Meadowood gör Sverige den 6 februari

Bill Harlan, mannen bakom makalösa vinfirmorna Harlan Estate och Bond i Napa Valley, äger också den ofantligt lyxiga resorten Meadowood i den östra delen av Napa Valley. Här kostar ett övernattningsrum mer än vad de allra flesta människor kan begripa, men så har det heller inte snålats på en enda detalj på vare sig rummen, stugorna, poolområdet, tennisbanorna, eller den omgivande parken och naturen. Restaurangen är också så förstklassig att med rätta har man belönats med två stjärnor i Guide Michelin. Bara The French Laundry rankas högre.
I köket på Meadowood härskar den unga men redan välkända kocken Christopher Kostow, som inom branschen ofta omtalas som en av landets bästa kockar, och för vinerna svarar den franskfödda sommelieren Rom Toulon. De var båda inbjudna till den kaliforniska vinfestivalen i Helsingborg i början februari, som arrangerades av entusiasten Kurt-Inge.

Lördagens galamiddag samlade 170 gäster, som fick uppleva en mästerlig tillagad måltid, signerad just Chritopher Kostow, tillsammans med en av sina egna kockar, kökschefen från Sofiero Slottsrestaurang och elever från den lokala restaurangskolan. Vinerna hade valts av sommelier Rom Toulon, som också hade hjälp av en klass från restaurangskolan genom hela serveringen.

Vid ankomst bjöds ett glas sval 2006 Blanc de Blancs från Schramsberg, lika gott och fräscht torrt som vanligt.
Väl till bords serverades 2008 Sauvignon Blanc från Cade, en firma ägd av PlumpJack Winery och vars vingårdar till denna ståltanksjästa tappning ligger i Oakville. En liten skvätt Sémillon ingår i den här cuvéen, men i det unga stadium viner befinner sig i är det aromerna från Sauvignon Blanc som råder. Vinet serverades till en alldeles briljant rätt, inspirerad av den magiska signaturrätten Oysters and Pearls på The French Laundry. En smakrik bädd av nybakad potatis toppades med pocherat ostron, en kräm av ostronfond och smör och en sked med kaviar. I all sin enkelhet var det här en riktigt läcker rätt – och även om vinet kunde ha varit lite rikare, bjöd det på en fin kombination.

Precis på samma sätt förhöll det sig med nästa rätt – fenomenal mat och godkänt men inte lika magnifikt vin. I glaset skänktes en ståltanksjäst chardonnay från firman Hendry, 2008 Unoaked Chardonnay, som tack vare vingårdens svala läge i den övre delen av Carneros (mot Mount Veeder till) har en sval och något stram kropp med frisk syra. Tyvärr lyfte inte vinet, det gör stålchardonnay sällen, eftersom det hade en försiktigt bitter nyans som hade mått bra av en avrundning i ekfat, må så vara gamla och neutrala.
Maträtten till vinet var obeskrivbart god! En mousselin av ägg och sjöborre låg i botten av tallriken, ovanpå det en perfekt kokt bläckfrisk, och därpå en havskräftsstjärt som har stekt till perfektion, och toppad med en smakrik krämig smörsås. Kombinationen havssälta och skaldjurssötma var ytterst sublim. I mitt tycke hade vinet gärna kunnat ha haft en aning mer kropp.

Rätt tre kommer nog troligen att ligga på min topplista när jag summerar året om knappt elva månader. En tjock och perfekt stekt skiva kalvbräss som var glaserad med tryffel, dessutom toppad med tunt skivad tryffel och kastanj, fick följe av en smidig morotspuré som hade smaksatts med färsk timjan, därtill tärningar av rotsaker samt plockade blad av brysselkål som hade tillagats i alla hast så att de fortfarande var lite krispiga.
I glaset, en vid bourgognekupa, spillde den rådjursfagra serveringseleven upp en sval 2007 Russian River Pinot Noir från firman Lynmar. Den var, som väntat av firman och ursprunget, djupt rödbärig och silkigt strukturerad med en diskret kryddighet från faten som plockade upp tryffeln och den fina stekytan på brässen, samtidigt som rotsakssötman och vinets bärfruktighet ingick ett varmt och härligt äktenskap.
Jag njöt i långsamma drag av maten, och bad om påbackning av vinet – två gånger!

Nästa vin bjöd på större kraft och djup, 2005 Bacio Divino Proprietary Red från Claus Jansen och hans firma Bacio Divino. Det är byggt av Cabernet Sauvignon, med en gnutta Merlot och en fint körsbärssyrligt inslag av Sangiovese. I glaset växte vinet och bjöd på både fruktiga sidor, och mer jordigt komplexa. Hur gott vinet än var, hade det allför god tanninstruktur för den eleganta rätten. Det saknades helt enkelt fett eller krämig textur i maten för att vinet skulle smälta in i perfekt harmoni. I köket hade man nämligen halstrat en biff, därefter sjudit den i fin buljong med citronverbena till rosa perfektion. Den serverades med sin delikat umamirikt smakande buljong (som ger sträva röda viner som det vi drack en förhöjd tanninkänsla), och selleri. Vilken härlig, lättsam och finstämd maträtt!
Hade jag fått rollen som sommelier, hade jag i och för sig valt ett annat vin, oavsett att både maten och vinet var alldeles fantastiskt goda … dock var för sig.

Ostserveringen var menyns svagaste kort. Team Meadowood hade tagit med sig en lagrad hård ost det kaliforniska mejeriet Adante. Den var god, fint mjölksalt och samtidigt lätt salt, och serverades med lite av en sötsyrlig kompott av lingon. Till det fick vi ett glas 2007 Viognier från Seps Estate i Calistoga i norra Napa Valley, en firma som mer är kända för sina viner av Zinfandel. Det här vinet hade en mjukt blommig doft och smak, fruktigt men helt torr, och med en måttlig syra. Vare sig osträtten eller vinet skrevs in i historieboken.

Det gjorde heller inte dessertvinet, 2001 Muscat Canelli från Mendelson i Napa Valley. Visst fanns här en hel del personlighet av den päron- och melonaromatiska druvfamiljen Muscat, men i mitt tycke var vinet lite väl moget. När aromatiska viner når mognad, uppstår en märklig och inte särskilt intressant doftkollision mellan frukten och mognaden. Det blev lite av den varan i just det här vinet.
Desserten var dock både god och nytänkande spännande. En ganache av vit choklad och anklever utgjorde basen, och samspelet mellan chokladen och anklevern var ytterst sublim. Till detta ett mjölk- och sockerkrisp och tunna skivor av rostad banan.

På sedvanligt kalifornisk vis följde sedan en välgörenhetsauktion, där festivalens grundare och general, Kurt-Inge, tillsammans med Don Weaver från Harlan Estate, ropade ut en mängd fantastiska fotografier som hade prytt festivalhallen. Alla foton var tagna av just Kurt-Inge, som är en mycket skicklig fotograf. Jag hann knipa åt mig det allra finaste, det från Harlan Estate. Överskottet från auktionen går oavkortat till en fond för de mexikanska vingårdsarbetarna i Napa Valley, utan vilka ingen av oss skulle ha något vin att dricka.

Vilken fantastiskt middag! Christopher Kostow är en superstjärna och att han tillsammans med sitt team (de får inte glömmas) lyckades med konstycket att tillaga och servera denna fantastiska meny för 170 personer, ser jag som en stor bedrift. I min värld borde han belönas med Nobelpriset i njutningslära.