Skärgården den 4 augusti

I över två decenniers tid har jag rest som en blådåre runt hela världen, men ingen plats på jorden är så vacker, dramatisk och rofylld som Stockholms skärgård. Att bara känna havets friska bris, det svala vattnet, blicka ut över kobbar och skär, drömma sig bort bland alla exceptionella hus som pryder den ena ön efter den andra, gör gott för själen. Trots allt det magnifika är jag i stort sett aldrig här, till allra största del eftersom jag inte har någon egen båt. Tack och lov har några av mina vänner det och den här dagen var det Tom Nicola som blev skeppare när vi kastade loss för en heldag av båt, sol, bad och vardagskulinarisk hedonism.

Redan när vi kastade loss öppnades den första flaskan (för oss som inte körde båten vill säga – det är viktig att hålla på nykterhetsreglerna och agera föredöme på sjön), ett vitt vin eftersom dagen var solig och varm. Vinet kom från Kalifornien men var inte av det idag allra vanligaste slaget, det var snarare ett eko från förr då framför allt de italienska och tyska immigranterna planterade sina vingårdar med en lång rad olika druvsorter från sina hemländer. Det här var långt innan förbudstiden ändrade den amerikanska vinkulturen och långt innan Frankrikes vinkultur kom att prägla den amerikanska. Vinet 2014 Arbe Garbe från firman med samma namn, Arbe Garbe, är en högintressant cuvée av 45 procent Tocai Friulano från gamla stockar i Pagani Ranch i Sonoma Valley, 35 procent Malvasia Bianca från en vingård i Russian River Valley samt 20 procent Ribolla Gialla som också kom från Russian River Valley. När jag fick vinet blint första gången tänkte jag Chenin Blanc eller än mer troligt Grüner Veltliner tack vare den fina blommigheten, lätta kryddan och fina men inte friska syran. Det är ett riktigt läckert vin som faktiskt finns att beställa på Systembolaget.

När vi efter en knapp timmas färd hade kastat ankar i en lugn vik för att ha picknick, öppnade jag upp den andra flaskan vin, 2004 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Garennes från Simon Bize et fils, en firma jag tyvärr sällan dricker vinerna från. En fuktig och förhållandevis svår årgång och tolv års ålder är inga direkt bra förutsättningar för vit bourgogne och redan vid upphällningen röjde den något gyllene halmgula färgen att vinet hade en tydlig mognad. Mognaden bekräftades också i doften, som bjöd på gula äpplen, lite honung och en liten ton av lättrostade mandlar. Smaken var också något mogen, men den var förhållandevis frisk och med det kändes vinet både drickbart och trevligt, dock med reservation att vinet hade varit piggare för ett par år sedan och definitivt inte ska bli äldre än just så här.

Personligen tycker jag att Toast Skagen bör serveras till lite fruktigare viner än klassisk vit bourgogne (Pinot Gris, Grüner Veltliner, Viognier, och liknande) men med vinets lätt rostade mognadstoner skulle det smörstekta brödet bli en perfekt matchning. Det var riktigt lyckat, faktiskt. Och att sitta på en klippa med värmande sol som i gnistrande prakt reflekterar sig i havet, lyssna till vågornas behagliga skvalp och njuta av god mat och gott vin är en upplevelse som jag inte tycker ska sönderanalyseras av ”det perfekta mötet mellan vinet och maten”.

Det var kanske 17-18 grader i vattnet, så kändes det i alla fall, men fantastiskt skönt efter ett par timmar i värmande sol. Att sedan klättra upp på en klippa och blicka ut över havet och njuta av en kall öl är en ynnest av stort slag. Min drickbara kompis i den här underbara stunden blev en Sierra Nevada Pale Ale från Sierra Nevada Brewing Company i Chico i nordöstra Kalifornien. Härligt maltkaramellig och humleblommig och perfekt balanserad mellan fyllighet, maltsötma och humlebeska.

Cabernet Franc har alltid varit något av en favorit, särskilt i mer klassiska viner från Loire. Tyvärr är det glest mellan dem (i mitt liv i alla fall) och när jag väl får dem serverade är de antingen för tråkiga, för unga och snipiga eller för naturliga. Det behöver inte vara komplexa och exklusiva, det jag uppskattar med druvan är den eleganta röda bärfrukten, en sval gräsighet, de lena tanninerna och fräschören utan att syran i sig är påfallande hög. Ibland är det nästan enkelheten som blir det mest positiva. Och det var precis så jag upplevde den trevliga 2011 Chinon Les Petites Roches från Charles Joguet, en snart 60 år gammal domän med fokus på Cabernet Franc och ett tiotal viner på listan. Det här var ett av dem, det kom från två vingårdar om totalt 22 hektar som planterades 1969 och 1988, och det föll mig verkligen i smaken.

Väl iland igen var det dags för kalas med pizza och vin av det fullkomligt oordnade och hedonistiska men samtidigt lättgillade och enkla slaget. Medan vi gjorde förberedelserna för maten korkades en flaska 2010 Chablis från Pattes Loupes upp. Det här vinet kommer från 40-60 år gamla stockar och det vinifieras i ståltankar, men vinmakaren Thomas Pico har också ett cementägg som används till den här cuvéen. Det här är en elegant och lent texturerad chablis med finstilt syra och lätt kittlande mineralton, diskret och rent fruktig med fin längd. Att vinet hade fyllt sex år var inte direkt uppenbart, jag skulle nog beskriva vinet som ungt.

Vi fortsatte på det vita burgundiska spåret och nu från en annan producent som arbetar helt naturligt, Domaine Leflaive. Vinet var deras 2007 Meursault Premier Cru Sous Le Dos d’Ane, som kommer från en 1.62 hektar stor vingård som planterades om i flera omgångar mellan 1995 och 2004, med 2001 som första buteljerade årgång. Årgången beskrivs ofta som något svagare och svårare och den har gett viner som är helt drickmogna idag – det här vinet var just så gott och passande just nu, men mina erfarenheter av den här firmans stora problem med förtida oxidation i vinerna besannades inte i det här vinet, som jag fann vara friskt och fräscht. Kul, verkligen!

Någon direkt meny fanns inte och inga särskilda pizzor var planerade. Istället fanns det en stor deg och ett antal bunkar med olika läckra råvaror vi kunde använda helt spontant till de pizzor vi gjorde. Så Tom Nicola och jag själv tog på oss rollen som pizzabagare och tog ansvar för varannan pizza. Den första blev en knaprig pizza med tomatsås, salsicca, mozarella och ruccola. Försvinnande god, även till vinet från Domaine Leflaive. Återigen, den här dagen handlade inte om att skapa de i minsta detalj mest planerade och bästa kombinationerna, den här dagen var det avspänt kalas som gällde. Dessutom passar pizza perfekt till i stort sett vilka öl och viner som helst, allt handlar ju om vilka ingredienser man toppar pizzan med, inte om att det är just pizza.

Den andra pizzan gjordes med tomat, kokta rödbetor, getost och skinka, och på det lite finskuren persilja. En annorlunda pizza som tack vare rödbetorna passade bättre till den röda avdelningen i vinbuffén, bland annat det pinotvin som nu korkades upp.  

Heron Lake Vineyard och varumärket Miss Olivia Brion hade jag aldrig tidigare kommit i kontakt med, men nu hade vi en 2010 Miss Olivia Brion Pinot Noir från appellationen Wild Horse Valley i den sydöstra delen av Napa Valley i våra glas. Det var en ganska typisk amerikansk pinot, medelstor och medelfyllig till doft och smak och med en god intensitet i den solmogna röda bärfrukten och med en lätt kryddig nyans av ekfat i framför allt doften. Smaken var mjuk och fruktig med silkiga tanniner och balanserad syra, en smakbalans som jag direkt kände var som gjuten för ett vin i kategorin ”passar all typ av mat” och med det kunde man också kalla vinstilen ”ett perfekt pizzavin”.

Pizzorna bakades såklart på sten i en vedeldad ugn. Det är allra bästa sättet att få en knaprig botten (en pizza måste ha en knaprig botten, annars blir den soggig och kladdig) och fint eldade kanter. Fort går det, på mindre än fem minuter är de färdiga och sedan är det bara att ta ut dem och skära upp dem. Vi åt med händerna. En av alla pizzor som Tom Nicola gjorde toppades med tomat, ost, kokt skinka, svarta oliver och mozarella.

I den lite fylligare men fortfarande eleganta rödvinsstilen presenterade jag 2004 Santa Cruz Mountains från Ridge Vineyards, en cuvée av 51 procent Cabernet Sauvignon, 47 procent Merlot och en procent vardera av Petit Verdot och Cabernet Franc. Då vinet trots tolv års ålder fortfarande är att anses som ungt, hade jag dekanterat det omkring en timma innan jag serverade det. Det hade en ljuvlig doft, generöst fruktig (årgången bjöd på ett par ordentliga värmeböljor under sommaren) men med mognaden något avmattad och därmed mer finstilt och komplex, en diskret vaniljsötma från de amerikanska ekfat man använder sig av och en gnutta stenighet från den magra jorden högt där uppe i Santa Cruz Mountains. Tack vare att tanninerna hade polerats av med åren upplevde jag vinet rätt silkigt, och det var riktigt gott. Tur att det finns ett par flaskor till på Café Rotsunda.

En lite mer kännbar mognad men fortfarande dominerat av ungdomlig frukt, så kunde man beskriva den 1998 St Henri Shiraz från Penfolds som skänktes direkt från flaskan. I serien av seriösa och förstklassiga viner av Shiraz som Penfolds gör (toppvinet är såklart Grange, näst högst i rangordningen står RWT Shiraz och ett annat riktigt bra vin är Magill Estate) är det här faktiskt det vin jag tycker är allra mest elegant. Det har som väntat en djup och mörk frukt, men det som gör vinet så elegant är att det inte har någon sötaktig eller kryddig ekfatskaraktär, därmed blir vinet trots sin något yppiga och fruktiga kropp lite mer klassiskt i känslan än vad firmans andra viner är. Också det här vinet kunde vi klassa som ett riktigt bra pizzavin.

Jag ville göra en lite enklare och mer diskret pizza och gjorde den med tomatsås, fint skivade champinjoner och rikligt med timjan som toppning, innan jag strödde över riven ost och gräddade pizzan i vedugnen. I all sin enkelhet blev det en väldigt god pizza.

Pizzafesten, som hade pågått i två timmar på ståendes vid en köksbar i det store uteköket närmade sig slutet och med det förbereddes fas två i kvällsfesten. Ett svalkande och elegant rött fick bli en uppfriskande start på nästa fas och det kom i form av 2013 La Côte Pinot Noir från den unga men redan nu superhyllande firman Domaine de la Côte i Santa Rita Hills i den svalaste delen av Santa Barbara i södra Kalifornien. Färgen var vackert körsbärsröd, doften stor men elegant och fruktigt parfymerad med en lätt kryddig ton av alla de stjälkar som följer med under jäsningen. Tack vare att vinmakaren Sashi Moorman är ytterst återhållsam med ekfat, är vinet istället fruktigt, blommigt, kryddigt och komplext och till smaken är det en silkeslen struktur och en frisk syra som dominerar.

En kvartett ostar i form av den krämiga och elegant texturerade Brillat Savarin, en bit Camembert, den självklara håra komjölkosten Comté och en annan mellanhård ost jag inte minns namnet på (den påminde lite om Tomme de Savoie, men var ingen sådan).

Och till ost dricker jag och många av mina vänner vitt vin hellre än rött. Det vita kom i skepnad av en fullkomligt ljuvlig 2012 Chablis Premier Cru Fourchaume Vieilles Vignes från Domaine d’Henri, en av de allra bästa firmorna i Chablis idag. Druvorna till det här vinet kommer från en lott med 42 år gamla stockar i l’Homme Mort, en av de vingårdar som är införlivade i det större och mycket mer kända läget Fourchaume. Det är kristallklart rent, friskt och klingande mineraliskt, det har en sval och klassisk fruktighet och är absolut befriat från vinmakarens handhavande i form av ekfat, bâtonnage och förlängd lagring – det är helt enkelt ett formidabelt exempel på hur högklassig chablis ska dofta och smaka.

Det blev också klassisk röd elegans så det förslog i form av en 2000 Château Clerc-Milon från Pauillac. Helt ärligt dricker jag inte så mycket röd bordeaux nuförtiden, och det beror till stor del på att jag aldrig köper bordeauxviner, men varje gång jag får vittring på den klassiska näsan av mörk och djup men aldrig söt frukt, kryddad av grafit och ceder, med ett uns av kaffe från ekfaten, och med de fina tanninerna och den elegant finlemmade och fruktiga men helt torra smaken, då blir jag glad på gränsen till nostalgisk. Precis så här uppförde det här vinet, som jag tyckte var väldigt gott.

En nattlig prinsesstårta för att fira födelsedag (bland annat) kom lägligt tillsammans med ett förunderligt sött vin. Jag sniffade på det, provade försiktigt, sniffade lite till. Doften var bekant, läckert gulfruktig och blommig med citrusblom och honung på det sätt Muscat kan vara, men samtidigt var det friskt som av Chenin Blanc från Loire. Jag fick helt enkelt inte ihop det, det var lite för blommigt för Chenin Blanc, men det var också för tydligt syrafriskt för Muscat. Nej, jag var helt förvirrad. Gott var vinet hur som helst, riktigt j-la gott!

   När flaskan avtäcktes förstod jag varför jag var förvirrad, jag hade nämligen aldrig någonsin provat det här vinet, som kom från den kultförklarade firman Wendouree i Clare Valley, vars viner är så sällsynta att knappt ens bläcket från berättelser om dem fastnar på papper. Nu hade vi dock vinet här, på riktigt, denna 2008 Muscat of Alexandria, och det var ett himmelskt gott vin som fick sätta punkt för en helt magisk dag i skärgården. Sedan sov man gott, väldigt gott.  

 

 

Skärgården den 27 juli

Tyvärr kom bagaren inte med, han smet! (Man behöver inte ha stor fantasi för att räkna ut hur många gånger jag har velat hitta användning för detta urgamla dåliga skämt, idag fick jag chansen.) Vi fick helt enkelt köra skärgården utan honom den här gången.

Lunch med matjessill, färskpotatis och gräddfil på en solstekt klippa med klickande vatten nedanför fötterna, och till den fantastiska inramningen lite god öl från Oppigårds Bryggeri, ett av vårt lands allra bästa bryggerier. Summer Pale Ale är en välhumlad och elegant lite ljusare ale som har en fin balans mellan malt, fruktig jäsningsarom, humle och beska, och den upplevdes, både tidigare och här i den sommarvackra skärgården, väldigt lättdrucken. Så lättdrucken att den försvann i samma stund flaskan öppnades.
   Lite mer krävande smak har Amarillo, en lite djupare ale med mer distinkt humlekaraktär och beska, i detta fall enbart den amerikanska sorten Amarillo.

Champagnen var uppenbart mogen till doften, nougat och bokna äpplen präglade doften, som trots mognaden hade en intensiv nyans av söt citrus. Smaken var också mogen och lite nötig, men hade en god fräschör kvar, och åldermässigt lade jag den kring 1990, eller möjligen ett par år äldre. Det stämde, i glaset 1990 Brut Chardonnay från Pol Roger. Om jag initialt hade fått en känsla av vinet var på väg utför, kom det med luft i glaset faktiskt att upplevas både lite yngre och mer spänstigt. Det är, i vida ordalag, något jag har noterat med årgång 1990 just nu, den typiska mognaden som lurar en, men en smak som upplevs yngre.

Mitt vin var läckert märkt av kalksten och mineral, frukten var klassiskt stram men åt det gula hållet till, ett uns av smörighet eller snarare fetma, allt fortfarande ungt och väldigt komplext. Gissningarna gick precis åt det håll som gav poäng på druva, ursprung och ålder, även om producent inte togs. Mitt vin kom från den förstklassiga producenten Domaine Roulot och var 2007 Meursault Les Luchets, en oklassificerad vingård på sluttningen ovanför byn som i alla lägen kan utmana de flesta av de högre rankade vingårdarna premier crus i byn. Det här är ett underbart vin som fortfarande är ungt och primärt (vinerna från Domaine Roulot har inte drabbats av oxidation som så många andra viner har gjort, därför vågar man lagra dem), och som kräver en god stund i karaff innan det har blommat ut.

Pilgrimsmusslorna var bara hastigt stekta i olivolja med ett par krossade vitlöksklyftor och ett par kvistar citrontimjan, därefter i med rikligt med smör innan de kryddades med flingsalt, peppar från kvarn samt citronsaft. Den här dagen ville vi göra maten så enkel som möjligt, sommarsega som vi var. En helt perfekt matchning till meursaultvinet.

Nästa vita vin, från Platter, gjorde oss förbryllade. Min första tanke var att det var ett fylligt fatjäst chardonnayvin från Kalifornien, eken fanns där utan att vara påtagligt rostad och nötig, snarare vaniljsöt. Men så växte en påtaglig sötfrukt fram, till en början mest citrus men inom kort en massiv ton av ananas och även lite mango, och med tanke på att vinet hade en fet kropp, en balanserad snarare än frisk syra, lämnade jag Chardonnay och drog mig åt en cuvée av Rhônedruvor (arommässigt var tanken på seriös Chenin Blanc från Nya världen gångbar, men syran var för låg för det). Nej, det var sannerligen ingen lätt nöt att knäcka, och efter att ha gått genom felgissningar som bland annat en vin tappning från Sine Qua Non, väcktes tanken på att det kunde vara en vit bordeauxblend. Och så var det, 2009 La Proportion Dorée från Morlet Family Vineyards, dominerad av Sémillon med en något mindre andel Sauvignon Blanc och en knivsudd Muscadelle. Det var första gången jag provade nollnian, och jag måste medge att jag inte kände igen stilen, som i den här årgången var betydligt mer tropiskt fruktig än vanligt.

Mitt röda vin var en rejäl stänkare, mörk och tätt fruktig med nyanser av blåbär, björnbär, vinbär och plommon (herre jösses vad duktig jag är på att rabbla frukter), men också en räcka av mycket mer komplexa nyanser som lagerblad, salvia, violpastill, lakritsrot, torkat kött och salami, helt enkelt en kanonad av intensiva och läckra dofter. Stilmässigt Côte-Rôtie, men nästan ett steg tätare. Nya världen, helt klart, menade Mr Z, och både han och Platter var överens om att det rörde sig om ett vin av Syrah. Smaken var lika explosiv, läckert sötfruktig men helt torr, med myckna men mogna tanniner och en lätt rökig och kryddig fatkaraktär. Hur god som helst, särskilt efter två tre timmar i karaff, och troligen mer än sensuellt om ett par år när alla komponenter har lugnat ner sig lite och hittat varandra ännu mer.

   Vinet kom från den nyetablerade Reynvaan Family Vineyards och de här var deras allra första vin, 2007 In The Rocks, en syrah med fem procent Viognier. Oj, den här firman är ett alldeles fantastiskt framtidslöfte!

Mr Z hade dekanterat två röda viner, och jag kände inte igen något av dem. Det var också tanken, det är alltid en sport att lyckas servera viner som ingen kring bordet tidigare har provat. Det första av dem hade en rätt god mörk bärfrukt, men i nuläget en alldeles för markerad kryddighet, rostning och vaniljsötma från ekfaten för att jag skulle gå igång på det (det uppförde sig mycket bättre till maten, då fatkänslan tonades ner en hel del). Sett till vinets övriga beståndsdelar, såsom frukt och struktur, var denna 2007 Oakville Cabernet Sauvignon från Tierra Roja Vineyard and Winery helt okej, men inte stor.

   Jag föredrog 2007 Napa Valley Cabernet Franc från Palazzo Wine Company, som var mer förfinad och elegant, kaliforniskt stor och fruktrik förvisso, men med en finare parfym och mycket bättre integrerad ek. Smaken var också mer polerad, tanninerna en aning lenare och frukten mer måttligt solmogen. Kul med två helt nya bekantskaper från Napa Valley, där det idag finns cirka 400 vinerier men drygt 900 registrerade vintillverkare, och det går inte att hänga med i utvecklingen.

En riktigt fin hängmörad och välmarmorerad entrecôte, hastigt och brutalt grillad till perfektion (det ska flamma upp lågor, det ska bli en riktigt grillyta) med saftigt rosa kärna. Salt och peppar, inga märkligt grilloljor. Är köttet bra, som det här var, finns det ingen anledning att dölja dess smaker. Till detta bara ett par grabbnävar med champinjoner och knipplök som friterats tempura. Barnsligt gott, och alldeles förträffligt passande till de kraftiga röda vinerna.

Hallonen och vinbären plockade vi själv, det är något särskilt med nyplockade bär, det är sommarens finaste primör och även om latmaskens på torghandelns köpta sommarbär också är goda, kan de aldrig mäta sig med nyplockad vara. Glassen köpte vi dock, ambitionen den här dagen var inte att laga mat, utan att koppla av och dricka vin.

Sedan kom århundradets lussebulle! Vilken enorm doft av saffran, med i detta fall var det ett vin som uppförde sig så här, och då är det alltid botrytis med i bilden och i nästan samtliga fall kommer vin från Sauternes eller Barsac. Ett visst mått av första mognad gick också att skönja i doften, som annars mest dominerades av torkad gul stenfrukt. Vi hann inte ens göra några djupare gissningar, innan Platter tog fram flaskan, 1994 Château Climens från Barsac. Gott!

Skärgården den 23 juli

Sovmorgon, frukost, bad. Himlen sprack upp strax före tolvslaget, och då blev det dags att friska upp sinnet med lite vin. Vitt vin, vill säga. Det första av dem hade dessvärre en inte helt ren doft, men någon korkdefekt kunde vi inte urskilja. Mer av en fadd, lite kryddig och jordig ton. Smaken var betydligt bättre och godare - därför kunde vi undanröja misstankarna om korkdefekt - en lite svalare och stramare stil än det tidigare provade chardonnayvinet, för att det här var en chardonnay stod klart. Syran var fräsch, kroppen medelfyllig, faten en aning kryddiga. Det vi hade i glasen var 2008 Chardonnay Larry Hyde & Sons från Carneros och firman Aubert Wines, en (enligt mig) av de allra bästa i Kalifornien idag när det kommer till stora chardonnayviner.

Vi fortsatte på vitt vin, nu till lite salt tilltugg av den goda lufttorkade vildsvinsskinkan som hade många likheter med finaste jamón iberico, och en utsökt sardisk salsicca, också den av vildsvin. Det nya vinet var mycket blekare i färgen, nästan lite svagt grönskimrande, och det hade en elegant druvig på gränsen till blommig doft med inslag av citrus och gröna äpplen. Min första tanke var faktiskt Galicien, kanske druvsorten Albariño eller snarare Treixadura. Samtidigt var vinet lite grönare och mer gräsigt med inslag av krusbär än då. Kanske var det Sauvignon Blanc som gömde sig i glaset? Så var det, Kalifornien till och med. Vem gör en sådan? Min gissning var först Spottswoode trots att det för mig inte var så troligt (eftersom det bara sålts en enda gång i Sverige). Men så var det i alla fall, i glaset alltså en 2009 Sauvignon Blanc från Spottswoode och Napa Valley. Att jag helt missade exakt vilket vin det var, berodde på att det som ett av få högklassiga sauvignonviner från Napa Valley är jäst i stål och cement. I regel har kalifornierna en mer eller mindre uttalad känsla av fat, vilket jag tycker är riktigt gott.

Därpå serverade jag en bourgogne, ljuvligt rödfruktigt parfymerad med nyanser av rosor, röda bär, blodapelsin och kalkstensmineral, därtill en liten örtkryddig nyans av de få stjälkar som har ingått i jäsningen. Vinet kom från en av de (många) producenter jag håller högt, Domaine Robert Groffier i Morey-Saint-Denis, en producent vars viner nästan alltid har den där läckert sensuella parfymen. För ett år sedan fann jag deras nollsjuor vara mindre läckra än idag, de var på något sätt lite jordigare. Idag är de, åtminstone denna 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Haut Doix (den ligger alldeles nedanför de magnifika vingårdarna Les Amoureuses och Le Musigny) precis så förtjusande jag vill att vinerna från Chambolle-Musigny ska vara. Vilket härligt uppfriskande aperitifvin!

Lunch med sill stod på tur – då hoppar vi vinet, såklart. Okej, låt gå för att det är rätt läckert med en god matjessill, serverad med brynt smör och färskpotatis, och till det en god gewurztraminer från Alsace. Så gjorde inte vi. Vi körde istället på den goda Gilde Non Plus Ultra Aquavit från norska Arcus, en av de lenaste av akvaviter, och till den som törstsläckare helt vanlig mjäkig lager från Jamaica, Red Stripe. Märkligt att en så enkel och neutral öl kan upplevas så kultig. Kanske är det mina ungdomsår med Jamaica och reggaemusik som får mig av må gott av denna bleka, milda lager.

Mer bad. Jag älskar skärgården – bästa rekreationsområdet i Sverige, tveklöst! En fyrmastad lyxkryssade av pinsamt fånigt exklusiv modell glider förbi, tiotals miljoner euro på köl. Ändå har vi det bättre. Vattnet svalt, luften ljum. Låt lyxet och skrytet passera, vi har det bättre på vår holme.

Vi tar en magnum 1996 Blanc de Blancs Brut från Pierre Peters och spelar gastronomiskt sällskapspel. Denna champagne var så läckert frisk, precis så som förväntat av huset, stilen och årgången, och den var just nu i ett alldeles särskilt trevligt läge, där både ungdomlig citrus och friskt äppelfrukt balanserades av en frisk men inte stram syra, en nyans av nobel mognad och en god längd i eftersmaken. Det är kul när man prickar in ett vins allra bästa drickfönster så som Bagaren gjorden med denna champagne.

Kunde inte låta bli att springa in i köket och rodda ihop en skön sallad av lövtunt hyvlad grön sparris, morot och krispig frisésallat, och på den smörfrästa färska kantareller med salami, sticklök och kruspersilja. Ett skönt tilltugg i all enkelhet, mat behöver inte vara komplicerad för att vara god, det viktigaste är alltid råvarorna och smakbalansen. Både kantarellsalladen och champagnen försvann fort som smör i solsken.

Såklart kunde vi inte hålla oss, varför vänta mellan lunch och middag när man kan köra ett par mellanspel för att fylla ut den tråkiga dödtiden mellan måltiderna. Först såklart, ett riktigt gott vin, nu en 2009 Pinot Noir Salomon Hills Vineyard Pinot Noir Suerte från Paul Lato. Återigen ett ypperligt vin från denna skickliga vinmagiker – för min del, och för Mr Z som tog med vinet, helgens bästa vin. Det var fullkomligt bombarderat med solmoget söta vildhallon och söta körsbär, jösses så publikfriande gott det var, ändå seriöst strukturerat med läskande syra, fina tanniner och bara ett halvt uns fat. För en stund fick jag samma vibbar som jag får när jag provat toppvinerna från Domaine Bachelet eller Domaine Fourrier i Gevrey-Chambertin, men smaken var såklart inte lika mineralisk.

Nästa pinot var inte alls lika imponerande, i alla fall inte i disciplinen ”snygg och elegant”. Däremot kanske det hade varit ett riktigt gott vin till lite mer brutal grillad mat, typ barbeque. Passningen till mat är, för mig i alla fall, en lika viktig stil- och kvalitetsfaktor som vinets egen inneboende kvalitet. Tyvärr verkar ett vins användningsområde inte vara särskilt viktigt för en vinjournalist eller vinbloggare – alla viner verkar bedömas enbart utifrån sina dofter och smaker, inte hur det kan matcha mat. En märkligt inställning som troligen handlar om att bedömaren inte kan särskilt mycket om mat och heller inte förstår sambandet de två emellan. Som bara drickvin betraktat var denna 2009 Stanly Ranch Pinot Noir från firman Cherry Pie, bakom vilken Jason Woodbridge (som gör kultvinet Hundred Acre) står, ett gott men inte direkt imponerande vin. I alla fall inte serverat efter det förföriska vinet från Paul Lato.

Mr Z hade tack och lov rott ihop en liten smårätt till pinotvinerna, en variation av kokta rödbetor som serverades med vildsvinsbog som hade bakats långsamt över natten på eftervärmen i vedugnen tills den närmast föll isär. En liten spets av lök och dragon, sedan toppat med brynt smör till en sötsalt nötig perfektion. Så in i helskotta gott, och återigen i all enkelhet.
Pinot Noir älskar dessutom rödbetor. Eller om det är tvärtom. Minns inte …

Varmrätten var ett gäng korvar från Taylor & Jones, biff och peppar som den ena, en ren och god fläskkorv som den andra, och en skön lammkorv med rosmarin som den tredje. Grillade i all enkelhet, och serverade med diverse grönsaker som bakats i olivolja i bleck i grillen. Som sagt, enkelt.

I första glaset skänkte Mr Z upp en närmast burgundiskt elegant grenache, 2001 Châteauneuf-du-Pape från Château Rayas, en klassisk vinegendom jag har njutit vin från i 20 år och som fortfarande är lika förtjust i. Långt mer komplex än dagens kraftfullare och mer omtalade viner från Châteauneuf-du-Pape. Det här var ruskigt gott i sin eleganta, hallonfruktiga och försiktigt fänkålskryddiga arom.
Det ställdes mot ett vin som på alla sätt uppförde sig minst tio år yngre, 2001 Descendent från Torbreck, en cuvée dominerad av Syrah med ett uns Viognier för att toppa kryddigheten. Vinet var tätt, mörkt, nästan oförlöst när jag slog upp det i karaffen, och som först en halvtimma senare ville dela med sig av sina mer kryddiga toner. Visst fanns här fat, men mer av mörk solmogen men på inget sätt syltigt söt övermogen frukt, och tanninerna gav fortfarande vinet en fast och lite återhållen struktur.

Sist, men inte minst. Violpastill, vildhallon, plommon, ett uns lakrits, en liten släng jordighet. Gott! Det är något särskilt när ett vin fångar så många doftgrupper i en och samma sniff. Vinet som Bagaren hade skickat upp som sista nattfösare, var 1999 Côte-Rôtie från Jamet, en given favorit som går hem hos de allra flesta jag har hällt upp vinet till. För vår del blev det en värdig final på en av lika många som efterlängtade hedonistiska mathelger. Tur att man har valt rätt kompisar …

Skärgården den 22 juli

Tänk dig en kvartett grabbar med mat och dryck som sina liv, hundra års erfarenhet från den svenska restaurangbranschen, lägg därtill känslan i filmen Brakfesten, en fantastisk skärgårdsö där huset har utrustats med vedeldad pizzaugn och ett par feta Weber-grillar i ett avundsvärt utomhuskök, och båten var fullastad med fantastiska råvaror, öl och massor av goda viner. Det är ungefär där som den här resan började. Sedan blev det … som förväntat.

Först lite snacks i form av en läcker vildsvinsskinka, först skjuten av Bagaren som sedan hade saltat den och därefter lufttorkad den i fem månader i sin vinkällare. Till den lite öl i väntan på att eld och glöd tog sig i pizzaugnen. För min del blev den en härligt humlebombad och fruktig men torrt smakande Traschy Blonde från brittiska bryggundret Brew Dog. Det passade rätt bra till det salta köttet. Det gjorde för övrigt också S:t Eriks IPA, från Three Towns Brewery.

Jag kände dock att solvärmen krävde ett friskt vitt vin, så jag lurade på mina vänner ett vin som de snabbt tog för husstilen, Peter Michael Winery från Knights Valley i Sonoma, men tog det som en chardonnay. Jag förstod gissningen, för vinet har en rikt gulfruktig på gränsen fet kropp som faktiskt ligger närmre Chardonnay än Sauvignon Blanc (i detta fall förvisso med en skvätt Sémillon i), som det faktiskt var. Vinet, 2008 l’Aprés Midi, bjöd på en riktigt härligt somrig arom av vita liljor, krusbär, söt citrus och ett uns av vanilj från ekfaten.

Snart var pizzorna färdiggräddade, läckert krispiga bottnar med en variation av god fyllning av tomat, fänkål, bläckfisk, sardisk salsicca och lufttorkad skinka, och såklart en skön krämig mozarella. Det är något särskilt med en perfekt tillagad pizza, med spröd botten och smakrika, riktiga råvaror därpå. Dessutom är pizza av den här typen ett väldigt bra sällskap till riktigt goda viner.

Jag hade tagit med mig det perfekta pizzavinet, ett vin som nu nått en god mognad och därmed lite mer fintstilt tanninstruktur. Chianti i all ära, men sällan ryckas jag med av den vintypen, däremot tycker jag i största allmänhet att Sangiovese kan bjuda på en hel del delikata aromer, särskilt med några men inte många års mognad – sangioveseviner är sällan verkligt lagringsdugliga.

Mitt vin hade en vackert mognadsröd färg, en medelstor och öppen doft med härliga aromer av torkade körsbär, tobak, undervegetation och till och med en släng tryffel, en medelfyllig kropp med motsvarande arombild och därtill en fin syra och numera silkeslena tanniner. Det kändes verkligen som att jag tog denna min sista flaska 1997 Brunello di Montalcino Riserva Poggio al Vento från Tenuta Col d’Orcia vid alldeles rätt tidpunkt. Många nittiosjuor har börjat torka in och krokna för länge sedan, just den här var däremot alldeles perfekt.

Nästa vin gick jag faktiskt bet på – att prova vin blint utomhus i sol och lätt sjöbris är inte den lättaste uppgiften. Vinet hade en djup, koncentrerad och mörk bärfruktighet, dessutom en liten släng av mognad i en stil som fick mig att tänka på mogen priorat, men jag fick ändå inte ihop gissningen dit eftersom vinet inte hade någon uttalad mineralitet. Dessutom började en lätt vaniljsöt, nästan bourbonlik nyans av faten träda fram efter en kvart i glaset. Tanken på Australien hade inte nått mig förrän Bagaren sa det, därefter blev kom producenten Penfolds på tal, och sedan avslöjade Platter (som tagit med vinet) att det var 1998 Cabernet Sauvignon Bin 707. Jag blev faktiskt lite överraskad, då jag tyckte vinets fruktprofil låg med år ”Rhônehållet” till, dessutom att vinet hade nått en så hög mognad (det var fortfarande rikt och vitalt, ska tilläggas) trots att det 13 år gammalt. Min erfarenhet av detta vin säger att de brukar klamra sig fast vid ungdom lite längre än så här. Hur som helst, gott var det, och till pizzornas söta tomat och salta charkuterier passade det utmärkt. Den lätt vaniljbrända fatnyansen försvann helt i mötet med de svagt rökiga vedeldade pizzorna.

Den utdragna lunchen blev, med ett par korta avbrott för bad, nästintill mer en uppvärmning till middagen. Bagaren tyckte de var dags för champagne. Klokt! Ett glas sval 1996 Cuvée Elisabeth Salmon Brut Rosé från Billecart-Salmon gjorde gott som förfriskning i den solgassande eftermiddagen. Champagne verkar för övrigt alltid göra gott - även när luften är kylig. Syran var som väntat av årgången frisk på gränsen till stram, samtidigt hade mognaden gett vinet en något avrundad textur, och i doft såväl som smak lekte ungdomlig somrig röd bärfrukt med något mer komplext brödiga mognadsnyanser. Snyggt!

Gösfiléerna var bara fjällade och skurna i fina portionsbitar, lagda på folie med flingsalt, smör, olivolja, citron, finstrimlad sticklök, lite dragon och en nypa mynta. Därefter veks de ihop till små paket som kastades in i vedungen på eftervärme i ungefär en kvart. När paketen öppnades spreds en sagolik doft kring bordet. Det här är ett så otroligt enkelt sätt att laga på, och resultatet blir strålande tack vare att alla safter och aromer stannar kvar i råvarorna.

I glasen hade vi nu fått en ruskigt god och elegant chardonnay, gulfruktig och frisk med en ypperlig balans mellan kropp, syra, alkohol och ekfat (bara en aning kryddiga). Vinet, 2009 Chardonnay Sierra Madre Vineyard Le Souvenir, kom från den hårt arbetande sommelieren Paul Lato som genom att intervjua och jobba för flera vinmakare i Santa Barbara County, blev en ännu hårdare arbetande vinmakare med egen etikett. Idag hör hans viner till de finaste och mest åtråvärda i Central Coast. Just det här vinet serverades vid cirka 13-14 grader, vilket var alldeles perfekt för dess balans, och utsökt gott till fisken. Märkligt nog orkade det med den lilla myntatonen i fiskpaketet – och jag som hade en farhåga att de skulle bli tandkräm av allt.

Fisken var middagens förrätt, till varmrätt hade vi grillat stora feta Wagyu-entrecôter. Bara salt och peppar på – inget annat tjafs. Bra kött ska smaka kött, inte grilloljor och marinader. På eftervärmen i vedugnen hade ett bleck med grön sparris, sticklök, körsbärstomater och vitlök bakats med olivolja och lite smör. Återigen enkelt, och väldigt gott.

Två röda viner stod på tur. Det yngre av dem 2008 California Red Wine, en mörkfruktig och kryddig cuvée av Cabernet Sauvignon och Syrah från firman Leviathan där Andy Erickson är vinmakare. Vinet hade en god frukt, var djupt och intensivt utan att egentligen vara vare sig kraftfullt eller strävt. Till köttet satt det riktigt bra, vilket inte är förvånande eftersom just den här typen av generöst men inte påtagligt strävt rött vin är så användbart till grillat.

Som vin betraktat föredrog jag dock 2000 Clos Erasmus från firman Clos i Terrasses i Priorat. Det brukar i stort sett alltid vara det mest imponerande vinet i Priorat, och med mognad (som det här) har det utvecklat en läcker kombination av nästan saftigt söt björnbärs- och vildhallonfrukt med nyanser av lagerblad, stenig mineral, en aning lakritskrydda och mognadsaromer som tobak och torkad chile. Tanninerna, som från början hade varit mer markerade, var idag silkeslena. Det här är inte en av de större årgångarna av vinet, men det är tillräckligt stort för att vara vansinnigt gott. Nu och säkert 5-8 år framöver.

Som vanligt ägnades kvällen åt bastu, bad, blindprovning av musik och öppen provning av amerikansk craft beer, bland annat den utomordentligt goda Pale Ale från Sierra Nevada Brewing Company. En och annan cigarr fick väl också sätta livet till.