söndag 10 maj 2009

Middag den 9 maj

Dags att samla sommelierstyrkorna för en skön vårmiddag på Café Rotsunda. Vi värmde upp gomseglet med en torr, frisk och elegant pinotdominerad NV Brut Tradition Grand Cru från Egly-Ouriet. Till denna lite tryffelsalami, rökt råddjursbog, en god Tomme des Pyrenées, lite oliver och de gamla vanliga (urgoda) lantchipsen. Det är just sältan i dessa tilltugg som får de strama aperitifvinerna att bli så läckert harmoniska. Därefter följde ett glas sval 2007 Château de Selle Rosé från Domaine Ott i Provence - vad är försommaren utan ett gott rosévin som detta, ungt och aningen friskt med en fin bärsötma, dock helt torrt med en klädsam bitter nyans och trevliga toner av lakrits. Det fick bli en champagne till medan jag slutförde första rätten. Ett glas underbart stram, torr och mycket mineraldriven 1996 Cuvée Nicolas Francois Billecart från Billecart Salmon - fullkomligt lysande bra!

Väl till bords skänktes ett blint glas (på Café Rotsunda serveras alla viner blint - diskussionen är en av middagarnas höjdpunkter) som uppvärmning. Trots att alla är mycket duktiga provare, några av landets allra skickligaste sommelierer, gick alla bet på första vinet. Inte så konstigt föresten - Silex från Kullabygdens Vingård i Skåne har få personer referenser till. Vinet är utmärkt, helt klart det bästa av de 50-talet svenska viner jag provade i höstas, torr men ändå generöst fruktigt med en fin syra, en något värmande alkohol och en fin och något blommig fruktighet. Så kan vin av druvan Solaris bli.

Första rätt blev en version av Thomas Kellers (The French Laundry och Per Se) berömda förrätt, Oysters and Pearls, i min egen tappning med Kalixrom istället för Sevruga. Gott som synden - och fantastiskt tillsammans med första serveringens viner. I första glaset en 2002 Monthélie från Comtes Lafon, ett smörigt och rikt vin med begynnande mognadsnyanser men stramt mineralig struktur. I det andra glaset bjöds ett större och påfallande yngre och stramare vin, en briljant 2002 Meursault Les Luchet från toppfirman Domaine Roulot - den allra bästa producenten i Meursault. Le Soul Jones hade tagit med sig ett formidabelt vin, med viss mognad men fortfarande ungdomligt stramt och syrafriskt - och att vi var i Meursault eller möjligen på nivån Chablis Grand Cru var vi alla eniga om (den blindgissningsförvirringen gör man ofta). Vinet visade sig vara 1988 Meursault från Coche-Dury, och det var fantastiskt välhållet för sina 20 år ... ett alldeles enastående vin som fick de andra vita bourgogerna att om inte glömmas, så åtminstone ställa sig tillrätta i ledet. Den alldeles förtjusande strama och hustypiskt mintiga 2004 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Ruchottes från Domaine Ramonet som Dan the Man tog med var också strålande god.
Jag kombinerar gärna mineralmärkta viner som dessa med rätter av ostron och musslor - just för att spegla minerliteten. Sjukt gott!

Nästa flight viner skulle avnjutas till anka i fyra serveringar. Den första ankan var en klassisk luftig anklevermousse med sauterat äpple på en toast stekt i ankfett. Det blev också en sallad på frisée, saltrostade pumpakärnor, strimlade champinjoner och confit på ankhjärta. Våren till ära lite nykokta vita sparrisknoppar med tunt skivat rökt ankbröst och pepparrotskräm. Och såklart även confit på anklår - dessa i form av en friterad vårrrulle med vårkål och shitakesvamp, serverade med en sås av ankfond, papaya, rostade sesamfrön och soja. Till ankorna behövdes lite mer smak i vinerna, därför två chardonnayviner från Santa Rita Hills i södra Kalifornien, i första glaset 2005 Gratis från Seasmoke (detta vin säljs inte, utan skänks gratis till deras bästa kunder på mailinglistan- därav det lustiga namnet), samt 2005 Sea Smoke från Brewer-Clifton - den enda producent som får köpa Chardonnay från Sea Smoke. Det var jämnt fördelat mellan gästerna vilket vin som var bäst - båda är strama och eleganta med en lite kryddig men ändå måttlig ekfatskaraktär, och med en rik frukt som ger balans åt syran. Jag tyckte nog att Gratis var det aningen bättre vinet. Team JJ (Jon och Jones) tog med sig en helt annan vinstil, fenomenalt god i sin yppiga och kristallklara gul frukt med frisk syra och god mineralitet, och med en förunderlig eftersmak. Jag var säker på ursprunget och firman, Wachau i Österrike och firman FX Pichler, men trodde det var en smaragd av Grüner Veltliner. Det var dock det sällsynta vinet 2007 Riesling Smaragd Unendlich - ett av årgångens allra bästa viner från Wachau. Och det är förbluffande gott och välgjort!
När det var dags att byta färg stänkte jag upp ett i de här sammanhangen rätt udda vin, mest på skoj. Någon grinade illa, en annan skrattade, en tredje tittade misstänksamt på mig - och jag bara log åt deras tafatta försök att pricka vinet ... California Red från Vin & Sprit, en tämligen medioker och sötsaftig soppa i enliterstetra. Ibland är det bra med referenser, även på Café Rotsunda.
Dan the Man räddade dock stämningen genom sitt kraftfulla, nästan prioratliknande vin 2005 Franchetti från Passopisciaro och deras högt belägna vingårdar på Sicilien. Kryddigt, solmoget fruktigt, men men en stram struktur och föredömlig mineralton. Petit Verdot är inte så illa.
Långsamt stekt majskycklingbröst med ett skummande täcke av murkelsås och spröda haricots verts blev en utmärkt följeslagare till mina kaliforniska pinotviner. Tyvärr var första vinet korkat - 2002 Hitching Post Pinot Noir Cargasacchi Vineyard från den i Sideways så hyllade firman Hartley & Ostini. Jag gillar deras viner, eleganta och lite syrligt strama med kalifornisk solfrukt. Tack och lov var det andra vinet i gott skick, och det var också verkligen gott i en solsöt hallon- och körsbärsfruktig stil med frisk syra och en nästan burgundisk elegans. För mig är detta vin, 2002 Terraces Pinot Noir det bästa pinotvinet från Melville Estate i Santa Rita Hills, just för att det förenar Kalifornien och Bourgogne på ett så fint sätt.
Bensträckare och sommarbus i den lite svala kvällssolen stod på menyn härnäst. Vi samlades kring en stor korg välfylld med sötaste jordgubbar och mörka körsbär och sonen AJ Styles serverade en relativt mörkfärgad rosé blint ur karaff. Vinet var rikt fruktigt - precis som jordgubbskorgen - med en god bärsötma men ändå fin syra och en liten bitter struktur, ett alldeles utsökta rosévin att fira in sommaren med ... men helt omöjligt att få tag på, dessutom hiskeligt dyrbart om det skulle säljas (vilket det inte gör). Vinet var en 2007 Estate Rosé av Merlot och Cabernet Sauvignon från Blankiet Estate i Napa Valley. Rosé kan vara hur gott som helst ... och det här är tillsammans med det från Kapscándy det finaste rosévinet i Kalifornien.
Nu hade kalvblanketten med försommarens godaste primörgrönsaker kokat färdigt och vi satte oss i matsalen igen. En ny flight pinotviner slogs upp i de stora bourgognekuporna. I det första glaset en förföriskt rödfruktig och rödblommig 2006 Champolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses från toppfirman Groffier (en av mina absoluta favoritproducenter i Bourgogne). Det här vinet är välfyllt av frukt, blommor, syra, mineral, och finess ... det är minst sagt älskvärt. Helt klart ett av kvällens viner! I nästa glas ett kraftigare och djupare vin, men med samma stramt unga och mineraldrivna struktur, 2006 Gevrey-Chambertin Premier Cru Lavaux Saint-Jacques från toppfirman Rousseau (en annan av mina absoluta favoriter). Team JJ (Jon och Jones) kompletterade flighten med för mig kvällens bästa vin - 2006 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos Saint-Jacques (man kan nästan tro att vi hade pratat oss samman om detta!) från den exceptionella producenter Domaine Fourrier (även det en av mina absoluta favortitproducenter). Jösses vilken intensitet, vilken precision och renhet, vilket djup och samtidigt vilket aromatiskt spektrum! Det här är magi på högsta nivå.

Ännu en bensträckare och champagnepaus krävdes - det är tufft att äta och dricka i världsklass. I glaset skänktes en begynnande mogen 1996 Fleur du Passion från Diebolt-Vallois, och den gav önskat resultat. Aningen stärkta och uppfriskade (och förfriskade) ställdes stora bordeauxkupor fram. Dags för kult - tänkte jag. Det blev en 2001 Kayli Morgan Vineyard, en mäktig och sällsynt kultcabernet från Hundred Acre i Napa Valley. Det är ett monumentalt vin, stort förvisso, men med bara 13.9 procent alkohol och med lager på lager av mogen frukt och komplext rökiga nyanser från ekfat och jord. Vinet vann stort på den luft det fick i glaset, men hade såklart utvecklats än mer om det hade karafferats i en timma, eller två. Hur som helst var det fenomenalt gott.

Sommaren i ära fick middagen avslutas med stora lass av sötmogna hallon och blåbär i djupa tallrikar toppade med lättsockrad gräddmjölk. Svårslaget gott, och till det ett utsökt vin från av de mest underskattade egendomarna i Sauternes, 1998 Château La Tour Blanche, fortfarande ung men silkigt sötfruktig med fin syra och stor finess.
En sista stänkare i form av Pinot Noir från Peter Michael Winery i Sonom skänktes upp i nya bourgognekupor. Vinet, 2005 Le Moulin Rouge, kommer från Pisoni Vineyard i Santa Lucia Highlands och är fortfarande ungt och lite knutet med en lite kryddig fatton, men det öppnade snabbt upp sig och bjöd på en fantastiskt rik körsbärsfrukt. Saliga var vi alla, och lite småtrötta. Det kostar att ligga på topp.

Summering: 8 gäster, 23 viner och 40 Riedelglas

5 kommentarer:

zwampen sa...

Fy f-n för att vara diskare på Café Rotsunda en sådan kväll?!
Blankiet Rosé? Spännande!!

Café Rotsunda sa...

Diskren är rätt cool faktiskt - men f-n vet hur han både hinner diska och samtidigt laga alla mat och servera alla viner. Men det går.

Blankiet Rosé är grymt gott ... och annorlunda. Skulle väl kost någonstans kring 70-80 dollar flaskan om den såldes.
Men den var grymt god till jordgubbarna. Dekandent som tusan!

Anonym sa...

Kul provning, och elakt att slänga in såna specialare som Silex och California red. 1988 Meursault, se om en provning av gamla vita på:
http://vinunics.blogg.se/

Stekarhälsningar

Café Rotsunda sa...

Stekarn!

Jag är rätt elak när det kommer till vissa blindgissningar ... men det uppvägs av att mina gäster också får dricka riktiga stekarviner. Ska genast kolla in din blogg om 1988.

Winepunker sa...

Silex, en 'favorit. Jag blir förvånad varje gång någon skriver upp det vinet. Jag har inte på långa vägar den erfarenhet du har Michel, endast 20+ som ren amatör, men just Silex trycker på alla mina varningsknappar. Faktum är att jag avskyr vinet på alla plan, det fullkomligen osar osundhet och skeva aromer (blindprovat nästan varje gång). Kort sagt, jag fattar inte poängen, en 80-kronors österikare smäller högre, eller en 60 kronors sydafrikan...