Ett par dagar i Rioja i slutet av juli

 

Så var jag äntligen tillbaka i Rioja igen, ett distrikt jag alltid har tyckt om både för det pittoreska landskapets och de både klassiska och moderna vinernas skull. Med 63 500 hektar är Rioja såklart ett stort distrikt och ett distrikt med en enorm variation i stilar och kvalitet, från rätt trista och glesa viner till några av Spaniens allra bästa. Jag gör ofta liknelser med Bourgogne i det att det här är ett gammalt distrikt, att man huvudsakligen arbetar med en druvsort (för var cuvéerna mer innehållsrika, idag domineras de röda vinerna till cirka 90 procent av Tempranillo, Spaniens finaste blå druvsort), att jordarna i de norra delarna Alta och Alavesa består av kalksten och att det finns en myriad av små vingårdslotter med gamla stockar. I snitt är varje vingårdslott en hektar stor, i snitt är stockarna mellan 40 och 50 år gamla.

   Jag har varit i Rioja många gånger och säkert besökt ett 50-tal firmor här genom åren, den här gången skulle det bara bli ett par dagar och fokus var huvudsakligen på de mer traditionella firmorna. Hos dem har det nämligen hänt vansinnigt mycket de senaste tio åren.

Den här gången (och ett par gånger tidigare) bodde jag på hotellet Villa de Laguardia i utkanten av den lilla staden Laguardia, ett trevligt och rätt fräscht fyrstjärnigt hotell (jag skulle säga tre, eller strax däröver) med en hygglig snarare än verkligt bra restaurang. Efter en lång dags resande (två flighter om totalt fem timmar och därefter en och en halv timma med bil från Bilbao), var jag rätt sugen på något mer rejält att äta. En klassiskt rätt i Rioja av vita bönor med en krämig och lätt kryddig, paprikaaromatisk sås med chorizo fick det bli till att börja med. Det här är rustikt och riktigt gott. Lokal husman när det är som enklast och godast.

Vinlistan är inte särskilt stor, ett femtiotal viner som såklart till allra största del är lokala, men det finns en del rätt gott att välja bland, men inte något verkligt storstilat. Som vanligt är jag galen i vinerna från Bodegas Lopez de Heredia i Haro, en av de mest traditionella vinerierna i Spanien, de grundades 1877 och har inte gjort några dramatiska förändringar sedan dess. Därför kunde jag inte låta bli att beställa in en flaska 2005 Viña Tondonia Reserva (32 euros på listan). Det här är en cuvée av cirka 75 procent Tempranillo, 15 procent Garnacha och resten Graciano och Mazuelo, det lokala namnet på Carignan. Med lång lagring, först fem år i de tankar som vinet har jästs i och därefter sex år i gamla amerikanska ekfat, har vinets tanniner gått mot de sälla jaktmarkerna och bara lämnat en strimma av finputsad men väl placerad struktur bakom sig. Samtidigt har en stor del av vinets rika frukt följt med tanninerna så att aromprofilen mer kan beskrivas som syrligt fruktigt och lättsamt med toner av röda vinbär, körsbär – och så lite vanilj och äldre fin fatkällaren. Men blekt är det inte, det här har hög drickbarhet och frågar man mig säger jag att det gott … på gammaldags vis.

Som varmrätt hade jag beställt in ett lammlår, som långsamt hade bakats i ugn med vatten, olivolja och salt så att det nästan föll av benet. Precis så här tillagar man spädgris och dilamm, det är ett otroligt fint sätt att bereda kött på. Till det en lammfond och en saltbakad potatis som hade skivats. Dessutom lite sallad, som inte hade fått någon sorts smaksättning och därmed kunde beskrivas som rena rama djurmaten. Så jag hamnade i ett dilemma, Rose säger att jag ska äta grönsaker (och det gillar jag att göra), men att stjäla mat från djur är inte riktigt mig grej. Så jag pinade i mig de beska bladen med lite olivolja som jag hittade på bordet, därefter gav jag mig i kast med det stora, härliga lammlåret. Och det var precis så gott som jag hade hoppats på och det passade precis så bra till mitt klassiska riojavin som jag hade hoppats på.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det första vinet jag fick prova, till och med generöst dricka om jag så ville, vid besöket på historiska Bodegas Lopez de Heredia i Haro. Det serverades först blint och såklart såg jag att det var vitt och med ens tänkte jag på deras långlagrade gran reserva från vingården Tondonia. Den vackra gyllene halmgula färgen vittnade om ålder, men man ska veta att de vita vinerna här lagas i små ekfat och större ekliggare i mellan sex och tio år beroende på vilken av kvaliteterna det rör sig om. Såklart får vinet en djup färg då. Men så hade vi det där med åldern på vinet. Jag sa till Maria José Lopez de Heredia att jag trodde vinet var deras gran reserva från början av 1980-talet, så moget kändes aromerna och även den syrafriska och något strama smaken.

   ”Men du är ju född 1964, såklart serverar jag dig då ett vin från ditt år”, sa hon och skrattade.

   Visst vet jag av erfarenhet att firmans viner håller omåttligt länge, men att jag nu satt med en 1964 Viña Tondonia Blanco Reserva som inte kändes en dag äldre än 30–35 år, men i själva verket håller på att fylla 54 år, var helt makalöst. Halvflaska dessutom!

   Här har Bourgogne med oxidationsproblem i sina vita viner en hel del att jobba på, det vill jag lova. Det här vinet görs mestadels av Viura, en grön och påtagligt syrarik druvsort som har en dokumenterad lagringspotential, med mindre delar Malvasia och lite Garnacha Blanca. Jag fick berättas för mig att vinet inte hade gått igenom malolaktisk jäsning (viner med väldigt hög syra har faktiskt en tendens att inte naturligt gå igenom denna process), vilket troligen också har bidragit till att vinet hade hållit så bra. Årgången räknas till en av de allra bästa som har sett i Rioja på 1900-talet, tillsammans med 1934 och 1947, och tätt följda av 1922, 1970 och 1982.

   Doften var stor, honung och nötter varvades med fina mogna gula äpplen och kanderade citronskal, det fanns nyanser som förde tankarna till moget vitt från Hermitage och även smaken hade den här honungsfetman, kraften och en struktur som närmast kan beskrivas som tanniner. Men så hade vi syran, påfallande frisk och livlig – den gjorde att vinet kändes ungefär 20 år yngre än det var. Jösses vilket vin, årets vita vin så här långt!

Efter ett trevligt besök på Bodegas Faustino åt jag lunch med min värdinna där. I köket huserade Lucia, som sa att hon inte var kock men lagade mat här när de hade gäster. Okej, jag köper idén att hon inte är utbildad kock, men i min värld finns det inte mycket som slår en mamacita i köket – och Lucia hade uppenbarligen lagat mat till sin familj i ett par decennier. Jag kände mig priviligierad.

   Till förrätt serverades vi lokala tapas. Det blev såklart tunt skuren jamón iberico, fattas bara, samt lite fårost av typen manchego från centrala Spanien, och de klassiska friterade crocetas av potatis. Men vi fick också grillade röda paprikor fyllda med ost och sedan vända i mjöl och ägg för slutligen friteras. Den femte typen av tapas var gjord av acelga, stammen av mangold, som hade fyllts med ost och skinka och sedan tillagats på samma sätt som paprikan. Enkelt och sjukt gott!

Jag hade fått välja vinet till och föll av nyfikenhet att prova på 2017 Faustino V Tempranillo Rosado från Bodegas Faustino, ett ganska djupt färgat och generöst rödbärigt rosévin med god kropp, mjuk textur och balanserad syra. Långt ifrån den bleka, lätta och eleganta rosévinsstil som gäller i Sverige, men väldigt typiskt i det klassiska Spanien. Det här är inte min preferens som uppfriskande drickvin, men det passar tack vare den lite rikare smaken bättre till många maträtter än vad stilen i Provence gör. Och till våra tapas gick det riktigt bra.

Till middag åt jag spädgris, en del av ryggfilén med några revben, bakad som sig bör med olivolja och vatten till dess köttet blivit mört och nästan trådar sig av benen. Det jag inte riktigt gillade var den söta glaze av kvitten man hade penslat på, den hörde inte riktigt till, även om mitt valda vin orkade med den lilla sötman. Jag föredrar salt gris före söt gris. Såvida det inte är en marsipangris, såklart. Till köttet en stompad potatis och lite örtsallad. Rustikt och gott, sånär som på sötman. Tack och lov skulle jag få revansch på gris lite senare…

Vinet jag hade beställt kom från den 30 hektar stora Bodega Contador, en av de toppnoterade moderna firmorna i Rioja, grundad 1997 från de små vingårdslotter som Benjamin Romeo hade fått i arv efter sin far. Benjamin arbetade vid den här tiden för Artadi (1985–2000) och var där en nitisk vinmakare, nu tog han sin detaljkänsla till en ännu högre och snävare nivå och gjorde snart ett av de mest exklusiva och åtråvärda vinerna i Rioja, Contador. Det vin jag hade beställt till grisen var firmans enklare instegsvin, 2016 Predicator, som till ungefär 90 procent är gjort av Tempranillo med tillskott av Garnacha för kroppens skull och lite av den syrafriska Viura för fräschörens skull. Med den vetskapen förstår man med ens vinets mörka frukt och fina tanninstruktur (Tempranillo), dess lite yppiga och lätt sötaktiga fruktkropp med den försiktiga alkoholvärmen i slutet av smaken (Garnacha) och den friska syran och spänsten (Viura). Det här är gott, men såklart en bra bit ifrån firmans andravin La Cueva de Contador och det storslagna supervinet Contador. Men så kostade det bara 25 euros på listan, perfekt för en budgetmiddag.

Bodegas Marqués de Riscal är en av äldsta producenterna i Rioja – de har gjort vin här i 168 år men har till skillnad från Bodegas Lopez de Heredia de senaste decennierna satsat stort på modernisering och utveckling. Här har man också ett femstjärnig, spektakulärt designat hotell (Frank Gehry) och i det en restaurang som har belönats med en stjärna i Guide Michelin. Restaurangen var stängd när jag var här, men den lilla bistron, med samma kök, var öppen. Här tog jag in en stort svalkande glas 2017 Rueda Sauvignon Blanc från just Herederos del Marqués de Riscal, som egentligen är firmans korrekta namn. Att de för snart 50 år sedan etablerade sig i distriktet Rueda berodde på att man ville komplettera sin vinlista med vitt vin, man ansåg nämligen att Rioja inte hade de rätta förutsättningarna för den lättare, friska vitvinsstilen. Och precis så lätt och friskt är det här ståltanksjästa vinet, gjort enbart av Sauvignon Blanc (annars är det den lokala druvsorten Verdejo som är klassisk här). Lite mindre sauvignonblommig än väntat, men rätt trevligt och framför allt uppfriskande.

Servitrisen hade rekommenderat att jag skulle smaka på deras kroketter, som vanligt fyllda med krämig béchamel men också med en god skinka. Jodå, det var värt att ta in en servering av dem. Det friska vita vinet kändes lite mjukare i texturen till de krämiga kroketterna. 

Den rätt jag hade hittat på den faktiskt oväntat väl tilltagna bistromenyn var pulpo, bläckfisk, som var grillad och skuren i bitar och serverad med krossad på potatis med lite olivolja och finskuren persilja i. Det här är egentligen ett galiciskt sätt att servera bläckfisken på, men det brydde jag mig inte alls om – rätten var superb och mättande. Också här passade det vita vinet bra till.

Det som däremot förvånade mig var hur bra det röda 2010 Gran Reserva 150 Aniversario från Herederos del Marqués de Riscal passade. Det är ju trots allt en medelfyllig cuvée av cirka 90 procent Tempranillo, sju till åtta procent Graciano och två till tre procent Mazuelo, alla druvor från stockar som är över 80 år gamla. Visst är det här en anrik firma, en av de klassiska, men deras framställningsteknik är fullt modern med jäsning i tankar och därefter mognad i 225 liters franska ekfat under 30–36 månader, därefter följer ytterligare 36 månaders flasklagring innan lansering. Nu åtta år gammalt är vinet faktiskt fortfarande ungt, men det har en sammetslen struktur av fina tanniner, en mörk och elegant frukt med bara en försiktig nyans av vanilj från faten, och som vanligt i vinerna från Rioja Alavesa och Rioja Alta har det här vinet en riktigt fin fräschör. Det behövde dock lite tid i glaset, helst hade jag sett det dekanterat i minst en halvtimma, men nu skulle jag bara ha ett glas och då fick vinet luftas i glaset istället. Och det går också bra.

Servitrisen sa att jag inte fick gå från bistron utan att först ha testat en av deras desserter och jag var faktiskt inte särskilt svårövertalad – tack och lov. Det var en underbar äppelkaka på en spröd botten med tunt skivade och bakade äpplen som var läckert söta av en lokal, ganska blommig honung. På detta en sorbet av samma honung och en torkad skiva äpple. Sedan var så stoppmätt att det fick bli en timmas siesta, man ska ju ta till sig av seden där man är.

En kväll fick det bli en väldigt enkel middag på ett litet hål i väggen med ett par bord ute i den trånga gränden. Stället heter El Bodegón och är helt okej, framför allt är vinerna (förvisso av enklare snitt) väldigt bra prissatta. För bara 16 euros beställde jag in en flaska 2014 Crianza från firman Viñedos de Sierra Cantabria som är en av flera vinfirmor som den ambitiösa och väldigt skickliga familjen Eguren äger. För den här firman äger man 92 hektar vingårdar i Rioja Alavesa. Det här vinet görs till 100 procent av Tempranillo vingårdar med upp mot 30 år gamla stockar i byarna San Vicente de la Sonsierra och Labastida. Efter 15 månaders lagring i ekfat buteljeras vinet utan att filtreras. Det här är en seriös rioja med god struktur, frisk syra och en fin mineralton med en liten sötaktig hint av de amerikanska ekfaten, och en viss elegans av den röda frukten och till och med en rätt lång eftersmak.

Jag var väl kanske lite fantasilös med maten, jag är ofta det när jag är på landsbygden i Spanien, där man nog inte ska förvänta sig stordåd i köken. Men har de spanskt tillagad gris på menyn, då beställer jag det gärna – det är ju trots allt något de behärskar, särskilt på en så enkel restaurang som den här. Lite råstekt potatis med olivolja och sallad, mer behövs inte. 

Okej, vi är inte riktigt i Medelhavsmiljö, det är många timmar med bil dit. Men med höga ambitioner på maten på det läckra boutiquehotellet (18 rum) Los Parajes mitt i den gamla staden Laguardia, vågar jag ändå prova maträtter som kanske inte direkt är lokala. Det fick såldes bli en sallad av färska sardiner, som jag är så vansinnigt förtjust i, med oliver, bakade tomater, lök och auberginer, plus sallatsblad. Till det en sorbet på tomat, som jag i och för sig tyckte var en lite onödig överambition, och på den en god vällagrad vinäger.

Vinet till var vitt och självklart från trakten, jag är nämligen precis lika vansinnigt förtjust i vita viner från Rioja, om de är bra vill säga. Och 2016 Añadas Frías från den lilla toppenbra firman Bodegas y Viñedos Pujanza alldeles utanför Laguardia är just ett rysligt bra vin. Firman har 40 hektar vinodling fördelat över flera vingårdslägen och har specialiserat sig på högklassiga vingårdsspecifika viner. Det här vinet kommer från en 1.50 hektar liten lott på drygt 600 meters höjd som planterades 1989 med Viura, det görs bara de svala årgångarna för att garantera maximal friskhet och tack vare att skördeuttaget är så lågt som drygt ett ton per hektar får vinet en god smakrikedom. Musten jäses långsamt vid låg temperatur med den egna jästen i franska ekfat, ett 500 liter och ett 250 liter, samt i ett cementägg. För att ytterligare bevara vinets fräschör, blockerar man den malolaktiska jäsningen. Det har en stor, rätt fet och gulfruktig kropp med en liten mineralnyans, en god och citrusfruktig smak med frisk syra och en energi av mineral. Det är ett riktigt bra och stramt exempel av vit rioja som har potential att utvecklas i många år i flaska. Stilmässigt kan man säga att doft och struktur påminner om vita viner från Hermitage, medan fräschören snarare kan jämföras med den i vit bourgogne. Och det är fantastiskt gott. Tyvärr blir produktionen väldigt liten, omkring 1 600 flaskor per år, och prislappen har landat på 70 euros flaskan. Jag tog in ett ganska stort glas för 18 euros.

Som varmrätt valde jag betydligt med lokalt, lammkotletter stekta i olivolja med bara salt på, och till det grillad paprika och friterad potatis. Enkelt, rustikt och gott.

Vinmässigt stannade jag kvar hos Bodegas y Viñedos Pujanza för varmrättens röda vin, 2014 Cisma, ett druvrent vin av Tempranillo från den 0.80 hektar lilla Viña La Valcabada som planterades med sina originalrötter 1925. Också här är skördeuttaget ovanligt lågt, kring 1.5 ton per hektar. Efter jäsning har vinet dragits över till helt nya franska ekfat för att lagras under 20–22 månader med omdragning var fjärde månad. Alkoholhalten ligger på cirka 14.0 procent. Det här vinet har tydligt förfinats på 2010-talet, från att i de första årgångarna varit lite tätare och ekfatskryddigt är det idag otroligt elegant och nyanserat med en finstämd både rödaktig och mörk frukt, en medelfyllig och elegant texturerad kropp med fina tanniner och god fruktsyra. Med en prislapp på 150 euros hör det till den högre prissfären i Rioja, här köpte jag ett gott glas för 25 euros – en värdig avslutning på mitt gastronomiska kämpande i Rioja den här gången.

 

 

In och ut i Rioja den 20-21 september

Den här gången blev besöket i Rioja snabbt, minst sagt in och ut. In på söndag kväll strax före midnatt, ut tisdag direkt efter snabblunch. Syftet var att hälsa på den högt kvalitetssiktande Bodegas Remirez de Ganuza och titta till vad den dynamiska och aldrig stillasittande Fernando Remirez de Ganuza har hittat på – såklart också kolla läget nu när det har fått en hundrapoängare av Parkers springpojke doktor Jay Miller.

Efter en dag på resande fot kändes det riktigt skönt att ta in på det lilla trevliga och fint inredda familjeägda hotellet Palacio de Samaniego i den 350 invånare lilla sömniga staden Samaniego i Rioja Alavesa. Kvällsvärden visste om den sena ankomsten och dukade upp en alldeles förträfflig carpaccio av lövtunt skivade solomogna tomater som hade smaksatts med salt, peppar och en riktigt god spansk olivolja. Till det lite ännu mer lövtunt skivade spanska delikatesser som lomo och jamón ibérico. Vinlistan var rätt hygglig och priserna riktigt bra, så det fick bli två röda riojor för att synka kroppen på Tempranillo till den efterföljande dagens stora provningar.
Jag har en speciell fäbless för vinerna från Lopez de Heredia, men den 1999 Viña Tondonia Reserva vi beställde in var tråkig, slapp och trött och hade inte alls den klassiskt rödfruktsyrliga och av fatlagring sekundärmärkta doft och smak jag hade hoppats på. Nej, det var en riktig besvikelse. Tack och lov var det andra vinet riktigt gott, 2004 Marqués de Vargas Reserva från Bodegas Marqués de Vargas. Det här är en firma som numera gör väldigt fina viner i en slag nyklassisk stil, med relativt mörk och djup tempranillofrukt, en god men mogen och väl polerad struktur med en god syra och ännu godare mineralton. Den sena timmen gjorde att flaskan inte drack ur. Istället hamnade flaskan halvdrucken på mitt rum, och när jag kvällen efter återvände till vinet, hade det blommat ut till större elegans.

Ett spännande matmässigt inslag kom som en aptitretare före lunchen. Fernando Remirez de Ganuza har en liten kräftsamling i den lilla vattenkanal som är dragen utefter innergården vid sin bodega. Jag har sett hans kräftor förut, men den här gången ville Fernando överaska med en liten trevlig förrätt – färska flodkräftor flamberade i brandy. I en panna med het olivolja kastade han ner kräftorna, på med salt och sedan brandy, och så tuttade han på så att lågorna slog upp en halvmeter ur pannan. Det var rätt gott, men en aning för mycket brandy gjorde att kräftorna fick en märklig vanligsöt fatkrydda som inte var helt perfekt. Men kul var det.
I glaset hade vi hans 2008 Erre Punto Blanco, en lätt fatjäst viura och malvasia som bjuder på en frisk syra, en ren citrus- och äppelliknande frukt och bara en försiktig vaniljton från faten. Det är ett rätt gott vin som vann på en stunds luftning, men förlorade matchen mot brandysmaken.

Lunchen skulle intas på Restaurante Héctor Oribe i den endast drygt hundra invånare lilla byn Páganos ett par stenkast från den mycket större staden Laguardia. Att kocken och krögaren Héctor Oribe har en god meritlista bakom sig när han för rätt precis tio år sedan öppnade sin egen krog märks. Jag har varit här tidigare genom åren, och blivit lika glad, nöjd och mätt då som den här gången. Det är en rätt liten restaurang, kanske 40-45 platser i matsalen, och maten görs av lokala råvaror men känns mycket mer modern än det kök man normalt sett möter i Rioja. Den här gången bjöd Héctor på absolut pinfärska söta fikon (trädet står bakom restaurangen) på en liten toast med syrlig färskostkräm, och det var riktigt gott. Som förrätt tog jag en fräsch sallad med en ljummen getost med honung, en välsmakande nötolja och ett exotiskt inslag av syrad ananas som förvisso var gott, men inte särskilt lokalt.
Något särskilt vin till den här rätten blev det inte, istället blev det tre röda viner till varmrätten, med värden vid bordet bjöds det såklart på viner från Bodegas Remirez de Ganuza. I det första glaset hade vi ett för mig en ny bekantskap, 2005 Viña Coquete som är det första vingårdsbetecknade vin som Fernando Remirez de Ganuza har gjort. Det kommer från den 5.50 hektar stora vingården Viña Coquete och görs till 90 procent av Tempranillo och resten Graciano. I sitt unga skede var vinet djupt och mörkt bärfruktigt, nästan med en lite kolaliknande rondör som senare skulle visa sig passa utmärkt till min varmrätt.
En tallrik med en krämnig sås av bönor, lite pinjenötter och tunt skivad chile samt små strutar fyllda med murcía, blodkorv, skulle dock passa fint till de röda vinerna, men rätten var liten och försvinnande god.
Nästa glas innehöll 2003 Fincas de Ganuza, ett rätt kraftigt och gott vin, men av den heta och torra årgången en aning märkt av snabbmogen och lätt solbränd frukt. Det hade dock en god struktur och till och med något av en liten mineralton, och den här flaskan kändes faktiskt fräschare än de jag har provat i Sverige. Kanhända var jag något förförd av det vackra landskapet i Rioja Alavesa, som så storslaget och dramatiskt kantas av Sierra Cantabria i fonden. Det svala vinet träffade mig på ett rätt skönt sätt. Men vad gjorde det när den påtagligt mer eleganta, av mineral och tanniner med strukturerade och till både doft och smakbalans mer komplexa 2004 Fincas de Ganuza stod på tur. Det tog inte lång tid för mig att inse att denna nollfyra är den bästa årgången hittills av detta vin. Och nu var jag än mer salig.

Då jag är svag för långkokt kött, kunde jag inte låta bli att beställa rabo de vacuna, oxsvans som hade kokats över två timmar i rött vin, vitlök och lagerblad till en hög smak och sönderfallande mör textur. Till detta den goda såsen, och en sammetslen kräm av potatis. Svårare än så är det inte att hitta mitt i prick mellan smakrika rödviner och en god maträtt! Min bordsgranne tog en snyggt skuren rosastekt entrecôte med doftande rosmarin som även den serverades med den goda potatiskrämen och en smakrik rödvinssås.

Till den salta, fasta baskiska getosten Idiazabel kom ett stort fat med de supergoda fikonen in, och de var tack vare sin fina sötma och milda fruktsyra helt perfekta till osten – men såklart inte till de smakrika röda riojavinerna.
Även om jag var minst sagt mätt, kunde jag inte låta bli att beställa en dessert – mest för att testa kvaliteten inom den disciplinen. Den copa de mami, en getmjölksyoghurt toppad med kompott på fikon och en luftig skum av fikon fick godkänt, men mer speciellt än så var den inte.

Tack och lov för siesta, förvisso vid halvsextiden på eftermiddagen, ett par timmars liggläge gör gott efter en välfylld dag.

För den sena middagen åkte vi till staden Fuenmayor och restaurangen Asasor Almeda, erkänd för sitt utomordentliga kött. När vi kom dit, visade köksmästaren upp de fina välmarmorerade köttbitarna och vi beställde en stor ryggbiff med ben – lagom för fyra personer som huvudrätt. I väntan på köttet hade vi rekommenderats att njuta av några smårätter, vilket vi självklart inte var sena att tacka ja till.

Efter ett litet snapsglas med en mild, len och fint sötaktig gazpacho, seglade det sedan in tallrik efter tallrik med små läckerheter. De sedvanliga kroketterna av krämig béchamel och jamón som friterats spröda och som passar så bra till i stort sett alla viner – vita som röda – var en given favorit. Med glädje kastade jag mig också över fatet med pimientos de padrón, små gröna chilefrukter som hastigt har stekts i olivolja med tunt skivad vitlök och salt till en riktigt god och något söt smak. De är sällan starka, och därför passar de riktigt bra till de röda riojavinerna. En liten sked med en god oxtartar och en liten tallrik med stekta små bottnar av kronärtskocka från södra Rioja med olivolja och lufttorkad skinka slank också ner.

Vi hade redan fått in vinerna, två vitt skilda stilar från Bodegas Remirez de Ganuza. Just den här kvällen var min favorit den mycket eleganta, fortfarande primärfruktiga 2001 Remirez de Ganuza Gran Reserva, som har en struktur som är sekundärt polerad men fortfarande med väldigt mycket ungdomlighet. På Fernandos begäran hade vinerna tempererats till cirka 15-16 grader, något svalare än jag själv brukar servera dem, vilket visade sig ge en doftmässig vinst med större finess. Om det här vinet var det elegantaste till alla smårätter, och även mycket gott till köttet, var det kraftigare och djupare ungfruktiga 2006 Trasnocho (firmans prestigevin, gjort uteslutande av pressvin!) en fullkomlig fullträff.

Köttet var enastående – det är något speciellt med välmarmorerat nötkött som får hänga lite längre än normalt, och som grillas till perfektion över riktig glöd. Vår gigantiska köttbit serverades blodigt grillad, inga problem när köttet är så fantastiskt mört, bara toppat med flingsalt och lite fin olivolja. Enda tillbehör var lite friterad potatis – mer avancerat än så ska mat inte behöva vara om råvarorna är på topp.
Jag lade band på mig för att inte be om en monsterstek till, det var så förtvivlat gott!
Dessert fanns det inte plats för, däremot en brandy. Jag bad servitören plocka fram något han tyckte var riktigt gott, och in kom (på typiskt spanskt vis) en ordentlig balja med en sötaktigt vaniljfatig och aprikossöt Solera Gran Reserva 20 años från firman Peinand, som köpt druvor (Airén) från La Mancha, destillerar själv och lagrar spriten i gamla sherryfat nere i Jerez. Det blev en välbehövlig sängfösare.

Dagen efter hann jag med en snabb lunch på det spännande nyöppnade designhotellet Hospederia Los Parajes inne i den medeltida staden Laguardia. I det månghundraåriga huset, som har stora källargångar som man har renoverat till en läcker vinbar, har man en restaurang med höga ambitioner utan att vara lyx. Då tiden var knapp, fick det bli snabblunch. I väntan på förrätten serverades en liten ljummen soppa av bönor som var rustik men god. Sedan kom en blandad sallad med en bit knaperstekt fläsksida och tempurafriterade kungsräkor. Den var också god utan att vara direkt märkvärdig.
Då mitt sällskap insisterade på att åter dricka 2006 Trasnocho, hennes favorit under de två dagarna, gick jag inte emot utan drack lydigt upp det djupa, mörkfruktiga och smakrika vinet. Och det passade alldeles utmärkt till den grillade lammsidan som serverades med sin steksky och råstekt potatis. Enkelt, rustikt, välsmakande … och lokalt. Precis som det ska vara.
På vägen ut hanns det också med en snabb örtkryddad gul orujo con hierbas, denna traditionella stänkare som egentligen är helt ute ur tiden men fortfarande lever kvar.

Taverna de Heredias den 8 september

Köttorgien kvällen innan gav mersmak. Alltså sökte vi upp en annan restaurang som hade grillat kött som sin specialitet, men ikväll fick det bli en lite finare restaurang, den trevliga Taverna de Heredias i som ligger på i hörnet av en gata bakom ett litet torg i centrala Logroño. Här går man upp en trappa till ett par små matsalar där borden har vita dukar, vinglasen är betydligt bättre och stolarna behagligt sittskönare än på gårdagens grillkrog. Som vanligt blev det småplock först. Underbara solmogna tomater med fin lokalpressad olivolja och flingsalt ställdes fram i djupa trätallrikar. Friterad ansjovis med grillad röd pimenton gav första rundan en skön kombination av sälta och pikant hetta. Så fick det också bli den nordspanska rätten pisto, en slags äggröra som blandas upp med olika typer av grönsaker (ibland också kött eller kyckling om man vill göra den matigare), och i vårt fall blev det lök och zucchini i grova och olivoljesauterade bitar. Det var rustiktig och gott.
Till detta beställde jag in en av mina vita favoriter från Rioja, en god kompis från förr i dagens tappning 1990 Viña Tondonia Blanco Reserva från den mest traditionella firman av dem alla, Lopéz de Heredia i Haro. Vinet görs till 90% av Viura och resten Malvasia, och efter jäsning i de 130 år gamla 6 000 liter stora jäskaren av amerikansk ek, dras vinet över till gamla amerikanska ekfat för lagring under sex år. Nyserverat kan vinet lätt tas för att vara lite korkat – vi är ju inte alls vana vin den här traditionella stilen, men med luft växer det fram ett koppel av feta kanderade citronskal, vax, honung och aldehyder. Fatkaraktären är tydlig, men på ett gammaldags sätt snarare är rostat. Smaken är torr, fet och mycket frisk och den långa eftersmaken bjuder på samma underbara klassiska toner som man finner i fino och vin jaune, men i betydligt lägre koncentrationer.

Sedan var det dags för rött. Första röda vinet blev en 2004 Roda I Reserva, rent geografiskt sett granne med föregående producent, men i precis motsatt ända av smakskalan. Vinet var fortfarande ungt, först lite knutet men ändå tydligt tempranillofruktigt – dock utan den för Rioja så typiska vaniljtonen som oftast kan härledas till amerikanska ekfat (Roda kör franskt, alltså mindre av vaniljen). Med luft breddade sig både doft och smak. Vi jämförde det med en 2000 Prado Enea från Bodegas Muga, ett vin som bjuder på en betydligt klassisk njutning i form av sötsyrlig röd trädgårdsfrukt och mjukt vaniljiga fat. Det var utsökt, men i en annan och lite snällare stil.

Precis som kvällen innan kom de enorma köttbitarna på ben in på små bordsgrillar som fräste inbjudande och spred en aptitretande grillfestdoft över hela matsalen. Köttet kom som vanligt från fribetande lyckliga kor som under minst sex år hade fått kalas på det frodiga gräset i vackra Asturien. Nu var det vår tur att njuta. Enkel servering – grillat kött, flingsalt och olivolja. Till det papas fritas och en liten onödig skål med sallad.

Vinerna passade så förträffligt bra till detta kött att de tog slut redan efter andra tuggan. Nytt vin alltså, och nu en av mina verkliga favoriter i Rioja Alavesa, det rena tempranillovinet 2005 San Vicente från Señorio de San Vicente, en av de fina familjeägda firmorna som den begåvade vinmakaren Marcos Eguren äger och driver. Det här vinet kommer från 20 år gamla stockar i finaste kalkstensjord i Finca La Cancoa, och framställs med så varsam hand (trots 20% noga utvalda amerikanska ekfat) att vingårdens terroir lyser igenom och skapar en alldeles fantastisk komplexitet till den mörka, förvisso välmogna men ändå eleganta frukten. Jag verkligen vara älskar denna rioja, som är ett fint exempel på att storslagen modern rioja kan vara både elegant och måttligt prissatt.

Kvällens vinlista var förvisso kort, men San Vicente intog överlägset posten som kvällens bästa vin. Just den här kvällen fann jag bara ett enda fel med vinet – att det kom i en vanlig halvmagnumflaska om 75 centiliter. San Vicente är nämligen försvinnande gott …

Asador Egues den 7 september

Ibland räcker det med rustikt. Till och med ju enklare och mer rustikt, desto bättre. Så blir det oftast i Rioja, och det är så underbart befriande. Här på Asador Egues i hjärtat av Logroño blir det gärna så där skönt enkelt. På en liten skitig bakgata slinker man in genom en oansenlig dörr under en halvtaskig neonskylt som förkunnar att det ligger ett stekhus innanför. Förbi en liten bar där folk sitter och röker cigg och dricker något vad som helst, och sedan in i den lilla matsalen. Det luktar grillat kött. Riktigt kött.

Vi börjar med ett glas aningen kyld (14 grader) röd rioja av den typ som älskas av den äldre generationen och som egentligen bygger på tekniken maceración carbonica – jäsning i hela klasar med särskilt tillsatt jäst vid måttlig temperatur i slutna tankar till en saftigt, bärig, mjuk och lite blommig stil. Åtta miljoner flaskor årligen av de totalt 370 miljoner flaskor som tappas som riojavin hör till den här stilen. Vårt vin är en 2008 Múrmoron från Viñedos de Sierra Cantabria – mörkt purpur i färgen och med en omisskännlig ton av jäsningstekniken. Mjuk, fruktig, enkel och helt okej, men på inget sätt stor. In kommer så tallrikar med tunt skivad Jamón Iberico, den fina skinkan med den underbart nötiga och salta smaken, grillad grön paprika i finaste olivolja, färska tomater med en söt och samtidigt mjuk smak, små koppar med en soppa som uppför sig som en hybrid mellan gazpacho och Bloody Mary, samt små hastigt grillade chilifrukter (de heter Piperrak och påminner rätt mycket om Piemento Padron, där en mitt högen kan vara eldigt het när de andra är milda och söta). Allt är enkelt, lantligt och djävligt gott.

Köttet från frigående gräsätande kossor i skönt gröna Galicien börjar bli klart, förkunnar kocken som kommer in och frågar hur många stekar vi vill ha. En stek med ben väger väl ett drygt halvkilo, så det blir några stycken som i perfekt röd grillning ställs fram på vårt bord på små grillar. Det luktar gudomligt gott. Lite grillad röd paprika i olivolja och en fräsch grönsallad är allt som hör till. Något annat behövs egentligen inte heller.

Vi beställer in två röda viner. Kött och rött, ja – det är så enkelt! I första glaset en läckert god men inte alltför tung 2004 Reserva från den medelstora och utmärkta producenten Marqués de Vargas ett par kilometer utanför Logroño. Årgången är utmärkt. Tempranillo i franska och ryska fat, mjukt vaniljig men egentligen mer strukturerad av mineral och tanniner, med en god syra dessutom, och en modernt mörk och god frukt. Ungt förvisso, men köttets protein och sälta flätar in vinets lite ungdomliga bångstyrighet till skön balans.

Nästa vin är betydligt större, och både djupare och längre. Inte konstigt egentligen, Artadi är en av de ledande pionjärerna till den mer modernt fruktiga och kraftiga stilen, även om denna 2001 Pagos Viejos framför allt bjuder på en närmast sensuell elegans. Det råder ingen tvekan om att vinet är en rioja, den sammetsmjuka söta rödfrukten bäddas in i en len vaniljsötma från de franska faten, och i sedvanlig stil för vinerna från Rioja Alavesa (det överlägset bästa deldistriktet i Rioja) bär vinet också tydlig prägel av mineral. Det här är gott!

Desserten följer samma mönster som förrätten – vi beställer fram blandade sötsaker. Fast särskilt märkvärdigt är det inte och vi kunde lika gärna ha hoppat över den här delen av middagen. Dessutom var vi rätt mätta efter allt kött.

Varsin cortado och en generös kupa kyld Aguardiente de Orujo från Ruavieja i Galicien fick i uppdrag att spåskynda matsmältningen. Om de hjälpte vet jag inte – jag var mätt ända till morgonen därpå.