onsdag 7 september 2011

En middag på tre, den 6 september

En har Kalifornien i sin cave, en har Rhône i sin, en är sugen på vin från Bourgogne. En middag på tre blir därför hur bra som helst.


Två karaffer med mörkt färgade viner står dekanterade när jag kommer inflygande efter en sju timmars hård föreläsning om vinmakning. Suget efter något uppfriskande är stort, så en flaska uppfriskande rött dekanteras för att ge liv. Bourgogne, såklart. Årgången i sig är inte stor, men vinerna levererar både ungdomlig fräschör och renodlad ursprungskänsla, därför håller jag årgången som riktigt god och pedagogiskt riktigt, om än inte storslagen. I karaffen en vackert ljusröd och lovande rödaromatiskt fruktigt 2007 Gevrey-Chambertin Aux Echézeaux Vieille Vigne från den lilla toppfirman Domaine Fourrier. Vingårdens läge är det minsann inget fel på där den ligger inklämd alldeles intill Mazoyères-Chambertin i den södra delen av kommunen Gevrey-Chambertin, inte heller utförandet i hantverket. Frukten är intensiv, ren och djup med en bytypisk jordgubbssötma parad med jordighet och sur kalkstensmineral, och som vanligt från denna förstklassiga producent är både tanniner, syror och ekfat i ypperlig balans.

Ett par smårätter fick bli förrätter till detta goda vin. En liten toast med säsongens sista smörstekta kantareller var den av dem, en rimmad, kokt och sedan hastigt bräckt tunga av gris med gröna ärter och sticklök en annan rätt. Just det salta och smakrika, utan att för den sakens skull vara kraftfullt, var de egenskaper som gjorde att det eleganta bourgognevinet passade så bra, och vinets intensiva frukt speglades fint av den milda sötman i ärterna.

Man kan ju alltid diskutera serveringsordningen som sedan följde, den var rätt knasig. Men vad tusan gör det när man är bland törstiga vänner, förvisso extremt kunniga och världsvana sådana ur ett vinperspektiv, samtidigt blir det oftast så att ju duktigare man är, desto mindre håller man på etiketten.

Av den anledningen serverade vi det fylligaste, smakrikaste och alkoholstinnaste vinet allra först. Det kom från den gamle gubben Henri Bonneau, den allra bästa producenten i Châteauneuf-du-Pape, vars viner bjuder på stor personlighet, djup och komplexitet och en kombination av det fruktyppiga och det jordiga. Rätt läckert alltså. Just den här cuvéen, 1998 Cuvée Spéciale, är oerhört sällsynt, den görs bara de allra bästa årgångarna av ett urval av de mest exceptionella faten. Hittills har vinet bara gjorts två gånger, 1990 och denna 1998. Vi hade dekanterat vinet cirka en timma innan vi provade det, ändå skulle det fortsätta att utvecklas i det stora Riedelkuporna under de två timmar det fanns något kvar av det goda vinet. Det var fylligt, rikt jordgubbs- och vildhallonfruktigt och silkeslent med den typiska lakritskryddighet som Grenache så ofta har, men mitt i den djupa frukten, fanns det också ljusare stråk av körsbär. De 16 procenten alkohol var av någon anledningen nästan helt borttrollade, särskilt till maten - och det är ju till mat som den här typen av vin ska serveras.

På tal om mat, det blev långkok à la Johan Jureskog, alltså marinerade, brynta och långsamt bräserade oxkinder serverade med sin djup koncentrerade sås, och en krämig puré av mandelpotatis, som dagen till ära hade piffats till med tryffel. Till det begynnande mogna grenachevinet från Henri Bonneau blev tryffeln ett alldeles fantastiskt välkommet sällskap.

Lika unikt var vinet 2007 The Napa Valley Reserve från just Napa Valley Reserve, en privat och ytterst exklusiv medlemsklubb i hjärtat av Napa Valley som ägs av Bill Harlan och idag har omkring 480 medlemmar. Mestadels Cabernet Sauvignon plus lite av de andra druvorna i bordeauxbuketten, och så nya franska fat enligt klassisk lyxmodell. Även det här vinet hade fått en timma i karaff innan vi gav oss på det, men då det var yngre och mer primärfruktigt, tog det längre tid på sig att blomma upp. Till en början var det vaniljkryddigt fatigt, men med luft tonades faten ner samtidigt som fruktdjupet tog sig större och rikare uttryck. Tanninerna var unga och krävde den krämiga potatispurén för att poleras, och till de smakrika oxkinderna var det här vinet, mycket tack vare dess täta frukt, alldeles perfekt.

Mest på kul blev de lite vitt, ungt och fruktigt i en stil som förde tankarna till Roussanne och Marsanne, möjligen med en skvätt Viognier som blomstergivande fläkt. Vinet hade också en fet, närmast oljig ton och även textur, liksom en förhållandevis låg syra, och hade det inte varit för att vinet upplevdes lättare och av enklare kvalitet, hade jag placerat det i Hermitage. Min gissning gick istället till Châteauneuf-du-Pape, eller Côtes-du-Rhône. Det var också fel, i alla fall till ursprunget. Det som serverades blint var 2007 Le Ciste från producenten Eric Laguerre och ursprunget Côtes du Roussillon. Rätt gott, men inte särskilt stort.

