Så var det dags för ännu en resa till Kalifornien, den
här gången tillsammans med Rose och med första anhalt Las Vegas för ett par
dagars (nätters) bus i Las Vegas innan vi med bil skulle ta oss på en vinresa
med massor av vingårdsbesök från Santa Barbara i söder till Paso Robles mitt på
Central Coast och sedan vidare upp till Sonoma County och Napa Valley. Som
vanligt är det vägen med SAS via Köpenhamn och därifrån till San Francisco som
gäller. Numera är hela flottan på long
haul hos SAS uppgraderad till nya kabiner, med större och mycket bättre och
skönare säten och i de nya kabinerna är resan än mer komfortabel än förr och
Kalifornien känns inte alls särskilt långväga bort när man reser på det här
sättet.
Det första glaset champagne får man alltid direkt man har
satt sig tillrätta i de stora och bekväma fåtöljerna. Det blev som vanligt 2007 Millésime Brut från Henriot,
en champagne de har haft i ett par års tid, len och mjukt brödig med en fin
nyans av gula äpplen, en hint av citrusskal och en god och rätt lång eftersmak.
Den var både uppfriskande fräsch och passande till de ljumna mandlarna och
pekannötterna som serverades i en liten skål vid sidan om.
Jag tycker verkligen om Henriot, det är en superb champagne,
men när pursern berättade att de hade en ny champagne på listan ville jag
såklart ha ett glas även av den. Denna NV
Brut de Réserve från Charles Heidsieck har en påtagligt
mer rostad och komplex doft, om Henriot bjuder på inkråmet av en brioche var
det här snarare den vackert gyllenrostade gräddningsskorpan. Den större
rikedomen till trots upplevde jag den här champagnen både stramare och torrare,
även om jag tror att nivåerna av syra och dosage
är förhållandevis lika varandra.
I business class
kan man välja mellan två förrätter, så vi tog varsin. Den marinerade laxen var
gravad, skuren i tjocka skivor som hade en god men kanske något torr textur, en
fin sötsalt smakbalans och en tydlig kryddighet av dillen. Till det lite
syrliga picklade finstrimlade rotsaker (denna tröttsamma trend med
1-2-3-picklade saker i rätter man vill dricka vin till) och en god, försiktigt
sötaktig kräm av senap med kryddig spets av lakritsrot. Av algerna man hade
garnerat med märktes egentligen inget alls, således ett överambitiöst garnityr,
men lite fräsch sallad hörde till. En helt okej rätt som fungerade hyggligt
till det vita vinet vi hade valt.
Vinet hade status som lantvin och kom från södra Rhône
och där lite närmare bestämt från firman Jean-Marie Guffens. Det var deras 2013 Classic Marsanne Roussanne vi hade
fått i glaset, djupt halmgult och med en ganska tydligt fruktig doft av de
klassiska sydfranska druvorna Marsanne (60 procent av cuvéen) och den
blommigare Roussanne (40 procent) som kommer från Château des Tourettes i
departementet Vaucluse. Trots det varma klimatet här får vinerna en viss
fräschör, till stor del tack vare att de har en slags mineralitet som är
sprungen ur den kalkstensrika jorden. Smaken är annars medelfyllig och rikt
fruktig, men helt torr. Det är precis den här typen av karaktärsfulla, rika och
parfymerade viner man borde ha mycket mer av i luften, där vi förlorar vår
förmåga att känna dofter och smaker med upp mot 30 procent. Således ett klokt
vinval.
Den andra förrätten var en ballotine av kyckling med rostad blomkål och en puré av blomkål
samt fintärnade syrliga äpplen och en försiktigt kryddig enbärsolja. Också det
en helt okej rätt, och kycklingen var till och med saftig. Det måste varit den
första gången jag fick ett saftigt flygfä på en flygtur med SAS (eller annat
flygbolag för den delen). Också till den här rätten fungerade bra det smakrika
men inte alltför kraftiga vita Rhônevinet.
Vi gick över till rött vin och landade i Italien och däri
i Toscana och mer precist Bolgheri ute vid kusten. Ett intressant och inte
särskilt vanligt område uppe i luften. Det hade en ganska djupt bärig och
fruktig doft med inslag av mörka körsbär och svarta vinbär med ett litet inslag
av te och vanilj från ekfaten. Det fanns till och med något bordeauxkomplext
över vinet, med en liten släng av fuktsötma som i solvarma Kalifornien. Helt
klart ett vin som inte var gjort på klassiskt manér från inlandet av Toscana.
Denna busunga och pur rent fruktiga 2014
Donna Olimpia Rosso kom från Guido Folonari och var en för
distriktet ganska typisk cuvée av 70 procent Cabernet Sauvignon, 15 procent
Merlot, tio procent Petit Verdot och fem procent Cabernet Franc. Jäsningen hade
skett i ståltankar och vinet hade sedan mognat i ett drygt år i franska ekfat
som både var nya och äldre. Det var faktiskt rätt gott, så det blev ett glas
till av den.
Den första varmrätten var en ren chansning (och torsken
med hollandaise hoppade jag över, just av den anledningen att det är ytterst
svårt att göra varm fisk rättvisa på ett flygplan) eftersom det var ett magert
kalkonbröst som hade stekts. Risken att det ska bli torrt är uppenbar. Nu
fungerade det hygglig och man hade dessutom fått till den kokta gröna sparrisen
med något som liknande en kärna av al
dente. Däremot hade man lagt till kokt potatis, vilket kanske inte är det
klokaste tillbehöret då kokt potatis i stort sett aldrig fungerar uppvärmd,
annat än med hjälp av brynt smör. Det hade varit klokare att steka de små runda
potatisarna. Dessutom var fonden inte tillräckligt smakrik, den hade behövts
kokas ihop ytterligare för att vinna kraft och med det höja maträtten. Men,
sett till att vi var på 11 000 meters höjd och serverades uppvärmt mat var
det absolut helt okej.
Dock var den andra varmrätten bättre. Kalvläggen hade
bräserats så köttet var perfekt mört, det serverades med en god bakad
minifänkål och tryffelfyllda raviolis som kanske inte var märkvärdiga men ändå
var rätt trevliga. Lite extra salt hade dock inte skadat – tack och lov ingick
små påsar med salt i linneservetten med alla besticken. Tomatsåsen kunde också
ha varit lite smakrikare och kanske lite mindre modigt smaksatt med rosmarin.
Men återigen – hade vi varit på en hygglig kvarterskrog varsomhelst i Sverige
hade maten inte smakat särskilt mycket bättre där, trots att kockarna där har
lyxen att kunna laga maten à la minute
– om de vill. Dessutom måste vi lyfta fram servicen ombord i business class,
den är fantastiskt trevlig, varm och påpasslig, generellt sett lång över
genomsnittet på land. Kanske borde svenska restauranger anlita SAS
kabinpersonal som servicekonsulter för att öka trivseln och servicen på sina
restauranger. Tänk på det, du som har restaurang någonstans i Sverige!
Jag tog också in ett annat rött vin, 2013 Shiraz från den utmärkta producenten Parker Coonawarra Estate
i det något svalare distriktet Coonawarra i South Australia. Det här vinet är
gjort uteslutande av Syrah och var såklart betydligt yppigare och sötare i sin
fruktighet, men det har också en hygglig fräschör som kan förklaras av närheten
till det svalkande havet. Mörka söta bär som björnbär, lite blåbär och en
ytterst liten men fin vindil av friskare och mer aromatiska svarta vinbär, allt
inramat av en något sötaktig vaniljlik ekfatskaraktär. Jag måste medge att det
är riktigt gott och mina tidigare erfarenheter av vinerna från den här
producenten i allmänhet och det här distriktet i synnerhet är att det finns en
riktigt god lagringspotential. Nu drack vi ett purungt vin, jag hade gärna sett
ett minst tio eller ännu hellre 20 år gammalt vin från dem. Så värst mycket
äldre än så är för mycket begärt, den första årgången var nämligen 1988.
Så blev det lite ost, en bit Comté och en bit Tomme de
Montagne, till det lite äppelgelé med en nyans av honung och lite krisp. Vinvalet
hade sett annorlunda ut om vinlistan varit större, jag hade då tagit ett torrt
vitt vin från Jura eller en klassisk vit bourgogne med några års flaskmognad.
Nu stod inget sådant till buds, därför fick ursprunget bli Marlborough på Nya
Zeeland och mer specifikt 2015 Sauvignon
Blanc fån Mud House. Som vanligt i den här vinstilen helt kliniskt rent och
elegant tack vare ståltanksjäsning, druvrent parfymerad med tydliga toner av
krusbär, vita vinbär, Granny Smith, citron och lime, dessutom den druvtypiskt
friska fruktsyran som både hör druvan till och tekniken att blockera den
malolaktiska jäsningen. Sånär som på den sötaktiga marmeladen, som passade bra
till ostarnas feta textur och salta smak, fungerade vinet inte särskilt bra
till marmeladens sötma, som tonade ner vinets frukt och gjorde vinets syra än
mer uttalad, därför lät jag marmeladen vara.
Desserten bestod av jordgubbar, en glass av choklad från
Valrhona och en mousse av ljus choklad med hallon på en mandelbotten. God
jordgubbe, rätt god glass som när den var tempererad uppförde sig som en helt
okej chokladmousse och en medelmåtta och rätt industriell dessert. Jag
förväntar mig aldrig stordåd när jag flyger, därför kände jag mig ändå
tillfreds med det söta.
Man kunde välja mellan en 2009 Château Broustet från Sauternes i Bordeaux, som var söt och
fint fruktigt aromatisk med inslag av söta citrusfrukten, ananas och lite
passionsfrukt med en liten hint av bittermandel, men ingen ek, och ett portvin.
Eftersom jag har druckit sauternesvinet på flera tidigare flighter satsade jag
på portvinet, 2010 Late Bottled Vintage
Port från det unga portvinshuset Churchills. Det hade en ung och
relativt intensiv mörk bärfrukt med inslag av konfiterade körsbär och en liten
nyans av sandelträ, en medelfyllig och tydligt söt men samtidigt fint
strukturerad smak och med en trevligt värmande alkohol mot slutet av smaken.
Inget stort portvin, men trevligt och gott.
SAS har alltid serverat riktigt god cognac från det
klassiska men lilla huset Moyet som grundades redan 1864. Det
som gör deras Cognac XO så speciell
är att den helt och hållet kommer från distriktet Borderies precis norr om
Grande Champagne. Den här tappningen har en god fyllighet och stor intensitet,
en lätt knäckig karamellton, nyanser av torkade aprikoser, rostade nötter och
den komplexa mognadston som kallas rancio.
Visst finns här en liten sötma, jag har inget emot en sådan i gammal cognac,
men den är fint balanserad av en torr och härligt eldig eftersmak som dröjer
sig kvar i över en minut. Precis så här vill jag att en god och insmickrande
cognac ska vara. Således blev det påfyllning med ett ytterligare ett glas.
Den officiella delen av måltiden avslutades med långfilm
och kall god öl, Blue Skies Scandinavian
Sky-High Pale Ale som har byggts unikt för SAS av Mikkeller, ett smart drag
att dra nytta av Skandinaviens
mest omtalade bryggare för att göra ett eget husöl, eller flygplansöl. Jag
antar att man har bett Mikkel Borg Bjergsø som har skapat och gör Mikkeller att
göra ett smakrikt men inte avancerat öl, för här har vi en god maltig, en aning
brödigt rostad och både fint humleblommig och balanserat besk öl som ligger i
stil mellan det trendiga och det publika. Så den var ganska lättdrucken. Helt
klart en mycket god filmöl.
Så vad kostade den här måltiden? Snabbt uträknat ungefär
13 000 kronor per person, vilket förvisso är en ansenlig summa för en
måltid (mer än tre gånger så mycket som en kväll på tvåstjärniga Frantzén, men
då ingick också en bekväm resa till San Francisco i priset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar