En snabbis i London den 6 oktober

 

En dag på jobbet kan te sig väldigt olika beroende på vilket jobb man har. För min egen del är livet och arbetslivet lika varierat som den största buffé man kan tänka sig. I och för sig håller jag mig väldigt ofta på Restaurangakademien i Stockholm, där jag sedan 1998 är huvudlärare på sommelierutbildningarna, men uppdragen inom utbildning, konsultation för vinbranschen och restaurangbranschen samt research inom vinbranschen, tar mig världen över. Den här dagen stod London på arbetsschemat, en provning och intervju var planerad och med det flyttades skrivstugan till en flygplansstol istället för till kontoret på Café Rotsunda hemmavid.

Hotel Dorchester är ett klassiskt hotell med stil och finess mitt i London. Det var här provningen med viner från Verité i Sonoma skulle äga rum. Verité är en av långt över dussinet förstklassiga domäner som ingår i det magnifika imperiet Jackson Family Wines. Vi började med en liten mottagning med små cocktailtilltugg, små terriner av anka, mousse av kycklinglever, ljummen petit choux fylld med en syrlig ostkräm och små strutar fyllda med crème fraiche och toppade med forellrom.

Till det serverades en liten buffé av viner från familjens imperium och jag siktade mot en 2013 Chardonnay från Capensis med ursprung Western Cape i Sydafrika. Det var ett riktigt trevligt vin med frisk syra och sval frukt, en nyans av ek utan att i sig vara ekfatskryddig. Överlag har chardonnayviner runt om i världen blivit elegantare och det här vinet är ett mycket bra exempel på den friska och försiktigt vinifierade stil som idag har blivit legio med druvsorten.

Jag provade också ett par pinotviner, bland dem fann jag 2012 Willamette Valley Pinot Noir från Oregon och den i Sonoma baserade firman La Crema Vineyards vara det bättre. Frukten var ren och intensiv, tanninerna lena och mycket väl integrerade i den yppiga fruktkroppen, dessutom fanns här en frisk syra som skänkte en god fräschör, men jag misstänker att syran var justerad eftersom vinet dessutom hade en något värmande alkohol i slutet av smaken. Frisk syra och så pass mogen frukt att man får hög alkohol brukar inte höra ihop, således slutsatsen att syran var justerad. Nu var vinet helt okej ändå, men det var inte stort.

   Den 2012 Pinot Noir jag provade från Cambria Vineyards i Santa Maria Valley i södra Kalifornien tyckte jag var lite grovhuggen med en ganska sötaktig frukt och en tyvärr lite väl överdimensionerad ekfatskostym.

Verité är en firma grundad av Jess Jackson och den franska vinmakaren Pierre Seillan. De två hade träffats i Bordeaux redan i början av 1990-talet och även om Jess var lite påstridig och ville få över Pierre var Pierre inte alls intresserad.

   ”Men en dag utmanade han mig, han frågade om jag kunde göra ett vin av Merlot som var lika bra som vinet från Château Petrus och eftersom jag svarade att jag skulle kunna göra ett vin som var bättre än så kunde Jess inte släppa tanken”, säger Pierre och skrattar.

   Till slut for han och hustrun Monique över till Kalifornien, planterade vingården Jackson Park Vineyard i det något svalare distriktet Bennett Valley med Merlot av samma klon som odlas på Château Petrus. Det resulterade i ett vin som Jess Jackson blev så förtjust i att han kallade det ”Verité”, sanningen.

   ”Vi hade bara tänkt vara kvar där i ett par år, nu har det gått 20 år och det måste väl ändå betyda att vi verkligen trivs här”, säger Monique och brister ut i ett varmt och innerligt skratt.

   Att Pierre och Jess fann varandra och att Pierre och Monique stannade kvar i Kalifornien är jag mycket tacksam för, vinerna från Verité är inte bara de finaste i Sonoma County, det hör tveklöst till de allra bästa på temat Bordeauxdruvor i hela Kalifornien.

   Jag har besökt Verité många gånger och jag har haft den stora ynnesten att prova vinerna med Pierre lika många gånger. När det nu gavs en möjlighet att prova den senast lanserade årgången 2012 i London, tog det inte mer än fyra sekunder att bestämma sig och köpa en flygbiljett.

Det första vinet vi provade från Verité var 2012 La Muse, ett vin av cirka 85 procent Merlot, elva procent Cabernet Franc och fyra procent Malbec från noggrant väljs ut från de bästa vingårdarna man äger i Alexander Valley (l’Hermitage, l’Argile, Terre de Feu och Les Puntous) och Chalk Hill (Verité Vale, intill vineriet). Doften är medelstor och relativt djup, men den bygger mycket mer på elegans än på kraft precis enligt den franska intention som vinmakaren Pierre Seillan alltid har. Det finns en liten kryddig fatnyans i vinet, vinet har uppfostrats i till 85 procent nya franska fat i 15 månader, men en liten del av den chokladliknande kryddigheten kommer troligen också från de druvor som har vuxit i de grusigare stenjordarna uppe i bergen. Smaken är medelfyllig, ung och fortfarande en aning knuten, påfallande frisk och mineralisk och också den mer elegant än kraftig. Den svagt vegatala gräsigheten man noterar i frukten bidrar till att vinet har en bordeauxliknande elegans och i nuläget finns det också en liten kryddighet från faten i slutet av smaken.

Vinerna hade dekanterats lite mer än en timma före provningen, som sträckte sig över en och en halv timma, och hela tiden kom vinerna att utvecklas i glasen till det mer eleganta. Den iakttagelsen är värd att notera, ett vin som står pall för så mycket luft klarar också av en längre tids lagring. Just nu dricks exempelvis 2001 och 2002 alldeles utmärkt och de är inte ens fullt mogna, här talar vi om viner som troligen har ett liv som sträcker sig upp mot 30 år, eller mer.

   Att det var mer struktur i 2012 La Joie från Verité är såklart inte att undra över, stilen är inspirerad av vinerna från Pauillac och i cuvéen är det Cabernet Sauvignon som dominerar till 76 procent. Resten utgörs av tolv procent Merlot, åtta procent Cabernet Franc och fyra procent Petit Verdot. Druvorna kommer från samma vingårdar som de i La Muse, men i annan proportion och dessutom lite från l’Ouest du Volcan nedanför Mount St Helena i Knights Valley. Smaken är också betydligt mer knuten och markerad av tanniner (dock väldigt fina) och här hittar man också en påfallande läcker mörk chokladton som enligt Pierre Seillan är allra mest knuten till vingården i Knights Valley. Trots ungdomen, strukturen och den högre andelen Cabernet Sauvignon är det här vinet väldigt gott att dricka redan nu, då med än mer ordentlig luftning och till mat som lite grand rundar av strävheten.

I 2012 Le Désir från Verité är doften än mer komplex, också det logiskt eftersom vinet fångar sin finess i en balans precis mitt emellan de två tidigare vinerna. Cuvéen byggs till 64 procent av Cabernet Franc, 24 procent Merlot, åtta procent Cabernet Franc och fyra procent Malbec. Den bordeauxiska finessen är än mer uttalad här, det är ett spektakulärt vin med en läckert rostad nyans, toner av söt cigarrtobak, en lite syrligare men ändå full mogen vinbärsfrukt, därtill en liten jordighet som ytterligare ökar nyansrikedomen i vinet. Smaken är fantastisk, rent fruktig och mycket elegant med en god fräschör, silkeslena men ändå inte blyga tanniner och med en eftersmak som är minst sagt fantastisk. Det här vinet har en potential att bli en klassiker!

Att prova ett vin med några års ålder säger inte bara något om hur ett vin uppför sig i en annan årgång, det visar också vägen ett vin kan utvecklas med lagring. Således hade man också satt upp 2005 La Joie från Verité för att ge ett intressant perspektiv. Den här något svalare och påtagligt utdragna årgången gjordes vinet av 67 procent Cabernet Sauvignon, tolv procent Merlot och Cabernet Franc vardera, sju procent Petit Verdot och två små procent Malbec. Doften är medelstor, ganska djup och moget fruktig, men lika stilfull och klassisk som den i vinerna från 2012 och den är också verkligen läcker. Smaken är medelfyllig, rent fruktig och elegant med en god fräschör och faktiskt lite mer uttalade tanniner än i 2012:ans vin och det har en tydlig mineralitet och trots strukturen en rätt lång eftersmak. Ge vinet fem år till och det kommer att bli ytterst svårt att placera det i Kalifornien om man så bara har fått ett litet embryo till tanke på Bordeaux i sitt huvud.

Det är alltid intressant att jämföra storslagna viner med andra storslagna viner och därför hade panelen satt upp en trio extrema skrytviner sida vid sida. Det första av dem var det tätaste och fylligaste av dem alla, det hade en sötma som de andra saknade och en slags jordighet som ofta är typisk för vinet från Harlan Estate i Oakville, Napa Valley. Visst är 2005 Harlan Estate superläckert, men i jämförelse med de andra vinerna är det här faktiskt något kraftigare och – förlåt att jag säger det – lite mer grovt tillyxat. Smaken är fyllig, i alla fall fylligare än de andra, och den är också mer strukturerad, men det märks också tydligt att druvorna var tydligare mogna när de skördades och det hade en del toner av torkade plommon i sig!

   Vinet intill var 2005 Scarecrow från just Scarecrow, ett vin gjort av Cabernet Sauvignon från en av de allra äldsta vingårdarna för Cabernet Sauvignon i Kalifornien – i en liten lott i vingården är stockarna planterade 1945! Doften är tät, djupt fruktig och också den här intensivt vinbärskaraktäristisk, men det finns också en ganska tydlig eukalyptusaktig kryddighet i den som bidrar till en helt annorlunda stil. Smaken är drygt medelfyllig, fruktig och kanske något värmande av alkohol, men den har också en fin syra och grusig mineralitet. Dessutom har det en lite rostad nyans av choklad som jag tyckte var rätt trevlig. Ungt är det också, väldigt ungt, jag skulle ge det tre till fem år till.

Det är inte ofta man dricker vinerna från Screaming Eagle Vineyards, men det var fjärde gången jag hade 2005 Screaming Eagle Cabernet Sauvignon i glaset framför mig. Jag har nog druckit alla årgångar från Screaming Eagle Vineyards och det finns alltid en typiskt parfymerad och silkig nyans av svarta vinbär i det här vinet, men det är inte alltigenom saftigt och det har heller inte den kraften och tanninmässiga strukturen man förväntar sig av ett cabernetvin från Napa Valley. En detalj jag alltid noterar i vinet härifrån är att det har en absolut renhet, det var det renast fruktiga och mest parfymerade av alla viner i provningen, det har också en fin syra och är ytterst finstilt, med fint polerade tanniner och en lång, ren och mycket elegant eftersmak. Det är verkligen inte svårt att tycka om vinet från Screaming Eagle Vineyards och vad man än tycker om den ikoniska kultstatusen, det nästan ouppnåeliga i att hitta vinet och den oftast sanslösa prislappen på andrahandsmarknaden (från 2 000 till över 4 000 dollar flaskan, medan dess rätta pris från vineriet snarare är 850 dollar) är det här ett riktigt gott vin.

Efter provningen tog vi en snabb middag, vi tog oss till The Wolseley, ett supersnyggt och skönt brasserie på 160 Picadilly. Inredningen är klassisk och lika stilfull som storslagen, det är högt till tak och restaurangen är fylld med ett behagligt sorl. Här äter man typisk brasseriemat, ostron och skaldjur, grillad fisk, soppor och små förrätter, grillat kött, sniglar och schnitzel. Vinlistan är inte stor, den är heller inte direkt imponerande, men man kan hitta ett par goda viner som känns rimligt prissatta. Middagen hade inte riktigt satt igång, det satt fortfarande kvar gäster med afternoon tea.

Bästa köp på vinlistan var en 2006 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine Bonneau du Martray. Årgången är inte den allra säkraste, en del nollsexor kan vara lite stumma och inte alls bjuda på den stringens och fräschör man hoppas på, men håller man sig på den här nivån brukar det oftast bli bra ändå. Direkt när vinet kom var det svalt och vid den temperaturen upplevdes vinet ganska stramt, förvisso med en typisk kalkfetma och med en frukt som drog åt det lite gula och feta. Med luft skulle vinets doft och kropp öka något i intensitet, men dess mineraliska kvaliteter skulle bestå.

Ett halvdussin ostron kunde man ju tänka sig, det var ju ändå ett brasserie och innan vinet hade vunnit kraft och fetma av luft och temperatur höll det så pass mineraliskt stramt att det säkert skulle matcha de irländska ostronen perfekt. Jodå, den tesen höll!

För 32 pund kunde man beställa smörstekt piggvar med spenat och béarnaise, det lät gott. Det var en ganska rejäl portion, två feta och fint stekta piggvarsfiléer och en ordentlig hög med spenat. Smaklös spenat. I den mån man ska servera spenat, och det skulle jag aldrig ens i en snedtänd fantasi göra till mat man ska dricka vin till, då ska det vara ordentligt smaksatt och ha en god portion smör på sig. Här fick vi sköta smaksättningen själv och på smörfronten fick vi hålla tillgodo med den smörfeta såsen. Sånär som på denna gröna och vinovänliga fadäs var fisken alldeles utmärkt och vår vita bourgogne hade vuxit till sig i flaskan och trivdes alldeles perfekt i sällskap med fiskens stekyta och såsens fetma, särskilt när man hade fått pressa lite citronsaft över.

Den ganska snabba middagen rundades av med en delad varmrätt så att vi skulle stå oss ordentligt på hemredan. Det blev en fint rosastekt entrecôte med spröd grönsallad, pommes frites och lite mer av den goda béarnaisesåsen. Att vi drack vitt vin till köttet? Absolut, och det fungerar alldeles utmärkt.