Årets Bästa 2010

Så här på årets sista dag är det läge att samla sig, summera året och blicka framåt. Det är svårt att förstå att det var ett år sedan sist – det känns ju som igår. Otroligt många viner har runnit under och genom näsa och gom gånget år, de flesta av de tusentals etiketterna är bortglömda, men många har gjort starka intryck.
Här har jag summerat några av årets starkaste upplevelser, skjutna direkt från höften och ur minnet – det är bara företagets bokföring som nagelfars så här i sista självande minuten, mina anteckningsböcker med provningsnotering har lämnats orörda.
Att lista årets upplevelser måste nämligen vara spontant författad, den måste innehålla det som kommer direkt ur hjärtat och inte ur någon noga uträknad sammanställning. Vin är upplevelser, vin är passion.

Årets bästa mousserande vin
Visst, det blir ju en del champagne på ett år, och även om det som vanligt har blivit flera årgångar av Krug, Dom Pérignon, Cristal och min älskade Comte de Champagne, blir jag aldrig lika berörd av champagne som av stilla vita eller röda viner. Det bara är så. Men en av de allra godaste champagner jag drack i år, är 1989 Cuvée des Enchantaleurs från Henriot. Vill du skämma bort mig någon gång, bjud mig på en sådan – den är magiskt just nu!

Årets bästa vita vin
Det här borde vara enkelt efter att ha druckit 2008 Montrachet Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Samtidigt smyger sig 2009 Chevalier-Montrachet Grand Cru från Etienne Sauzet upp där och vill vara med. Och båda vinerna hör till de allra finaste som har lämnat dessa toppdomäner det senaste decenniet.
Men det finns ett vin till som borde nämnas, ett som har berört mig ända in i ryggmärgen och som är det allra finaste vita vin jag har provat från mitt älskade Österrike. Det kommer från toppfirman Prager och är egentligen ett sött vin som tillkom av en slump när man sorterade bort all botrytis ur en av vingårdarna. Men med en syra på 13.0 gram per liter noterar man knappt de 140 gram socker som dröjt sig kvar efter jäsningen. Även om vinet har en söt första kyss, är eftersmaken klingande friskt fruktig och mineraliskt. Pur magi! Vinet är 2009 Riesling Beerenauslese Achleiten. Bättre än så här blir det nog inte – för mig är det landets första och hittills enda 100-poängare. I’m in love!

Årets bästa röda vin
Jaha, så nu måste man välja! Ska jag ta någon av årgångarna Romanée-Conti Grand Cru eller La Tâche Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti som hittat ner i strupen under det gångna året? Ja, gärna, men det här året väljer jag nog ändå att lyfta fram det som gjorde mig allra varmast som vinprovare under hela året – min djupdykning i de fantastiskt vinerna från Harlan Estate i Napa Valley. Jag kan tyvärr inte välja vilken av årgångarna som får äran av att bli årets bästa röda, så jag väljer tre av dem: den nu perfekt mogna 1992 Harlan Estate, den absolut fulländade och superkomplexa 1994 Harlan Estate, och den unga, auktoritära och alldeles makalöst lovande 2002 Harlan Estate.
Fast 2004 Clos Erasmus från Clos I Terrasses i Priorat ligger inte långt efter – inte alls!

Årets bästa söta vin
Jag tror att jag fortfarande har några procent restsötma kvar efter augusti månads hedonistiska orgie nere i Sauternes. Det är svårt att finna ord för hur fantastiska viner en del slott har gjort de senaste årgångarna – Château Suduiraut, Château Climens, Château La Tour Blanche och såklart också Château d’Yquem. Jag förförs av dem unga, jag älskar dem med viss mognad, men jag kapitulerar totalt när jag utsätts för en sötnos med perfekt mognad. Årets bästa söta vin är tveklöst 1945 Château La Tour Blanche, ur magnum! Utan konkurrens.

Årets allra mest spektakulära provning
Med ett liv fyllt till bredden av intressanta provningar, och med många, djupa och upprepade vertikalprovningar av vinerna från Harlan Estate och Bond, borde min röst såklart läggas på dessa. Men årets mest unika provning blev den omfattande och världsunika vertikala mönstringen av Musigny Grand Cru från J-F Mugnier som vi gjorde i november. Jag kommer nog aldrig att igen få vara med om en sådan – det vågar jag nästan lova.

Årets varmaste vingårdsbesök
Om jag räknar rätt har jag i år besökt drygt 200 vinerier, därtill ett 40-tal destillerier och bryggerier. Många av besöken har lämnat djupa och varma minnen, men årets två besök hos Domaine Ghislaine Barthod i Chambolle-Musigny hör till de allra bästa, tätt före höstens besök hos den underbart varma, lågmälda och skickliga Sylvain Cathiard i Vosne-Romanée. Han toppade även fjolårets lista på finaste besök. Kanske börjar jag se ett mönster?

