Jess
Stonestreet Jackson är en av de största vinpersonligheter som har vandrat i den
kaliforniska myllan. Den före detta advokaten slog sig 1982 in på vinodling och
lyckades i hård konkurrens skapa ett av de starkaste varumärkena inom vin i
USA, Kendall-Jackson. Det som började med ett generöst fruktigt och fatkryddigt
chardonnayvin skulle med åren växa till ett imperium, Jackson Family Wines, med
en bit över tjugo fantastiska vinegendomar i framför allt Kalifornien, men
också i Italien, Frankrike och Chile.
Anakota Wines är en sådan exklusiv satsning i
Sonoma County från Jackson Family Wines, som blev 2001 en naturlig utveckling av
först Stonestreet Winery i Alexander Valley och från 1998 den fantastiska trion
bordeauxtolkningar från Verité. Bakom de senare vinerna, som tveklöst hör till
de mest exklusiva och imponerande i Sonoma County, står den skickliga,
kompromisslösa och karismatiska vinmakaren Pierre Seillan från Cognac och
Bordeaux. Verité har inga egna vingårdar, istället har Pierre alltid förtur att
välja och vraka bland de bästa druvorna i de bästa vingårdarna som den stora
familjefirman äger i Sonoma County. Det är därför inte konstigt att han år
efter år kan producera de allra finaste röda vinerna på bordeauxtemat i den här
delen av Kalifornien.
Man gör två viner från två vingårdar uppe i
bergen i Knights Valley i nordöstra Sonoma County. Den här kvällen hade vi 2010 Cabernet Sauvignon Helena Montana
Vineyard som kommer från en 24.40 hektar stor och bitvis brant vingård på
280-300 meters höjd med en mager vulkanisk jord som bidrar till vinernas strama
struktur och livliga mineralitet. Om vinet i sin absoluta ungdom är stramt och
mineraliskt strukturerat, var det här vinet fantastiskt gott att dricka nu. Det
hade en svalt vegetal och aromatisk nyans i den intensiva vinbärsfrukten och
det fanns också en liten vaniljsöt nyans från ekfaten. Jag måste säga att jag
mycket positivt överraskad över hur fint strukturerat vinet var, tanninerna var
förvisso tydliga men fint polerade och snyggt balanserade av en livlig mineralitet.
Vi hade dekanterat vinerna cirka 30 minuter före servering, ett klokt drag då
de fortfarande är unga och behöver tid på sig att blomma ut.
Syskonvinet 2010 Cabernet Sauvignon Helena Dakota Vineyard och också ett
druvrent vin av Cabernet Sauvignon, jäst i ståltankar efter par dygns urlakning
av druvskalen vid låg temperatur och båda vinerna har mognat i helt nya franska
ekfat under en tid som lite grand överskrider ett år. Det här vinet hade en
lite större intensitet och både söta och med solmogen vinbärsfrukt, samtidigt
har det samma finess och fint sammansatta kropp, som dock är mer imponerande
till både fyllighet och struktur. Jag kunde faktiskt inte välja vilket jag
tyckte allra bäst om – det mer mineraliskt strukturerade och elegant Helena
Montana eller det djupare, fylligare, mer strukturerade men faktiskt lika
eleganta Helena Dakota. Så jag drack båda!
En
saftig ballotine av kyckling
serverades med panerad och krispigt friterad kalvbräss och till det en len
velouté av kycklingfond, vitt vin, grädde … och en god portion av tryffel. En
helt perfekt rätt till vinerna som fick en ännu lenare tanninstruktur i mötet
med den krämiga texturen i såsen. Förvisso en ljus rätt rent visuellt och kraftmässigt,
men vinerna var faktiskt inte så koncentrerade och täta som man skulle kunna
tro. Smakintensiteten i maträtten och vinerna var mycket väl avvägd.
Chris
Carpenter är en annan av stjärnvinmakarna i stallet Jackson Family Wines. Han
gjorde sin entré i den ”stora vinvärlden” som vinmakare för Cardinale och
Lokoya, två utmärkta prestigemärken från Napa Valley. Det var därför inte
märkligt att det blev just han som 2007 blev anlitad för att göra det nya
prestigevinet Mt Brave som kommer från en vingård uppe i Mount Veeder med fyra
kloner av Cabernet Sauvignon, som i de magra stenjordarna producerar små,
tjockskaliga druvor med stor intensitet och markerad struktur av tanniner ocu
mineral.
Framställningen av 2010 Mt
Veeder Cabernet Sauvignon är identisk med den för vinerna från Anakota
Wines, men Mt Veeder är en mer extrem appellation och vinerna därifrån får
alltid en större koncentration och mer utmejslad struktur än i stort sett allt
annat som görs i Sonoma County och Napa Valley. Det här vinet hade en stor doft
och fruktintensitet med inslag av mörka bär som tangerar det solmoget söta men
fortfarande skänker en god fräschör, men det som förvånar allra mest är hur
finstämda tanninerna är. Vinet är verkligen storslaget och gott och de nya
faten är ytterst väl integrerade. Precis i enlighet med den filosofi och
fingertoppskänsla som Chris Carpenter har. Det här är ett absolut fantastiskt vin för det måttliga priset, 699 kronor i Sverige!
En
skiva bakad rotselleri fångade tillsammans med stekta murklor upp vinets
jordiga nyanser och den generösa fruktigheten möttes fint av grovhyvlad
Mimoulette, den nordfranska hårdosten av komjölk som har färgats och smaksatta
av morot. Rätten kompletterades av friterade svampkroketter. Återigen en
intelligent komponerande och mycket god rätt som verkligen speglar den stil och
kvalitet som köket på Villa Källhagen levererar.
Varmrätten
var dessvärre lite tråkig, en lite väl genomstekt tournedos av oxfilé (det var
högst oväntat, stekgraderna på fisken och köttet på Villa Källhagen brukar alltid
sitta perfekt!) som upplevdes lite torr, men persiljerotskrämen var fantastiskt
god, len och mjukt söt. Till det en god kalvfond och lite rödvinsbräserad lök.
Vi hade fyra viner till varmrätten, alla
från Lokoya
som är ett av de mest prestigefyllda av vinhusen hos Jackson Family Wines.
Lokoya såg dagens ljus 1994 och blev snabbt ett av de omtalade och dyrbara
vinerna i Napa Valley. Sedan 2000, då Chris Carpenter tog över rollen som
vinmakare, gör man fyra viner och alla av dem är cuvéer från två eller flera
vingårdar i respektive bergsappellation. Att vinerna är unika och högt
efterfrågade märks på priserna (ca 3 500 kronor i Sverige, men en bit över
400 dollar i USA) och att tilldelningen till Sverige har landat på 48 eller 60
flaskor per vin.
De första två vinerna kom från Howell
Mountain och mer specifikt främst från den egna 27.50 hektar stora Keyes
Vineyard som ligger på 430-490 meters höjd och köptes av Jess Jackson 1995. Det
mest eleganta och slanka av dem var 2011
Cabernet Sauvignon Howell Mountain, ett vin som jämfört med varmare
årgångar (2011 är den svalaste och regnigaste årgång man har haft, någonsin!)
är påtagligt mer finstämt och mineralisk. Visst saknar vinet lite av det djup
och den koncentration jag är van vin, men det är i gengäld ett mycket mer transparent
och komplext vin än vanligt och det har en oväntat fin struktur som inte alls
sätter sig på tvären i gommen. Det fanns något bordeauxlikt över vinet, nyanser
av grafit och ceder som jag annars inte har hittat i vinet härifrån. Det här
var riktigt gott!
I det andra glaset stod en påtagligt
mörkare, fruktigare och yppigare 2012
Cabernet Sauvignon Howell Mountain, men samma fina mineraliska och
grafitnyanserade kvalitet som elvan bjöd på fanns även här. Båda vinerna vann
stort på luftning, det var till och med så att de dagen efter flaskorna
öppnades faktiskt upplevdes ännu mer komplexa. I båda fallen var jag positivt
överraskad över hur elegant strukturerat vinet var.
Samma
jämförelse mellan årgångar gällde också för vinet från Mount Veeder och där
närmare bestämt från den ungefär 30 hektar stora Veeder Peak Vineyard som
består av ett flertal lotter som ligger utspridda på 450 till 540 meters höjd. Ställde
man 2011 Cabernet Sauvignon Mount Veeder
mot samma årgång från Howell Mountain, var vinet från Mount Veeder det
större och mer koncentrerade, men det var också lite lättare än vanligt och det
hade den fina transparens som årgång 2011 alltid bjuder på. Egentligen ska man
inte kalla ett vin från Napa Valley bordeauxlikt, man gör inte vinerna av en
sådan anledning eller målsättning, men återigen fanns den nobla finessen i det
här vinet som man vanligen tillskriver högklassiga viner från Médoc. Den som
säger att 2011 är en dålig årgång i Napa Valley, borde faktiskt prova mer viner
från 2011 – det finns mängder med riktigt fina viner i den här årgången.
Elvans mineraliska energi gick igen i 2012 Cabernet Sauvignon Mount Veeder,
som dock har den större kropp och mörkare frukt som den varmare och på så sätt
bättre årgången har gett vinet. Jag ska inte sticka under stol med att jag
tycker att 2012 har gett ett mer storstilat vin än 2011, men allra mest är jag
imponerad över hur fantastiskt goda båda vinerna var. Trots att jag har följt
vinerna från Lokoya sedan årgång 1995 och nästan druckit alla viner i alla
årgångar, känner jag att det varje gång är en ynnest att dricka vinerna. Den
här kvällen hade jag fyra viner framför mig, en uppställning som till och med
jag blir imponerad av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar