”Jag valde att specialisera mig på Zinfandel eftersom jag
tycker att det är den druvsort som allra mest representerar den kaliforniska
vinhistorien och traditionen, dessutom finns det faktiskt ingen jämförbar
motsvarighet för Zinfandel någon annanstans, såsom vi kan jämföra Cabernet
Sauvignon med vinerna från Bordeaux och Pinot Noir med vinerna från Bourgogne,
att vi i Kalifornien kan sätta en standard för druvsorten har också lockat mig”,
berättar Mike Officer.
Han är på sin
första resa i vinets tecken till Sverige och vi möts för att under trevlig
middagsform prova hans viner. Vi har träffats flera gånger förut, dels i det custom crush winery i Santa Rosa (det
hette först Copain Custom Crush, sedan Punsch Down) där han som en av 36 små
vinfirmor hyrde in sig mellan 2000 och 2013, dels i det nya vineri han köpte
och iordningsställde till skörden 2014.
Mike arbetade
inom data och dataprogrammering när han insåg att det inte skulle ge honom ett
roligt liv. Han var 25 år gammal och visste ingenting om vin, men efter att ha
druckit ett sött rieslingvin från Chateau St-Jean i Sonoma blev han helt tagen
och började läsa allt han kom över om vin. Hans första försök att göra vin
resulterade i 20 liter rosévin av Pinot Noir, året därpå köpte han 50 kilo
Zinfandel och gjorde ett vin som han tyckte var så dåligt att han hällde ut det
i vasken, men ytterligare ett år senare blev det ett helt fat av Zinfandel från
gamla stockar och nu började det likna något.
”Jag förstod ju
att vi inte skulle kunna leva på en så småskalig produktion, så året därpå,
1997, gjorde jag 300 lådor vin av Zinfandel i mitt garage, som jag hade gjort
kliniskt rent och aldrig parkerade bilen i”, fortsätter Mike och berättar att
han med det och än mer 1998 började göra vin i kommersiell skala.
Kvaliteten blev
allt bättre och produktionen ökade till 675 lådor år 1999, 1 000 lådor år
2000 och 3 500 lådor fyra år senare. Nu kände han att han kunde leva på
vinproduktionen och därför vågade han släppa sitt dagtidsjobb och fokuserade nu
helt på vinet.
”Det var en
befrielse, i så många år hade jag jobbat från tidig morgon till sent in på
kvällarna och nätterna med mitt fulltidsjobb och vinframställningen, däremellan
pendlat med buss mellan San Francisco och Sonoma”, berättar Mike och säger att
han för jämnan var helt utarbetad.
Det dröjde inte
länge innan media fick upp ögonen för Carlisle, som hans vinfirma heter, och
snart var han omtalad som en av de främsta specialisterna av Zinfandel. Robert
Parker skrev tidigt att han var en av norra Kaliforniens mest lovande stjärnor.
Mike Officer är trots sin framgång en förhållandevis lågmäld och blygsam ton
när han talar om sig själv och sin egen insats.
”Jag är ingen
vinmakare, jag är vinodlare, att druvorna blir till vin beror på jästen och
alla miljoner mikrober som finns i druvmusten, mitt jobb är att se till att
druvorna är av bästa kvalitet så att jäsningen fungerar utan avvikelser”, säger
han.
Delamotte i byn Le Mesnil-sur-Oger är
ett champagnehus som sällan imponerar på mig, men när champagnerna får ett par
års ålder börjar det hända spännande saker med dem och då minsann tycker jag
mycket bättre om dem. Det var just den första lilla brödiga mognadstonen och
lätt rostade citrusnyansen i 2007 Blanc
de Blancs som gjorde att jag blev då förtjust i den. Vi fick den som
aperitif och som sådan är den tack vare sin friska syra och lätta kropp alldeles
utsökt. Dessutom var det skönt att börja med en uppfriskande champagne med
tanke på alla kraftiga viner som väntade den här middagen.
Bjuder man amerikanska (eller andra utländska) gäster på
middag är det alltid trevligt att visa dem vårt eget norrländska guld,
löjrommen från Kalix. Den kom i generösa skedar på små spröda krutonger och det
blev ett mycket uppskattat tilltugg till champagnen. Tack också lov fanns det
en fet dillkräm under löjrommen, utöver att det är väldigt gott förhindrar det
all umami i rommen att plocka fram en bitterhet ur champagnen.
Vi började provningen, middagen och den härliga Zinfandelorgien
med ett vin från Pagani Ranch som ligger mitt i Sonoma Valley. Överlag är Sonoma
Valley varmare än Russian River Valley, men just den här vingården har faktiskt
ett inslag av kall havsluft som drar in från väster genom en svacka i bergen
som kallas Annadale Gap. Merparten av stockarna är planterade 1895 med
Zinfandel, som dominerar vinet 2014
Zinfandel Pagani Ranch, men Mike berättar att det också ingår omkring tio
procent andra så kallade mixed blacks
(som man kallar blandningen av druvsorter i dessa samplanterade vingårdar) i
det här vinet, bland annat Alicante Bouschet och Petite Sirah.
Mike berättar
att han skördar alla druvor vid samma tillfälle och vinifierar de olika sorterna
tillsammans, fullt avstjälkade och med en knapp veckas kallurlakning innan
jäsningen sätter igång. Vinet får sedan mogna med sin grova jästfällning och
oftast bara en omdragning under 14-15 månader.
”Det brukar ofta
vara kring 25 till 30 procent nya fat, men jag är inte så noga med hur stor
andelen nya fat är, det viktiga är att faten inte får ta överhand, därför
väljer jag fat från Taransaud”, säger han.
”Jag har också
provat amerikanska fat, men tycker att de tar för sig för mycket och som bäst
kan vara okej, och jag är heller inte så förtjust i ungersk ek”, lägger han
till.
Vinet har en ganska
elegant och något sval känsla av frukten med inslag av blodgrapefrukt och röda
bär, dessutom är kroppen förhållandevis frisk och man noterar också en fin
mineralitet. Det är inte riktigt lika sötfruktig charmerande som många av de
andra vinerna från Carlisle, men det är mer komplext och stramare och kan gärna
få ett par års flasklagring.
Det gäller i än
högre grad 2014 Zinfandel DuPratt
Vineyard som kommer från ett högt läge uppe i Mendocino Ridge, också det en
appellation med ett relativt svalt och kustinfluerat läge.
”Trots att vi
plockar druvorna vid 25 Brix eller högre, kan syran landa på över tio gram per
liter och vinet få ett pH-värde på 3.0”, säger Mike och ler.
Frukten bjuder
också på en fin fräschör och precis den höga syra som Mike talar om och även
tanninerna är mer markerade. Återigen ett gott vin som tydligt visar att
jordar, altitud och klimat påverkar vinet av Zinfandel. Alltså en druvsort som
är känslig för terroir, precis så som Chardonnay, Riesling och Pinot Noir är.
Det var chef Anders som stod för middagen den här kvällen
och med hans skicklighet som kock och känsla för viner var det såklart med glädje
och nyfikenhet jag såg fram emot maten. Den första rätten var kanske inte exakt
en sådan som jag själv helt spontant skulle servera till smakrika viner av
Zinfandel, men den visade sig fungerar alldeles perfekt. Såklart, chef Anders vet
vad han pysslar med. Fullträffen berodde såklart på att vinerna bjöd på en viss
finess, men också på att det fanns en diskret fruktsötma i vinerna som skapade
en god balans. Det var en fin bit kalvbräss (som har en mild sötma och fet
textur) som hade stekts och serverades med smörstekt svamp och bondbönor samt
en smörad kalvfond med persilja.
Nästa hållplats i menyn var 2013 Zinfandel Carlisle Vineyard, som är vinifierat på exakt samma
sätt som de två föregående vinerna och nu visade upp sig som en medelfyllig och
väldigt läckert fruktig zinfandel med inslag av både röda och blåa bär samt en
liten nyans av ekfat. Här visar Mike att Zinfandel inte alltid ger överdådiga
viner, nog för att man har en liten alkoholvärme i eftersmaken, (14.5 till 15.5
procent alkoholhalt känns legio i hans zinfandelviner), men frukten bjuder på
en fin fräschör och därför upplever man vinet väldigt fint balanserat.
”Den här
vingården planterades 1927 av en italiensk immigrant, till 88 procent med Zinfandel
och resten faktiskt 39 olika druvsorter, av vilka tio är gröna”, berättar Mike.
Vi drack också 2014 Zinfandel Carlisle Vineyard, som
såklart är snarlik i de allra flesta avseenden, men som tack vare årgången i
sig och den ett år yngre åldern är en aning stramare i sin struktur. Just nu
föredrog jag 2013, men 2014 kommer troligen att i det längre loppet bli
vinnaren.
Nu serverades bröstet av en fet och smakrik majsuppfödd
anka från Skåne, med en matchande smakrik ankfond med bondbönor och fet oxmärg.
Det här var mer väntat till Zinfandel och också den här kombinationen blev
lyckad till vinerna. Lite rostad färsk vitkål hörde också till liksom en slät
ljus kräm av vårlök.
Årligen gör Mike ett drygt tjugotal viner, vanligen är 14
av dem av Zinfandel och fem av Syrah, en druva som idag odlas på bara omkring 7 700
hektar mot cirka 19 700 hektar för Zinfandel. Därtill gör han ett par
viner av Petite Sirah, Mourvèdre och Grenache samt tre vita. Den druvrena 2014 Syrah Papa’s Block från en 0.80
hektar liten vingård intill Papera Ranch i Russian River Valley vi serverades
som ett litet mellanspel är den tionde årgången från den här vingården. Stockarna
planterades 2002 och den första skörden man fick 2004 var så liten och aningen
tunn att Mike inte buteljerade det
vinet. Omkring en tredjedel av vinklasarna är vinifierade
hela med sina stjälkar och det är möjligt att det är just från stjälkarna som
en liten del av kryddigheten kommer. Samtidigt noterade jag lakritsrot, salvia
och krossad peppar, nyanser som mer hör till druvan om den inte odlas alltför
solvarmt. Själva frukten var också annan än den i zinfandelvinerna, den var mycket
mörkare och drog snarast åt blå frukt, medan Zinfandel ofta ger en kombination
av mörka blåa bär och frukten med bara fina stråk av söta och syrliga röda bär.
Tanninstrukturen var också annorlunda, lite mer markerad och mer tight i
eftersmaken. Gott idag, men ett par års vidare flaskmognad på det här är bara
av godo, då kommer än mer av syrahdruvans karaktäristiska kryddighet att växa
fram samtidigt som lite av fruktens sötma kommer att mattas av.
Vi tog oss vidare till 2014 Zinfandel Papera Ranch, en vingård som bara ligger en
kilometer från den egna Carlisle Vineyard i Russian River Valley. Samma klimat,
samma jord, men en annan sammansättning av druvor. Här är det märkligt nog så
mycket som 96 procent Zinfandel och fyra procent Carignane, vilket för tiden
var ett ganska ovanligt sätt för italienarna att plantera på.
”Det här är en
väldigt vacker vingård, stockarna som planterades 1934 ser närmast identiska ut
i förhållande till varandra, troligen eftersom vingården är så välmående – men
jag tror att just den här vingården ger så bra och stabilt vin just för att den
är så homogen”, resonerar Mike.
Återigen noterar
man en frisk syra, omkring sju gram per liter säger Mike, och det bidrar till
en stor fräschör i det generösa och eleganta vinet. Söta körsbär, syrliga mörka
körsbär, vildhallon och björnbär, precis allt det där noterar man samtidigt som
det finns en god tanninstruktur. Just det gör att eftersmaken känns en liten
aning knuten och hur god den än är känner jag att jag vill lagra vinet ett par
år.
Montafi Vineyard planterades 1926 med cirka 88 procent
Zinfandel och resten tio druvsorter, men utan inslag av gröna druvsorter.
”Den siffran
gäller för det block jag köper druvorna från, det block som Seghesio arbetar
med har mycket större andel Alicante Bouschet än vad vi har”, förtydligar Mike
när vi frågar.
Två detaljer vi
tillskriver terroir skiljer denna 2014 Zinfandel Montafi Vineyard ganska
tydligt från de andra vingårdarna vi provar den här kvällen, dels har vingården
ett något varmare läge, dels står det ett par eukalyptusträd i ena kanten av
vingården – således finner man en lite sötare och rikare frukt och en liten
mintig nyans av eukalyptus i doften. Det är oerhört gott, här möts massor av
god frukt med tydliga toner av choklad, en fint vegetal kryddighet och en
fin tanninstruktur som liksom de andra vinerna slutar smaken helt torr – och
utan tydlig alkoholvärme. Bravo!
Det var kul att
också serveras en 2015 Zinfandel Montafi
Ranch som bjöd på samma mintiga blommighet och läckra fruktighet, men den
upplevdes både fylligare och lite varmare i frukten och därför lite mer
drickmogen just nu jämfört med 2014.
”Det här var en
helt annan typ av årgång än 2014, den var mycket varmare och mer komprimerad
och gav den tidigare skörden någonsin, vi började skörda Zinfandel på Limerick
Lane redan den 18 augusti, samtidigt som vi skördade våra första vita viner,
men normalt sett brukar vi skörda Zinfandel från mitten av september in till
mitten och till och med slutet av oktober”, berättar Mike.
Chef Anders kom nu in med en ny rätt, en svensk entrecôte
med en varm parmesankräm och en rödvinssky samt lite stekt hjärtsallat med knaprigt
stekt skinka i brunoise. Återigen en
rätt som fungerade bra till vinerna, mycket tack vare den feta texturen i
parmesankrämen.
Middagen skulle rundas av med lite ostar, två franska och
två svenska. Från Frankrike och mer precist från Bourgogne kom osten Charolais
som är gjord av getmjölk (det finns också versioner gjorda av komjölk) som hade
hög smak, fet textur och fin syra, och från Pyrenéerna kom den hårdare
fårmjölksosten Napoléon. Båda var goda, men vad gjorde det när chef Anders hade
plockat två svenska supergoda ostar med mognadskomplexitet; en 37 månader
lagrad Svecia och en 41 månader gammal Prästost. Tänk att våra svenska
hårdostar kan utveckla en sådan fantastisk smak, komplexitet och kryddighet med
ålder. Tack vare smakrikedomen, sältan, nötigheten och den feta känslan i
ostarna kom de att bli helt perfekta följeslagare till ostarna. Och jag som
alltid förordar vitt vin till osten ...
Vinlistan hos Carlisle innehåller väldigt många goda och
högintressanta viner, men ett av dem som sticker ut lite särskilt är ett vin
från en 0.80 hektar liten vingård som planterades 1910 i Russian River Valley,
och då på ett lite annorlunda sätt än vad som var brukligt.
”Jag upptäckte
den här vingården när jag var ute och cyklade en dag 1996, den såg egentligen
helt förskräcklig ut eftersom den var övergiven och fullt med buskar och sly
och ett fyrtiotal ekar hade vuxit upp bland de gamla, vildvuxna vinrankorna”,
berättar Mike.
Han blev så
nyfiken att han tog kontakt med ägaren och frågade honom om han fick ta hand om
vingården, helt enkelt röja upp den och väcka den till, dessutom på egen
bekostnad.
Ӏgaren tyckte
det verkade konstigt men lät mig göra det och sedan dess har jag tagit hand om
den lilla vingården”, säger Mike och ler.
Till en början
trodde han att det var en vingård med Zinfandel, men när han studerade rankorna
lite närmare upptäckte han att det inte alls var så. Istället är vingården
planterad med 75 procent Mourvèdre, tio procent Syrah, sex procent Petit Sirah,
fyra procent Carignane, tre procent Peloursin, två procent Alicante Bouschet
samt några procent med gröna sorter. Mike skördar de olika sorterna i två
omgångar eftersom de har olika mognadsperioder och vinifierar dem därför i två
tankar. Vi hade nu fått ett vin härifrån, 2013
Two Acres Red Wine, i våra glas. Det är ett vin med en medelstor och
väldigt nyanserad doft, lite jordig och rökig å ena sidan, lite kryddig med
inslag av pinje och sydfranska örter år den andra sidan, dessutom med en
generös och djup men inte tung och söt fruktighet. Smakmässigt drygt
medelfyllig, tanniner och syra var kännbara men fint integrerade och smaken
lång och riktigt god. Det var en ljuvlig avslutning på en underbart god middag
med fokus på Zinfandel, en druvsort som i allra högsta grad är en högklassig
sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar