Middag den 14 januari

När ett gäng absoluta vintokar träffas, händer det saker. Förutom att pratet landar i god jord, blir det fart på fötterna till och från vinkällaren. Så blev det denna kväll, och jag hoppas att jag fått till redovisningen i någotsånär kronologisk ordning.

Vi började hur som helst med en 1995 La Grande Dame från det stora huset Veuve Clicquot Ponsardin, en champagne som redan hade nått en ovanligt (tidig och) god mognad med en mjuk äpplig och brödig nyans, nästan nougatliknande arom och en fin syra. Den avnjöts till friterade rödbetschips och små surdegssnittar med anklevermousse och Granny Smith. Och det var såklart hur gott som helst.

Till bords blev det en svit om tre vita viner, alla från Bourgogne skulle det visa sig. Mina två skänktes upp i första glasen, båda från Meursault och från två av de allra bästa firmorna. Det första av dem, 2004 Meursault-Charmes Premier Cru från Domaine Comte de Lafon, var något djupare i färgen, hade en större och något fetare doft med en lätt kryddig fatnyans. I smaken trängde både en typiskt mineralton och syra fram. Nästa vin, också den en 2004 Meursault-Charmes Premier Cru, men från Domaine Roulot, var påtagligt annorlunda, och det är just dessa skillnader mellan till synes så närliggande viner som gör Bourgogne så intressant. Det senare vinet var ljusare, stramare, friskare i sin smak och mer mineralrökigt och hade dessutom en försiktigare fatkaraktär. Det var helt enkelt mer komplext. och jag höll det som de bättre av de två.
I nästa glas, upphällt av en god gäst, stod ett vin som först upplevdes mer knutet och lågmält, men som med luft blommade ut i en påtagligt med musselkalksaromatiskt mineralton som fick flera av oss att bege oss till Chablis i gissningen. Det var dock en ungdomligt (trots åldern) stram och föredämligt kritmineralisk 2000 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine Bonneau du Martray, ett ypperligt vin som passade perfekt till den krämiga soppan av mandelpotatis och schalottenlök, kokt med chablis och grädde och toppad med knaperstekt sillkremla, blodriska och stolt fjällskivling.

Rött stod på tur, och första glaset var helt säker på att ingen skulle kunna gissa vinet på, annat än att det kom från Napa Valley, var en cabernet och av god men inte märkvärdig kvalitet. Vinet hade jag ”gjort” själv, genom att hos producenten Conn Creek Vineyards i Napa Valley blanda ihop en rad spännande fatprover och låta buteljera till min egen specialcuvée, 2007 ”M” Cuvée Rostunda, 95 procent Cabernet Sauvignon och fem procent Petit Verdot från fem olika vingårdar i Napa Valley. Mest en kul grej, och ett rätt hyggligt mörkfruktigt och aningen mineralisk vin, och att det inte var bättre berodde mer på att producenten i sig inte är bättre än högst medelmåttig.
Nästa vin gjorde mig dock lite besviken, jag hade provat det ett par gånger tidigare och tyckt att det var så tacksamt befriat från rökiga undertoner. Det var därför jag hade valt det, och nu skulle jag visa mina gäster hur bra vinet var. I en överambition att dekantera denna 2007 Cabernet Franc från Raats Family Wines, kom den fina vinbärsfrukten och gräsigheten att ge vika en aning och därigenom släppa fram den typiska sydafrikanska rökighet som jag inte noterat i vinet tidigare. Därmed föll vinet, tyvärr.
Till maten, som den här kvällen gick i den lite rustika snarare än eleganta stilen, passade båda vinerna bra, men ”mitt eget” var såklart bättre. På tallrikarna hade vi confit på anka, långkokt i sitt eget fett till köttet nästan föll av benen, och till det en ragu av linser, lök, sidfläsk och salsicca inkokt i vitt vin och hönsbuljong.
Men vi hade två andra viner också, båda medtagna av gästerna. Det första av dem delade oss i två läger – för och emot. Jag var för även om jag misstänkte att vinet hade varit bättre för ett par år sedan, och gillade den syrliga, lite jordigt smutsliga men samtidigt silkigt fruktdrivna stilen av traditionell pinot från Nya världen. Min gissning gick till Bass Phillip i Australien, men vi skulle faktiskt över till Nya Zeeland och Felton Road, i glaset hade vi 2000 Pinot Noir Block 3. Hmm ... de flesta runt bordet dissade vinet. Och nog var det speciellt.
Nästa glas innehöll ett riktigt läckert vin, i alla fall om man gillar mycket av det goda. Vinet 2008 Schwarz, uteslutande av Zweigelt, görs av slaktaren och vinmakaren Johann Schwarz i ett konsulterande samarbete med Manfred Krankl från Sine-Qua-Non. Det har en tät färg och massiv doft, mycket påminnande om Syrah kryddad med Viognier, en rejäl dos av nya och exklusiva fat, men samtidigt en god rondör och fruktkropp som är riktigt tilltalande.
Fördelen med att vinkällaren hemma, är att man när lustan faller på, snabbt och enkelt kan plocka fram vadhelst man vill.

Inspirerad av Schwarz, ville jag visa ett annat riktigt fint österrikiskt vin, och tog därför fram 2002 Bandkräftn från Weinbau Wenzel, gjort uteslutande av Blaufränkisch (som jag tycker är Österrikes allra finaste blå druvsort) och framställd med samma burgundiska metoder som Michael Wenzel använder för sina pinotviner. Nu, med några års mognad, har den mörka blåbärsfrukten fått sällskap av delikata toner av tobak, sous bois och krossad peppar, och de fat som har använts har helt trollats bort. Mitt i allt djup, är det här ett elegant vin som bjuder på en silighet som inte står goda pinotviner efter.

Bensträckare och preparation för nästa svit med viner, den här gången ett tema från min vinkällare, som direkt var sprunget ur en provning som ett par av gästerna hade haft för en tid sedan, på temat årgång 2001 i Rioja. Av de fyra vinerna var den komplexa, och något mineraliskt strukturerade fint utvecklade men fortfarande unga 2001 Calvario från en liten vingård planterad 1945 och idag ägd av Finca Allende ett av de två bästa. Den andra toppen var 2001 Gran Reserva från Bodegas Remirez de Ganuza, ett vin som bjöd på en större kropp, rikare frukt, större djup och längre smak, men också lite mer polerade tanniner. Viner som alltid brukar vara goda, men som numera ”fallit lite ur ramen för modern rioja”, är de som kommer från Bodegas Roda – numera en modern nyklassiker. Den 2001 Roda I Reserva vi hade skämdes verkligen inte för sig. Tvärtom, den var riktigt god … men föll på målfotot i matchen mot de två nyss nämnda.
Ett vin som däremot föll bort, trots att det var gott (korrektur: ansågs vara gott förr om åren) i en rustikt klassisk stil, var 2001 Castillo Ygay Gran Reserva Especial från den historiska firman Marqués de Riscal. Den var lite gammaldags flyktig och sötsyrligt fruktig, i synnerhet i sällskap med de mer moderna riojorna.

De tre bästa riojorna åkte ner till de i vitt vin och grönsaker långsamt bräserade lammläggen, som serverades i sin inkokta fond och med en kräm av vitlöksrostad aubergine med getost.
Den sämre riojan åkte i vasken (här på Café Rotsunda är vi lika inne som småpojkarna med pappas kreditkort på Stureplan, men vi ”vaskar” bara exklusiva viner som vi inte gillar), och istället dekanterade en av gästerna en förträfflig malbec från toppfirman Achaval-Ferrer i distriktet La Consulta högt uppe i Mendoza. Vinet, 2007 Finca Bella Vista Perdriel kommer från gamla stockar i vingården Perdriel, och bjuder på en riktigt läckert mörkfruktig doft, god men inte överdådig kropp, med rika men samtidigt silkiga tanniner, en god syra och en lång, komplex och absolut strålande väl sammansatt smak. Det här är, lika skämtsamt och sanningsenligt utryckt, en malbec på mycket hög nivå! (950 meter respektive 93 poäng mer tydligt uttryckt.)

Lammläggen tystade inte munnen, och vinprovandet och vinsnackandet resulterade snabbt i att fler rödfyllda karaffer skickades fram. En av gästerna bjöd på klassiskt så det förslog, att vi var i Bordeaux, och troligen på västra stranden, tvekade jag inte en sekund på. Även om vinet uppförde sig klassificerat stort och djupt, fick jag en känsla av att det kunde vara en uppkäftig uppstickare från ett mindre känt område. Kanske Bourg eller Blaye, kanske Côtes de Castillon? Nej, det var mer klassiskt än så, men klassiskt utan att vara klassificerat. I glaset hade vi en riktigt god, rik och lite ceder- och tobakskomplex 2003 Château Sociando-Mallet – och den var riktigt god.

Nästa vin var, tyvärr (helvete också!!) anstruken av kork, men det var så vitt jag kan minnas det godaste korkbesudlade vin jag någonsin har provat (alltså; det var rätt gott trots att det var skadat!). Under den ytterst försiktiga korkridån vilade en ljuv, mörk, tät och intensiv cabernetfrukt, en fast men ändå moget avrundad tanninstruktur och lite stenig mineralitet. Det sällsynta vinet var 2006 Experiment No M9.36 från den nya toppfirman Ovid Vineyards uppe i Pritchard Hill, Napa Valley.
Istället poppades korken ur en 2006 Ovid Napa Valley, firmans estatevin. Alldeles oavsett det här vinet hade vunnit stort på att få luftas i karaff i en timme – eller hellre två – bjöd det direkt upp till dans i en formligen makalöst tät, djuplodad, intensivt mogen och koncentrerad, samtidigt elegant och av mager vulkaniskt jord mineralnyanserad kropp med en vidunderlig längd. I min gom var det kvällens vin – och tydligen höll många om det, för karaffen tog alldeles för snabbt slut!

Nästa vin hade också behövt en eller två timmar i karaff, men stundens ingivelse fick mig att rusa in i källaren och dra korken ur och slå upp vinet på karaff, och sedan i bourgognekupor, men med reservationen att ingen fick röra glasen på minst 15 minuter. Att lyckas få ett halvdussin vinsugna överkonsumenter av storslagna viner och vinkunskap att hålla fingrarna borta från glasen övergår mitt förstånd, men det gick faktiskt. Förklaringen? Jo, det fanns faktiskt kvar av Ovid och ett par andra godsaker i glasen.
Redan efter en fjuttig luftningskvart möttes näsan av en mörk körsbärsfrukt och en mörkröd rosenparfym, en gnutta kryddig ek och en auktoritär täthet på samma gång som finess och begynnande komplexitet höll kraften på mattan. Jag måste erkänna att det var otroligt läckert. Även smaken var förtvivlad god, ung och stadig med en tydlig men ändå något finslipad tanninstruktur, läcker syra som var mer livgivande än frisk och en lång, underbar och djävligt dyr eftersmak. Och jag som inte ens går igång på Nebbiolo. Nåväl, det finns faktiskt en del goda nebbioloviner, och den här producenten, Gaja, gör många av dem. I glaset hade vi 2004 Sorì San Lorenzo. Skön "barbaresco" upphottad med lite god Barbera. Mums!

I mellanakten, medan cafévärden diskade och omorganiserade matbordet, bjöds en chablisliknande, alldeles underbar ren och elegant 2007 Clos Pepe från Greg Brewer och hans Diatom. En urläcker chardonnay som satte oss alla på pottan innan det uppdagades att vi hade varit tvungna att lämna Bourgogne för att ta gissningen till dess facit, Santa Rita Hills i Santa Barbara.

Till bords igen, nu för dessert, som blev en mörk chokladtårta med smaksättning av svarta vinbär, till vilken två drycker serverades. I det första glaset ett sött rött vin med massor av körsbär, både söta och bittra, med god koncentration, en fin syra och en viss tanninstruktur. Vinet, 2006 Seméle Montefalco Sagrantino Passito från Cesare Sartori, hade valts först och tårtan med dess smaksättning blev den naturliga, smak- och doftdesignade partnern till vinet. Men jag hade också en annan dryck på lut, en öl från det fantastiska Brew Dog. Abstrakt, en double imperial stout med en alkoholhalt på cirka 15 procent, har smaksatts med olika sorters kakao och kaffe samt lite muscovadosocker och har sedan lagrats i ekfat under ett år. Det har en utsökt tät maltkropp med tydligt rostade malttoner, en läckert knäckig sötma, en skugga av faten och en märkligt nog försvinnande väl integrerad alkoholhalt. I mitt tycke den överlägsna vinnaren till den riktigt goda chokladtårtan.

Vi var väl två som tyckte att kvällens suraste var god – de andra tyckte nog att Rosé de Gambrinus från kultbryggeriet Cantillon i Bryssel var närmast vedervärdig. Det här ölet är en vildjäst lambic som har jästs om med lite vildhallon till en svagt rosa färg. Ölet hade legat i min vinkällare sedan 2004, så det hade nu nått en skön mognad. Det dissades ändå rätt fett! "Djävla cafévärd - servera oss ful surbira", var en rätt målande kommentar.

Kvällen avslutades med en nyklassiskt orienterad 2004 Hitching Post Pinot Noir Sanford & Benedict från (sedan Sideways, då vägkrogen Hitching Post spelade en ledande roll) den nu världsberömda firman Hartley & Ostini och den i distriktet Santa Rita Hills historiska vingården Sanford & Benedict. Som vanligt i regionen en god intensitet, fin syra och viss djup, och rätt god – i alla fall så i småtimmarnas dimma – och denna pinot fick sätta punkt för den här gångens kalas.

Summering: 7 gäster, 20 viner, 2 öl och 42 Riedelglas.