Årets bästa restaurangupplevelser
Med tanke på frekvensen jag njuter av mina kollegers hantverk, är det svårt att plocka ut enstaka restaurangbesök och restauranger, men här kommer tre minnesvärda.

Operakällaren i Stockholm
Det har varit en del stjärnprydda besök under året, men mina måltider på Operakällaren lämnar ingen påtaglig längtan efter att gå någon annanstans än just hit. Köket gör ett strålande jobb och att de förlorade en stjärna är kanske årets största gåta. Ojämnhet har det talats, men någon sådan har jag inte noterat på mina besök på detta restaurangtempel. Matsalsarbetet är Sveriges bästa – och de fantastiska vinpaketen borde få pris, för både sitt omåttliga innehåll och sitt måttliga pris.

Råkultur i Stockholm
Sveriges mest måttligt satta priser matchade med varm, trevlig service och alldeles förträfflig superdesignade sushirätter. Vem i hela världen har råd att äta billig snabbmat efter det här?

Le Jardin des Remparts i Beaune
Inte så att måltiden i sig var särskilt enastående, utan snarare för att inramningen var så spektakulär och innehållsrik. För andra dagen i rad satt bourgognesniffaren Allen Meadows vid bordet intill, men den här kvällen med en ung kvinna som, för att försöka måla upp bilden korrekt, inte var hans hustru Erica. Ändå verkade middagen vara minst sagt värmande och intressant. För att vara bourgogneälskare, tog det otroligt lång tid för honom att få i sig en flaska chablis från Raveneau (vi fick två korkade grand crus från denna fina domän). De andra vinerna for ner i ett rasande tempo!
Men det mest fantastiska med middagen, förutom våra egna viner, var den minst sagt arga unga kvinna som gav oss årets absolut bästa show när hon med mord i blick och taktfasta steg stormade sitt sällskaps bord och tömde hela glaset med vin … i ansiktet på sin dejt. Det action som under kommande timma utspelade sig har knappt ens visats på vita duken (alltså, duken på biograferna). Och det var mitt livs bästa teaterföreställning i temperament. Tack för det, arga unga kvinna!

Årets provade årgång
2009 – överallt i tre världsdelar!

Årets svenska vinperson
Det finns många eldsjälar i Sverige som arbetar hårt för att utveckla vinkulturen. De allra flesta gör det i ett kommersiellt syfte, vilket i sig inte är fel, men det är mer hedrande att göra det ideellt. Jag tänker på alla drivande krafter bakom vinföreningar, som exempelvis den landsomfattande föreningen Munskänkarna, och även ett par lokala föreningar som har stor betydelse. Men allra mest vill jag hylla Kurt-Inge Eklund i Helsingborg, som initierade och drev igenom den fantastiskt lyckade och högklassiga California Wine Festival i februari. Det evenemanget finansierade han helt själv, tog alla risker och gjorde utan att önska sig en enda krona i gengäld. Hans vinst blev vår vinst – en större kunskap om Kalifornien och dess viner. Att han sedan har beslutat göra om festivalen i februari 2011, gör honom till årets svenska vinperson. Kurt-Inge, tusen tack för att du finns!

Med längtan blickar jag framåt 2011
Mycket står skrivet i planeringen för nästa spännande år, men framför mig just nu börjar flaskorna till nästa års exklusiva och världsunika vertikalprovningar radas upp och sorteras; 15 årgångar Syrah från Sine-Qua-Non, 12 årgångar Les Pavots från Peter Michael Winery, 12 årgångar Estate Cabernet Sauvignon från Chateau Montelena samt 8 årgångar och två specialviner från kultproducenten Hundred Acre i Napa Valley. Jag kan knappt vänta …

Middag den 28 december

Med alldeles för mycket resor och jobb varje kväll och helg under lång tid, har det inte hunnit bli något riktig ordning på Café Rotsunda den senaste tiden. Det var därför extra trevligt att samla caféets mesta och bästa stamgäster till den årliga mellandagsrean – då ett överflöd av det goda skulle slumpas bort till första bästa glupstrupe.

Det blev som vanligt ett stort fat med olika sorters naturchips och friterade rotfrukter som välkomnade gästerna, detta kompletterat med krustader fyllda med en röra av snökrabba som toppas med finaste löjrom från Kalix, samt små surdegssnittar med ankleverterrin som sprejats med spansk brandy och toppats med lite flingsalt. Enkelt och gott.

I det första glaset bjöds – alla viner som vanligt blint så att gästerna fick sätta sina djupa vinkunskaper på prov – en champagne som var väldigt god, frisk i syran men låg i kolsyran, och med en tydlig men läcker mognadston. Gissningarna ner på tidigt 80-tal var inte så dumma, men så uppförde sig den här flaskan av 1996 Millésime från Henriot betydligt mognare än väntat. De som hade provat den nyligen menade på att det var flaskvariation – att den här flaskan hade mognat mycket fortare. Sådant händer, tyvärr.
Den ställdes hur som helst mot en mycket vitalare, elegantare och friskare champagne – trodde alla. Stilmässigt låg vinet inte särskilt långt ifrån Dom Pérignon, men någon ”Dompa” hade cafévärden inte öppnat. Istället hade han öppnat en 1996 l’Ermitage Brut från Roederer Estate i Anderson Valley i nordvästra Mendocino. Ungefär lika delar Chardonnay och Pinot Noir, jäst med samma jäst som hos moderhuset Louis Roederer i Champagne, men delvis i stora foudres av ek och enbart med den första, allra finaste pressmusten. Det här är ett av Kaliforniens allra finaste mousserande viner – och det är galet gott!
Cat Woman toppade med en ännu piggare 1996 RD från Bollinger, frisk och stram och utsökt drickvänligt torr. Den satte minsann fart på aptiten. Till bords med andra ord!

Bröderna Morlet gjorde oss sällskap i vitvinsglasen. Det första vinet, 2007 l’Aprés Midi från vinmakaren Nick Morlet på Peter Michael Winery i Knights Valley, Sonoma, var torrt och friskt stramt i en stålig stil (90 procent Sauvignon Blanc som tankjäses utan malolaktisk jäsning – resten fatjäst Sémillon) och passade utmärkt till den av limesaft och citrongräs syrliga musselveloutén som hörde till den snabbhalstrade laxen med fänkål och champinjoner. Men tack vare den släta krämen av blomkål, vann det fetare texturerade vinet 2007 La Proportion Dorée från Luc Morlet och hans Morlet Family Vineyards lite mer gehör som det bästa matvinet. Denna cuvée av 66 procent Sémillon, 32 procent Sauvignon Blanc och en skvätt Muscadelle är kalasgod, och väldigt bordeauxlik – särskilt efter en god portion luft.

Pinot Noir stod på tur, men eftersom valt pinotvin var av kraftigare slag gick meningarna isär om kvaliteten på. Jag fann vinet vara rikt och fruktyppigt med en härlig söt hallonarom, men också lite kryddighet samt lite väl mycket ekfat, vilket störde finessen en aning. Vinet var svårgissat; 2003 Omega Pinot Noir från Sine-Qua-Non (Manfred Krankl köpte druvorna från den utmärkta Shea Vineyards i Oregon).
Det var uppenbarligen gott och uppskattat, för nästan alla gäster hade tomt i glasen när nästa rätt serverades; en risotto kokt med ankbuljong, vitt vin och morotsjuice tillsammans med fint tärnad morot och confit på anka. Det hela toppades med rosastekt ankbröst. Den här rätten var gjort utifrån pinotvinets fruktsötma, kraft och förväntade fatkrydda – och det satt som hand i handske!
Ur den svala vinkällaren togs alltså en ny pinot fram, men nu hade vi inte tid att gissa – maten var ju redan serverad. En stor, intensiv, förförisk sötaktig rödbärig och rosenblommig doft spetsade med lite unga fattoner slog upp mot oss, och det smakrika, inte alls särskilt bourgognelika men samtidigt eleganta vinet upplevdes av alla som bättre och mer finstilt än pinotvinet från Sine-Qua-Non. Det vin vi hade i glasen var 2007 Pinot Noir Coteaux Nobles från Sonoma Coast och firman Morlet Family Vineyards. Just i ett sådant här läge är det lätt att förstå att annars så skickliga Manfred Krankl på Sine-Qua-Non övergav Pinot Noir för att satsa fullt ut på Syrah och Grenache.

Det är alltid trevlig med uppfriskande pausar i långa måltider (här på Café Rotsunda tar en middag ungefär sju till åtta timmar), och pauserna består av skvaller och champagne. I den här pausen två stycken närmare bestämt. Det första glaset fylldes upp av Tom Nicola, som hade en specialversion av 2002 Dom Pérignon från Moët & Chandon, men den skrikrosa etikett som såg lite lustig ut. Vinet var emellertid mer vällustigt än skojfriskt lustigt – alldeles förtjusande friskt och försiktigt mandelaromatisk på hustypiskt sätt och med en läckert kvardröjande eftersmak. Jag kan inte låta bli att tok-mycket-tycka-om Dom Pérignon.
Men vad gjorde det när Diamond Lager smög upp, enligt mig i alla fall, årets allra finaste och godaste och läckraste och mest komplexa och mest kompletta champagne; 1989 Cuvée des Enchantaleurs från Henriot. Detta magiska stycke vin var ett av kvällens mest komplexa viner!

