Ett par dagar i Beaujolais i slutet av juli

 

När mitt vinintresse väcktes för drygt 35 år sedan, var Beaujolais ett av de områden jag av någon anledning fastnade för (Rhône och Bordeaux var de två andra). Helt ärligt minns jag inte varför eller ens vilka vinerna var, men jag antar att Beaujolais var lite i ropet då i den begynnande kulturen kring vin som hade börjat spridas i Sverige. Dessutom föll jag nog för att vinerna var lättdruckna, och i största allmänhet populära. Det sammanföll också med att Beaujolais slog igenom stort på den internationella marknaden. Genom åren har mitt intresse för vinerna farit upp och ner som Socialdemokraternas opinionssiffror och när Beaujolais såg något av en renässans bland framför allt sommelierer i Sverige (mycket tack vare de naturliga vinerna), kände jag att jag helt hade tappat den viktiga kunskapen om området och dess viner, något jag tycker krävs för att hänga med som folkbildare inom vin i Sverige. Med mitt djupa engagemang i distriktet Bourgogne har jag också känt det nödvändigt att uppdatera mig om det som historiskt sett faktiskt är det sydligaste distriktet i Bourgogne, även om det oftast inte räknas dit nuförtiden. Därför planerade jag en omfattande rundresa i Beaujolais och dess tio klassificerade byar. Sista veckan i juli avsattes för detta studieändamål.

Allt blir dock inte som man har tänkt sig. Redan på Arlanda började det spåra ur då vårt flygplan fastnade mitt i en åskstorm och blev ståendes på plattan i nästan två timmar. Väl på plats i Genève, som är klokaste flygplatsen att ta sig till om man vill undvika anslutningsflyg (annars är det Lyon), visade det sig att ett av mitt bagage var bortkommet. Ytterst irriterande. Än mer försenad tog jag mig till hyrbilsfirman, tyvärr blev det Avis som jag har väldigt dåliga erfarenheter av trots att jag har hög stamkundsranking hos dem, och där gjorde de sitt yttersta för att visa att fransk ”service” hör till den allra sämsta i Europa. Ytterligare 30 minuter försenad på grund av urusel och klantig ”service” blev det så dags att köra de två timmarna till Beaujolais, men i Lyon (som ligger i direkt närhet till Beaujolais) satte ett omfattande vägarbete käppar i hjulet för min framfart. Efter mycket om och men utan att lyckas tyda de under all kritik urusla franska omskyltningarna ”Déviation” som bara berättar en del av den rätta vägledningen, kom jag så fram till den lilla byn Châtillon d’Azergues, där mitt äventyr skulle börja. I beckmörkret tog det ytterligare tjugo minuter att hitta den inte skyltade egendomen jag skulle bo över på, och den lilla grussnutten till gata fanns såklart inte med på min GPS. Och fyra timmar försenad hade jag såklart missat middagen. Rätt irriterad, sen och trött och hungrig som en gastronomisk atlet på svältläger var jag rätt förtvivlad.

   Men så kom hon, fantastiska Claire Chasselay från domänen där jag skulle bo, körandes i bara nattlinnet i sin lilla franska småbil på jakt efter mig i den mörka byn, hon lotsade mig rätt bland smågatorna mot hennes egendom Claire et Fabien Chasselay, visade mig till mitt rum och kom sedan snabbt upp med en bricka blandade ostar, charkuterier, sallad och bröd och såklart en liten dessert. Och en flaska underbart sval, lättdrucken och flirtigt bärfruktig 2015 Fleurie från hennes ekologiska vingårdar (som producerar riktigt goda viner). Det kom som en skänk från ovan och aldrig tidigare har det smakat så ljuvligt med ett lätt beaujolaisvin. Man får aldrig glömma att rätt vin vid rätt tillfälle är viktigare är bästa vin vid inte bästa tillfälle.  

I byn Romanèche Thorins intill Moulin-à-Vent i den norra delen av Beaujolais hittar man många viktiga producenter, bland dem Georges Duboeuf (den största, deras glans har falnat en del och vinerna är mer lättdruckna än riktigt goda) och Château des Jacques (ägt av Maison Louis Jadot, bra viner, men inte klassiska). Här ligger också Hôtel Les Maritonnes där jag bodde två nätter (kan rekommenderas) och deras restaurang Le Rouge et Blanc som drivs i samarbete med stjärnkrögaren Georges Blanc. Här hade jag middag med den utmärkta négociantfirman Trenel som har en många decennier lång historia med fick nytt kvalitetsliv för två år sedan då den köptes av Michel Chapoutier. Efter en lång provning av deras viner valde jag ut ett antal som skulle njutas till middagen. Av alla de goda viner som stack ut höll jag bland andra den elegant fruktiga, lätt lakritskryddiga, något jordiga och för nuvarande något återhållna 2014 Juliénas l’Esprit de Marius Sangouard från två vingårdslotter med kalksten (ovanligt här) och den intensivt blåbärs- och körsbärsfruktiga men också spänstigt mineraliska och strukturerade och kanske än mer knutna 2014 Morgon Côte du Py som de mest komplexa. Vinerna köps färdiga av Trenel av odlare man har haft ett samarbete med under 70 respektive 50 år (imponerande affärskontakter), men slutlagras, blandas och buteljeras av Trenel.

Bara två procent av allt vin i Beaujolais är vitt, därför var det extra roligt att jag fick dricka en 2015 Beaujolais Blanc från Trenel. Hundra procent Chardonnay, delvis från en lott med lerjord i den södra delen av Beaujolais som gav vinet en fet kropp och god struktur, delvis från en lott med mager granitjord i den nordvästra delen som bidrar med stringens, mineralitet och en friskare syra. Det är ett gott men inte stort vin som mycket väl matchar majoriteten av goda generiska vita bourgogner.  

   Jag hade valt det vinet eftersom jag trodde att förrätten skulle vara lite mer vitvinsvänlig, men det skulle snabbt visa sig att det röda 2014 Saint-Amour från Trenel med sin charmerande körsbärsliknande frukt, lätta kryddighet som av lakritsrot och violpastill och finstilta struktur av tanniner och mineral var det bästa till min förrätt.

Oeufs de la Ferme Pagneaux en Meurette var pocherade ägg som serverades med en smakrik rödvinssås som hade garnerats med sauterad rödlök och smörstekta champinjoner. Äggen var pocherade i en saltad lag med ättika, klassiskt måste jag medge, men problemet var att ättikan följde med äggen och gjorde rätten en aning för skarp till syran. Det är ingen hemlighet att jag tycker att ättika i samtliga fall vin ska serveras till maten är en styggelse. Men bortsett syran var det röda vinet till sina aromer helt rätt till.

”Beaujolais ska drickas ungt, ju yngre desto bättre, det håller inte för lagring”, och ”Beaujolais är ett lätt rött vin till sallader, charkuterier och fiskrätter man vill ha rött vin till, men det passar inte till smakrika kötträtter”. Där har vi två av de dummaste och mest felaktiga fördomarna om vinerna från Beaujolais. I själva verket kan klassiskt vinifierade viner från bra årgångar och de bättre av områdets crus och bättre climats utvecklas väldigt fint med lagring upp mot tio år, till och med tjugo, det har jag väldigt många personliga referenser på. Nu satt jag här men ännu en, om än inte särskilt gammal, 2009 Morgon Côte du Py från samma firma Trenel jag åt middag med. Den var inte påtagligt mycket äldre och mer mogen än samma vin från 2014 jag nyss hade druckit, det som främst skiljde var att de jordiga och lite strama dofterna hade mjukat och släppt fram en något mer yppig och mjuk fruktighet samtidigt som tanninerna hade polerats en lite aning och nu uppfattades sammetslena. Men gammalt, och framför allt för gammalt? Nej, inte alls. Och moget? Nej, inte särskilt. Och det passade utmärkt till min varmrätt trots att jag inte siktade en enda sallad, något charkuteri eller ens en stackars fisk på min tallrik.

Min varmrätt utgjordes nämligen av en stor kalvkotlett, som enligt servitrisen skulle komma ”rosa” men snarade hade tillagats medium. Nåväl, nu var köttet saftigt ändå och smaken var tillräckligt god för att jag slog undan tanken på kommentar till henne. Till kalven en smakrik rödvinssås med schalottenlök och persilja och till det smörsvängda linguine. Utöver det inte en tillstymmelse till garnityr eller grönsak – så typiskt franskt.

Inte för att jag hittade något drickbart som skulle matcha, men när man ändå är i ett distrikt där vinerna har karaktärer som drar åt röda och blåa bär, tänkte jag att jag skulle beställa in en dessert som matchade detta bär- och doftmässigt. Således fastnade jag för en pavlova av spröd maräng ed vispad grädde, en smakrik sorbet av hallon, en spröd maräng på toppen och supergoda smakrika hallon runt om.

 

På tal om att ”beaujolaisviner ska drickas unga, det håller inte för lagring” fick jag otaliga exempel på motsatsen under dagarna i Beaujolais, flera av dem omkring 15 år gamla. Det mest målande exemplet kom dock från Château des Jacques som i år firar 20 år som del av Maison Louis Jadot. Det sägs ofta att Maison Louis Jadot introducerade burgundiska framställningsmetoder som har gjort vinerna kraftigare och mer lagringsdugliga, men det ligger bara lite sanning i det påståendet. Och just den 1976 Moulin-à-Vent Clos de Rochegrès ur magnum som jag provade var dessutom gjort 20 år innan Maison Louis Jadot ens kom med i bilden, av familjen Mommessin från Bourgogne som ägde egendomen på den tiden. Således gjord på ett traditionellt sätt. Att året var varmt kunde jag inte direkt känna i vinet, som var underbart komplext och fortfarande fruktigt, men med jordiga nyanser som drog åt torkad svamp och tryffel samtidigt som det fortfarande fanns kvar tillräckligt mycket fruktighet och även tanniner och fräschör för att vinet inte alls skulle kunna klassas som fullt ut moget. Vilket härligt vin!   

Jag är dock inte alls lika begeistrad i den utbredda naturvinskulturen här i Beaujolais. Det finns idag ett knappt 20-tal odlare som mer eller mindre bekänner sig till den här kulturen, som jag ofta får en känsla av sektrörelse kring. Det är som att alla naturvinsproducenter och dess anhängare har decimerat hela vinvärlden till just den egna, men någon slags avståndstagande till resten av vinvärlden (som utgör minst 99.999999 procent av världens viner), vilket jag tycker är ytterst märkligt. Jag mötte att par av dem under veckan i Beaujolais och det var bara en av dem, Jean-Claude Lapalu, som fick fullt godkänt av mig. Den långa provningen och lunchen hos Jean Folliard var förvisso trevlig och spännande, men de hyllade vinerna tog mig inte alls så hårt som de borde ha gjort – just för att de har en på gränsen till besvärande ton av brettanomyces som ett genomgående drag.

   Det blev ett antal årgångar av deras mest uppskrivna vin, med 2014 Morgon Côte du Py som det yngsta. Côte de Py är ett av de mest omtalade vingårdslägena i Beaujolais, helt klart en premier cru om sådant skulle finnas här, och jag tycker att man borde kunna förvänta sig mer av vinet. Men den naturliga hållningen med en lite för återhållsam inställning till svavel samtidigt som man helt säkert inte har hundra procent koll på hygienen och bakteriefloran i vineriet, gör att den förvisso djup och läckra mörka bärfrukten och den fina kryddigheten från stjälkarna har fått sällskap av lite för mycket orenhet av vild karaktär. En del av detta vädras bort med luft, men en del stannar kvar i vinet.

   Den svagare årgången 2006 Morgon Côte du Py har lite mindre av det orena och om det beror på att den har tonats ner med åldern eller om den inte fanns där från början vet jag inte. Det här vinet tyckte jag faktiskt lite bättre om, det hade en ljusare frukt och finstilt tanninstruktur och bjuder dessutom på en för området typiska fräschören.

   Ur magnum skänktes också 2010 Morgon Côte du Py, ett vin som med tanke på årgången (som rankas högt här) borde vara det bästa av de tre. Visst fanns här en god struktur och en intensiv frukt som fortfarande kändes vital, men återigen fanns den där störande tonen av brettanomyces som jag (men inte alla vindrickare, ska tilläggas) blir så störd av.

 

Men som alla naturvinsälskare så ihärdigt hävdar passar den här typen av viner till maten, och det kan jag emellanåt hålla med om (men precis lika väl men oftast bättre passar också alla andra typer av viner till maten). Så jag bänkade mig och njöt i stora drag av den underbara salladen av lättkokta haricots verts med schalottenlök, små späda tomater och en liten släng av färsk koriander, och till den stekta zucchinin som hörde till de stora kalvkotletterna som fru Folliard med största beröm grillade rosa och trancherade på en stor bräda som på familjärt trevligt sätt skickades runt bordet. Och visst passade vinerna hyggligt till, just för att stekyta och kryddning flyttar fokus från det lite orena i vinerna. Men i slutändan hade jag gärna sett renare viner …

På kvällen blev det middag på det vackra Château de Pierreux som byggdes som en befästning från 1200-talet och två århundraden framåt för att under 1600-talet byggas ut till en vingård och mot slutet av 1800-talet till ett vackert slott med flyglar och torn. Idag är det ett stor vineri som processar Gamay från 95 hektar egna vingårdar. Slottet ägs sedan 2002 av familjen Boisset, därför kopplingen till en lång rad viner och varumärken i Beaujolais, Bourgogne och Rhône … med mera.

   Efter en omfattande vinprovning av deras viner blev det en god och närmast dekadent drink i slottsträdgården, ett glas sval NV Prestige Brut Rosé från De Vergy, ett av familjens alla varumärken. Vinet är av den här i Beaujolais traditionella typen méthode ancestral, ett mousserande rosa eller rött vin av Gamay med avbruten jäsning vid cirka sju procents alkohol, sedan kraftig filtrering och buteljering för en andra jäsning i flaskan. Det här vinet har precis som vintypen Moscato d’Asti en påtaglig och helt naturlig druvsötma – i det här fallet cirka 35 gram per liter. Det är helt klart ett sötaktigt vin, men det är rent bärigt och somrigt fruktigt vin med hygglig syra och uppiggande kolsyra. Vi drack det till nyskördade och solmoget söta körsbärstomater från slottsträdgården och lite supergoda nygräddade gouchères.

Första rätten var en mousselin av pilgrimsmusslor som serverades på en krämig bädd av purjolök, till det lite lufttorkad skinka. Kanske inte stjärnklass, men rätt gott.

Vinet till kom från den stora négociantfirman Mommessin, men från deras prestigeserie här i Beaujolais, Grandes Mises, särbuteljeringar av de bästa vinerna från de bästa odlarna man arbetar med. Flera av dem har man haft ett samarbete med i otaliga decennier så det är verkligen ett gediget samarbete. Till musselrätten fick jag deras 2014 Beaujolais Blanc (11 800 flaskor gjorda) av Chardonnay från vingårdar med granit- och lerjord i norra Beaujolais. Medelfyllig, något smörigt och runt av jorden fatjäsning och kontakt med jästfällningen, något mineraliskt av jorden och på sitt sätt rätt burgundiskt. Tänk om fler människor visste att man för en struntsumma kan köpa bourgogneliknande vita viner från Beaujolais. 

Kött och rött, det skulle avsluta kvällen och min vistelse i Beaujolais den här gången. Rosa och saftigt, serverat med smörslungade haricots verts med en skön touch av vitlök och lite stekt potatis, eller pommes château om man ska vara riktigt petnoga när man nu äter middag på ett riktigt slott.

Och till det 2013 Brouilly La Réserve du Château som är en selektering av de djupaste och bästa vinerna man gör på Château de Pierreux, uteslutande av Gamay (såklart) som på ett mer burgundiskt än klassiskt lokalt sätt har avstjälkats fullt och sedan jästs i cementtankar varefter vinet drogs över till 5 000 liter stora äldre foudres för fyra månaders élévage innan lagringen avslutande med fyra månader i 228 liter stora äldre ekfat. Fint rödfruktigt och elegant, en aning stenigt med nyanser av grafit, knappt medelfylligt till kroppen, förhållandevis mjukt till tanninerna men absolut inte slappt och saftigt och med en fin mineralitet som gav smaken en fin spänst. Det passade underbart bra till köttet. Och med det sagt vill jag här och nu säga att vinerna från Beaujolais passar till långt mycket mer än sallader, charkuterier och fiskrätter man vill ha rött vin till, det passar nämligen precis lika bra om inte bättre till smakrika kötträtter.

Middag den 21 juli

 

När den första filmen om kommissarie Clouseau kom 1963 var filmen mer av typen James Bond (fast mer lättsam) än den serie av komedifilmer som senare skulle följa och blev figurens kännetecken. Rosa Pantern, som filmerna kom att kallas, är i själva verket namnet på den rosaskimrande diamant som spelar en avgörande roll i den första filmen. I rollen som den fumliga kommissarie Clouseau sågs den genialiska Peter Sellers, som skulle gestalta kommissarien i sex filmer fram till sin död 1980. Redan i den andra filmen, Skott i Mörkret från 1964, har en alltmer humoristisk känsla infunnit sig och snart skulle filmerna fyllas med underfundiga detaljer i språk och händelser och många scener har blivit klassiska. Rosa Pantern har alltid haft en speciell plats i mitt filmhjärta och kommissarie Clouseau har av undertecknad blivit härmad hundratals gånger genom åren. Den här kvällen på Café Rotsunda var det Rosa Pantern som stod för showen, medan viner från Pomerol eller av Merlot stod om grund för det som skulle inmundigas.

Dock började vi friskt och fräscht i solen på uteserveringen med en sval med inte kylskåpskall 2012 Chassagne-Montrachet Premier Cru Clos de la Maltroye från Domaine Jean-Noël Gagnard, till en början lätt och stram men med lite luft och fem minuter i glaset breddades doften och smaken och bjöd på den kritiga fetma, gula äppelliknande frukt och diskreta mintnyans som hör byns viner till. Årgången är utsökt, vinet stramt och läckert och jag tyckte själv att drickmognaden var perfekt – att vänta längre på en vit bourgogne kan innebära stora risker för oxidation i vinet. Inget jag gillar.

Världsmästaren hade tagit med sig två viner från Pomerol och i det första glaset hade vi en klassiker, 2005 Vieux Château Certan, ett slott med ett exceptionellt läge mitt på platån med grannar som Château Petrus, Château l’Evangile och Château La Conseillante – tre toppfirmor som gör några av de finaste vinerna från Pomerol. Vinet görs vanligen till cirka 60 procent av Merlot och 30 procent Cabernet Franc med en liten skvätt mer strukturgivande Cabernet Sauvignon i cuvéen och med nu drygt tio års mognad har de första nyanserna av mognad och jordig komplexitet börjat skönjas i doften. Visst finns här den mörka bärfrukten och lena texturen som mestadels hör Merlot till, men det finns fler nyanser och en i munnen känsla av viss knutenhet. Vinet hade dekanterats precis innan servering och de skulle långsamt öppna upp sig och utvecklas under de kommande timmarna.

Jag hade vikt kvällen åt dofter och smaker som matchar Pomerol och druvsorten Merlot och det blev något av en studie i Det Bruna Köket, således mörkt och rustikt med jordgrönsaker och svamp snarare än färggrant och klorofyllrikt som viktigaste ingredienser. Således inte det allra mest färgglada och dekorativa maten rent estetiskt. Den första bruna rätten var en kräm av rostad jordärtskocka och schalottenlök med persilja med smörstekt svartrot och rikligt med hyvlad australisk vintertryffel över. Vansinnigt gott och helt perfekt till vinerna tack vare rättens milda rotsakssötma och komplext jordiga tryffeldoft.

Andra rätten var ännu brunare – men precis lika perfekt till de nyanserade och fruktiga vinerna. Tjocka skivor av stora champinjoner konfiterades långsamt i ankfett med lite smör, och de serverades med en ragu av konfiterad anka med rött vin och rostad rödlök. Självklart revs lite tryffel över för att låta vinernas komplexa aromer hitta ytterligare beröringspunkter i maträtten.

Clos du Clocher var för mig en ny bekantskap trots att egendomen etablerades 1931. Den täcker 5.70 hektar och ligger intill kyrkan och Château Trotanoy och merparten av stockarna är omkring 50 år gamla. Vi hade en fortfarande påfallande ung 2005 Clos du Clocher i våra glas, ett vin som bjöd på en intensiv och djup blåbärs- och björnbärsfrukt, fortfarande primär och tät i en helt annan stil än den vi hade i glaset intill med vinet från Vieux Château Certan. Omkring tre fjärdedelar av vinet utgörs av Merlot, resten av Cabernet Franc som för stunden verkar ligga i skuggan av den yppigare druvan Merlot. Det skulle dröja först en timma och sedan ytterligare en timma i karaffen innan en mer elegant och komplex doft och smak började framträda – och det silkiga vinet blev allt läckrare och mer komplext ju längre tid det fick på sig.

Jag själv hade rotat upp ett par druvrena merlotviner ur vinkällaren och det första av dem var 2002 Merlot Paradise Hills Vineyard från Blankiet Estate, vilket var den andra årgången av just det här vinet (den sista blev 2005, därefter kom vinet att kallas Rive Droite och blev mer en typisk blend inspirerad av Pomerol). Med unga vingårdar, egendomen planterades i mitten av 1990-talet, och Helen Turley som vinmakare de första årgångarna, har det här vinet fått en riktigt intensiv och djupt fruktig doft och smak med tydliga druvkaraktärer (blåbär, svarta vinbär, björnbär, te) och av den anledningen hade jag dekanterat vinet två timmar tidigare för att lite av yppigheten skulle lägga sig. Vinet behöll dock sin saftiga frukt genom hela kvällen, det var helt klart ett väldigt gott vin, men det kunde inte mäta sig avseende finess och komplexitet med kvällens andra röda viner.

Ett av de allra bästa merlotvinerna från Kalifornien kommer från Beringer Vineyards och en vingård högt upp på Howell Mountain i östra Napa Valley. Tack vare den magra, steniga vulkaniska jorden blir druvorna små och får ett tjockt skal fullt med färg, tannin och karaktär och vinet blir alltid mer likt Cabernet Sauvignon snarare än Merlot – och det har också en potential att lagras precis som de finaste cabernetvinerna. Den 2002 Merlot Bancroft Ranch Vineyard jag hade dekanterat två timmar tidigare var precis som förväntat ungdomligt stram och mineraliskt nyanserad, djup och tät men samtidigt återhållsamt fruktig, men superbt balanserad och elegant mitt i all sin kraft. Jodå, det fanns verkligen något cabernetlikt över det här vinet och det var helt klart det bättre av de två amerikanerna. Jag skulle gärna se det här vinet igenom låt säga fem till tio år.

Kött, kött, kött. Så blir det jämt när grabbarna träffas, när vi har filmfest, när vi ska grilla, när vi ska ha rödvinstema. Därför valde jag fisk, men gjorde fisken till en tydlig rödvinsrätt som matchade våra merlotviner perfekt. Fisken skulle vara vit (röd fisk och potenta röda viner med mer eller mindre strävhet är sällan en bra matchning) och den skulle vara fast nog att grillas och ge en smakrik maträtt. Således piggvar. Fina feta ryggfiléer grillades, saltades och pepprades och serverades à la bordelaise – med en rödvinssås med oxmärg och stekt schalottenlök. Och eftersom vi fortfarande hade australisk tryffel kvar, rev jag lite tryffel över. Magiskt gott och helt perfekt avseende smakrikedom och aromer.

Osträtten hade jag inspirerats av på The French Laundry för en vecka sedan. En kräm av Brillat-Savarin med lite rostat rökt sidfläsk på en bädd av bakad, krossad mandelpotatis, lite riven Comté över och en hastig gratinering i ugn. Till det ett sprött flarn av lövtunt hyvlad mandelpotatis.

Tanken var att vi skulle dricka ett vitt vin med mognad till den här rätten, men den 1997 Château Laville Haut-Brion från Péssac-Léognan som Världsmästaren hade tagit med sig höll inte för dekanteringen. De första små munnarna av det gyllengula vinet vi tog tidigt på dagen hade visat tydlig mognad med kanderade citronskal, gula äpplen, vax, honung och rostade mandlar, men även om doften var tydligt mogen fanns det en stor fräschör i den medelfylliga och helt torra smaken. Men tre timmar senare, när jag dekanterade vinet hade syretillförseln genom flaskmynningen tagit vinet en bra bit längre fram i utvecklingen. Ibland blir det så, ibland får vinet istället en känsla av att vara yngre och piggare. Så det fick helt enkelt bli de röda vinerna till osträtten och det fungerade riktigt bra det med.   

En stund senare kände vi för något uppfriskande och det kom genom en ung och mineraliskt pigg och frisk 2012 Chablis Grand Cru Bougros från Domaine William Fèvre, en firma som jag håller som en av de allra bästa i Chablis. Årgången räknas till de klassiska och mest elegant (precis som 2008, 2010 och 2014) och vinet är föredömligt torrt och stramt, det har en livlig syra och kittlande mineralitet, en fin sval och elegant frukt och en riktigt fin lång eftersmak. Fullständigt lysande, om än ungt. Det här vinet har potential att utvecklas positivt i minst tio år till.

Ingen filmkväll utan spritbuffé, mer precist, utan cognac. Det blev tre sorter den här kvällen. Den lättaste av dem var 2014 XO Edition Exclusif från Part des Anges, en specialbuteljering som den svenska master blender Folke Andersson har gjort. Den här tappningen är gjord av åldrar från 1870-talet fram till de första åren på 2000-talet och det var den lättaste och något mer syrliga cognacen av de tre. Totalt sett gjordes 900 flaskor av den här unika cognacen.

   Störst elegans och finast karamelliga och kanderade fruktiga nyanser fann vi i Paradis Rare Cognac från Hennessy, som jag räknar till de allra bästa av cognacs som görs. Den introducerades 1979 av dåvarande master blender Maurice Fillioux, som hade inspirerats av de blandningar hans farfar gjorde i början av seklet. Den här superba, mjukt vaniljsöta, karamelliga och komplexa cognacen består av ett hundratal sorter, med de äldsta från slutet av 1800-talet.

   Den allra läckraste, djupaste, mest nyanserade och komplexa cognacen kom från den lilla hantverksfirman Cognac Lheraud och var något ovanligt som deras 1973 Petite Champagne som hade buteljerats i november 2015 efter 42 år i ekfat. Årgångschampagne hör inte till vanligheterna även om man ser en hel del sådana tappningar och särbuteljeringar från det högklassiga distriktet Petite Champagne är heller inte särskilt vanligt. Jag hittade torkade sultanrussin och aprikoser, vanilj och gräddkola, karamell och knäck och en underbart komplex oxiderad ton från den långa lagringen. Smakmässigt var det också den mest explosiva och långa. Ett helt perfekt avslut på en underbar långlunch som övergick i middag. En bra dag helt enkelt.

Summering: 2 gäster, 7 viner, 3 cognacs och 16 Riedelglas.

Trestjärnigt grönt den 14 juli

Vid ett tillfälle försökte jag beställa den vegetariska avsmakningsmenyn på The French Laundry, detta enbart för att säkerställa eller kanske snarare undersöka att det trestjärniga mattemplet i Yountville i Napa Valley verkligen behärskade den gröna konsten bättre än vad kockarna gjorde på den inte alls stjärnprydda krogen Ubuntu i Napa. Middagen på Ubuntu hade varit exceptionell, det var både jag och Mr Z helt överens om. När vi två dagar senare hade bord på The French Laundry skulle upplevelse från Ubuntu alltså ställas mot en trestjärnig grönska. Det gick inget vidare för mig den kvällen, när vi bänkade oss vid vårt bord stod där ett personligt skrivet kort från chef Thomas Keller som önskade oss välkomna och ville erbjuda oss en speciell meny. I det läget känns det inte rimligt eller artigt att be om grönsaker – då tar man det personliga erbjudandet. Och det var såklart fantastiskt bra.

   När jag ett par år senare hade en middag på The French Laundry med en grupp där en av gästerna var vegetarian, kändes det mycket mer naturligt att också jag valde den vegetariska menyn … och gissa om jag var nöjd och glad!

   Nu när det tillsammans med Rose åter var dags att njuta på The French Laundry, för 33:e gången för min del, slog vi till på den vegetariska menyn och var mycket spända på vad vi skulle få uppleva.

Som vanligt började vi med champagne och eftersom husets champagne för stunden verkar vara 2004 Dom Pérignon Brut från Moët et Chandon blev det varsitt glas sådant … och ett till … och lite påfyllning på det. Den är fortfarande ungdomligt och årgångstypiskt stram och citrusfrisk med bara en lätt hustypiskt brödig nyans. Elegansen är för stunden större än komplexiteten, men med tiden kommer här rostad brioche och lite kaffe att träda fram, men nu är det som sagt citrusfrukt och gula äpplen som har övertaget i den friska och absolut torra champagnen sim skulle ledsaga oss till de första små serveringarna.

I den vegetariska menyn är det grönsaker som gäller, men mejeriprodukter används också och det tycker i alla fall jag ger en större gastronomisk och smakmässig bredd som passar mig bättre än det som är strikt vegan. De små spröda kornetterna var fyllda med dillcrème fraiche en mousse av palmhjärta och de serverades tillsammans med små varma potatisbröd fyllda med krämig hårdost. Två små utsökta tilltugg till vår champagne.

I ett whiskyglas från Riedel serverades en luftig och lätt första rätt, små kulor av olika melonsorter i en sensuellt len parfait av melon, som toppades av ett ännu luftigare lager av mousse av Guadeloupemelon som hade en försiktig och helt perfekt balanseras sälta, som gjorde att den milda sötman från melonerna inte alls upplevdes särskilt söt. Det gjorde den här rätten till en perfekt förrätt. Över detta en superhärlig granité av portvin som helt uppenbart hade fått ett litet uns sälta även den och högst troligt en smaksättning av bitter vermouth, också det ett klokt drag som tonade ner känslan av sötma i rätten.  

Vinet därtill blev ett glas av den underbara 2013 Suize Viognier ($32 glaset – förvisso högt, men det är inget lågprisvin från början), ett druvrent vin från den enastående Shake Ridge Ranch uppe i bergen i Amador County, en vingård som Andy Erickson och hans hustru Annie Favia från firman Favia hjälpte ägarinnan Anne Kraemer att plantera från 2001 och framåt. Det första 0.20 hektar lilla blocket med Viognier planterades 2003 för Favia och det blev så lyckat att Anne ett par år senare lät plantera ytterligare 0.80 hektar Viognier. Vinet är jäst i neutrala franska ekfat och det är ett av de mest eleganta viogniervinerna som görs i Kalifornien. Kroppen är medelfyllig, doften är förhållandevis stor utan att vara övertydligt blommig och fruktig och enligt Andy beror det på vingårdens unika läge med magra stenjordar i högt svalt läge. Det är till och med så att man kan tillskriva vinet en frisk smak, något man sällan gör med viner av Viognier.

En kall och sammetslen soppa av majs var nästa rätt. Jag har ätit liknande rätter här tidigare, senast i maj i år, men den här versionen var helt fullkomlig. I botten på tallriken en sked mousse av avokado samt fint skurna bitar av perfekt mogen avokado som bidrog till en fet och len textur, några majskorn som vara var diskret söta, små spröda popcorn (typ ett par millimeter stora) som både gav en fint rostad nyans och en krispig struktur samt finskuren koriander. Därtill små syrliga korn av finger lime. Därpå slogs soppan och till det en väldigt luftig och smörig brioche. Kombinationen av alla detta och det lilla fina tillskottet av koriander kvalificerade den här rätten som den godaste av majs jag någonsin har ätit. När vi benade ur rätten i dess beståndsdelar såg man inspirationen till den, det mexikanska köket. Viogniervinet fungerade lika bra till den här rätten som till den föregående.

Sedan kom brödserveringen med två olika sorters smör. I sig inte exceptionell, men god. Jag är allra mest förtjust i deras mjuka och goda pretzels – dessa ska man inte missa!

Sommar i Kalifornien betyder full prakt i de egna ekologiska trädgårdarna som The French Laundry har, den ena mitt emot restaurangen och den andra en liten bit uppåt i dalgången. Från dessa fick vi en variation av tomater, som just nu är sin bästa säsong. Det var små färska tomater, lätt torkad tomat, en kort stunds bakad tomat, en liten tomatsås, en tunn skiva tomatbröd, lite tapenade av svarta oliver, fint fruktig olivolja, en blommig och svagt kryddig ton av thaibasilika samt lite utsökt burrata och två krisp av parmesan. Vilken kanonad av tomataromer vi möttes av, vissa tomater hade en mjukt och saftig textur, andra var mer fasta i hullet med ett nästan köttigt tuggmotstånd. Och så sötman, och syran. En lätt och superb rätt med höga smaker och dofter.

Modicum är husets egen vinserie och den har sedan introduktionen för typ 15 år sedan utvecklats till ett antal viner, till en början enbart av Cabernet Sauvignon men sedan ett antal år tillbaka även ett par chardonnayviner. Just den 2013 Modicum Chardonnay Watson Ranch vi valde en halvflaska av för $100 görs av Arnot-Roberts från en i den allra sydligaste och mot de kyliga vindarna från San Pablo Bay exponerad sluttningsvingård i Napa Valley. I hustypisk anda är det här ett väldigt elegant vin med en knappt medelfyllig kropp, en elegant och nästintill burgundisk fruktighet, frisk syra och en kittlande saltliknande känsla av mineral. Nya ekfat används aldrig av den här producenten, också det bidrar till en rätt klassisk och nästan fransk känsla.

Överlag tycker jag att det är just de lättare vinstilarna som matchar maträtterna på The French Laundry allra bäst, i de flesta fall är det vita viner snarare än röda och hellre lättare än fylligare. Bland de röda är det framför allt druvsorter som Pinot Noir och möjligen ett par andra lätta stilar av rött som kan fungera. En stil som också fungerar bra är något mer typiska kaliforniska chardonnayviner, i vilka en lätt nötig och rostad ekfatskaraktär möter upp en lite rikare fruktighet än den i vinet från Modicum. Jag hade därför beställt in ännu en halvflaska vitt, 2012 Chardonnay från Staglin Family Vineyards i ($125) Rutherford. Jag ska inte påstå att vinet var dramatiskt annorlunda det från Modicum, det hade dock en lite rikare och mer gulfruktig kropp och en lätt vaniljsöt och diskret rostad ekfatston. Dessa komponenter kom väl till användning.

Chardonnayvinet blev en fantastiskt fin kombination till gurksalladen, som utgjordes av olika preparationer (färskt, saltat samt milt syrat) av olika typer av gurka, med små zucchiniblommor, kokt äggvita samt små duttar av dillmajonnäs och kräm av äggula och fänkål. Återigen en elegant och oväntat god rätt. När var gurka så här gott senast? En annan intressant upplevelse var att den saltade gurkan tillsammans med chardonnayvinet skapade en nästan ostronliknande doft och smak som gjorde kombinationen extra läcker.  

Jag kom tidigt i kontakt med Kosta Browne och köpte under flera års tid mycket av deras synnerligen hyllade viner av Pinot Noir. Det här var innan min smak mer efterfrågade finess och fräschör än den kraft och det djup som vinerna från Kosta Browne hade blivit kända (ökända) för. Viner med över 15 procent alkohol och tydlig ekfatskaraktär är inte riktigt det man förknippar med Pinot Noir, men till en början gjorde det mig inte så mycket. Jag gillade vinerna, särskilt med fyra till sex års ålder. Idag har jag en annan smak och köper dem inte längre. Mitt val på pinotvin den här kvällen hade därför först gått i en helt annan riktning, men under samtalet med vår sommelier väcktes min nyfikenhet – han berättade nämligen att vinerna hade blivit lite elegantare de senaste åren och att 2013 Pinot Noir Gap’s Crown Vineyard ($205) mitt i svala Petaluma Gap i södra Sonoma Coast skulle bli ett perfekt vin till vår huvudrätt. Dessutom tyckte vi att det vore roligt att välja ett vin från Gap’s Crown Vineyard eftersom ett av våra egna viner under etiketten Soil and Soul kom därifrån. Visst var vinet av något fylligare slag, men det var varken för kraftigt, för ekfatskryddigt eller för alkoholstarkt – jag blev väldigt positivt överraskad och kände mig mycket nöjd med valet av vin. Dessutom passade det väldigt bra till våra två varmrätter.

Den första av den var en absolut helt magiskt god risottolikande rätt av basmatiris, kokt till en perfektion jag inte kan minnas när jag fick senast. En aningen vågad men perfekt avvägd dos av curry bidrog stort till det komplexa mötet med både pinotvinet och den chardonnay från Staglin Family Vineyards som nu hade stigit ett par grader i temperatur och med det upplevdes lite fetare och kraftigare. Som garnityr i risotton låg det bitar av zucchini som hade ugnsbakats, rostade Marconamandlar, några lätt pocherade och därmed mindre ”torkade” gula sultanrussin, späda blad av spenat samt någon slags finstrimlad mynta som tillförde en frisk syra och en läcker arom. Texturen i den här rätten var fullkomligt magisk och riset var så perfekt al dente jag överhuvudtaget kunde tänka mig.   

Pinotvinet var än mer perfekt balanserat till nästa rätt, raviolis fyllda med rostade rödbetor och svamp som kom i en smakrik rotsaksbuljong tillsammans med grönsaker som morötter, gulbetor, blekselleri och lite olika späda örter. Buljongen var så rikt smakande att jag kunde ha slagit vad om att det fanns någon slags kyckling- eller oxbuljong i den, men så var det inte. Så här dags i menyn brukar en viss tyngre mättnadskänsla infinna sig, men vi kände oss fortfarande lätta och fräscha och faktiskt perfekt begynnande mätta, en underbar känsla.

Ostserveringen kom med lite större tyngd och kraft och den var helt magnifik. I botten på en djup porslinskopp lite krossad bakad sparrispotatis och fikon och över det en tjock kräm av hårdost från Andante Dairy med inslag av en rökt ost. Den rökta osten hade gett krämen en doft- och smakmässig känsla av rökt sidfläsk som var både god och rolig med tanke på att menyn var vegetarisk och den tonen bidrog också till att ytterligare gifta in det röda vinets fruktighet och diskreta fatrostning i kombinationen. Den lilla koppen toppades av en liten spröd potatisgalette som hade en försiktig sötma – också den fint balanserad till den feta ostkrämen och vinets fruktighet.

Vid förlovningsmiddagen i Las Vegas den 4:e juli hade vi serverats två årgångar av madeira från Oliveiras, nu var det dags igen. Utan att egentligen konfirmera vinvalet med oss (sommelieren vet min smak sedan tidigare) bjöds vi varsitt glas 1968 Boal Madeira, djupt bärnstensbrunt med en liten gyllene och olivgrönt skimrande oxidationsnyans i kanten, medelstor och läckert knäckig och karamellig med inslag av torkad frukt, kanderade apelsinskal och rostade valnötter. Smaken var läckert fruktigt, knäckig och nötig, den hade som väntat en generös fruktighet och ljuvlig sötma, en fin syra och en lång extraordinärt god smak. Madeira, det är livet!

Sedan kom den, invasionen av små desserter, ett skådespel för ögat och en upplevelse i aktivitet kring och på bordet, och såklart ett rent paradis för en sötsugen person som cafévärden. Här kom en chokladklädd vaniljglass, en liten kopp med fina vita smultron, en kall och läckert seg risglass av jordgubbe, en jordgubbe marinerad med lavendel, ett litet spetsglas med egenjäst jordgubbsvin, mörk choklad med grönt te, en spröd kaka av choklad med smörkräm och vanilj, rostade macadamianötter och såklart också den mest klassiska desserten av dem alla; coffee and donuts. Jösses vilken fest!

Därefter följde den sedvanliga turen i de bakre faciliteterna, men den här gången var det extra spännande eftersom man under två års tid har arbetat med byggnationen av ett helt nytt kök på The French Laundry, dessutom ett nytt litet chambre separée för 8-10 personer i en ny stor vinkällare som beräknas rymma bortåt 25 000 flaskor. Det här arbetet beräknas vara klart under hösten.

Eftersom det var 14 juli och franska nationaldagen, begav vi oss till det enstjärniga franska brasseriet Bouchon ett par hundra meter nedför Washington Street från The French Laundry räknat. Här ville vi fira Frankrike (och oss själva) med lite champagne, NV Brut Rosé från Billecart-Salmon. Knappt medelfyllig till kroppen, fint bärfruktig men helt torr i smaken och uppfriskande fräsch.

   Den här kvällen räknades min 33:e måltid på The French Laundry in och jag längtar redan tillbaka till nästa gång det beger sig – då med det nya köket i full service.

Ett par dagar i södra Kalifornien i början av juli

 

Santa Barbara är en trevlig stad alldeles intill havet, ofta full av gatuliv och de senaste tio åren med ett allt bättre gastronomiskt utbud. Det första vineriet, Santa Barbara Winery, grundades redan 1964 och blev en föregångare för många andra vinproducenter här i södra Kalifornien, men det skulle dröja ett till ett par decennier innan någon riktig vinkultur hade spridits Santa Barbara County. Vineriet ligger kvar här än idag, mitt inne i den lilla staden, men har fått sällskap av ett flertal tasting rooms tillhörande andra vinerier. Här finns också ett rätt rikt utbud av restauranger, de flesta av dem är kanske mer av turistisk kvalitet, jag antar att det är just den typen av restauranger som efterfrågas.

Det var också så det fick bli den kvällen vi kom hit, så pass sent att de bästa restaurangerna hade slutat servera mat. Vi bodde precis vid strandpromenaden och tog oss därför ut till piren där det ligger ett antal restauranger, bland dem Harbor Restaurant som är en fisk- och skaldjursrestaurang. Till förrätt beställde jag in en stor skål med vitvinskokta musslor, enkelt och rätt gott utan att lämna efter sig något djupare intryck. Rose tog en riktigt god men enormt mättande ”smårätt” i form av en lobster mac and cheese, en ugnsfast form med hummerstuvande makaroner som var gratinerade med god hårdost. Och det var rikligt med hummer i, verkligen rikligt. God rätt, men tokigt mäktig.

Törstiga var vi också, därför hade vi beställt vi in en flaska för omgående servering. Det blev en 2013 Estate Chardonnay från Melville Vineyards i Santa Rita Hills, 55 dollar på listan och helt klart värd sitt pris. Till doften medelstor, elegant och rätt svalt fruktig, citrus och citronskal allra mest, och det finns också något av en mineralisk finess här. Smakmässigt är vinet friskt, medelfylligt och fint texturerat och i eftersmaken noterar man en tydlig och livlig mineralitet som ger en liten ton av bitterhet precis i slutet. Nya ekfat används inte här, det bidrar också till att vinet blivit mer elegant. Vinets fräschör och syra matchade precis den vinsyra som musselfonden hade, det gjorde att vinet och musselsoppan blev en utmärkt kombination.

Till varmrätt tog jag friterade stora räkor som serverades med pommes frites (tyvärr typiska turistpommes som var lite mosiga och sladdriga), men i gengäld med en väldigt god, fint syrlig och krämig cole slaw. Ett lite kraftigare vitt vin var nog det som skulle passa allra bäst till den här rätten.

Den typen av vin fann vi i 2012 Roussanne från Stolpman Vineyards och deras vingård i Ballard Canyon. Vinerna här görs av den skickliga vinmakaren Sashi Moorman, som i Sverige har blivit känd för vinerna Domaine de la Côte och Piedrasassi, och som här i Kalifornien har blivit en förgrundsfigur i rörelsen med mer eleganta viner av druvor skördade vid lägre mognad, därmed friskare naturlig syra och lägre alkohol. I just det här vinet har alkoholen landat på 13.5 procent. Vinet har en fint tropisk fruktighet med inslag av ananas och persikor, men den är frisk och förhållandevis elegant, trevligt uppbackad av en hygglig syra och med en kropp som kan beskrivas som medelfyllig. En liten nyans av blommighet och honung är kopplad till druvsorten som sådan. Ytterligare en detalj står på pluskontot, att man inte noterar någon ek här.

Av alla tusentals och åter tusentals vingårdsbesök jag har gjort i mitt liv är de hos Sine Qua Non i Ventura County alltid bland de mest personliga och känslomässigt mest laddade. Att få tillbringa ett par timmar med Manfred Krankl och höras hans version av det ena eller det andra, att få prova hans viner och höra alla detaljer om årgången, vingårdarna, druvorna, jäsningen, blandningen, namnet på vinerna, det är en ynnest få förunnat.

  Efter en fantastisk session bland faten och provning av ett par andra viner, bänkade vi oss till en enkel lunch läckra mackor fyllda med riktigt god skinka, kalkon, salami, tomat och krispig sallad. Dessutom någon slags lagrad hårdost. Till mackorna serverades olika sorters spröda potatischips, både vanliga och mer kryddiga. Och så goda mörka söta körsbär som faktiskt ackompanjerade de fylliga röda vinerna på ett bra sätt.

Det var inte bara mackor som serverades, vi fick också ett par riktigt enastående viner, inte minst det sällsynta och dyrbara 2013 Next of Kyn No 7 som görs av Manfred Krankl och hans vinmakare Jim Binns, av druvor från Cumulus Vineyard intill vineriet i Ventura och i samma vineri som Sine Qua Non men med märket Next of Kyn som avsändare. Vinet bygger liksom vinerna från mestadels på Syrah och Grenache, men man hittar också lite andra spännande druvsorter som Petite Sirah, Touriga Nacional, kanske lite Graciano och även små lotter av Petit Manseng och Roussanne. Blandningen är sällan angiven, därför får man nöja sig med vad vinet doftar och smakar. Och det finns stora likheter med vinerna från Sine Qua Non, ett djup och en kraft men samtidigt en finess. Krossad vitpeppar och en lätt blommig nyans står också i mitt protokoll och även om man lätt kan tror att det här ska vara ett ordentligt fylligt vin, skulle jag snarare beskriva det som medelfyllig och elegant.

Vi fick också en försmak på de ännu inte lanserade, exklusiva och dyrbara långlagrade vinerna från Sine Qua Non. Det går knappt att tro att 2012 Rattrapante Grenache har tillbringat omkring 40 månader i mestadels små ekfat, frukten är alldeles för ren, primär och elegant för det. En massiv och söt ton av mörka körsbär och röda körsbär samt en fint kryddig nyans fanns här också och sett till smaken var den medelfyllig och rik, men inte kraftfull. Skillnaden till den vanliga tappningen var faktiskt mindre än väntat.

   I glaset intill fick vi den långlagrade 2012 Touché Syrah, och precis som gör grenachevinet finns det ”lite av de andra druvorna i också”, för att citera Manfred Krankl. Det här vinet var betydligt mörkare och kraftigare och det hade också en tydligare kryddighet. Frukten är tätare, massor av blåbär och björnbär, lite peppar och lakritsrot och även en liten vaniljsötma från faten. Och längd, enorm längd. Det här vinet är ungt, gott förvisso redan nu, men jag skulle helst vilja återkomma till det om fem sex år, eller mer.

Tillbaka i Santa Barbara slank vi som hastigast in på den trevliga vinbaren, vinbutiken och restaurangen Les Merchands som ligger ganska nära strandpromenaden (och intill den bra restaurangen The Lark, som varmt rekommenderas). Maten här är enkel, men det var precis det vi var ute efter och vi tog in ett par smårätter. En av dem var en sallad av grillad majs med sauterad pasilla chile, färskost, limesmör och en lätt kryddig hummerfond. God och fint kryddig.

Vi tog in varsitt glas 2015 Rosé of Grenache från Ponville, en av alla hundratals små kaliforniska firmor som jag inte har hört talas om. Druvorna köpte man från Stolpman Vineyard i Ballard Canyon, en vingård som har sandig jord med inslag av en kalkstensliknande bergart. Efter några timmars skalkontakt jästes musten i cementägg varefter vinet fick mogna i små stålfat. Det var inget märkvärdigt vin, det hade jag inte heller väntat mig, men det bjöd på en trevlig rödfruktig och något kryddig doft, en medelfyllig och fruktig men helt torr smak med en hygglig syra. Det viktigast just nu med det här vinet var att det var rosa (för det ville vi ha) och att det lirade med maträtterna, och det gjorde det.

Ytterligare två smårätter kom in. Det blev en toast av grillat gott surdegsbröd med avokado, sticklök och furikake, en japansk krydda av torkad malen fisk och alger, sesamfrön, socker och kryddor, som fick sätta lite spännande doft på den goda anrättningen. Den andra rätten var en supergod sallad av krispig liten romansallad, körsbärstomater, avokado, knapriga krutonger av surdeg, god bacon och en citrondressing.   

En av de mest klassiska eller snarare mest omnämnda restaurangerna här i Santa Barbara County är den lilla vägkrogen Hitching Post som ligger i Buellton. Krogen har funnits i flera årtionden (originalet ligger i Santa Maria en bit norröver), men den fick något av en världsberömmelse genom filmen Sideways som kom 2004. Det är ett litet ställe med rustik mat, smårätter och barbeque blandat, en hygglig vinlista och såklart deras egna viner under etiketten Hartley Ostini. Även om dessa viner inte är de bästa på listan, brukar jag ändå beställa in dem – dels för att jag sällan dricker dem annars, dels för att det är kul med husviner som faktiskt görs av restaurangen själv.

  I det första glaset deras 2013 Pinot Noir Homeland och som vanligt är deras viner mer av det lätta och jordiga slaget än det fruktyppiga. Visst finns här en fin fruktighet med drag åt mörka körsbär, men den känns inte söt så som amerikanska pinotviner oftast gör och tanninerna känns också relativt tydliga utan att vinet kändes strävt. Det andra vinet 2013 Pinot Noir Highliner gick i ungefär samma stil, men har ett lite större djup och fruktighet, något fylligare kropp och även lite längre smak. Jag ska inte säga att jag verkligen faller platt för vinerna, men det finns ändå en slags tjurig charm och återhållsamhet i dem som gör dem rätt matvänliga.

På Hitching Post brukar jag slinka in i baren för att äta ett par smårätter och så gjorde jag och Rose också den här tidiga kvällen innan vi åkte ut till vingården i Santa Rita Hills där vi bodde över. En av signaturrätterna här är den barbecuegrillade kronärtskockan med en kryddig kall dippsås, en riktigt god rätt som kanske är lite för rökig och kryddig för de lätta pinotvinerna, men ändå fungerar hyggligt

En annan rätt jag har ätit här ett par tillfällen är den helstekta lätt kryddiga och nästan helt benfria vakteln som serveras med ett grillat bröd och en kanske lite onödigt honungssöt puré av majs. Den här rätten lirade perfekt till pinotvinerna, så länge man inte tog för mycket av den söta purén.

De i ugnen långsamt bakade vitlökarna var milda, krämiga och fint söta med en mer subtil vitlöksarom än i färsk form. De kom med en tomatsalsa och balsamicovinäger tillsammans med rostade brödkrutonger. Lite kladdigt att äta, men rustikt och gott.

Industrial Eats är nog det bästa matstället i trakten, men vinet här kan man vara utan, det är av allra enklaste slag och kommer framför allt ur kran (det finns väl en slags charm i det med). Drick öl eller läsk istället. Den lilla restaurangen ligger utefter Industrial Way i ett litet industriområde i utkanten av Buellton, det är livligt och rustikt, ett par vedeldade pizzaugnar och ett öppet kök i den inre delen av restaurangen, en lång disk med diverse delikatesser (korvar, skinkor, ostar, småplock, chips, med mera), en faslig massa nya och gamla prylar på väggar och hyllor, ett antal små och större bord, ett par community tables och så halvstökig musik i högtalarna.

   Vi beställde ett par suveräna mackor, bland annat en stor reuben med oxtunga, och några bitar ost att ta med oss, och en förbaskad god pizza med knaprig deg, god salsicca, tomat, mozarella och basilika som vi åt med bara händerna. Riktigt härligt …

På väg upp mot Sonoma County och Napa Valley stannade vi till i Paso Robles, ett fantastiskt vinområde men med rätt tråkig stad. Det är egentligen bara ett kvarter runt det stora torget som det finns något av intresse; ett par tasting rooms till de lokala vinerierna, ett par restauranger, lite butiker, men inte mycket mer än så. I mitt tycke är Thomas Hill Organics på 1313 Park Street den bästa restaurangen här och den tycker jag i gengäld väldigt mycket om. Här körde vi en ganska snabb middag på den lilla innergården. Menyn ändras helt eller till del varje vecka beroende på vilka råvaror man har tillgång till och maten är modern och fräsch och bara försiktig smaksatt – råvaran i fokus helt enkelt. Vi börjande med en kall gurksoppa med kungskrabba och små körsbärstomater. God och fräsch, men vi hade gärna sett lite mer salt.

En annan god rätt var en krämig burrata från Di Stefano som serverade med fina persikor, senapsskott och rågkrisp samt en lätt kryddig kumbucha. Även den här rätten var fräsch och god men hade gjort sig lite bättre med ett uns extra salt.

För 12 dollar glaset tog vi in 2014 Anna’s White från Adelaida Cellars, en stor egendom som ligger ute i Adelaida District i den västra delen av Paso Robles. Det här är, som väntat av de vita vinerna från västra Paso Robles, en cuvée i sann Rhôneanda. Den här årgången utgjordes den av 54 procent Grenache Blanc, 22 procent Viognier, 13 procent av den mindre känd Picpoul Blanc och elva procent Marsanne. De sedvanliga tonerna man finner i vita viner från Rhône finns här, vita persikor och söt citrus, mandel, honung och vita blommor, därtill en skugga av violpastill och en fin liten pepprighet. Allt detta läckra blommar upp med lite luft och högre temperatur och då vinner vinet också kropp. Om doften är påfallande Rhônelik är smaken egentligen inte riktigt det – i det här vinet är nämligen syran rätt tydligt friskare, en effekt av den svala havsluft som pressas in genom Templeton Gap i sydvästra Paso Robles och kyler ner nätter, vingårdarna och druvorna. Resultatet blir superbt.

Som varmrätt tog jag en grillad entrecôte som serverades med en lätt kryddig romesco (en sås av rostad paprika, tomat, vitlök och olivolja) och tunt skuren och i olivolja hastigt stekt zucchini. Bra och mört kött, verkligen grillat medium rare som beställt och goda och fräscha tillbehör. Bravo.

Vinmakaren Jim Binns på Sine Qua Non hade gett oss ett tips att antingen besöka eller köpa vin från Clos Solène, en liten hantverksfirma av Rhônetolkningar som har grundats av den franska vinmakaren Guillaume Fabre och hans hustru Solène. Jag hade bara hört talas om vinerna, men aldrig provat dem, nu hittade jag en 2013 Hommage à Nos Pairs Reserve på vinlistan för 130 dollar. Taget!

   Vinet är tillägnat alla personer som har lärt, hjälpt, stöttat och inspirerat det unga paret, därav namnet, och druvorna (94 procent Syrah, fyra procent Grenache och två procent Roussanne) har man köpt från vingårdar på den västra sidan av Paso Robles, där klimatet kombinerar ordentlig solvärme med frisk havssvalka och där jordarna nästan helt domineras av kalksten. Det är ett typiskt kraftpaket, djupt och tätt i frukten med en sötmogen körsbärs- och björnbärskänsla, men vi hittade också både en pepprig ton och en nästan bordeauxlikande rostad och cederliknande nyans. Smaken var fyllig men fint strukturerad och det var ett riktigt gott vin direkt ur flaskan, men än mer med ordentligt luftning. Jag misstänker att det skulle visa sig allra bäst efter cirka tre timmars luftning. Att det hade 16 procent alkohol noterades bara med en liten och helt väntad värme i slutet av smaken. Men eldigt tyckte vi inte att det var … diskussionen om hög alkohol i viner har jag alltid tyckt varit snedvriden och felaktigt fokuserad. Alkohol är en av många parametrar i ett vin och den hör ihop med kropp, fruktighet, syra, pH-värde, tanniner och massa annat. Balans uppkommer när allt detta sitter samman, alldeles oavsett vilket mätvärdet (typ 16 procent) är. Och störs man av alkohol i vinet finns det ju faktiskt vatten, juice och läsk att dricka ...