På djupet i Maldiverna en vecka i oktober

 

Så där ja, dags för långtur till varmare breddgrader för den årliga resan som handlar om precis allt annat än kulinariska utsvävningar. Den här gången bar det av till Maldiverna, ett muslimskt land med lika strikt alkoholutskänkningslag som regler för vad man får ta in i landet. Alltså kunde jag inte ta med mig vare sig fläskkött, biblar, sprängämnen, vapen, knark eller pornografiskt material. ”Helvete också”, tänkte jag och packade genast ur nämnda artiklar ur bagaget innan jag passerade de granskande ögonen i tullen. ”Men”, tänkte jag och skrattade gott åt min skicklighet, ”cognacen, whiskyn och rommen jag har tappat över i drickyoghurtflaskor och packat ner bland dykutrustningen kommer de aldrig att hitta”. Och så var det, och härmed kan jag lägga till titeln professionell spritsmugglare i mitt CV. 

Halvannan timme mellan flighterna tillbringades i Star Alliance Business Lounge i Istanbul där jag, bland annat, inventerade vinskänken med lokala turkiska viner och fick mig till livs ett glas sval 2011 Selection Kavaklidere från Narince-Emir. Det var väl kanske inte den bästa smakstarten på höstens dykäventyr. Färgen var blek, doften var blek, smaken var blek. Typ så. Inte vidare gott, men heller inte direkt osmakligt. Fruktigt, lite ylligt, en aning kryddigt, tack lov inte särskilt lång smak heller. Är smaken verkligt god, får den gärna också vara lång, men den här historien var tack och lov tämligen kortlivad i gommen. Istället kastade jag mig över en röd 2011 Sur Single Vineyard Bozokbag (kul namn!) från Suvla på halvön Gallipoli. Det här visade sig vara en bordeauxblend av 57 procent Merlot, 22 procent Cabernet Franc, 19 procent Cabernet Sauvignon och resten Petit Verdot som hade fått tillbringa tolv månader i franska ekfat. Visst fanns där en del rätt fina bordeauxliknande druvdrag, till och med både en mellansmak och en rätt god finish. Jodå, det här blev det mer än ett provglas av!

Men så hittade jag ju spritskåpet, där jag först siktade likören Chambord, söt och lätt kryddig men inte alls så komplex som de flesta andra klosterlikörer. Istället slog jag upp ett lite glas av Woodford Reserve Distiller’s Select, en bourbon från Labrot and Graham som har en fin vaniljsötma och lätt bränd fatkaraktär och smakmässigt en mild sötma och rondör med en liten klädsam alkoholvärme.

Man ska ta seden dit man kommer, således landade ögonen på Yeni Raki, som jag först drack som den var (då sötkryddig, tydligt anisaromatisk med en fin lakritston), sedan spädd med vatten som är det oftast klassiska serveringssättet (då lite mildare doft, till och med lite rökigt, men faktiskt inte alls lika god). Jag förstår de turkar som har sagt till mig att de helst dricker sin raki outspädd. 

Normalt sett är maten fullkomligt medioker på dykresorna, kvällens första middag på den lyxiga dykbåten Carpe Vita gav dock hopp om mer än bara mättande mat. Grillad kyckling i en smakrik fond med rött vin och till det både ris och pommes frites (alltid lika kul att se just den kombinationen) och lite sauterade morötter och kål. Hel okej.

I glaset fick jag denna kväll ett glas 2006 Boolaroo Shiraz från firman Pettavel i Victoria, Australien. Att man väljer att servera detta röda vin kylskåpskallt är rätt intressant, vinet blir ju inte direkt godare av det, men så bör man ju också förstå att man inte dricker vin här på Maldivierna och därför inte vet exakt hur man ska göra. Som kallt var frukten sval och lite snipig, som mer rätt tempererat vid cirka 17-18 grader fylldes kroppen ut med bättre fruktdjup, men någon större kvalitet att bli imponerad av fanns inte.

I den mån man inte skulle bli mätt på de ändå ganska generöst tilltagna frukostarna, luncherna och middagarna, hade man köpt in ett par klasar med bananer, små och goda, som vi kunde nafsa på bäst vi ville. Frukt är godis.

 

Så där ja, dags för första yoghurtflaskan att öppna upp för att med vännerna smygdricka i den stora hytten. Eftersom mina spartanska markeringar på flaskorna hade försvunnit under resan, fick det bli till att blindprova. I ett stort plastglas slog vi upp några centiliter av den bärnstensfärgade drycken. Det rådde inget tvivel om att det var en maltwhisky, inte särskilt rökig men ändå med en karaktärsfull och av ålder fatig doft. Här fanns både maltsötma och en ton av sherryfaten. Om märkningen på flaskan var borta, var minnet från packningsdagen där hemma desto mer vitalt. I glaset hade vi 1983 Macallan Single Malt Whisky från Speyside, precis vad åtminstone jag var sugen på. Det var underbart med den värmande alkoholen, precis vad vi behövde efter en hel dags dykning.

   Vi tog oss vidare genom yoghurtburkarna, nu med en lite mer karamelligt sötknäckig doft med fin, nästan lite chokladrostad fatnyans. Rom, tvivelsutan, därmed stod det klart att det vi hade skänkt upp i glasen var en Appleton Estate 12 Years Old Extra från Jamaica, en alltid lika god rom. Och eftersom rom hör sjön till kändes det helt rätt att sitta och smygdricka denna fina smuggelsprit.

   Den tredje yoghurtburken innehöll en alldeles superb cognac, den 25-30 år gamla Séléction des Anges från den lilla toppfirman Pierre Ferrand. Fortfarande vackert ljus bärnsten till utseendet, ren och elegant druvig med fin vaniljton och en första hint av karamell och nougat, men något tydlig ton av mognadsoxidation och rancio stod inte att finna. En toppcognac var det dock, det skulle jag bestämt hävda!

Måltiderna på båten nådde inga högre kulinariska höjder, men de var långt bättre än förväntat och måste placeras in bland det bästa jag ätit på alla dykäventyr genom åren. En kväll blev det lammkotletter (som nästan nådde godkänt) med potatispuré och rostad lök och till det grillad paprika och en rödvinssås som jag tyckte var för onyanserad och söt för att vara riktigt god. Men eftersom sjön suger musten ur en tystas eventuella kritiska kommentarer ner blixtfort. Hunger är den bästa censuren! Och utsikten på akterdäck där vi åt gjorde ju måltiderna än mer uppskattade!

Vårt lyxiga dykfartyg hade en liten vinlista, inte särskilt noga och väl utvald, men ändå en vinlista. Ett par nummer kunde vi tänka oss och till lammet valde vi därför en 2009 Côtes du Rhône Grande Réserve från François Arnaud. Vinet hade säkert kunna ha varit gott, om det inte hade serverats för varmt, det var ju tropisk värme där vi hade ankrat båten. Hade vi beställt vinet en timma innan och inte varit så spontant vinsugna som vi alltid är, hade man kunna kyla ner det till cirka 18 grader. Som vi nu drack det var den lite slappt, förvisso varmt och rikt fruktigt och en aning kryddigt, men tyvärr utan fräschör.

Allt oftare föll vi tillbaka på en riktigt kall och skummande ljus Carlsberg Lager från Carlsberg, en öltyp jag i stort sett aldrig skulle dricka. Ljus menlös lager känns allra mest som en helt onödig dryck, så vida man inte är långt ute på Indiska Oceanen och allra mest är sugen på något kallt, okomplicerat och lättdrucket. Då fungerar Carlsbergs öl faktiskt riktigt bra, annars inte.

Kapten Adam tog sig ner på fridyk under båten medan vi dök och med sina bara händer och en krog drog han upp ett par feta jack fish och white snapper, fjällade dem och skickade sedan in dem i köket. Kocken tog med flinka händer emot fångsten, det var barbeque på stranden av en liten paradisö på gång. Den största fisken fick bli till sashimi till lunchen, riktigt bra måste jag säga, de andra skulle grillas hela. Hur många en-, två- och trestjärniga restauranger runt om i världen jag än äter på, finns det inget bättre än att äta rustik och autentisk mat, lagad på instinkt med passion, fjärran det exklusiva, det lyxiga. Den av finaste korallsand magiska vackra stranden som kantades av klart vatten och palmdjungel belystes med levande ljus och öppen eld, det gillades fisk (de stora gick strax över en timma på grillen), jätteräkor och kyckling och efter flera dagar till havs var det en gudomlig känsla att åter stå på fast mark, om än i porös sand. Det mest historiska sättet att laga mat på är att grilla och jag är övertygad om att lyckokänslan av doften och smaken av grillat är nedärvd i våra gener. Mat blir aldrig bättre än just så här!

I glasen hade vi först ett enkelt med friskt och lätt maltig smakande lageröl, Lion Lager från Lion Brewery på Ceylon, och det var precis det vi behövde när vi gick omkring på stranden och sprätte med korallsand mellan tårna. Återigen, i grunden en tråkig öl, men i sammanhanget långt mer passande än vilken india pale ale, porter eller trappist som helst!

Till den grillade fisken hade vi redan tidigare på dagen beställt fram 2011 Petit Chablis Pas si Petit från kooperativet La Chablisienne. I normala fall ett rätt enkelt men rent och friskt vitt vin, då oftast serverat i ett litet Riedelglas vid perfekta tio grader. Nu serverad i en plastmugg vid kanske 15 grader från en kylbox, en sen kväll på stranden på en tropiskt varm ö i Indiska Oceanen, jag ljuger inte alltför mycket om jag beskriver vinet som nästan himmelskt.

   Då det var blandad kompott på grillbuffén fick det också bli en flaska rött vin, 2012 Pinot Noir från Overstone i Hawkes Bay på den norra ön på Nya Zeeland. Den var typiskt saftigt rödfruktig med lena tanniner och fin syra, serverad sval ur kylboxen kändes den helt perfekt. Riktigt sjyst paradisvin helt enkelt, till både de grillade fiskarna och kycklingen med bakad potatis.

Sista kvällen tillbringades på ett slags halvlyxigt hotell i land, där vi åt på hotellets restaurang. Menyn såg precis så spretig ut som den alltid gör på turistiska ställen, med lite av precis allt. Det blir liksom aldrig riktigt bra när man ska flirta med varenda jävla matgäst som passerar istället för att hitta sin egen stil och bli mästerlig på den.

 

Då vi ändå satt i tonfiskens förlovade land, tonfiskarna simmar ju i miljontals i havet runt om alla 2 000 öar här på Maldiverna, skulle man kunna förvänta sig att tonfisken var pinfärsk och välsmakande. Riktigt så var det tyvärr inte med den sesamhalstrade tonfisk vi beställde till förrätt. Rätten såg förvisso hyggligt god ut, men tonfisken var alls på toppnivå och dessutom borde man ha skurit den i tunnare skivor.

Vinlistan var precis lika pinsamt turistisk och hopskrapad som de brukar vara på turisthotell världen över. Även om det fanns ett par nummer på listan som kunde tänkas vara godtagbara, vet man ju heller inte hur det är med skicket på vinerna. Vin i tropikerna har en tendens att vara felförvarade i värmen, med oxidation och fadd smak som resultat. Det vita vin jag beställde visade sig vara ”nästan detsamma” som den flaska den förvirrade servitören kom fram med. Tänk att det ska vara så svårt att få till det. Nåväl, vi drack hur som helst en 2011 Candidato Viura från ursprunget Vino de la Tierra de Castilla och producenten Cosecheros y Criaderas. Den första flaskan var ung och pigg, citrusfrisk och gult äppelfruktig i lätt, ren och ståltanksjäst stil. Den andra flaskan av samma vin var mörkare i färgen och helt klart ansatt av förtida mognad i värmen, men utan tydliga oxidationstoner.

   Det röda vinet vi beställde till varmrätten kom från Mendoza i Argentina och producenten Bodegas Norton. Denna 2011 Finca la Colonia Malbec kändes mer seriöst än veckans andra röda viner, det hade en riktigt fin körsbärsfrukt med en liten stenighet och fina tanniner. Det smakade riktigt gott – min längtan efter ett rätt gott vin var över.

Kött, stekt i helt stycke att skära i med en rejäl köttkniv. Det var nästa längtan. Jag är en köttätare, jag kan inte vara utan kött, så enkelt är det. Nu fick jag en bit kött, i och för sig på tråkigast tänkbara sätt – grillad oxfilé med bakad potatis och svampsås. Men ändå, kött är kött och jag är köttätare. Medium rare beställde jag, medium rare fick jag. En skön avslutning på en fantastisk vecka på Maldiverna.