En middag på tre, den 6 september

En har Kalifornien i sin cave, en har Rhône i sin, en är sugen på vin från Bourgogne. En middag på tre blir därför hur bra som helst.

Två karaffer med mörkt färgade viner står dekanterade när jag kommer inflygande efter en sju timmars hård föreläsning om vinmakning. Suget efter något uppfriskande är stort, så en flaska uppfriskande rött dekanteras för att ge liv. Bourgogne, såklart. Årgången i sig är inte stor, men vinerna levererar både ungdomlig fräschör och renodlad ursprungskänsla, därför håller jag årgången som riktigt god och pedagogiskt riktigt, om än inte storslagen. I karaffen en vackert ljusröd och lovande rödaromatiskt fruktigt 2007 Gevrey-Chambertin Aux Echézeaux Vieille Vigne från den lilla toppfirman Domaine Fourrier. Vingårdens läge är det minsann inget fel på där den ligger inklämd alldeles intill Mazoyères-Chambertin i den södra delen av kommunen Gevrey-Chambertin, inte heller utförandet i hantverket. Frukten är intensiv, ren och djup med en bytypisk jordgubbssötma parad med jordighet och sur kalkstensmineral, och som vanligt från denna förstklassiga producent är både tanniner, syror och ekfat i ypperlig balans.

Ett par smårätter fick bli förrätter till detta goda vin. En liten toast med säsongens sista smörstekta kantareller var den av dem, en rimmad, kokt och sedan hastigt bräckt tunga av gris med gröna ärter och sticklök en annan rätt. Just det salta och smakrika, utan att för den sakens skull vara kraftfullt, var de egenskaper som gjorde att det eleganta bourgognevinet passade så bra, och vinets intensiva frukt speglades fint av den milda sötman i ärterna.

Man kan ju alltid diskutera serveringsordningen som sedan följde, den var rätt knasig. Men vad tusan gör det när man är bland törstiga vänner, förvisso extremt kunniga och världsvana sådana ur ett vinperspektiv, samtidigt blir det oftast så att ju duktigare man är, desto mindre håller man på etiketten.

Av den anledningen serverade vi det fylligaste, smakrikaste och alkoholstinnaste vinet allra först. Det kom från den gamle gubben Henri Bonneau, den allra bästa producenten i Châteauneuf-du-Pape, vars viner bjuder på stor personlighet, djup och komplexitet och en kombination av det fruktyppiga och det jordiga. Rätt läckert alltså. Just den här cuvéen, 1998 Cuvée Spéciale, är oerhört sällsynt, den görs bara de allra bästa årgångarna av ett urval av de mest exceptionella faten. Hittills har vinet bara gjorts två gånger, 1990 och denna 1998. Vi hade dekanterat vinet cirka en timma innan vi provade det, ändå skulle det fortsätta att utvecklas i det stora Riedelkuporna under de två timmar det fanns något kvar av det goda vinet. Det var fylligt, rikt jordgubbs- och vildhallonfruktigt och silkeslent med den typiska lakritskryddighet som Grenache så ofta har, men mitt i den djupa frukten, fanns det också ljusare stråk av körsbär. De 16 procenten alkohol var av någon anledningen nästan helt borttrollade, särskilt till maten - och det är ju till mat som den här typen av vin ska serveras.

På tal om mat, det blev långkok à la Johan Jureskog, alltså marinerade, brynta och långsamt bräserade oxkinder serverade med sin djup koncentrerade sås, och en krämig puré av mandelpotatis, som dagen till ära hade piffats till med tryffel. Till det begynnande mogna grenachevinet från Henri Bonneau blev tryffeln ett alldeles fantastiskt välkommet sällskap.

Lika unikt var vinet 2007 The Napa Valley Reserve från just Napa Valley Reserve, en privat och ytterst exklusiv medlemsklubb i hjärtat av Napa Valley som ägs av Bill Harlan och idag har omkring 480 medlemmar. Mestadels Cabernet Sauvignon plus lite av de andra druvorna i bordeauxbuketten, och så nya franska fat enligt klassisk lyxmodell. Även det här vinet hade fått en timma i karaff innan vi gav oss på det, men då det var yngre och mer primärfruktigt, tog det längre tid på sig att blomma upp. Till en början var det vaniljkryddigt fatigt, men med luft tonades faten ner samtidigt som fruktdjupet tog sig större och rikare uttryck. Tanninerna var unga och krävde den krämiga potatispurén för att poleras, och till de smakrika oxkinderna var det här vinet, mycket tack vare dess täta frukt, alldeles perfekt.

Mest på kul blev de lite vitt, ungt och fruktigt i en stil som förde tankarna till Roussanne och Marsanne, möjligen med en skvätt Viognier som blomstergivande fläkt. Vinet hade också en fet, närmast oljig ton och även textur, liksom en förhållandevis låg syra, och hade det inte varit för att vinet upplevdes lättare och av enklare kvalitet, hade jag placerat det i Hermitage. Min gissning gick istället till Châteauneuf-du-Pape, eller Côtes-du-Rhône. Det var också fel, i alla fall till ursprunget. Det som serverades blint var 2007 Le Ciste från producenten Eric Laguerre och ursprunget Côtes du Roussillon. Rätt gott, men inte särskilt stort.

I mitt tycke var 2009 Saint-Romain från Maison Ambroise i den lilla byn Prémeaux-Prissey ett godare vin, mycket tack vare att det hade finare mineralton och friskare syra. Appellationen Saint-Romain är lite bortglömd, och även om man inte gör storslagna viner med utmejslad mineralton och komplexitet här, är många viner välgjorda och rätt goda, som det här.

En god öl är aldrig fel, den kryddiga och syrliga humlen är verkligen vederkvickande efter en kväll med riktigt goda viner. Den här kvällen blev det en med sorten Amarillo torrhumlad Hop Head Red Ale från Green Flash Brewery i San Diego. Fräscht!