Gästernas flight blev lite kortare den här gången – detta beroende på att det mest var champagner som blev medhavd dryck denna kväll. I det första av två röda glas stod ett vin som först upplevdes tämligen bordeauxlikt, till dess man lade näsan i blöt i glas nummer två. Det första vinet hade en djup mörkfrukt och lite jordiga undertoner samt en första viskning av mognad. Det var Platter som hade tagit med sig vinet, och med det ett gemensamt minne från en resa i Libanon vi gjorde för många herrans år sedan. Vinet kom från Château Kefraya men var en senare årgång den premiärårgång vi njöt av i solen på gårdsplanen vid slottet i Bekaadalen, det vi hade nu var nämligen 2001 Comte de M, en spännande och god cuvée av Cabernet Sauvignon och Syrah.
Le Soul Jones bjöd klassiskt så det förslog, och vi gick alla till Médoc för att hitta svaret. Riktigt dit skulle vi emellertid inte ha gått, trots att jag kunde slagit vad om att vinet kom från Pauillac och årgång 1988 eller 1989. Nej, vi skulle till Péssac-Léognan och 1989 Château Pape Clément, och det var såklart ljuvligt.
Det fick mig att minnas en unik flaska som jag hade i vinkällaren, och läget var det rätta att bryta förseglingen på den denna kväll. Kork ur, dekantera, låta snabblufta … och sedan ner i de stora bordeauxglasen. Det var rent ut sagt ett fantastiskt skolboksmässigt vin med sensuellt jordig och tobaksrostad mognadskomplexitet som slog upp ur glaset och träffat njutningscentrat rakt i solar plexus. ”Premier cru från Bordeaux”, sa ett par av gästerna, och det var på sitt sätt rätt. Vinet kom nämligen från ett toppslott i Pauillac, men var ett vin som vinmakarna mest gjorde för sig själva. Årgång 1989 var lite säregen, skörden av Merlot började redan sista augusti, men de sista druvorna skördare två månader senare. Av de sista skördade, ordentligt mogna druvorna, gjorde vinmakarna på Château Latour det egentligen inte existerande vinet 1989 Grappillons de Château Latour. Och det var alldeles sensationellt. Minst lika bra som le grand vin, om inte bättre!

Tournedos, stekt i ankfett, serverad med tryffelsås och tryffelkokt brysselkål och jordärtskocka blev huvudrätt, till vilken tre stora kalifornier serverades. I det första glaset det suveräna 2006 El Alma de Jonata från firman Jonata i Santa Ynez Valley, där kändisvinmakaren Andy Erickson är konsult. Djupt vinbärsfruktigt, elegant svalfruktigt med en fördjupad druvkaraktärskänsla (95 procent Cabernet Franc), och en seriös men samtidigt moget tanninrik struktur. Näst på tur stod ett vin som först (när det öppnades på eftermiddagen) var lite oborstat fruktplumpt utan mellansmak, men som efter fyra timmar i karaff var underbart rikt fruktigt, 2006 Lucia Abreu Vineyard Red Wine från Aubert Wines och en vingård som ägs av vingårdsmogulen David Abreu uppe i Howell Mountain. Struktur och mineral var appellationstypiska, och frukten vinmakaretypisk. Hälften Merlot och resten Sauvignon och Franc utgjorde cuvén i detta vin. Sist men inte minst ett superläckert, komplext och lite jordigt kryddigt 2006 Cemetary från firman Erna Schein, allra mest Cabernet Sauvignon från två vingårdar som ägs respektive sköts om av David Abreu. Det här var min favorit, särskilt till den tryffelosande kötträtten.

Ännu en champagnepaus innan osten skulle servers, denna med Meringue som paus- och champagnevärdinna. Komplexitet och mognad men ändå med välbehövlig fräschör bjöd denna 1987 Cuvée Spéciale Louis Pommery från Champagne Pommery på.
Alla middagar borde ha ett par champagnestopp på vägen från förrätt till dessert och eftersläckande okynnesflaskor. Både ur perspektiven smak som party är det oerhört begåvat!

Mr Z hade hört av sig innan middagen med önskemål om grönmögelost. En sådan önskan måste ju bara uppfyllas, inte minst med tanke på att önskemålet hade föranletts av en hemlig flaska sällsynt och till den osttypen perfekt passande vin. Vinet var rödsvart, tätt och opakt, och doften storslagen, fruktsöt och tät med en vaniljsöt och chokladkryddig fatnyans. Smaken motsvarade doftintrycket men byggde på med både en stor men balanserad sötma och många men mogna och snälla tanniner. Jag hade en vag idé om vad det kunde vara för vin, men det var så långsökt att tro att det skulle vara en flaska av sent skördad Cabernet Sauvignon från svårfångade kultvineriet Hundred Acre i Napa Valley, men det var faktiskt precis vad det var: 2004 Fortification. Det här vinet finns knappt.
Till osten Fourme d’Ambert med en söt kompott av fikon, som toppkrögaren Hector Oribe i byn Paganos i Rioja hade gjort och gett mig, passade vinet alldeles perfekt. Det blev faktiskt lite tyst kring bordet … det enda som hördes var små njutningsstön.

Den årliga jultraditionen att äta sachertårta, som budas upp från berömda Hotel Sacher i Wien, ingick såklart i kvällens middag. Tyvärr var årets tårta en aning torr, därmed en gnutta tråkig. Däremot var vinet supersnyggt och gott med läcker mognad och god syra, 1995 Trockenbeerenauslese Nr 12 Grande Cuvée från Weinlaubenhof Kracher.
Hur gott allt än hade varit kom det till slut, det där vansinnigt outhärdliga suget efter Pinot Noir. Det var bara att ta sig in i vinkällaren igen, och hämta lite bourgogne. Det blev en 2006 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Hauts-Doix från Lucien le Moine. Nog var det god, men inte alls så kristallklart, mineralisk, sirlig och dansant rödaromatiskt som jag hade hoppats på, så det fick bli en vända till i vinkällaren. Den här gången blev det rätt – kvällen avslutades i fullkomligt bländande finess och kanonad av hallon, syrliga röda körsbär, nypon, djupröda rosor och sommarregn på kalkstensjord i form av 2006 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses från den fina firman Robert Groffier Père & fils.

Summering: 8 gäster, 18 viner, 40 Riedelglas.

Halv 8 Hos Dig, den 3 december

Det kändes lika bra att fortsätta i utstakat spår med öl istället för vin, det gick ju grymt bra häromdagen, och även däremellan med trevligt besök med mängdsmakning vid vattenhålet Oliver Twist häromkvällen. Det gav mersmak. Tur man hade en bortamatch inplanerad till fredagskvällen, halv åtta med ett par lådor kul öl hos ”dig” närmare bestämt!

”Dig” i det här fallet är Chef Rob. Medan han putsade till de sista detaljerna i köket, attackerade jag lådorna med tempererad öl för att bestämma ordningen till kvällens meny. Vi började med den urgoda Lager No 1 från Dugges i Göteborg, fint humleblommig med ett uns honungston och en fin maltsötma som också bjuder på en diskret rostad nyans. Vi drack det skummande lagerölet till lufttorkad och sedan ugnstorkad skinka, vars sälta på ett grymt fint sätt rundade av humlebeskan och gjorde ölet honungslent. Det här gillades av alla gäster, trots att de hade kommit i tron att de skulle bli serverades exklusiva viner denna kväll. En viss oro spreds i sällskapet när det uppdagades att det inte alls skulle korkas upp ett enda vin denna kväll. Kul tyckte jag, en skön utmaning att uppmana till ölnjutning och kasta korkskruven i snödrivorna – för en kväll.

En av citrus syrlig och chile kryddhet ceviche av hälleflundra som piffats till med rödlök, sötpotatis och färsk koriander är knappast något som vinlistan vibrerar av lycka över, men till dagens första måltidsöl skulle det passa alldeles perfekt. Det är just kombinationen mellan ölet och maten som den här kvällen var tänkt att handla om. I glaset skummades ett utsökta Wisby Weisse från Gotlands Bryggeri upp. Den fint kalkiga mineraltonen i Gotlandsvattnet tränger här igenom den fruktigt brödsöta veteölskroppen och skänker en skön balans och pirrande mineralitet. Och till maten satt ölet alldeles perfekt – just tack vare kombinationen av syrlighet och vetesötma, och den kryddiga jästaromen.

Ale stod nu på tur. I det första glaset skänktes en riktigt läcker, ljust bärnstensfärgad och högaromatisk St Eriks IPA, en välsmakande och lika maltsötaktig som maltrostad ale med en kalasläcker humlekryddning som ger en skönt fruktigt kryddig doft- och smakbreddning. Det var första gången jag ställde detta öl mot min (och många andras) favorit, Sierra Nevada Pale Ale från det idag inte längre lilla, men fortfarande hantverksmässigt drivna Sierra Nevada Brewing Company. I jämförelsen framstod Sierra Nevada som lite lättare och något mindre humlekryddigt, men väldigt gott och välsmakande, men faktiskt inte lika imponerande. Flera av gästerna höll med. En intressant iakttagelse.
Från köket kom en väldigt god moules frites, kokta med schalottenlök och smör i ljus och mellanmörk tysk weissbier (jag tycker det blir godare med öl, än med vin i koket). Såklart passade båda ölen alldeles utmärkt till denna självklara ölklassiker – det hade i och för sig väldigt många andra mellanmörka och mörka öl också gjort. Men varför göra det svårt för sig, när man kan välja att laga maträtter som är säkra kort? Varför experimentera?

Kvällens första extra öl korkades nu upp. En härlig, sur, aldehydkomplex Gueuze 100% Bio Lambic från det anrika bryggeriet Cantillon i Bryssel. Som vanligt gick meningarna isär om det här ölet – en del fann det vara ”intressant” (vilket alltid är en diplomatisk recension för att det inte alls är gott), medan andra tyckte om det. Jag hör till dem som hyllar ölet, för sin fräschör, den torra smaken, den komplexa doften, den unika helheten. Och jag tyckte också att de passade väldigt fint till den skvätt musselsoppa jag hade kvar under högen av musselskal.

Av bara farten öppnade jag nästa extrainsatta öl, Starkporter från prisvinnande Oppigårds Bryggeri utanför Hedemora i Dalarna. Den är skönt mörkmaltrostad, en aning komplex, men egentligen mer elegant än rejäl. Och torr. Föredömligt torr. God sällskapsöl, såvida man inte får in ett fat med pinfärska ostron, eller en god fet lax som bara hastigt har halstrats … just det feta i rätten och det rostade och torra i ölet. Wow!

Medan de under halvdygnet långsamt bräserade lammläggen lades upp på tallrikarna med den smörade lammfonden och en mandelpotatiskräm, öppnades trion av klosteröl. Vi inledde med en riktigt fin, en aning sötknäckig malt-, humle- och jästaromatisk 2010 Chimay Capsule Bleu från Bières de Chimay som direkt vann uppskattning bland gästerna. Tack vare sin fyllighet och intensitet passade det riktigt bra till lammet, men det öl som totalt sett föredrogs var den lagrade och därmed betydligt mer komplexa 2004 Chimay Capsule Bleu från samma bryggeri. På bara några år hade karamelltonerna blivit ännu mer uttalade, en komplex och nästan bourgognelik jordighet med nyanser av tryffel hade vuxit fram, och utsökta toner av torkade fikon och dadlar gav doft och smak en nästan vinös känsla. Det var sannerligen inte lätt för vare sig 2010:an eller den i och för alldeles strålande fina Brother Thelonius Belgian Abbey Style Ale från North Coast Brewing Company i Kalifornien att hävda sig. Så kan det bli ibland – det spelar ingen roll hur fantastisk en öl eller ett vin är när det ställs mot något som för stunden känns mer komplext och exklusivt.

Så här i (nästan) juletid hade jag fått för mig att spilla på lite julorienterade öl, mest på kul. En mjukt knäckigt maltsöt och silkigt texturerad Ayinger Winter-Bock från Brauerei Aying i Tyskland vann direkt gehör, och det gjorde också den mörkrostade och ytterst snyggt julkryddiga Ø God Jul från norska toppbryggeriet Nøgne Ø – ett bryggeri som levererar en lång svit av utmärkta, spännande och välbryggda öl i många discipliner. Även om smaken börjar en aning sötaktigt, är slutet torrt och stilfullt balanserat. Hos mig fick det höga poäng och många glada tillrop, och min positiva hållning till ölet delades av nästan alla.
Det mest udda julinspirerade ölet blev Glühkriek från Lindemans Bouverij i Belgien, en syrlig fatjäst belgisk oude bruin (brown ale) som hade jästs om med körsbär och julkryddor, dessutom sötats så att den nästan uppförde sig som en julmust, men med tydlig karaktär av körsbärskärna och saftiga körsbär. Visst är den intressant och till och med god, men om jag själv får välja blir det hellre deras ännu mer komplexa Liefmans Kriek – den är helt fantastisk. Synd föresten att vi inte hade lite Stilton eller liknande här, det hade suttit gjutet till det glöggliknande körsbärsölet.
Av bara farten öppnades en helflaska (75 centiliter) av N’Ice Chouffe från Brasserie d’Achouffe i Belgien, en vintervärmande tioprocentig malt- och alkoholsöt mörk julöl som var god, men lite väl mycket i allt för några av gästerna kring bordet. Det stora snacket blev körsbärsölen. Kul!

Rob hade gjort stora goda tryfflar av choklad från Valrhona, som serverades med torkade jordgubbar. Det hela var uppgjort, jag hade nämligen ett par sköna mörka öl som jag ville visa upp för den intet ont anade vinskaran. Från Nørrebro Bryghus i Köpenhamn, och deras förra bryggmästare, hade jag tagit en omkring två år gammal Imperial Skärgaards Porter Cabernet Barrel, en mörk och lite kafferostad men samtidigt tydligt fatnyanserad nioprocentig öl med god och komplex, nästan lite fatsyrlig karaktär. Den passade alldeles utmärkt till tryffeln, och några av gäster tyckte till och med att ölet upplevdes godare till chokladen, än på egen hand. Just den upplevelsen är ju faktiskt en del av målet i sökandet efter de goda kombinationerna.
Däremot föll nästa specialöl platt – det kom från samma bryggeri men var trots fatlagringen av en helt annan typ. Tripel de Lente Sauternes Barrel är en ljus belgisk tripel med en styrka på nio procent, och den hade lagrats i ekfat som tidigare innehållit sauternesvin. Nog för att den söta gula fruktigheten faktiskt gick igenom, och att ölet i sig var gott (tyckte i alla fall jag), men det kunde inte mäta sig med de två mörka ölen, vare sig på egen hand eller till chokladen.
Den stora vinnaren blev, för mig inte helt oväntat, det spektakulära ölet Ace of Spades Imperial Stout från den lika experimentella och nyfikna som skickliga bryggmästaren på Sigtuna Brygghus. Det här är en kompromisslös tät och visköst koncentrerad imperial stout som trots sina 18.5 procent alkohol (man kan ju undrar var han har gömt dem någonstans) är elegant, till och med välbalanserad. Nog för att det bjuder på en god värme, en rik kropp och nästan oändligt smaklängd, men det är inte alls så extremt man kan tro att det är. Till chokladen blev ölet en ljuv enhet, och ölets finstämda men inte alls framträdande kryddning av russin, dadlar färska fikon, ett uns av stjärnanis samt fin choklad från Ecuador. Inte konstigt att det här ölet är så förtvivlat gott!
Vem tusan kan sitta och längta efter en god madeira vid ett tillfälle som detta?

Bortamatch den 30 november

Vin i all ära – jag älskar vin, vin är en stor del av livet, men inte allt. En kväll i ölets tecken är också underbart. Särskilt om man har möjlighet att omvända några personer som ännu inte fullt ut har begripit sig på den ädla maltdrycken. Alltså började vi med en slätstruken och tämligen märglös Carlsberg Hof från megabryggeriet Carlsberg. I sig inget fel på ölet, tekniskt sett är det korrekt – men alla spår av karaktär lyser med sin frånvaro. Tyvärr är det den här typen av öl som är ”öl” för de allra flesta, därmed inte märkligt att öl i allmänhet anses vara en enkel dryck som inte förtjänar någon finare uppmärksamhet.
För att sätta lite spets på det hela, dracks ölet till en confitkokt sida av gris från Domta Gård som grillats knaperstekt, och till det lite örtkräm. Den lilla smårätten var förstås försvinnande god, långt godare än ölet som helt och håller försvann i sammanhanget. Så vad var då meningen med den planerade missen? Självklart att visa att det öl som utgör 80-90 procent av den totala volymen öl som görs och dricks i världen, inte alls är särskilt passande till mat, utan mer är ett på sin höjd gott sällskapsöl. Hade jag inte velat vara en lika pedagogisk som präktigt pretentiös typ, hade jag såklart gått rakt på ett fullträfföl som en fylligare brown ale eller en amerikansk pale ale eller india pale ale med ett litet inslag av rostad malt.

Det skulle bli en medveten förändring när vi väl satt till bords. Här skulle ölet på alla tänkbara sätt matcha maträtterna – eller rättare sagt – maträtterna var tillagade för att matcha ölen! Först ut kom en god belgisk witbier vid namn Vedett som kommer från bryggeriet Duvel Moortgat. Den är bryggd av vetemalt och omältat vete, kryddad med citrusskal och korianderfrön och jäst till en svagt grumlig sötsyrlig och skummande öl med belgisk veteöljäst. Smaken är torr och frisk, men samtidigt mjuk och på ett sätt fruktigt sötnyanserad. Någon beska står inte att finna, däremot en klädsam kryddighet. Här matchades ölet med en lika smakrik tartar av fet lax och av umami sötsalta räkor, som hade marinerats hastigt i färskpressas lime och citron (för att spegla ölets citrustoner), en gnutta chile för att sätta klo i rätten, och en liten släng av färsk koriander. Fint skurna grönsaker samt strimlad röd lök gav rätten ett trevligt krispigt inslag.

I nästa glas skummades en alldeles förträfflig ljus lageröl upp, för att visa att det finns bra mycket mer intressanta alternativ till Carlberg Hof, Pripps Blå, Norrlands Guld et al. Här valde jag den utmärkta Lager No 1 från Dugges i Göteborg, ett bryggeri som har gått från klarhet till klarhet, överlevt kontamination i bryggeriet och dessutom rest sig ur askan i elden och mångdubblat sin produktion med ett öl som grundaren Mikael Dugge aldrig kunde drömma om att han skulle göra – nämligen en ljus lager. (Dugges är ett ale- och porterbryggeri.) Det är emellertid en seriös lager med både maltdjup och längd, och en tydlig men fint balanseras humlekrydda.
Här blev det en tjock bit av sejrygg, som hade panerats i det japanska ströbrödet panko, just för att spegla ölets brödiga maltkaraktär. Det gick såklart alldeles lysande. Tillbehören blev – som sig bör – en kombination av sälta (knaperstekt, tärnat sidfläsk), syra (finaste surkål, kokt med veteöl och smör) och krämig textur (en klassisk vitvinssås). Denna trio av smaker och textur – dock inte nödvändigtvis på det sätt som exemplifierades här – är det säkraste sättet att ro i land de allra flesta möten mellan mat och dryck, och den här kombinationen blev enormt uppskattad.

Ändå vill jag låta gästerna se vad som händer när man byter ut maltblandningen mot mörkare sorter, men fortfarande håller sig till ett underjäst öl som får samma positivt framträdande maltarom under jäsningen. Mörkrostad malt har både fint karamelliga toner och rostade nyanser som anspelar på mörk choklad och kaffe, dessutom ger en svagt sotad beska i eftersmaken (det är därför mörka öl sällan är lika välhumlade som ljusa). I glaset hade vi en Samuel Adams Black Lager från Boston Brewing Company, ett öl som var minst lika passande till surkålsfisken som det ljusa ölet, men på ett annat sätt. Här blev ölet mer av en annorlunda och läckert rostad krydda ur ett doftperspektiv (särskilt väl gifte ölet sig med aromen av sidfläsket), men bjöd på ungefär samma textur i munnen. Minst två av gästerna fick en ny favoritöl … det mörka lagerölet!

Stor stark på riktigt stod nu på tur, och med stor stark menar jag belgiska klosteröl och liknande, bryggda med slösaktiga mängder ljus, mellanmörk och mörkrostad malt, en hel del karamellmalt för att ge lite av den knäckiga maltsötman som hör ölstilen till, samt massor av humle och en hel del specialjäst som bidrar med många nyanser av kryddor. Att styrkan ligger på över nio procent är mer av akademiskt intresse – i smaken är alkoholen mycket väl integrerad. I första glaset fick det bli en klassisk belgisk trappist, 2010 Chimay Capsule Bleu från Bières de Chimay, ett mörkt bärnstensbrunt öl med skönt slöjigt jästskugga och en livlig kolsyra som minst sagt rymmer ur flaskan sedan kapsylen har knäppts. En fint karamellsöt malt- och sockerton möter upp den fylliga och något jäst- och humlekryddiga doften och smaken, men samtidigt vilar det en slags finess över det unga, och riktigt goda ölet.

I nästa glas mötte belgaren en alldeles utomordentligt god amerikansk tolkning, Brother Thelonius Belgian Abbey Style Ale från North Coast Brewing Company i Mendocio. Den skäms inte alls för sig – tvärtom är jag övertygad om att varje levande och även begravd trappistmunk med glädje skulle njuta det mörka, kryddiga maltkaramelliga och skummande ölet välskänkt i en stor kupa. Det gjorde i alla fall vi – om och om igen. Utan närvarande munkar.
Att ölen är fylliga ger köket möjlighet att laga smakrik mat, och att de har en alkohol- och maltsötma gör att man kan använda en gnutta söta råvaror. I det bitande kalla vintermörkret passade det perfekt med ett riktigt långkok, och moderiktigt nog valdes oxkinder. Dessa hade marinerats i mörk klosteröl, sedan brynts och kokats möra i veteöl med kryddor och grönsaker till sönderfallande mörhet. Fonden kokades ihop, kryddades och fick sedan binda samman köttet, rostade söta små rödlökar och brynta svampen till en god och smakrik ragu. Hade vi varit på Rolfs Kök, hade vi valt dyrbar amerikansk cabernet, och det hade såklart varit riktigt gott, men nu var vi på annat håll och njöt öl – mörkt, fyllig, alkoholstark och riktigt god belgisk och belgiskinspirerade klosteröl. Det hör till saken att ingen nämnde ett enda ord om ölets fyllighet eller alkohol – till maten blev ölen varsin välkommen helhet.

Öl och dessert är sällan en riktigt perfekt kombination, men det finns ändå en hel del intressanta möten som är värda att prova. Särskilt om det rör sig om choklad och mörk, fyllig öl – helst av typen imperial stout. Först hade jag tänkt ta den 18.5 procent starka men förunderligt välbalanserade Ace of Spades från Sigtuna Brygghus (men de flaskorna ryker på fredagens ölmiddag på annat håll), istället gick jag lite lugnare ut med en intressant porteröl som duktiga Heidi J brygger under i nämnda bryggeri. Ölet heter St Eriks Pompona Porter och är i botten en klassisk porteröl med 5.4 procents styrka, med en tydlig maltrostad kaffelik beska och kryddad i två omgångar med färsk vaniljstång – först under vörtkoket, sedan ”torrvaniljad” under lagringen. Det är ett rätt kul öl med en spännande koppling mellan det rostade, det söta och det vaniljiga.
Chokladtryfflarna därtill var gjorda av choklad från Valrhona, och för säkerhets skull gjorda med lite grädde som kokats ihop med krossade kaffebönor.
Kombinationen var helt perfekt.

Det kändes verkligen som att ingen av gästerna någonsin mer kommer att gå in på en krog och beställa ”en öl”, än mindre en ”stor stark”.
Vilket vid sidan om den rena njutningen, var poängen med hela middagen.