara kompis i den här underbara stunden blev en Sierra Nevada Pale Ale från Sierra Nevada Brewing Company i Chico i nordöstra Kalifornien. Härligt maltkaramellig och humleblommig och perfekt balanserad mellan fyllighet, maltsötma och humlebeska.

Cabernet Franc har alltid varit något av en favorit, särskilt i mer klassiska viner från Loire. Tyvärr är det glest mellan dem (i mitt liv i alla fall) och när jag väl får dem serverade är de antingen för tråkiga, för unga och snipiga eller för naturliga. Det behöver inte vara komplexa och exklusiva, det jag uppskattar med druvan är den eleganta röda bärfrukten, en sval gräsighet, de lena tanninerna och fräschören utan att syran i sig är påfallande hög. Ibland är det nästan enkelheten som blir det mest positiva. Och det var precis så jag upplevde den trevliga 2011 Chinon Les Petites Roches från Charles Joguet, en snart 60 år gammal domän med fokus på Cabernet Franc och ett tiotal viner på listan. Det här var ett av dem, det kom från två vingårdar om totalt 22 hektar som planterades 1969 och 1988, och det föll mig verkligen i smaken.

Väl iland igen var det dags för kalas med pizza och vin av det fullkomligt oordnade och hedonistiska men samtidigt lättgillade och enkla slaget. Medan vi gjorde förberedelserna för maten korkades en flaska 2010 Chablis från Pattes Loupes upp. Det här vinet kommer från 40-60 år gamla stockar och det vinifieras i ståltankar, men vinmakaren Thomas Pico har också ett cementägg som används till den här cuvéen. Det här är en elegant och lent texturerad chablis med finstilt syra och lätt kittlande mineralton, diskret och rent fruktig med fin längd. Att vinet hade fyllt sex år var inte direkt uppenbart, jag skulle nog beskriva vinet som ungt.

Vi fortsatte på det vita burgundiska spåret och nu från en annan producent som arbetar helt naturligt, Domaine Leflaive. Vinet var deras 2007 Meursault Premier Cru Sous Le Dos d’Ane, som kommer från en 1.62 hektar stor vingård som planterades om i flera omgångar mellan 1995 och 2004, med 2001 som första buteljerade årgång. Årgången beskrivs ofta som något svagare och svårare och den har gett viner som är helt drickmogna idag – det här vinet var just så gott och passande just nu, men mina erfarenheter av den här firmans stora problem med förtida oxidation i vinerna besannades inte i det här vinet, som jag fann vara friskt och fräscht. Kul, verkligen!

Någon direkt meny fanns inte och inga särskilda pizzor var planerade. Istället fanns det en stor deg och ett antal bunkar med olika läckra råvaror vi kunde använda helt spontant till de pizzor vi gjorde. Så Tom Nicola och jag själv tog på oss rollen som pizzabagare och tog ansvar för varannan pizza. Den första blev en knaprig pizza med tomatsås, salsicca, mozarella och ruccola. Försvinnande god, även till vinet från Domaine Leflaive. Återigen, den här dagen handlade inte om att skapa de i minsta detalj mest planerade och bästa kombinationerna, den här dagen var det avspänt kalas som gällde. Dessutom passar pizza perfekt till i stort sett vilka öl och viner som helst, allt handlar ju om vilka ingredienser man toppar pizzan med, inte om att det är just pizza.

Den andra pizzan gjordes med tomat, kokta rödbetor, getost och skinka, och på det lite finskuren persilja. En annorlunda pizza som tack vare rödbetorna passade bättre till den röda avdelningen i vinbuffén, bland annat det pinotvin som nu korkades upp.  

Heron Lake Vineyard och varumärket Miss Olivia Brion hade jag aldrig tidigare kommit i kontakt med, men nu hade vi en 2010 Miss Olivia Brion Pinot Noir från appellationen Wild Horse Valley i den sydöstra delen av Napa Valley i våra glas. Det var en ganska typisk amerikansk pinot, medelstor och medelfyllig till doft och smak och med en god intensitet i den solmogna röda bärfrukten och med en lätt kryddig nyans av ekfat i framför allt doften. Smaken var mjuk och fruktig med silkiga tanniner och balanserad syra, en smakbalans som jag direkt kände var som gjuten för ett vin i kategorin ”passar all typ av mat” och med det kunde man också kalla vinstilen ”ett perfekt pizzavin”.

Pizzorna bakades såklart på sten i en vedeldad ugn. Det är allra bästa sättet att få en knaprig botten (en pizza måste ha en knaprig botten, annars blir den soggig och kladdig) och fint eldade kanter. Fort går det, på mindre än fem minuter är de färdiga och sedan är det bara att ta ut dem och skära upp dem. Vi åt med händerna. En av alla pizzor som Tom Nicola gjorde toppades med tomat, ost, kokt skinka, svarta oliver och mozarella.

