måndag 5 april 2010

Bortamatch den 4 april


Snacka om att bli förd bakom ljuset!
På ett alldeles underbart sätt, ska i ärlighetens namn tilläggas.
Jag trodde jag skulle åka iväg på en skön påskmiddag i goda vänners lag, och förvisso hade jag fått höra att det skulle serveras ett par viner från Domaine de la Romanée-Conti där under kvällen. Men att utfallet skulle bli som det blev, var jag helt ovetandes om.

Star tog emot oss med en varm kram, och ett välskänkt glas av en ljust guldgyllene champagne, som bara visade på en försiktig kolsyremousse, men en riktigt fin syra och läckert mogna toner av kanderade apelsinskal och mörk bitter choklad med en liten hint av kaffe. Så utsökt är idag en magnum av 1964 Brut Imperial från Moët & Chandon.

Det skulle sedan bara bli ett enda vitt vin under kvällen, men inte vilket vin som helst, 2004 Montrachet Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Det var kvällens enda öppna vin – alla andra serverades blint. Som förväntat är det här vinet ordentligt koncentrerat och djupt men nästan fjäderlätt elegant på samma gång. Till en början var det dock mest knutet. Årgångens fantastiska syra och mineralstringens stod dock fram redan i första klunken, men under den fyra timmar långa middagen skulle doft och smak växa, bredda sig, få större djup och högre dofthöjd. Jag förundras alltid över ”månraketen” från DRC, hur kraftigt vinet är, och hur mycket tid det behöver i flaska innan korken dras ur, eller hur mycket luft och temperatur som krävs för att vinet ska blomma ut. Dricks det nu – fyra timmar i karaff, och 16-18 graders temperatur. Annars, låt det mogna i 10-15 år till.
Just ja, vi åt ju en underbar förrätt till detta magnifika vin, en sallad på krabba med löjrom med lite varmt kuvertbröd med en liten touche av oliver. Försvinnande gott.


Det är underbart att gissa fel på ett vins ålder, det fick vi befara med nästa vin, även om jag tillslut (när jag förstod ungefär hur gammalt vinet var) prickade in exakt årgång, 1929 Chambertin Grand Cru från den sedan länge bortglömda firman Coron Père & fils. Färgen är djupt tegelbrun, doften förvånande stor och fortfarande rödfruktig (!) men läckert mogen med lite jordiga nyanser, en kryddig ton som av malört och hyggliga tanniner och acceptabel syra. Det märkliga med denna klenod, är att den växte i glaset och faktiskt höll sig över två timmar!
Nästa vin var dessvärre kaputt, hädangånget och satt på sin slutstation för länge sedan, vilket såklart var synd när flaskan avtäcktes, 1953 La Tâche Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Shit, pommes frites! Inte blev minerna gladare av nästa vin, 1959 Richebourg Grand Cru från Maison Leroy, var rejält korkdefekt.

Vilken himla tur att nästa vin var i utmärkt kondition. Doften var underbart sötfruktig, på gränsen till yppig med inslag av vildhallon och syltade jordgubbar, men samtidigt komplext mogen med bara en svag nyans av örtiga stjälkar, choklad och multna löv – till och med en liten hint av tryffel. Smaken var lika inbjudande som doften, silkig och elegant i ett helt perfekt mognadsbalans, och med en förunderlig längd. Storheten i denna 1978 Romanée-Saint-Vivant Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti var att det höll sig på ungefär samma nivå under en dryg timma. Ett av kvällens viner blev det hur som helst.
I glaset intill höll vinet inte alls lika bra, men det berodde också på att årgången i sig inte var den allra bästa. Vinet, 1982 La Tâche Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti, var betydligt ljusare, lättare och sirligare, först väldigt elegant och med sin typiskt rosen- och nyponaromatiskt ton (om än lite mindre intensiv än i riktigt bra årgångar), men med luft började vinet krokna. Tur man drack upp sitt glas fort!

Betydligt mer liv och djup stod att finna i nästa glas, som nästan hade den synnerliga nobla struktur som brukar känneteckna självaste Romanée-Conti, och ett tag trodde jag att det just var detta vin, men i en svag årgång. Så var det inte, istället var det en alldeles fenomenal årgång av ett annat och ”enklare” vin, 1985 Echézeaux Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Vilken magisk doft, fortfarande primärfruktig, nästan rödblommig och mineralmärkt, men komplext kompletterad av sekundäraromer som läder, consommé och fin choklad. Elegansen är närmast oöverträffad, och smaken lång, sensuellt silkig och närmast perfekt. Det här är nog den allra bästa tappningen från Echézeaux jag har provat.
Vinet därefter, 1999 Richebourg Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti, var både tydligt yngre och kraftfullare, dessutom knutet och nästan svårtillgängligt. Färgen var ovanligt mörk, doften tät och nästan kryddig med en massiv ton av mörka körsbär och sötsyrliga slånbär. Den initialt blommiga tonen knöt sig snabbt, så tog frukten vid under en stund, men sedan knöt sig vinet igen och förblev bråkigt och slutet under resten av kvällen. Jag har haft nöjet att prova det här vinet flera gånger, men den här gången var det hårdare och mer knutet än tidigare. Vänta och se, med andra ord. Tio år till, minst!
Om Richebourg var lätt att spika blint, var nästa vin lite svårare trots att årgången röjde sig själv rätt snabbt. Efter lite vridande och vändande på analyser och gissningar, avtäckte Star flaskan, 2003 Grands Echézeaux Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Doften var söt, yppig, förtjusande och rik med inslag av vildhallon, körsbär och lavendel, smaken lika rik och välfylld av frukt, röda blommor och parfym, och kroppen väl sammansatt och lång.

Nu, när vi hade en fin samling glas fyllda med magnifika upplevelser, serverades rosastekta ankbröst med en för vinerna mjukgörande krämig potatisgratäng, spröda sockerärter och en mörk vinsås som kändes ha en spets av apelsin och som satt perfekt till de lite yppigare vinerna.

Två blinda viner till, och nu blev det svårt. Jag kände faktiskt inte igen något av dem i den fas de just nu befinner sig i – när flaskorna avtäcktes insåg jag dock att jag hade druckit båda två. Det första vinet var mörkt fruktigt med generösa toner av moreller, nästan kolaliknande fatkryddigt och med en ung tannin- och mineralstruktur. Efter ledtråden att båda vinerna var grand crus och kom från monopoler, gick gissningen direkt till firman Mommessin och deras 2006 Clos du Tart. Riktigt gott vin, men alldeles för ungt för bästa komplexitet.
Nästa vin var alltså 2006 La Tâche Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti, och det gjorde mig lite förvånad – det påminde först inte alls om hur det smakade från fat för ett par år sedan. Först slog en ton av kokos upp mot mig, sedan choklad – och Bounty är knappast något jag förknippar med detta annars så sensuella vin. Men efterhand vinet utsattes för luft i den stora Riedelkupan, öppnade den fina röda frukten upp sig och snart vann det också sin vanliga silkighet och fint rödblommiga doft. Såklart är vinet inne i en knuten och lite stökig fas, och nog följer det den förväntade årgångsutvecklingen. Men tonen av Bounty?

Le Soul Jones skänkte upp sitt medhavda, ett fint hallon- och lakritskryddigt vin med ett fint inslag av garrigue och cypress och att det var en grenache från Châteauneuf-du-Pape tog jag för givet. Texturen var sötsilkig, en hint av sötma röjde en viss värme och tanninerna var fint mogna och smaken lång. Denna 2001 Châteauneuf-du-Pape Réservé från Château Rayas var riktigt god!
Mitt eget vin, 2001 Montevetrano från firman Azienda Agricola Montevetrano i Kampanien, hade nu nått en riktigt läckert komplex första mognadston. Att blint pricka in vinet visade sig vara svårt, och det är begripligt. Cuvéen av Cabernet Sauvignon och Merlot med en liten skvätt Aglianico är inte självklart placerad just i Kampanien. Hur som helst var vinet alldeles utsökt.

Star frågade om vi var sugna på ännu en röd bourgogne. Vilken knäpp fråga! In kom därför en karaff med en otroligt karaktärsfullt, ljust rödbärigt, förtjusande blommigt och elegant vin med en sirlig kropp, av kalkstensmineral märkt och väldigt finstilt struktur som upplevdes väldigt polerad. En gissning på Corton som ursprung slogs snabbt bort, jag kände istället att vi var i Chambolle-Musigny, och högst troligt i självaste Musigny just tack vare vinets elegans och sirliga struktur. Så var det, 2006 Musigny Grand Cru från Maison Jadot – en av de totalt 300 flaskor som görs varje år.

Dags för dessert, en försvinnande god chokladfondant med färska bär och en citrusfrisk vaniljkräm. Till den ett portvin som bjöd på en sensationell elegans och absolut perfekt mognad (men ändå var ungdomligt vital). Alkoholvärmen var väl integrerad i den yppiga mörka frukten och tanninerna hade precis börjat poleras av och gav därför vinet en väldigt läcker munkänsla. Jag gissade mig raka vägen till avbytarbänken (1970-tal, kanske 1975), och inte var mina bordsgrannar särskilt mycket närmare sanningen, 1955 Vintage Port från Taylors.

Sprit!
Med små tulpanformade glas gick jag till angrepp mot spritvagnen, och började med en fint bärnstensfärgad, av de 24 åren i ekfat karamelligt vanilj- och fatmarkerad men fortfarande fruktig 1976 Fine de Gewürztraminer från Zind-Humbrecht. Av bara farten slank också ett glas vattenklar och fint druvaromatisk Sperss Grappa di Barolo från Gaja ner. Det kändes som en perfekt avslutning på denna skogstokiga kväll.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Michel,
Är du säker på att ni inte blandade ihop glasen när det gäller La Tache och Clos de Tart 2006? Se noteringar om Clos de Tart från Parkers hemsida. Se noteringarna Coconut, chocolate richness:

The 2006 Clos de Tart reflects only a minor inclusion of stems when compared with the 2005, as well as a lighter regimen of pigeage. The ripeness of lightly-cooked black raspberry, cassis, and cherry here pushes in the direction of liqueur or even syrup, with notes of vanilla, lanolin, coconut, and caramel from the (100%) new barrels further contributing to a confectionary personality....Depth here comes via chocolate richness....

La Tache, här nämner han mörk frukt och tanniner:
Domaine de La Romanee-Conti's 2006 La Tache possesses a sense of sheer density and a viscosity – by no means precluding energy – that go beyond the other wines in the Domaine's current collection. Scents of bitter-sweet floral perfume, citrus oils, white pepper, peat, and black fruit distillates pungently, almost aggressively fill the nose. The marrow and beef gelatin aspect of this Pinot is salient, but is allied on a palpably tannic palate with similarly impressive concentrated cooked black fruits, dark mushroom stock, forest floor, smoky Lapsang tea, and licoricee

Från en lätt avundsjuk Claes som inte kunde vara med denna kväll.

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Hejsan Claes,

Som jag nämnde är jag rätt förvånad över hur just de två vinerna du nämner uppförde sig. Båda serverades blint, och jag ver i ärlighetens namn inte om de verkligen presenterades i rätt ordning. Jag erkänner att jag är förvirrad.

Logiskt sett borde Clos du Tart, som numera är känt för att vara ett mer fatigt vin än La Tâche, kunna visa på toner av kokos. Jag har haft förmånen att både prova och dricka La Tâche många gånger, men aldrig någonsin använt ordet ekfat eller kokos i mina beskrivningar.

Alltså är det rimligt att jag lämnar en reservation för just dessa två viners beskrivningar i min rapport om kvällen. Det var ju trots allt en blind provning, och sannolikheten att karafferna blandades ihop någonstans kan mycket väl finnas.

Eller så gör vi helt enkelt om hela övningen. Inte mig emot!

E.T. sa...

Det kändes mycket märkligt när dessa två karaffer avslöjades... men förväxling av vinerna, njaaaää..
Ett mirakel, Michel, att du postade blogginlägget kl. 05.41!

CAFÉ ROTSUNDA sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.