The Nordic Magnum Dinner den 20 augusti

Den 14:e upplagan var det faktiskt, av The Nordic Magnum Dinner, som skapades av ett gäng norska och svenska toppsommelier i början av 2000-talet. Syftet var primärt att ha en kul och god middag, att umgås och utbyta idéer, knyta kontakter, vidga sina vyer, äta gott och såklart dricka gott – och enbart ur magnumbuteljer eftersom större alltid är roligare än mindre. Dessutom kom vi överens om att alla viner skulle serveras blint med tillhörande blindprovad presentation och redogörelse vad det är för vin, och varför. En uppgift som såklart aldrig är lätt. Klubben, för det har verkligen blivit något av en klubb genom åren, består av ett 20-tal sommelierer från Sverige, Norge, Finland, Danmark, Tyskland och Ryssland och medlemmarna är sommeliermästare, världsmästare, Master of Wine, med mera. Idel vinmässig högadel med andra ord.

   Middagen hålls normalt sett på en förstklassig restaurang (vi har bland annat varit på Gondolen, Bon Lloc, Edsbacka Krog och Djuret i Sverige, på Bagatelle i Norge och Abac i Barcelona) men också på vinegendomar i Tyskland och Bordeaux – den här gången var det trestjärniga Geranium i Köpenhamn som hade valts som arena för vår vinösa hedonism.

Första aperitif blev en torr, stram och mycket elegant champagne som hade en diskret rostad nyans som jag tolkade som en viss mognad, men särskilt mogen kan jag nog inte säga av denna 2006 Vintage Brut från Pol Roger var. Riktigt god var den, pigg och frisk med en härlig mousse – ett skönt vin att öppna spelet med.

Nästa champagne var än mer komplex och hade också en superb brödig komplexitet i den något fetaktiga och diskret bittra citrusskalsfruktigheten. En detalj jag verkligen tyckte om var nyansen av smörighet och brioche. På något sätt fanns här ett skönt djup, men det var ändå elegans, stringens och fin mousse som gjorde att jag ändå upplevde denna 1999 Bague Carré Grand Cru Blanc de Blancs från Guy Charlemagne som en fortfarande ung champagne. Det här är en specialcuvée som man bara gör vissa särskilda årgångar – och just den här årgången bara 250 magnumbuteljer av.

Det blev ett par trevliga aptitretare till champagnerna, först det man kallar crispy grains som är små spröda axliknande spannmålskex med smaksättning av en lätt syrlig ost samt små tarteletter fyllda med ett pocherat krämigt ostron, lite rökt ost och små fin gröna ärter.

En annan signatur här på Geranium är deras razor clams, i alla fall ser de ut som och smakar som musslorna. Skalen är ätbara, fantastiskt tunna och sköra, färgade av alger och kol så att de ser precis ut som de äkta skalen. Fyllningen bjuder på krämighet, hav och mineral med en citrusfrisk känsla och nyanser av persilja och dragon. Galet vackert och gott …

Vinserveringen sköttes med den äran, i vackra och för respektive vintyp korrekt glas – alla vinerna förhälldes vid perfekt temperatur och rullades på vagnar till det chambre separée vi höll till i. Sedan sköttes framdukningen med flinka och kunniga händer till oss 18 magnumsommelierer.

   I det första vitvinsglaset möttes vi av en lätt mogen och underbart jordrostad mineralisk komplexitet, men jag upplevde också en något reduktiv på gränsen till krutrökig nyans. Min första tanke var att vinet kom från en premier cru i Puligny-Montrachet eller Meursault och allra mest troligt från producenter som Pierre-Yves Colin-Morey, Arnaud Ente eller J-F Coche-Dury, men med tanke på att vinet i glaset intill helt säkert kom från Chablis, tänkte jag till slut att också det här gjorde det. Således Vincent Dauvissat eller Domaine François Raveneau, och det var den senare och deras 2004 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre, ett superläckert vin som dock hade fått en viss mognad nu men fortfarande mest var mineraliskt stringent. Det var dock inte särskilt typiskt för den här makalösa firman, därför min inledande felgissning.

   Vinet intill var mer elegant, något mer finlemmat och utan de mognadstoner jag känt i glas ett. Här var fräschören större, mineraliten något saltare och mer finstilt, men det fanns också ett djup och en härlig intensitet som vittnade om kvaliteten. I glaset en ljuvlig och livfull 2007 Chablis Grand Cru Les Clos från underbara Domaine William Fèvre. Det här är tveklöst en av de bästa domänerna i Chablis idag.

Den första rätten var en finskuren saltad och ytterst diskret rökt kummel som serverades med en fantastisk sås av reducerad smörmjölk, persiljestjälkar och rikligt med karelisk kaviar. En vacker och utsökt sätt som matchade framför allt det lite rikare vinet från Montée de Tonnerre.

Det blev ytterligare en vitvinsservering, nu med ett också rätt chablisliknande vin i den runda bourgognekupan. Vinet var helt klart yngre än de i första serveringen, ljust till färgen och svalt i känslan av frukten. Några fat kändes inte alls och känslan av vinmakarens tekniker som bâtonnage lös också med sin frånvaro. Jag tänkte att det var en modern lättviktare från Kalifornien och det var det också, 2013 Chardonnay Watson Ranch från Arnot Roberts, ett vin som faktiskt är husets vita på The French Laundry och i vissa årgångar inte säljs till någon annan kund än just detta trestjärniga tempel. Druvorna till det här vinet kommer från en vingård på en sluttning i sydöstra Napa Valley, där luften är påfallande sval tack vare närheten till San Pablo Bay.

 

Vinet intill var än mer tydligt i druva och ursprung. Riesling helt klart, och väldigt troligt Alsace, med viss mognad eftersom citrus- och persikafrukten och den något feta limeskalskänslan hade fått en liten lätt rostad jordnyans. Det goda vinet kom från F E Trimbach och var deras 2008 Riesling Clos Ste Hune. Kul att det levererade så bra!

Rätten till de här två vinerna var helt fantastisk. Läckert halstrade havskräftstjärtar med spröd blomkål, lite jäst kål och en havskräftfond som monterats med brynt smör. Den här eleganta rätten matchade allra bäst rieslingvinet. 

Det är väldigt sällan jag imponeras av Pinot Noir från Tyskland, jag tycker att de oftast är jordiga och tunga, att de saknar diskant, blommighet och finess – allt det där jag älskar så innerligt med Pinot Noir. Och jag blev inte särskilt imponerad den här gången heller även om jag måste tillstå att 2006 Gracher Himmelreich *** Pinot Noir från Markus Molitor i Mosel var rätt god och ganska frisk – och att den också passade rätt bra till maten vi fick till.