I den lite fylligare men fortfarande eleganta rödvinsstilen presenterade jag 2004 Santa Cruz Mountains från Ridge Vineyards, en cuvée av 51 procent Cabernet Sauvignon, 47 procent Merlot och en procent vardera av Petit Verdot och Cabernet Franc. Då vinet trots tolv års ålder fortfarande är att anses som ungt, hade jag dekanterat det omkring en timma innan jag serverade det. Det hade en ljuvlig doft, generöst fruktig (årgången bjöd på ett par ordentliga värmeböljor under sommaren) men med mognaden något avmattad och därmed mer finstilt och komplex, en diskret vaniljsötma från de amerikanska ekfat man använder sig av och en gnutta stenighet från den magra jorden högt där uppe i Santa Cruz Mountains. Tack vare att tanninerna hade polerats av med åren upplevde jag vinet rätt silkigt, och det var riktigt gott. Tur att det finns ett par flaskor till på Café Rotsunda.

En lite mer kännbar mognad men fortfarande dominerat av ungdomlig frukt, så kunde man beskriva den 1998 St Henri Shiraz från Penfolds som skänktes direkt från flaskan. I serien av seriösa och förstklassiga viner av Shiraz som Penfolds gör (toppvinet är såklart Grange, näst högst i rangordningen står RWT Shiraz och ett annat riktigt bra vin är Magill Estate) är det här faktiskt det vin jag tycker är allra mest elegant. Det har som väntat en djup och mörk frukt, men det som gör vinet så elegant är att det inte har någon sötaktig eller kryddig ekfatskaraktär, därmed blir vinet trots sin något yppiga och fruktiga kropp lite mer klassiskt i känslan än vad firmans andra viner är. Också det här vinet kunde vi klassa som ett riktigt bra pizzavin.

Jag ville göra en lite enklare och mer diskret pizza och gjorde den med tomatsås, fint skivade champinjoner och rikligt med timjan som toppning, innan jag strödde över riven ost och gräddade pizzan i vedugnen. I all sin enkelhet blev det en väldigt god pizza.

Pizzafesten, som hade pågått i två timmar på ståendes vid en köksbar i det store uteköket närmade sig slutet och med det förbereddes fas två i kvällsfesten. Ett svalkande och elegant rött fick bli en uppfriskande start på nästa fas och det kom i form av 2013 La Côte Pinot Noir från den unga men redan nu superhyllande firman Domaine de la Côte i Santa Rita Hills i den svalaste delen av Santa Barbara i södra Kalifornien. Färgen var vackert körsbärsröd, doften stor men elegant och fruktigt parfymerad med en lätt kryddig ton av alla de stjälkar som följer med under jäsningen. Tack vare att vinmakaren Sashi Moorman är ytterst återhållsam med ekfat, är vinet istället fruktigt, blommigt, kryddigt och komplext och till smaken är det en silkeslen struktur och en frisk syra som dominerar.

En kvartett ostar i form av den krämiga och elegant texturerade Brillat Savarin, en bit Camembert, den självklara håra komjölkosten Comté och en annan mellanhård ost jag inte minns namnet på (den påminde lite om Tomme de Savoie, men var ingen sådan).

Och till ost dricker jag och många av mina vänner vitt vin hellre än rött. Det vita kom i skepnad av en fullkomligt ljuvlig 2012 Chablis Premier Cru Fourchaume Vieilles Vignes från Domaine d’Henri, en av de allra bästa firmorna i Chablis idag. Druvorna till det här vinet kommer från en lott med 42 år gamla stockar i l’Homme Mort, en av de vingårdar som är införlivade i det större och mycket mer kända läget Fourchaume. Det är kristallklart rent, friskt och klingande mineraliskt, det har en sval och klassisk fruktighet och är absolut befriat från vinmakarens handhavande i form av ekfat, bâtonnage och förlängd lagring – det är helt enkelt ett formidabelt exempel på hur högklassig chablis ska dofta och smaka.

Det blev också klassisk röd elegans så det förslog i form av en 2000 Château Clerc-Milon från Pauillac. Helt ärligt dricker jag inte så mycket röd bordeaux nuförtiden, och det beror till stor del på att jag aldrig köper bordeauxviner, men varje gång jag får vittring på den klassiska näsan av mörk och djup men aldrig söt frukt, kryddad av grafit och ceder, med ett uns av kaffe från ekfaten, och med de fina tanninerna och den elegant finlemmade och fruktiga men helt torra smaken, då blir jag glad på gränsen till nostalgisk. Precis så här uppförde det här vinet, som jag tyckte var väldigt gott.

En nattlig prinsesstårta för att fira födelsedag (bland annat) kom lägligt tillsammans med ett förunderligt sött vin. Jag sniffade på det, provade försiktigt, sniffade lite till. Doften var bekant, läckert gulfruktig och blommig med citrusblom och honung på det sätt Muscat kan vara, men samtidigt var det friskt som av Chenin Blanc från Loire. Jag fick helt enkelt inte ihop det, det var lite för blommigt för Chenin Blanc, men det var också för tydligt syrafriskt för Muscat. Nej, jag var helt förvirrad. Gott var vinet hur som helst, riktigt j-la gott!
   När flaskan avtäcktes förstod jag varför jag var förvirrad, jag hade nämligen aldrig någonsin provat det här vinet, som kom från den kultförklarade firman Wendouree i Clare Valley, vars viner är så sällsynta att knappt ens bläcket från berättelser om dem fastnar på papper. Nu hade vi dock vinet här, på riktigt, denna 2008 Muscat of Alexandria, och det var ett himmelskt gott vin som fick sätta punkt för en helt magisk dag i skärgården. Sedan sov man gott, väldigt gott.  
 
 

Inga kommentarer: