Ett par dagar i Beaujolais i slutet av juli

 

När mitt vinintresse väcktes för drygt 35 år sedan, var Beaujolais ett av de områden jag av någon anledning fastnade för (Rhône och Bordeaux var de två andra). Helt ärligt minns jag inte varför eller ens vilka vinerna var, men jag antar att Beaujolais var lite i ropet då i den begynnande kulturen kring vin som hade börjat spridas i Sverige. Dessutom föll jag nog för att vinerna var lättdruckna, och i största allmänhet populära. Det sammanföll också med att Beaujolais slog igenom stort på den internationella marknaden. Genom åren har mitt intresse för vinerna farit upp och ner som Socialdemokraternas opinionssiffror och när Beaujolais såg något av en renässans bland framför allt sommelierer i Sverige (mycket tack vare de naturliga vinerna), kände jag att jag helt hade tappat den viktiga kunskapen om området och dess viner, något jag tycker krävs för att hänga med som folkbildare inom vin i Sverige. Med mitt djupa engagemang i distriktet Bourgogne har jag också känt det nödvändigt att uppdatera mig om det som historiskt sett faktiskt är det sydligaste distriktet i Bourgogne, även om det oftast inte räknas dit nuförtiden. Därför planerade jag en omfattande rundresa i Beaujolais och dess tio klassificerade byar. Sista veckan i juli avsattes för detta studieändamål.

Allt blir dock inte som man har tänkt sig. Redan på Arlanda började det spåra ur då vårt flygplan fastnade mitt i en åskstorm och blev ståendes på plattan i nästan två timmar. Väl på plats i Genève, som är klokaste flygplatsen att ta sig till om man vill undvika anslutningsflyg (annars är det Lyon), visade det sig att ett av mitt bagage var bortkommet. Ytterst irriterande. Än mer försenad tog jag mig till hyrbilsfirman, tyvärr blev det Avis som jag har väldigt dåliga erfarenheter av trots att jag har hög stamkundsranking hos dem, och där gjorde de sitt yttersta för att visa att fransk ”service” hör till den allra sämsta i Europa. Ytterligare 30 minuter försenad på grund av urusel och klantig ”service” blev det så dags att köra de två timmarna till Beaujolais, men i Lyon (som ligger i direkt närhet till Beaujolais) satte ett omfattande vägarbete käppar i hjulet för min framfart. Efter mycket om och men utan att lyckas tyda de under all kritik urusla franska omskyltningarna ”Déviation” som bara berättar en del av den rätta vägledningen, kom jag så fram till den lilla byn Châtillon d’Azergues, där mitt äventyr skulle börja. I beckmörkret tog det ytterligare tjugo minuter att hitta den inte skyltade egendomen jag skulle bo över på, och den lilla grussnutten till gata fanns såklart inte med på min GPS. Och fyra timmar försenad hade jag såklart missat middagen. Rätt irriterad, sen och trött och hungrig som en gastronomisk atlet på svältläger var jag rätt förtvivlad.

   Men så kom hon, fantastiska Claire Chasselay från domänen där jag skulle bo, körandes i bara nattlinnet i sin lilla franska småbil på jakt efter mig i den mörka byn, hon lotsade mig rätt bland smågatorna mot hennes egendom Claire et Fabien Chasselay, visade mig till mitt rum och kom sedan snabbt upp med en bricka blandade ostar, charkuterier, sallad och bröd och såklart en liten dessert. Och en flaska underbart sval, lättdrucken och flirtigt bärfruktig 2015 Fleurie från hennes ekologiska vingårdar (som producerar riktigt goda viner). Det kom som en skänk från ovan och aldrig tidigare har det smakat så ljuvligt med ett lätt beaujolaisvin. Man får aldrig glömma att rätt vin vid rätt tillfälle är viktigare är bästa vin vid inte bästa tillfälle.  

I byn Romanèche Thorins intill Moulin-à-Vent i den norra delen av Beaujolais hittar man många viktiga producenter, bland dem Georges Duboeuf (den största, deras glans har falnat en del och vinerna är mer lättdruckna än riktigt goda) och Château des Jacques (ägt av Maison Louis Jadot, bra viner, men inte klassiska). Här ligger också Hôtel Les Maritonnes där jag bodde två nätter (kan rekommenderas) och deras restaurang Le Rouge et Blanc som drivs i samarbete med stjärnkrögaren Georges Blanc. Här hade jag middag med den utmärkta négociantfirman Trenel som har en många decennier lång historia med fick nytt kvalitetsliv för två år sedan då den köptes av Michel Chapoutier. Efter en lång provning av deras viner valde jag ut ett antal som skulle njutas till middagen. Av alla de goda viner som stack ut höll jag bland andra den elegant fruktiga, lätt lakritskryddiga, något jordiga och för nuvarande något återhållna 2014 Juliénas l’Esprit de Marius Sangouard från två vingårdslotter med kalksten (ovanligt här) och den intensivt blåbärs- och körsbärsfruktiga men också spänstigt mineraliska och strukturerade och kanske än mer knutna 2014 Morgon Côte du Py som de mest komplexa. Vinerna köps färdiga av Trenel av odlare man har haft ett samarbete med under 70 respektive 50 år (imponerande affärskontakter), men slutlagras, blandas och buteljeras av Trenel.

Bara två procent av allt vin i Beaujolais är vitt, därför var det extra roligt att jag fick dricka en 2015 Beaujolais Blanc från Trenel. Hundra procent Chardonnay, delvis från en lott med lerjord i den södra delen av Beaujolais som gav vinet en fet kropp och god struktur, delvis från en lott med mager granitjord i den nordvästra delen som bidrar med stringens, mineralitet och en friskare syra. Det är ett gott men inte stort vin som mycket väl matchar majoriteten av goda generiska vita bourgogner.  

   Jag hade valt det vinet eftersom jag trodde att förrätten skulle vara lite mer vitvinsvänlig, men det skulle snabbt visa sig att det röda 2014 Saint-Amour från Trenel med sin charmerande körsbärsliknande frukt, lätta kryddighet som av lakritsrot och violpastill och finstilta struktur av tanniner och mineral var det bästa till min förrätt.

Oeufs de la Ferme Pagneaux en Meurette var pocherade ägg som serverades med en smakrik rödvinssås som hade garnerats med sauterad rödlök och smörstekta champinjoner. Äggen var pocherade i en saltad lag med ättika, klassiskt måste jag medge, men problemet var att ättikan följde med äggen och gjorde rätten en aning för skarp till syran. Det är ingen hemlighet att jag tycker att ättika i samtliga fall vin ska serveras till maten är en styggelse. Men bortsett syran var det röda vinet till sina aromer helt rätt till.

”Beaujolais ska drickas ungt, ju yngre desto bättre, det håller inte för lagring”, och ”Beaujolais är ett lätt rött vin till sallader, charkuterier och fiskrätter man vill ha rött vin till, men det passar inte till smakrika kötträtter”. Där har vi två av de dummaste och mest felaktiga fördomarna om vinerna från Beaujolais. I själva verket kan klassiskt vinifierade viner från bra årgångar och de bättre av områdets crus och bättre climats utvecklas väldigt fint med lagring upp mot tio år, till och med tjugo, det har jag väldigt många personliga referenser på. Nu satt jag här men ännu en, om än inte särskilt gammal, 2009 Morgon Côte du Py från samma firma Trenel jag åt middag med. Den var inte påtagligt mycket äldre och mer mogen än samma vin från 2014 jag nyss hade druckit, det som främst skiljde var att de jordiga och lite strama dofterna hade mjukat och släppt fram en något mer yppig och mjuk fruktighet samtidigt som tanninerna hade polerats en lite aning och nu uppfattades sammetslena. Men gammalt, och framför allt för gammalt? Nej, inte alls. Och moget? Nej, inte särskilt. Och det passade utmärkt till min varmrätt trots att jag inte siktade en enda sallad, något charkuteri eller ens en stackars fisk på min tallrik.

Min varmrätt utgjordes nämligen av en stor kalvkotlett, som enligt servitrisen skulle komma ”rosa” men snarade hade tillagats medium. Nåväl, nu var köttet saftigt ändå och smaken var tillräckligt god för att jag slog undan tanken på kommentar till henne. Till kalven en smakrik rödvinssås med schalottenlök och persilja och till det smörsvängda linguine. Utöver det inte en tillstymmelse till garnityr eller grönsak – så typiskt franskt.

Inte för att jag hittade något drickbart som skulle matcha, men när man ändå är i ett distrikt där vinerna har karaktärer som drar åt röda och blåa bär, tänkte jag att jag skulle beställa in en dessert som matchade detta bär- och doftmässigt. Således fastnade jag för en pavlova av spröd maräng ed vispad grädde, en smakrik sorbet av hallon, en spröd maräng på toppen och supergoda smakrika hallon runt om.

 

På tal om att ”beaujolaisviner ska drickas unga, det håller inte för lagring” fick jag otaliga exempel på motsatsen under dagarna i Beaujolais, flera av dem omkring 15 år gamla. Det mest målande exemplet kom dock från Château des Jacques som i år firar 20 år som del av Maison Louis Jadot. Det sägs ofta att Maison Louis Jadot introducerade burgundiska framställningsmetoder som har gjort vinerna kraftigare och mer lagringsdugliga, men det ligger bara lite sanning i det påståendet. Och just den 1976 Moulin-à-Vent Clos de Rochegrès ur magnum som jag provade var dessutom gjort 20 år innan Maison Louis Jadot ens kom med i bilden, av familjen Mommessin från Bourgogne som ägde egendomen på den tiden. Således gjord på ett traditionellt sätt. Att året var varmt kunde jag inte direkt känna i vinet, som var underbart komplext och fortfarande fruktigt, men med jordiga nyanser som drog åt torkad svamp och tryffel samtidigt som det fortfarande fanns kvar tillräckligt mycket fruktighet och även tanniner och fräschör för att vinet inte alls skulle kunna klassas som fullt ut moget. Vilket härligt vin!   

Jag är dock inte alls lika begeistrad i den utbredda naturvinskulturen här i Beaujolais. Det finns idag ett knappt 20-tal odlare som mer eller mindre bekänner sig till den här kulturen, som jag ofta får en känsla av sektrörelse kring. Det är som att alla naturvinsproducenter och dess anhängare har decimerat hela vinvärlden till just den egna, men någon slags avståndstagande till resten av vinvärlden (som utgör minst 99.999999 procent av världens viner), vilket jag tycker är ytterst märkligt. Jag mötte att par av dem under veckan i Beaujolais och det var bara en av dem, Jean-Claude Lapalu, som fick fullt godkänt av mig. Den långa provningen och lunchen hos Jean Folliard var förvisso trevlig och spännande, men de hyllade vinerna tog mig inte alls så hårt som de borde ha gjort – just för att de har en på gränsen till besvärande ton av brettanomyces som ett genomgående drag.

   Det blev ett antal årgångar av deras mest uppskrivna vin, med 2014 Morgon Côte du Py som det yngsta. Côte de Py är ett av de mest omtalade vingårdslägena i Beaujolais, helt klart en premier cru om sådant skulle finnas här, och jag tycker att man borde kunna förvänta sig mer av vinet. Men den naturliga hållningen med en lite för återhållsam inställning till svavel samtidigt som man helt säkert inte har hundra procent koll på hygienen och bakteriefloran i vineriet, gör att den förvisso djup och läckra mörka bärfrukten och den fina kryddigheten från stjälkarna har fått sällskap av lite för mycket orenhet av vild karaktär. En del av detta vädras bort med luft, men en del stannar kvar i vinet.

   Den svagare årgången 2006 Morgon Côte du Py har lite mindre av det orena och om det beror på att den har tonats ner med åldern eller om den inte fanns där från början vet jag inte. Det här vinet tyckte jag faktiskt lite bättre om, det hade en ljusare frukt och finstilt tanninstruktur och bjuder dessutom på en för området typiska fräschören.

   Ur magnum skänktes också 2010 Morgon Côte du Py, ett vin som med tanke på årgången (som rankas högt här) borde vara det bästa av de tre. Visst fanns här en god struktur och en intensiv frukt som fortfarande kändes vital, men återigen fanns den där störande tonen av brettanomyces som jag (men inte alla vindrickare, ska tilläggas) blir så störd av.

 

Men som alla naturvinsälskare så ihärdigt hävdar passar den här typen av viner till maten, och det kan jag emellanåt hålla med om (men precis lika väl men oftast bättre passar också alla andra typer av viner till maten). Så jag bänkade mig och njöt i stora drag av den underbara salladen av lättkokta haricots verts med schalottenlök, små späda tomater och en liten släng av färsk koriander, och till den stekta zucchinin som hörde till de stora kalvkotletterna som fru Folliard med största beröm grillade rosa och trancherade på en stor bräda som på familjärt trevligt sätt skickades runt bordet. Och visst passade vinerna hyggligt till, just för att stekyta och kryddning flyttar fokus från det lite orena i vinerna. Men i slutändan hade jag gärna sett renare viner …

På kvällen blev det middag på det vackra Château de Pierreux som byggdes som en befästning från 1200-talet och två århundraden framåt för att under 1600-talet byggas ut till en vingård och mot slutet av 1800-talet till ett vackert slott med flyglar och torn. Idag är det ett stor vineri som processar Gamay från 95 hektar egna vingårdar. Slottet ägs sedan 2002 av familjen Boisset, därför kopplingen till en lång rad viner och varumärken i Beaujolais, Bourgogne och Rhône … med mera.

   Efter en omfattande vinprovning av deras viner blev det en god och närmast dekadent drink i slottsträdgården, ett glas sval NV Prestige Brut Rosé från De Vergy, ett av familjens alla varumärken. Vinet är av den här i Beaujolais traditionella typen méthode ancestral, ett mousserande rosa eller rött vin av Gamay med avbruten jäsning vid cirka sju procents alkohol, sedan kraftig filtrering och buteljering för en andra jäsning i flaskan. Det här vinet har precis som vintypen Moscato d’Asti en påtaglig och helt naturlig druvsötma – i det här fallet cirka 35 gram per liter. Det är helt klart ett sötaktigt vin, men det är rent bärigt och somrigt fruktigt vin med hygglig syra och uppiggande kolsyra. Vi drack det till nyskördade och solmoget söta körsbärstomater från slottsträdgården och lite supergoda nygräddade gouchères.

Första rätten var en mousselin av pilgrimsmusslor som serverades på en krämig bädd av purjolök, till det lite lufttorkad skinka. Kanske inte stjärnklass, men rätt gott.

Vinet till kom från den stora négociantfirman Mommessin, men från deras prestigeserie här i Beaujolais, Grandes Mises, särbuteljeringar av de bästa vinerna från de bästa odlarna man arbetar med. Flera av dem har man haft ett samarbete med i otaliga decennier så det är verkligen ett gediget samarbete. Till musselrätten fick jag deras 2014 Beaujolais Blanc (11 800 flaskor gjorda) av Chardonnay från vingårdar med granit- och lerjord i norra Beaujolais. Medelfyllig, något smörigt och runt av jorden fatjäsning och kontakt med jästfällningen, något mineraliskt av jorden och på sitt sätt rätt burgundiskt. Tänk om fler människor visste att man för en struntsumma kan köpa bourgogneliknande vita viner från Beaujolais. 

Kött och rött, det skulle avsluta kvällen och min vistelse i Beaujolais den här gången. Rosa och saftigt, serverat med smörslungade haricots verts med en skön touch av vitlök och lite stekt potatis, eller pommes château om man ska vara riktigt petnoga när man nu äter middag på ett riktigt slott.

Och till det 2013 Brouilly La Réserve du Château som är en selektering av de djupaste och bästa vinerna man gör på Château de Pierreux, uteslutande av Gamay (såklart) som på ett mer burgundiskt än klassiskt lokalt sätt har avstjälkats fullt och sedan jästs i cementtankar varefter vinet drogs över till 5 000 liter stora äldre foudres för fyra månaders élévage innan lagringen avslutande med fyra månader i 228 liter stora äldre ekfat. Fint rödfruktigt och elegant, en aning stenigt med nyanser av grafit, knappt medelfylligt till kroppen, förhållandevis mjukt till tanninerna men absolut inte slappt och saftigt och med en fin mineralitet som gav smaken en fin spänst. Det passade underbart bra till köttet. Och med det sagt vill jag här och nu säga att vinerna från Beaujolais passar till långt mycket mer än sallader, charkuterier och fiskrätter man vill ha rött vin till, det passar nämligen precis lika bra om inte bättre till smakrika kötträtter.