I mitt tycke var 2009 Saint-Romain från Maison Ambroise i den lilla byn Prémeaux-Prissey ett godare vin, mycket tack vare att det hade finare mineralton och friskare syra. Appellationen Saint-Romain är lite bortglömd, och även om man inte gör storslagna viner med utmejslad mineralton och komplexitet här, är många viner välgjorda och rätt goda, som det här.

En god öl är aldrig fel, den kryddiga och syrliga humlen är verkligen vederkvickande efter en kväll med riktigt goda viner. Den här kvällen blev det en med sorten Amarillo torrhumlad Hop Head Red Ale från Green Flash Brewery i San Diego. Fräscht!

17 kommentarer:

Anonym sa...

Jaha, som vanigt dricker ni viner som ingen annan får tag på och tycker er vara speciella. Detta är inte konsumentupplysning, detta är rent och skärt skryt.

MVH Gertrud Svensson

Niklas Jörgensen sa...

Se & Hör för vinnördar? Men vad gör du uppe 02:49 om natten Gertrud?

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Gertrud såg att jag kom sent, gick över och knackade på dörren, antagligen för att hon är lite sällskapssjuk om nätterna.
Att jag var trött och full och gav henne fingret retade väl upp henne.

Jag tror nog mest Gertud är avvundsjuk.

Frankofilen sa...

Hehe, det ser ut som fler nattsuddar. Gissar att Rotsundabloggen går på Napa time ;-)

Henri Bonneau verkar vara ett riktigt original av den gamla stammen. Aldrig smakat något från honom, fanns den här flaskan i listan på Roffes?

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Hej Franko,

Tiden först - nej, klockan går inte rätt på min blogg, det har den aldrig gjort, antar att det är en miss i inställningarna någonstans. Trots att klockan visar natt här, är det dag när inläggen har lags ut. Nu är jag ju inte av de tekniska skolan att jag begriper mig på att ändra tiden, om jag ens bryr mig eller orkar.

Det är inte Rolfs Kök som är leverantör av den här njutningen och vinerna kommer från egna vinkällare.

Vinerna från Bonneau är grymt goda, de är klassiska och djupa med stor komplexitet - aldrig helt perfekt "rena", men desto godare och läckrare (precis som den hädangångna Henri Jayer i Bourgogne, en legendar!).

DEt går att dricka Bonneau på Djuret/Pubologi, både deras vanliga och toppselekteringen Celestine. Den sällsynta Cuvée Spéciale måste man nog (såvitt jag vet) ha haft turen att komma över. Och den kostar dessutom därefter ...

Frankofilen sa...

Aha, tack för info.

Anonym sa...

Jag har inte återhämtat mig än! Vilka j-vla viner, puuhhh...
Känns extra skönt att veta att det ligger några lådor o skräpar i källaren av Bonneau!

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Jag hoppade över kostskottet i morse.

Tunga och Fourrier, och oxkind och Bonneau får väl ändå anses vara hälsostärkande, eller?

Anonym sa...

Typiskt karlar - skoja bort kritik...

Gertrud

Keen sa...

Gertrud:

Det är ju det som är det roliga. Att få läsa om viner som inte är självklara att komma över, dels för att det är kul och inspirerande och dels för att veta vad man ska leta efter!


Blev, som antagligen Frankofilen blev också, lite bortfintad av Zwampens inlägg om Rolfs.

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Keen,

Nog blir det lite luddigt. Jag ber om ursäkt.

Maten stod köket på Rolfs Kök för, men de sällsynta vinerna kom från våra egna vinkällare.

Michel

Frankofilen sa...

Tyckte väl jag kände igen den där oxkinden... Vem Direktör Isterbuk är tänker jag inte ens fråga om ;-)

Gertrud blir nog tyst och nöjd bara hon får lite blodduva nedsköljd med en gammal claret, no? ;-)

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Kära Franko,

Du är en skarp bildprovare! Det brunda kökets kung lagar ju precis sådan mat. Inget krafs, inga djälva bollfransar. Rakt på bara.

Och Direktör Isterbuk är som du mycket riktigt förstod ingen annan än den gamla (tjocka) cafévärden.

Gertrud, ja, dessa fruntimmer.
Blodduva och claret blir nog bra nattamat.

Jens sa...

Vill man ha konsument upplysning för ni drickats finns det bättre sidor än den här!!
Är det däremot inspiration när man sitter och planerar helgens middag finns det ingen bättre blogg att läsa! Man sitter och planerar, läser ett inlägg och vips har middagen utökas med 3 extra rätter och tankarna börjar gå på högvarv. Några bourgone att prova parallellt till huvudrätten, absolut! Champange med chips när fäderna kommer, självklart! Osv.
Tack för inspiratonen!!

Anonym sa...

Blodduva är gott, men claret har jag nog aldrig smakat, var kommer det vinet ifrån?

Gertrud

Keen sa...

Ingen fara, listade ut att det ungefär höll sig på det sättet. Enda var väl att rätterna var olika!



Gertrud,

Claret kommer från England, via bordeaux!

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Jens,

Tack för smicker - tanken med berättelserna från caféet och förnöjelser vid andra middagsbord är inte tänkta att fungera som inköpstips.
Däremot inspiration, som du så riktigt säger.
I grunden är Café Rotsunda ett motpol till allt måttligt, allt folkligt, allt präktigt och korrekt, och lyfter fram det som är överlägset viktigare än alla poäng och all perfektion som tyvärr omgärdar vinet hos både skribenter, vinsamlare, vindrickare, bloggare, etc, alltså njutningen.

Gertrud, du borde veta vad claret är, du har ju för tusan bjudit mig på sådant lättdricka.