Då var det något bättre ställt med de två röda bourgogner vi hade i glasen intill, men helt ärligt gick jag inte fullt ut igång på dem heller. I det första av glasen det bästa av dem, en 2006 Chapelle-Chambertin Grand Cru från Domaine Ponsot, som hade en med burgundiska mått mätt djup och trevlig hallon- och körsbärsfrukt och god fräschör, men jag upplevde ändå finishen lite tight och återhållen – precis som många viner från mellanårgången 2006 faktiskt uppför sig. Dessutom har Domaine Ponsot lyft sig från en tidigare oroväckande ojämnhet till en exceptionell renhet och precision från årgång 2008 och framåt. 

   Nästa vin upplevde jag tydligt mer kärvt och rustikt, även om frukten var ganska yppig och nästan solsöt. Så har jag dock väldigt ofta de äldre årgångarna från Domaine Faiveley och 2006 Latricières-Chambertin Grand Cru gjordes året innan den begåvade sonen Erwan Faiveley tog över och började städa upp i det ojämna och lite rustika vinmakandet. Till rättvisa för vinet måste jag dock lyfta fram framhäva att doften och smaken vann på luften i glaset och att vinet var rätt gott, men det imponerande inte på mig.

Har man läst mig genom åren, vet man nog att det krävs väldigt mycket av läge och vinmakare för att ett vin av Nebbiolo ska ge mig rysningar av välbehag. Och det fungerade inte den här gången heller, dels för att 2006 Barbaresco Vigneto Bordini från La Spinetta var något flyktigt syrlig i doften, dels för att den var påfallande torr och rustik i tanninstrukturen och dels för att jag tyckte eken fortfarande var lite för påträngande och besk. Men det här är min uppfattning baserad på att jag förväntar mig betydligt mer av Nebbiolo (eftersom alla andra verkar hylla druvan så förbaskat) för att jag ska bli nöjd. Nöjd blev jag dock med kombinationen till maten eftersom rätten hade en fet textur som på ett bra sätt fångade upp och rundade av tanninerna, dels tryffeln som spelade snygg duett med vinets dofter.

Nu var det faktiskt så att samtliga av de fyra vinerna räddades lite av maträtten, som i sig också var lite rustik. Man kan säga att det var en slags ”risotto” av råg i en krämig buljong med rostade kantareller. Däröver lite späda örter och sallad och en slösaktig mängd riven tryffel från Piemonte. En supergod och väldigt vacker rätt.

Nästa kvartett viner var presenterade i en lite mer spretig servering, men jag höll den som riktigt bra överlag. Det första vinet tog jag ordentligt miste på, jag var helt ute och cyklade eftersom jag alldeles för snabbt bestämde mig för att den mörka, djupa och lite soligt söta bärfrukten och lite vaniljsöta ekfatskaraktären avslöjade en kalifornisk cabernet. Så var det inte och nästan så fort jag fick reda på att vinet kom från Rioja och den utmärkta firman Artadi och var deras 2009 Pagos Viejos, lyckades jag kalibrera om min näsa och gom och känna igen druvsorten Tempranillo. Klantigt, men ett typiskt fel i blindprovning när man ”bestämmer sig” för snabbt. Min klena ursäkt är att vinet är gjort i en rikare stil, att årgången är väldigt bra och fruktdriven, att man använder sig av nya franska ekfat och att vinet fortfarande är ungt.

   Jag var väldigt förtjust i den komplexa, stenmineraliska, fortfarande blommiga och skönt köttiga 1998 Ermitage Le Méal från M Chapoutier som dök upp i glaset därefter. Små stråk av nästan hallonröd frukt kunde fortfarande skönjas i den för Syrah mer typiskt mörkbäriga fruktigheten, men det bidrog verkligen till vinets finess. Kanske ett av kvällens godaste viner.

Mitt eget vin kom i det stora Bordeauxglaset därefter, mörkt till färgen, djupt till doften, härligt fruktig (svarta vinbär, björnbär) med en liten ton av svarta oliver och lagerblad och ett uns av vanilj från faten. I denna 2001 Insignia från Joseph Phelps Vineyards i Napa Valley gömde sig 73 procent Cabernet Sauvignon och i enlighet med den fantastiska årgången är det full mognad och stor elegans som gäller. Det här är ett vin som fortfarande är pur ungt, min egen erfarenhet och preferens säger att 15-20 års ålder är optimalt för flaska, medan en magnum som den här hellre bör få 25 års ålder – minst. Jag själv höll det här vinet som ett av middagens topp tre.

I serveringens fjärde glas hade vi en mogen och ganska traditionell 1982 Barbaresco från Castelizzano, ett komplext vin som troligen är på toppen av sin mognadscykel nu och som förvisso är typiskt och elegant, men som trots det föga imponerar på mig. Nej, det verkar som att den stackars Nebbiolo inte lyckas charma mig särskilt ofta.

Imponerade på mig gjorde dock rätten därtill, en halstrad dansk biff som hade hängts och mörats i nästan fem månader till ultrakomplex doft och smak. Perfekt stekta strimlor av den lades i botten på tallriken, därpå arrangerades försiktigt picklad röd lök och lite örter och sedan lite fin steksky. Till detta hörde en fenomenalt luftig kräm av potatis som serverades i kopp vid sidan om och som fungerade som sås till. Egentligen fungerade alla viner till den här vinvänliga rätten, men jag höll fortfarande min egen 2001 Insignia som det mest perfekta vinet till.

Jag var så gott som säker på att vinet kom från Priorat, från en vingård med riktigt gamla stockar av Garnacha och Cariñena och någon av toppfirmorna där, men i själva verket kom den täta, massiva och i och för sig välstrukturerade men samtidigt fruktyppiga vinet från Châteauneuf-du-Pape i södra Rhônedalen och där närmare bestämt Château de Beaucastel. Men det var inte deras vanliga tappning, utan den av Mourvèdre dominerade och mycket svåråtkomliga och exklusiva specialcuvéen 2009 Hommage à Jacques Perrin, ett vin som jag väldigt sällan dricker och när jag väl gör det snarare kommer i kontakt med äldre årgångar. Det här vinet vann stort på luftning, så jag gick tillbaka till flaskan och fyllde på mer av det goda för att låta det stå i glaset ytterligare en halvtimma att utvecklas.

Nästa vin var också superfint, men det kom helt klart i skuggan och imponerande av den anledningen inte så mycket på mig som det har gjort vid tidigare tillfällen. Vinet kom från Bodegas Hermanos Perez Pasquas i Ribera del Duero och det var inget mindre än deras fina 1989 Viña Pedrosa Tinto Gran Reserva, en cuvée dominerad av Tinto País (Tempranillo) från drygt 40 år gamla stockar, med ett för området klassiskt tillskott av tio procent Cabernet Sauvignon. Jag har druckit det här vinet flera gånger tidigare och jag kan inte direkt säga att det har utvecklats särskilt mycket de senaste åren, däremot tyckte jag att det kändes lite stumt, kanske rent av knutet. Mer tid? Mer luft?

Ett vin om verkligen imponerade på mig och de allra flesta andra, var den fullkomligt förträffliga 1986 Pinot Noir från Maycamas Vineyards uppe i Mount Veeder i Napa Valley som vi nu hade fått svalt serverad i vida pinotglas. Det här var sannerligen inte ett vin jag väntade mig och med tanke på vinets tydliga mognad (det var fortfarande vitalt till sin friska och saftiga röda frukt, som var klassisk men mer amerikansk än burgundisk) kunde det inte röra sig om ett vin från mer än en handfull producenter. Min gissning gick till Calera Wine Cellars, eller möjligen Au Bon Climat. Men nu var det inte så, det kom från ett av de mest besynnerliga ursprungen för Pinot Noir i Kalifornien – och vinet var helt magnifikt, helt ärligt en av mina egna favoriter för kvällen.

Till favoriterna kunde jag däremot inte sälla den i min gom övermogna och för gamla 1961 Château Croizet Bages från Pauillac, som jag tyckte var intorkad och slapp och säkert för över tio år sedan hade vikt ner sig. Det är alltid roligt och lärorikt att prova gamla viner, men gränsen mellan okej och passé kan vara hårfin. Nej, det här vinet var lite för långt gånget för min smak.

   De fyra röda vinerna i den här spretiga men högintressanta serveringen matchades med en kvartett danska ostar som var gjorda i lite olika stilar. Tyvärr missade jag namnen på dem – ibland fastnar jag bara rätt i njutningen utan att ta noteringar eller ens koncentrera mig på detaljerna.

Desserten var både vacker, god och lite annorlunda. En len panna cotta av vit choklad i botten på en liten skål, därpå en klorofyllmättad granité av grönsaker och örter.

Vinet därtill var klingande rent fruktigt, friskt och mineraliskt och alldeles förtjusande fint balanserat av en ljuvlig sötma. Att det var Riesling rådde det ingen tvekan om, heller inte att det var tyskt och med allra största sannolikhet kom från Mosel. Men det var inte så sött att man fick en känsla av ett tydligt botrytisvin, så intensivt och tropiskt rikt fruktigt var det inte, dessutom kunde man skönja en liten mognadsnyans i doften. Vinet kom från Fritz Haag, denna magiker, och var en 2000 Riesling Auslese Johannisberger Juffer Sonnenuhr. Det passade lika bra på egen hand som till desserten och de efterföljande mignardiserna. Tack för den briljanta avslutningen på måltiden.

Avslutning? Nja, inte riktigt – det serverades faktiskt också en magnum 1990 Salon Blanc de Blancs Brut från Salon, en champagne som var riktigt god även om jag inte hör till dem som blir till mig glädje över Salon, men den 1985 Salon Blanc de Blancs Brut ur magnum jag drack ett par dagar tidigare måste jag ändå medge var en exceptionell champagne.

   Salon eller inte, min lusta hade istället väckts av ett par drycker som jag i allra högsta grad är väldigt mycket mer förtjust i, nämligen klosterlikörer!

   Den första var mörkast i färgen, läckert kryddig och påfallande söt med en härligt värmande alkohol. Av tiden hade etiketten sargats, men man kunde uttyda ”Munklikör” på svenska, vilket var intressant eftersom flaskan hade tagits med av en fransk sommelier. Det visade sig att han hade köpt ett parti av äldre flaskor som hade tappats av svenska Vin- och Spritcentralen, därav det svenska namnet. Formen på flaskan avslöjade att likören var en Bénédictine DOM, och det unika var att den var tappad på 1960-talet. Hur god som helst.

   Men den likör jag själv fastnade för, med både ett och två och till och med tre glas av, var en Chartreuses Jaune Tarragona 1966-1973 La Fabiola från Les Pères Chartreuses, som var vackert gröngyllengul, stor och underbart kryddig i doften, blommig och fruktig och lätt karamellig, och såklart med den komplexa mognad som bara äldre tappningar från Tarragona har. Det här var en värdig avslutning på den trestjärniga magnummiddagen på Geranium.  

 

 

The Nordic Magnum Dinner den 22 augusti

Idén är lika fantastisk som självklar, ett riktigt gott och intressant vin blir på något sätt mer än dubbelt så kul och gott om det kommer ur en magnum. Någonstans ur den idén växte det för 14 år sedan fram en ännu bättre idé, att samla kompisarna till en middag som enbart handlade som de bästa vinerna serverade ur magnumbuteljer. Allt började i Stockholm, men den första middagen var i Oslo, sedan i Stockholm, därefter tillbaka i Oslo för att senare vid ett par tillfällen ha varit lokaliserad i Tyskland, Bordeaux, Penedés och Portugal. För den fjortonde middagen var vi tillbaka i Oslo igen, men det var ett något vingklippt gäng, bara tolv vänner i gänget kunde vara med den här gången (oftast är vi mellan 18 och 22 smokingklädda sommelierer på middagarna). Dessvärre blev det här också en av de svagaste magnummiddagarna sett till vinerna, många viner var alldeles för enkla och oinspirerande för vad den här middagen ska handla om. Inte heller maten på den nyöppnade och mycket fint designade restaurangen BA53 var minnesvärd, de flesta rätter var enkla, påminde om men nådde absolut inte upp till nivån på den typ av fine dining jag själv försökte mig på för 25 år sedan. Lika tråkigt var det att menyn inte alls var synkad till vinerna, något jag tycker var en jättestor miss efter kombinationerna mellan vinet och maten är en mycket viktig del av en vinmiddag och något som en sommelier ska ha en ära i att lyckas med.

Vi började som vanligt med champagne. Den första av kvällens två champagner var lätt och ljust citrus- och äppelfruktig med en finstämd frukt, frisk syra och delikat brödighet. God och uppfriskande, ung och lite knuten, men inte särskilt imponerande. Det vi hade fått i glaset var 2004 Extra Cuvée de Réserve Brut från Pol Roger, en cuvée gjord till cirka 60 procent av Pinot Noir och 40 procent Chardonnay.

Nästa champagne gick jag faktiskt helt bet på. Sett till fruktigheten kändes den något varm och mogen, här fanns citrus, citronskal, päron och gula äpplen och då jag inte kände någon större komplexitet av lagring på jästen och dessutom fann en märklig bitterhet i smaken, utgick jag från att det var en cava vi hade fått i glasen. Någon cava var det inte, det visade sig att det var en champagne, en rätt sällsynt tappning från firman Vranken som heter 2003 Champagne Demoiselles. Nej, det här var inte alls min typ av champagne, den kändes lite obalanserad och stökig i kombinationen av en nästan övermogen frukt och en frisk citrussyra.

Ostronen till var matiga och smakrika med en hög havsälta och de passade utmärkt till champagnen och gjorde att den också uppförde sig lite godare. Vi fick också små spröda flarn med löjrom från Kalix, som med sin höga halt av umami gjorde att champagnen från Vranken blev ännu beskare. Jag är alltid tveksam till att servera löjrom till torra och strama vita viner och champagner och lägger därför alltid till rikligt med crème fraiche eller motsvarande för att mota den negativa effekten av umami. Den crème fraiche vi hade till räckte dessvärre inte till.

Väl till bords inleddes middagen med två vita viner, det första helt klart en riesling med viss mognad. Doften var läcker, gul stenfrukt och nästan sötaktig citrus med en liten nyans av botrytis i doften, detta tillspetsat av en fin stenig mineralitet. Vinets fyllighet, rika frukt, friska syra och tydliga mineralitet drog mig från Tyskland till Wachau i Österrike, vilket var rätt. Mognaden kände jag som tio till 15 år, men vinet var strax äldre än så, 1998 Riesling Smaragd Kellerberg från Domäne Wachau (som ungefär vid den här tiden började bli en bättre producent, idag är de riktigt bra).

   Vinet intill hade en stramhet och lite vegetal känsla av ogräs kopplat till kalk, men det fanns också en ton av Pommac som gav mig en känsla av första oxidationsnyanser. Samtidigt var vinet stramt och kändes nästan knutet. Det var först när jag fick facit, 2004 Sancerre La Grande Côte från Pascal Cotat, som jag kopplade ursprunget och vinstilen. Dock var vinet förhållandevis koncentrerat, mineraliskt och syrarikt, men det hade inte någon direkt uttalad druvkaraktär.

Första rätten blev en slags krämig krabbsallad på en bädd av syrad gurka och till det lite laxrom och friterat sjögräs, en rätt som inte alls var märkvärdig och faktiskt inte ens riktig god. Var det den här nivån maten skulle vara på? På något sätt ambitiös, men känslan av att den skulle vara gammaldags och tråkig kom nästan direkt.

Nästa rätt var nämligen heller inte särskilt märkvärdig, en hastigt halstrad men fortfarande rå svärdfisk med avokado (som inte var smaksatt) med rostade sesamfrön och kryddkrasse och till det en helt vanlig teriyakisås. Inte vidare japansk, inte vidare gott och definitivt inte anpassat till det vita vin vi nu hade fått serverat.

Vinet däremot, det var enastående. Till en början var det lite blygt och oförlöst, men det rådde ingen tvekan om att ursprunget var Bordeaux. Den djupa frukten drog åt citrus och passionsfrukt, men där fanns också stråk av vanilj från ekfaten och en utsökt blommighet med nyanser av vita liljor och därtill en nästan vaxliknande fetma, allt det som kommer från Sémillon med inslag av Sauvignon Blanc som har vinifierats i små ekfat. Denna 2001 Château Laville Haut-Brion från Péssac-Léognan var fortfarande ung, till färgen fortfarande blekt halmgul, och det kom att blomma ut till större djup, fetma och längd med tiden det stod i glaset. Jag hade gärna sett att vinet hade dekanterats minst en halvtimma innan servering och att vi hade fått det i ett större Bordeauxglas, då hade vinet varit ännu mer exceptionellt. Kvällens vita vin var det hur som helst.

Nästa vin hörde också till de bästa för kvällen, 2006 Meursault Premier Cru Perrières från Domaine Roulot. Även det hade behövt luftas ordentligt, direkt från flaskan hade det en så oväntad kraft och rik frukt, till och med lätt rostade nyanser som jag först tog för ekfat (i själva verket hör de till känslan för vinets ursprung), att jag innan jag smakade på vinet trodde det kom från en superklassisk producent av eleganta chardonnayviner i Kalifornien. När jag smakade på vinet och noterade den påtagligt kalkstensmineraliteten och strukturen, och att frukten inte alls var fyllig och solmogen, insåg jag ju såklart gissningsfelet och placerade vinet i Bourgogne. Återigen ett vin som växte i finess med luftningen. Ett superbt vin!

Maten därtill var väldigt märklig och passade absolut inte alls, rätten till och med tog över vinet och dess finess och lämnade vinet i bakgrunden. En tråkig miss. Hur man tänkte när man satte ett pocherat ägg med strimlad blekselleri, söta gröna ärter och en väldigt smakrik fläskbuljong till denna enastående vita bourgogne begriper jag över huvud taget inte.

Ytterligare en vit bourgogne serverades och jag trodde först att det var en grand cru från Chablis. Årgången gick det inte att ta fel på, i min värld kunde det inte vara något annat än 2004 tack vare stramheten och den tydliga vegetala gräsigheten med inslag av tagetesblad och krossad kalksten. Doften var dessutom tyvärr lite oren i det att jag noterade toner av rå potatis och nyplockad svamp. Dessa nyanser vädrades dock bort efter cirka tio minuter och då upplevde jag vinet som bättre. Smaken var desto bättre, torr och frisk med tydlig mineralitet och viss längd och jag tror faktiskt att vinet kommer att utvecklas positivt under de närmaste tre till fyra åren, trots att det redan nu är elva år gammalt. I glaset 2004 Puligny-Montrachet Premier Cru La Garenne från Marc Colin et fils, en firma i Saint-Aubin som jag håller mycket högt och som gör en stor svit att utomordentligt fina vit bourgogner.

Och så kom ytterligare en tråkig maträtt, en totalt överstekt och smaklös filé av sjötunga med en vitvins- och musselsås som i och för sig var god men inte alls särskilt speciell. Till det små duttar av broccolipuré som inspirationsmässigt återigen hörde mer till början av 1990-talet än till dagens mer utvecklade gastronomi. Nej, vinet förtjänade en mycket bättre maträtt än den här lunchaktiga rätten.

Två viner som verkligen krävde mat för att upplevas som drickgoda fick märkligt nog bli så kallade pausviner, viner man provar men inte äter något till. Märkligt. Det första av dem var de mörkaste och tätaste, jag noterade plommon och björnbär men också en mognadston och en liten oxidation. Jag utgick från att det var en svag flaska av denna 1990 Brunello di Montalcino Riserva från Col d’Orcia, för det här vinet borde ha varit bättre och mer vitalt. Frukten tynade nämligen bort efter tio minuter i glaset, när vinet snarare borde ha blommat ut.

   Det andra vinet var precis lika tanninrikt men hade en fint bordeauxlik nyans av ceder och blyerts i doften. Strukturen var dock inte bordeauxlik, med sina markerade och torra tanniner placerade jag vinet i södra Toscana och i samma by som vinet intill (vi visste just då inte vinernas ursprung) och någonstans i ålder 20-25 år gammalt. Det vi hade fått var en specialtappning av 1993 Brunello di Montalcino Riserva som gjordes av Frescobaldi and Ferré som ett jubileumsvin för att fira millenniumskiftet 2000. Av de två vinerna var det här det bästa, men jag begriper inte varför vi inte fick någon mat till. Det hade räckt med en god krämig polenta med smörstekt sommarsvamp och lite av en ragu av vildsvin eller något annat gott kött. Lite krämig textur och salt smak hade gjort underverk för vinerna.

Doften var stor, parfymerad, lite blommig, men framför allt syrligt rödfruktig med inslag av slånbär, tranbär och nypon, men där fanns också en något stjälkkryddig ton som bidrog till komplexiteten. Det här vinet, 2010 Vosne-Romanée Premier Cru Les Suchots från Domaine de l’Arlot, var ungt och friskt, precis den typen av lättsam men superelegant bourgogne jag var sugen på. Ett härligt vin just för sin yppighet, silkiga kropp och ungdomliga parfym.

   Vinet intill kom från den klassiska producenten Domaine de Montille och var både mer rustikt, djupare, mer strukturerat och mognare. Men trots åldern kändes denna 1988 Volnay Premier Cru Les Mitans yngre. God var den och hade jag en eller ett par magnum av den, hade jag inte varit rädd för att låta dem bli ytterligare mellan fem och tio år äldre.

   Det tredje vinet var lite skumt, stilistiskt var det till en början som ett ganska rikt och mörkt pinotvin från Kalifornien eller Australien, men det fanns också både blommiga och gummiliknande nyanser i doften, som växte och blev allt finare med luft. Tanninerna var tydliga, vilket gjorde att jag strök tanken på Pinot Noir och medan vännerna runt bordet började gissa på ett antal olika vintyper, dök förslag på Nebbiolo upp. Men någon skolboksmässig barolo tyckte åtminstone jag inte att denna 1997 Barolo Runcot från Elio Grasso var. Vinnaren i flighten var vinet från Vosne-Romanée, tydligt!

Varmrätten bestod av kyckling med en veloutésås, morötter, sparrispotatis och lite dragonolja, en god men ganska vardaglig rätt som inte gav någon större upplevelse i sig eller till vinerna.

Nästa duo viner blev återigen pausviner utan mat. En rätt mörk frukt, något dillkryddig, ung men inte purung, något komplex och fint sammansatt med förhållandevis lena tanniner och en mild fatsötma var det som bäst beskriver vinet 2005 Calvario, ett vingårdsbetecknat vin från en vingård som planterade 1945 på en sluttning i Rioja Alta. Producenten bakom vinet är Finca Allende, en av de bättre totalt sett i Rioja. Jag slår alltid ett slag för Rioja, som jag tycker är ett av vackraste vindistrikten i världen och som också gör viner som kan vara riktigt bra. Jag hoppas innerligt att Rioja får den renässans som vindistrikt det behöver och förtjänar.

Jag kan lika väl erkänna att jag blåste bort mig totalt på nästa vin, som borde vara en självklarhet för mig eftersom det kom från Kalifornien, inte Priorat som jag själv trodde var vinets ursprung. Men frukten var mörk och tät, här fanns gott om tanniner och mineralsälta, en god men inte påtaglig syra och en fatkaraktär som drog åt vanilj. Ett mycket seriöst och fortfarande ungt vin som jag tyvärr inte alls tog som 2001 Monte Bello från Ridge Vineyards. När jag väl hade facit, förstod jag precis vinet, dess dofter och smaker. Men, som sagt, när man kliver av vid fel avfart på vägen fram till rätt svar, blir allt helt fel.

Sedan kom de två bästa röda vinerna för kvällen, båda med magnifik komplexitet och fin mognad. Det första hade jag med mig, därför behövde åtminstone inte jag gissa något. Denna 1985 Volcanic Hill Cabernet Sauvignon från Diamond Creek Vineyards hade en perfekt mognad, doften var så vansinnigt bordeauxlik på hög nivå att alla gissningar också landade just där. Vinet från den branta vingården Volcanic Hill är alltid det stramaste och mest mineraliskt strukturerade av dem från Diamond Creek Vineyards, men nu 30 år gammalt hade tanninerna polerats betydligt. En fortfarande vital men mogen frukt, fina nyanser av cigarr, tryffel och torkat kött och en läcker stenrökig mineralitet. Kvällens bästa röda tyckte jag och många med mig.

  Vinet från Saint-Emilion, 2000 Château Beau-Séjour Bécot, stod inte långt efter, om ens alls. Det här vinet bjöd på ett större djup och kraft, logiskt med tanke på att det var yngre och årgången som sådan rankad som storslagen. Frukten var tät men elegant och inte alls solsöt och den hade sällskap av både finstilta kaffenyanser och rikligt med grafit och ceder. Det här vinet hade dekanterats, men det behövde ändå mer tid i glaset. Jämfört med vinet från Diamond Creek Vineyards, som var helt perfekt drickmoget nu, skulle jag inte ha något emot att återkomma till bordeauxvinet om tio år, eller 15.

   Det sista vinet av de tre var på inget sätt dåligt, tvärtom var det fint fruktigt, nästan violblommigt och kryddigt och det hade en god struktur som högst troligt hade varit betydligt mer påtaglig för några år sedan. Problemet med det här vinet var att det serverades som tredje vin i uppställningen efter de magiska vinerna från Napa Valley och Saint-Emilion. På så sätt hamnade 2004 Château de Pibarnon från Bandol helt i skuggan och gjordes sig inte alls så bra som det skulle ha gjort om det fått stå som eget vin. Vinet var gjort till 95 procent av Mourvèdre och resten Grenache och av de helt nya franska ekfaten som vinet hade mognat i noterades egentligen inget alls.

Ostserveringen utgjordes av en bit Comté, alltid gott, och en lokal komjölksost som heter Rosalita, som också var riktigt god. Till det en marmelad av krusbär. Allt detta gott, precis som desserten som var en mandelkaka med glass och svarta vinbär. Den senare var god, men rent utseendemässigt var det en ytterst märklig och inte alls särskilt stilig dessert.

Stiligt var dock det avslutande vinet, 1970 Riesling Rauenthaler Baiken Spätlese Eiswein (det var först 1983 som eiswein blev ett eget prädikat, dessförinnan gjordes eiswein som tillägg i de andra söta prädikaten) från Kloster Eberbach. Det var ett riktigt läckert vin, det visa överträffade ost- och dessertserveringarna, här fanns en ljuvlig initial sötma som långsamt klingade av mot syra och mineral som gjorde eftersmaken nästan helt torr. Söt citrus, torkade aprikoser och små stråk av torkad svamp som gav vinet en nästan rostad nyans. Sjukt gott, verkligen!

   Så var den 14:e Nordic Magnum Dinner över och även om det alltid är lika roligt att träffa sina internationella sommeliervänner och tillställningen utöver själva middagen har ett antal andra fantastiskt roliga och lärorika övningar, var middagen som sådan en ren besvikelse. Men, om cafévärden får tid över, kan det komma en mindre rapport om ett par minst sagt minnesvärda viner som dracks "utanför" själva middagen.

The Nordic Magnum Dinner den 30 augusti

En av årets roligaste och mest galna vinhelger är den vi i gänget kallar The Nordic Magnum Dinner som går av stapeln den sista helgen i augusti varje år. I år var det Stockholms tur att vara värd för den trettonde upplagan och långhelgen planerades av cafévärden och Fantomen.

 

Som vanligt är middagen planerad utifrån ett stort antal bra till fantastiska viner av magnumstorlek som nomineras av de inbjudna svenska och internationella gästerna och som värdarna för eventet sedan i samråd med en kock eller en restaurang planerar en passande lång meny till. Det här året lät vi krögarässet Daniel Crespi och köksmäster Mikael Einarsson stå för det kulinariska hantverket. 

Som vanligt inleds kalaset med ett antal mousserande viner, som så gott som alltid kommer från Champagne. Det är alltid roligt att prova (okej, dricka) mousserande viner av kvalitet blint och lyssna till kommentarer om vinets ursprung och kvalitet. Ur den aspekten var 2002 Giulio Ferrari från Ferrari i Trentino riktigt intressant, gjort till 100 procent av Chardonnay och lagrad på jästen drygt åtta år. Doften bjöd på en viss mognad och sekundär lätt rostad nyans, men frukten var fortfarande påtaglig. Även om syran var frisk och vinet helt torrt och till och med lite mineraliskt, fanns där en lätt bitterhet som inte kändes helt champagnelik. Men gott var det.

   Dock var det en ganska stilistisk skillnad i den lite stramare och mer finessrika och absolut rent fruktiga 1996 Cristal Brut från Louis Roederer, som förvisso hade en ungefär likartad gul äppelfruktighet, men också nyanser av färsk citrus och kanderade citronskal, nu med 18 år bakom sig också en liten rostad nyans som vittnar om mognad.

   Min egen favorit, och jag tror nog att jag talar för majoriteten i magnumgänet, var den fullkomligt briljanta 1995 Cuvée des Enchantaleurs Brut från Henriot. Det förvånade mig i och för sig inte, både firman och den här cuvéen är en fantastisk kombination som jag verkligen tycker om. Doft och smak var djupare än i de första två, syran var frisk på gränsen till stram, här fanns en viss mognad och en komplexitet som gjorde att jag verkligen förstod gissningarna på årgångsbubbel från Krug.

Ett tilltugg i form av kanapé av rostad brioche med mildrökt lax toppad med vaktelägg och laxrom var precis det vi behövde efter den här raketstarten av mousserande viner.

Djuret, Pubologi, Leijontornet 12x8, välj viken restaurang du vill i den restauranghimmel som styrs av Daniel Crespi och hans skickliga team, då blir det fantastiskt vällagad mat, ett par uns hedonism (vilket är min absoluta favoritsport), ett par lustiga namn på maträtterna, varm och personlig service och en fulländad kombination med vinerna. Den första rätten, en så kallad slaktarterrin med kycklinglever, anklever och gåslever med en uppfriskande variation av äpple och med bitar av salt och krispigt fågelskinn var just en så exceptionell perfekt kombination till de första två vinerna.

Terrinens feta och smakrika textur satt som gjutet till de två söta vinerna vi hade blint serverats. I det första glaset en kristallklart ren, förvånansvärt ung, sötaktigt citrus- och persikofruktig 1998 Riesling Braunerberger Juffer Sonneuhr Spätlese Versteigerung från toppfirman Weingut Fritz Haag i Mosel, ett vin som med lite luft i glaset vann alltmer av den läckra nyans av krossat skiffer och mineral som gav vinet en större komplexitet. Det läckra med den här typen av vin är att de förenar en initial sötma i smaken med en frisk syra, livfull mineralitet och lång, mot slutet avklingande och nästan torr eftersmak. Ett vansinnigt gott vin om man frågar mig.

   Sauternes är sällan det bästa dessertvinet, men det är ofta ett vansinnigt gott vin till den här typen av rätter. Den 2004 Château Climens från Barsac, som räknas till Sauternes, vi hade i glaset intill var i och för sig ett helt annorlunda vin karaktärsmässigt (lite större sötma, något mildare syra, högre alkoholhalt, tydliga toner av botrytis och en liten vaniljsöt fatkaraktär), men tack vare att det fortfarande inte var för fylligt och sötaktigt fungerade det riktigt bra. Det kanske var tur att årgången inte var den allra bästa, då hade vinet varit mer sötfruktigt och intensivt, men en bra producent gör ju i alla fall goda viner och därför var det här vinet väldigt gott precis just som det var.

Piggvaren grillades hel på benet med lardo från Köttslöjd, den benades ur och serverades med en mild skummande Crème Ninon, smörade gröna bönor och lite karamelliserat smör. En supergod och klassisk rätt som är som gjord att älska nästan alla eleganta vita viner som kan tänkas serveras till. Det är så här intelligent vinorienterad mat ska vara.   

I glasen tre vita viner från Bourgogne. Det första av dem var lite udda, inte helt kliniskt rent avseende frukten, men inte heller defekt, och vi gissade på ett antingen äldre vin eller ett vin av Chenin Blanc med viss mognad. "Ett vin inspirerat av naturvinskulturen", fick vi veta, vilket kändes som en tröst eftersom ingen av oss egentligen kom att tänka på Chablis, som var det korrekta ursprunget. Helt rent i doften var det som sagt inte, dessutom hade det någon slags reduktion, samtidigt fanns det en viss blommighet. Vinet kom från två vingårdar på plattmark med låga skördeuttag och jäsning hade ägt rum i äldre 500-liters ekfat. Nej, denna 2011 Chablis Bel Air et Clardys från Alice et Olivier de Moor var helt enkelt inte min tekopp, om man så säger. Och kanske matchade det inte den höga vinstandard vi håller på The Nordic Magnum Dinner.

   Det var dock det fantastiskt goda vinet 2007 Meursault Les Tessons Clos de Mon Plaisir från Domaine Roulot i Meursault, ett vin med markerad kalkstensmineralitet, en nästan rostad och komplex jordighet, en fetma i kroppen men med en tydlig citrusfräschör i frukten, vinet är fortfarande ungt med en i glaset alltmer växande doft med både djup och höjd.

   Det tredje vinet, 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine Bonneau du Martray, var först rätt blygt, ungt och återhållet knutet även om det direkt också bjöd på en fin kritighet och nyans av vita blommor. Det kändes verkligen blygt intill vinet från Meursault, men efter en kvart började det blomma ut och växte i både intensitet, kritig mineralitet, djup och smakmässigt intensitet. Den här årgången har liksom 2010:an en stor potential att växa till något ännu mer komplext i framtiden, dricks det idag rekommenderas en ordentlig luftning.

Nästa vinservering spretade lite mer i ålder och ursprung även om temat var detsamma, Pinot Noir. Gissningen på det första vinet landade först i Bourgogne, helt naturligt med tanke på den fräschör vinet bjöd på, men det fanns också en rätt saftig frukt mer lik den man finner i exempelvis Nya Zeeland och i svala vingårdar i Kalifornien, dessutom fanns det också en liten kryddighet av stjälkarna. Vinet var, lite förvånandet, schweiziskt från kantonen Thurgau, 2012 Borstig Kerl Pinot Noir från Winzerei zur Metzg. Jag gillade verkligen det här vinet. Superkul med referensbreddare.

Men placerat intill den smått sensationellt läckra 2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos Saint-Jacques från Domaine Fourrier stod sig schweizaren tämligen slätt. Det här vinet bjöd på en storslagen, rosen- och nyponblommig doft med ett saftigt inslag av vildhallon och sötsyrliga körsbär, här fanns också kalkstensdoft och ett uns kryddighet och smaken bjöd också på allt detta, plus en stor fräschör och silkighet. Ett av kvällens viner, i alla fall i min gom.

   Det kändes verkligen att det var minst fem år för tidigt att dricka 2005 Clos de Tart Grand Cru från Mommessin som stod lite blyg och knuten i glaset intill. Det var både mer tanninrikt och lite mer fatnyanserat och hade heller inte samma slösande rika och yppiga frukt som vinet från Domaine Fourrier, men det fanns ändå ett djup och en god struktur som känns väldigt lovande. En tidigare vertikalprovning jag gjorde av vinerna härifrån gav mig känslan att vinet måste bli minst tio men hellre snarare 15 år gammalt innan det dricks.

Om 2005 Clos de Tart Grand Cru var för ungt, var 1970 Assmannshäuser Höllenberg Spätburgunder Spätlese från historiska Kloster Eberbach i Rheingau fullt moget. Färgen var ljust rödorange, blekare än de andra, doften mogen med inslag av krondill, därtill en diskret rökig och köttig nyans som lär vara en av vingårdens signum rent karaktärsmässigt. En detalj som skiljde det här vinet från de andra, var att det är en auslese. Här fanns alltså en tydlig restsötma, ursprungligen 40 gram, men den har långsamt med tiden torkat in till att bara ge en antydan av sötma.

   Ett tecken på hur spektakulär och betydelsefull vår The Nordic Magnum Dinner har blivit i vinvärlden, hade man på egendomen specialbuteljerat tre magnum delvis för just det här ändamålet, genom att öppna upp och korka om sex perfekta buteljer av vinet. Tack för det!

Pinot Noir, kalvbräss och svamp, därtill sälta. Jodå, så lyder receptet på en lyckad helkväll. Nu blev det hela mest en av flera upplevelser i det stora hedonistiska. Kalvbrässen var dubbelpanerat och knaprigt stekt och den serverades med kantareller och fint salt varmrökt sidfläsk, eller som menyekvilibristen Crespi uttryckte det: Köttslöjds knaperstekta varmrökta buk från en rejält fet och gammal sugga. Hur gott som helst.

Doften var väldigt fin, rent rödbärig och frisk med en liten blommighet och helt utan spår av ekfat, smaken medelfyllig och friskt rödfruktig, fortfarande ung men utan inslag av ekfat. Däremot var tanninerna markerade, vilket gav eftersmaken en torr och ganska stram känsla. Ändå fanns det något väldigt elegant över denna 2004 Barolo Cannubi Chiara Boscis från E Pira. Tanninerna var lite väl tuffa för att vinet skulle njutas som det är, men det visste jag att man i köket var medveten om, alltså oroade jag mig inte.

   Grannvinet var helt klart på samma tema, men det kändes lite modernare med ett litet kryddigt inslag av ekfat (det hade också ektanniner), men det ändå något elegant och lite komplex över doften och den kanske något knutna smaken. På etiketten stod det 2001 Barolo Vecchie Vite dei Capalot e dell Brunato och Roberto Voerzio var avsändare.

Med siktet inställd på enkelhet hade kockarna lagat en krämig risotto med riktigt fin smak och helt perfekt kärna. Just krämigheten i en risotto rundar av upplevelsen av strävhet i vinet, något som är av största betydelse om nebbiolovinerna, som just dessa, är unga och påtaglig sträva. Därmed kommer våra sinnen att mer upptäckta och uppleva vinets andra fina egenskaper. Lika typiskt som risotton i sig, var det svamp som hörde till, smörstekt karljohansvamp. Magiskt, i all sin enkelhet.

Är champagnen av bästa slag och bjuder den dessutom på mognad, är det en vintyp som jag gärna ser tillsammans med god mat hellre än som aperitif, då också hellre serverad i glas med stor kupa snarare än i smala flöjtglas. En minst sagt exceptionell 1990 Dom Pérignon Oenotéque från Moët et Chandon som hade hämtats från en specialkällare hos vinmakaren på firman stod nu i glaset framför oss. Här bjöds mandel och kanderad citrus, en delikat rostad nyans, en intensitet utan att smaken var fyllig och en längd som gav oss ett kvardröjande leende. Vilken magnifik champagne.

   Att champagnen intill skulle ta oss ytterligare ett steg uppåt i njutning var inget jag beredd på, men den fortfarande nästan ungdomliga 1979 Krug Collection från Krug var för mig årets allra mest fantastiska champagne. Doften var fylld av sötfriska gula äpplen, rostade mandlar, smaken var lång och frisk och absolut torr, men nästan explosiv eftersmak av finstilta nyanser. Jösses vilken god champagne, jag tror vi alla satt och himlade med ögonen och smackade förnöjt. 

 

Det är intressant att se hur talangfulla kockar skapar kombinationer med viner, men en tartar som chef Einarsson gjorde till champagnerna hade jag själv kanske inte kommit på att göra. Det skulle dock visa sig att champagnerna och den grovt skurna tartaren av hängmörad biffrad med en emulsion av träkolgrillad lök och garnityr av sotad lök, Parmigiano Reggiano från 2010 och riven sommartryffel (som gifte sig perfekt till vinernas mognadstoner) var en fullkomligt enastående matchning. För flera av gästerna den allra finaste upplevelsen.

Den grillade lammsadeln serverades en slags variation av ratatouille, det vill säga grönsakerna var för sig i kokt, bakad, sotad och grillad form. Till lammet skulle en trio viner från Rhônedalen serveras.

Det var verkligen en fantastisk samling viner, med en rätt elegant, något stenig och örtkryddig 2006 Côte-Rôtie Cote Blonde från René Rostaing. Jag noterade också lavendel, lite salvia, en kombination av mörk frukt och ljusröda bärstråk och en lång, rätt fyllig och väl sammansatt eftersmak.

   Vinet intill var både mer mörkfruktigt och djupt, det hade en större doft och nyanser av krossad sten som var ytterst tilltalande. Av de tre vinerna var denna 2006 Ermitage l'Ermite från M Chapoutier det stramaste och mest komplexa. Och såklart också det som upplevdes allra yngst, tänk om man fick återbesöka det här vinet om låt säga fem till tio år.

   Att nästa vin kom från södra Rhônedalen noterades direkt i en tätare och sötare frukt och därtill en lite varmare alkohol och något mjukare syra, men mitt i allt detta tyckte jag nog att det fanns en fin balans och till och med viss finess i denna fortfarande unga 2001 Châteauneuf-du-Pape Vieilles Vignes från Domaine de la Janasse. Men i konkurrensen med de mycket elegantare vinerna från norra Rhône kändes det ändå lite mindre nyanserat.

Smaka på den här rättbeskrivningen, "grillad côte de boeuf med kossa-béarnaise och tomat". Visst låter det gott? Det var det, verkligen, superfint kött som var smakrikt och saftigt grillat med hög smak och till den en klassisk béarnaise smaksatt med … kött!

Dessvärre var det första köttvinet lite ansatt av kork, vilket var väldigt synd eftersom jag tidigare aldrig hade provat vinet. Emellertid kände jag att det fanns en djup frukt och god struktur i denna 2003 Selección de Viñedos de la Familia från Felix Callejo i Ribera del Duero.

   Något fel stod dock inte att finna i den exemplariskt goda 2005 Château Pontet-Canet från Pauillac, som bjöd på ett fint samspel mellan modernt fruktdjup och klassisk elegans. Den var verkligen riktigt god redan nu i sin ungdom.

   Som vanligt föll gissningarna rätt i Bordeaux, allra mest i Pomerol eftersom det alltid finns en så djup känsla av högklassig Merlot i vinerna från Dominus Estate i Yountville i södra Napa Valley. Samtidigt bjöd denna 2001 Dominus Estate, som är dominerad av Cabernet Sauvignon och faktiskt knappt ens innehåller Merlot, på ett stort och soligt mörkt fruktdjup, men det som lurar provaren till Bordeaux är tonerna av ceder, grafit och grusig mineral.

Brillat-Savarin med färska hallon och krispigt bröd låter kanske inte som den perfekta osträtten till mogna cabernetviner, men det fungerade rätt bra ändå. Hallonen var ju inte direkt söta och krämiga ostar är alltid förlåtande mot de flesta viner.

Det första vinet var en skolboksmässig, grafitkomplex och klassiskt elegant 1982 Château Haut-Batailley från Pauillac, ett vin som visar att årgången inte bara var stor och rik, utan också blev en årgång med god lagringspotential. Den här magnumbuteljen var på inga sätt på väg att vika ner sig.

   Bordeaux var också ursprunget för nästa vin, 1985 Cabernet Sauvignon Red Rock Terrace från Diamond Creek Vineyards i norra Napa Valley, i alla fall var det många av oss som trodde det. Så brukar det låta om äldre cabernetviner från Napa Valley, som faktiskt når en karaktär som är snarlik den vi har lärt oss att mogna bordeauxviner har. Ceder och lite tryffel, en slags rostad jordighet, ett uns mörk frukt, fina och fortfarande livfulla tanniner, men också med en lång och komplex eftersmak. Superkul med moget amerikanskt, en av mina personliga favoritstilar i vinvärlden.

Moget portvin är bland det godaste jag vet och det är tack och lov så gott som ett obligatoriskt vin på The Nordic Magnum Dinner. Den här middagen förgylldes av en utmärkt magnum av 1977 Vintage Port från Dow's. Fortfarande ung och vital med en djup och läckert söt mörk och diskret syrlig körsbärsfrukt, en härlig alkoholvärme och numera nästan sammetslena tanniner.

Vanligen tycker jag att portviner är för eldiga och fylliga för osträtter, som lätt försvinner i portvinets massiva prakt. Den här osträtten var dock precist skapad för vinet och klarade sig därför med beröm godkänt. Osten var smakrik, en krämig och salt Roquefort, den perfekta osten till portvinet. Tillbehöret gjorde också sitt till att spegla vinets kraft, ett kryddkokt fikon.

Hur tusan går man vidare från ett smakrikt portvin utan att trappa ner, utan att minska i kraft och sötma? Man tar sig till södra Spanien och en söt, koncentrerad vintyp gjord av druvor som har torkats till russin i den slösande sydspanska solen, och är vinet dessutom moget och har vunnit en ålderskomplexitet blir det ju bara bättre. Den lösningen fann vi i 1946 Don PX Gran Convento Selección från Toro Albala i distriktet Montilla-Moriles, ett vin som bjöd på en stor fyllighet, en nästan viskös fruktsötma med toner av karamell, kola, russin och torkade plommon, men som också bjöd på en fin syra och nyanser av fint te.

Ett vin som detta kräver en dessert som orkar med kraften och sötman. Den bakade chokladen var smakrik nog, den serverade med en salt karamellglass, rostade nötter, brynt smör och syrlig mjölk, tillbehör som satt precis i fyllighet, smak och doft till vinet. En riktigt härlig avslutning på en magnummiddag som jag själv räknar till en av de två allra bästa någonsin i vår nu trettonåriga historia.

Kvar återstod bara kaffe och sprit som serverades ur trelitersflaskor. Är det magnummiddag så är det. "En liter grön chartreuse, tack!"