En vecka med dykning i Filippinerna

Jag har aldrig tyckt om idén, även om jag rent kommersiellt förstår enkelheten i den. Lite sprit, lite aromämnen, lite socker. Typ en drink. Men buteljerad. Målgruppen? Smygalkoholister som vill dricka alkohol som inte smakar annat än läsk, slapphögar som inte orkar blanda ”drinkar” själv, festsugna Farstaglitter som inte bryr sig vad de dricker, snåljåpar som inte vill betala för äkta vara samt småungar som inte ens har laglig ålder att få dricka alkohol. Den senare gruppen är faktiskt en viktig målgrupp – för tillverkarna av alkoläsk. Vi såg alkoläsken komma smygande mot oss redan på 1990-talet och tyvärr har det kommit för att stanna. Men nu var vi på Filippinerna och i poolbaren såg jag Tanduay ICE som uppenbarligen var en rombaserad alkoläsk av den filippinska romen från Tanduay. En sådan måste ju provas … helt i onödan. Det smakade sockervatten om den, knappast apelsin och blodgrapefrukt som etiketten åtminstone bildmässigt lockade med. Visst fäste själva alkoholen i drycken – och det var nog precis hela ambitionen.

 

Efter en lång dags dykande kändes det härligt uppfriskande med en sval aperitif från den utmärkta producenten Samuel Billaud, en av de nutida stjärnorna i Chablis. Efter många år som vinmakare på familjegodset Domaine Billaud-Simon tvingades han mot sin vilja att hitta en ny väg att gå sedan firman såldes till den anrika familjen Faiveley från Nuits-Saint-Georges. Han gick inte helt lottlös ur händelsen, ett par hektar vingård följde med, och han lyckades på bara några år bygga upp en ny domän och gör idag fantastiskt fina viner. Nu korkade jag upp hans 2014 Chablis, som är ett riktigt elegant, svalt fruktigt, absolut rent och finstilt mineraliskt vin i stram stil.

 

Panagsama Bech i Malboal på den södra delen av Cebu i Filippinerna är en liten ort som de senaste åren har blommat upp med ett stort antal små enkla restauranger. Det mesta är rustikt och kanske inte så bra man kan önska om man har en viss gastronomisk bakgrund, men det finns ett par ställen som levererar hygglig mat och godkänd service. Men inte mer. En kväll åt vi middag på restaurang Lantaw, en rätt ruffig men samtidigt ganska trevlig och lite stökig restaurang som enligt menyn erbjuder filippinsk, indisk och thailändsk mat, med mera. I min värld låter det lite yvigt med så många specialiteter, men vi hade ju blivit rekommenderade stället och nu satt vi här.

   Jag beställde in en enkel förrätt av tempurafriterade räkor som var goda, men tyvärr saknade jag någon slags sås att doppa dem i. Platter, som satt intill mig, tog in riktigt goda friterade vårrullar, medan Patson på min andra sida beställde in en hygglig sashimi på tonfisk. Rätterna kostade ungefär 20 kronor styck – helt fantastiskt!

 

Och så kommer jag till min inte-relation till ljusa lageröl av internationell stil. Tyvärr är det just den typen av tämligen smaklösa, tunna och kort ”smakande” öl – som bara med nöd och näppe går att skilja märke från märke – som dominerar öllistor världen över. Här på Filippinerna dricker man öl från det lokala San Miguel Brewery och den här kvällen tog jag in ett par flaskor Red Horse Beer som enligt etiketten skulle vara ”extra strong” men i själv verket inte ens visade sig vara strong, eller ens halvstrong för den delen. Lätt maltig, mjuk smak, ingen beska – och heller ingen doft. Två och femtio kostade den förvisso.

 

Min varmrätt var helt okej. Jag hade först valt en indisk currygryta med räkor, men eftersom räkorna var slut bad jag dem göra motsvarande rätt med kyckling istället. Några större förhoppningar om gott hade jag inte, men det såg åtminstone rätt gott ut. Smaken var förhållandevis mild, en len fin currykrydda och en diskret hetta. Men det saknades lite salt och jag hade gärna sett en större fräschör från lime. Dessvärre är det ofta så, att den sista finishen saknas på de enklare restaurangerna.

 

Vi kör alltid samling till lite vinprovning så fort dykningen är över och dagens första belöningsbärs är avklarad. Vi gör det i all enkelhet, glasen är sällan bra, temperaturen i luften för hög, luftfuktigheten kanske inte heller optimal. Men kul är det, och oftast gott. Den här kvällen inledde vi leken med en tydligt krusbärsparfymerad, vinbärsbladsblommig, fruktig och frisk 2015 Sauvignon Blanc från Zonnenbloem Wines i Sydafrika. Det här är till vardags inte min vinstil, den är lite för publik i sin stil för mig, men så här i tropikhettan satt vinet helt perfekt.

   Nästa glas följde inte alls något tema – vi kör alltid helt spontant. Redan i Sverige har vi bestämt att man ska ta med sig ett par flaskor, men någon vidare specifikation har ingen fått. Det får helt enkelt bli som det blir. Och helt ärligt bryr vi oss inte. Således var det inte överraskande att det dök upp en gammal superslagdänga från Rioja, 2004 Faustino 1 Gran Reserva från Bodegas Faustino. Förr i tiden var deras viner riktigt klassiska och vaniljdilligt kryddiga, idag finns det lite mer djup och kropp i vinerna och det var rätt gott. Och än godare hade det varit om vi serverat det vid 18 grader i en stor kupa.

 

Det lättare och svalare serverade 2014 Saint Georges Pinot Noir från firman Birichino och en liten vingård i Santa Cruz Mountains i Kalifornien var ett lite mer lämpat vin för klimatet. Den här firmans viner är alltid åt det lättare hållet till och just det passar sommaren och svalare klimat på ett bra sätt. Lätt sirlig och svalt ljusröd körsbärsfrukt, frisk i syran, len i tanninerna, absolut inte kraftig men ändå med en god längd. Det här tycker jag är gott!

 

På kvällen gick vi på den bästa restaurangen i byn, The Pleasure Principle, kanske 30 platser stor och precis lika rustik och enkel som allt annat. Skillnaden är en mer ambitiös krögare och ett par mer smaksäkra matlagare. För övrigt ruffigt och enkelt. Menyn var onödigt omfattande, men det fanns flera rätter som kändes lockande. Jag fastnade för grillade nyfångade räkor, perfekt tillagade sånär som på brist på sälta, serverade på en bädd av stekt lök och paprika med ett litet sting av chile. Jag hade gärna sett någon form av kall sås till, eller grillad citron, det hade lyft rätten till en än högre nivå. Nu var det gott ändå – riktigt gott!

 

Jag var kanske inte fullt ut kulinarisk sett till drycken jag valde därtill – jag beställde helt enkelt in två iskalla Coca Cola, i profilflaska i glas om 237 milliliter vardera. Törstsläckande och gott för stunden, men kanske inte helt optimalt. Dock bättre än de blaskiga öl som restaurangen hade listat, eller det knasiga vita spanska vinet från Valencia av druvsorterna Merseguera och Sauvignon Blanc.

 

Om man på menyn skriver att Don Papa Small Batch Rum är ”världens mest sällsynta och bästa rom” måste man ju prova den. Ett glas kostade tio kronor, så det

var ju inget att fundera på. Rommen kommer från Bleeding Heart Rum Company som ligger på Isla los Negres här i Filippinerna, lokalt så det förslår med andra ord. Och svår att få tag på, det var den – enligt restaurangens ägare i alla fall. Doften var det inget fel på, en riktigt fin punsch var min första tanke, trevligt karamellig och arrakskryddig, vaniljsöt och till och med något komplex. Jag hittade också toner av apelsinskal, ungefär som att man skulle ha droppat i lite Grand Marnier i glaset. Stor doft med andra ord. Smaken gick i samma tecken och fick fullt godkänt, men på minussidan låg ändå en ganska tydlig sötma som gjorde att rommen var god snarare än komplex. Vem vet, kanske hade krögaren ändå blandat i lite Grand Marnier.

 

Middagen på resorten är helt okej, men inte så gastronomisk att det är något att skriva om. Som så ofta saknas det en sista finish i båda utförandet och smaksättningen. Det blev en hygglig soppa som aptitretare, en grillad fylld squid (den var tyvärr lite seg, hade behövt mer salt och även citron, och gärna också en lite hårdare grillning) och som varmrätt en panerad och friterad  schnitzel fylld med ost och skinka.

 

Och så lite medhavt vin till det hela och först ut en 2015 Sancerre les Pierris från Roger Champault, ett klassiskt elegant vin i intensivt men fortfarande elegant krusbärs-, fläder- och vinbärsaromatisk stil, ganska fruktig, men helt torrt och med en syrafrisk smak. Ett perfekt och uppfriskande vin i sommarvärmen.

Vi hade flera egna viner den här kvällen. Ett av vinerna var 2011 The King of Rock ’n’ Roll Cabernet Sauvignon med det geografiska ursprunget California (vilket betyder att druvorna kan komma från många olika områden över hela Kalifornien) och med Elvis Presley Wine Cellars som avsändare. I själva verket är det här ett av väldigt många varumärken som ägs av volymtillverkaren Delicato Family Vineyards, vars viner förvisso kan vara goda men ytterst sällan imponerar. Här var doften solmogen, sötaktigt vinbärsfruktig, vaniljsöt och kryddig från det som högst troligt var ekchips, och överlag ganska onyanserad. Smaken följde samma kommersiella mönster och här saknades både syra, fräschör och struktur. Nej, i min värld var det en skymf mot Elvis Presley, som om han hade levat knappast skulle ha godkänt den här doften och smaken på ett vin som han hade lånat ut sitt namn till. Dagens ”kändisar” som säljer ut sina namn till motsvarande så kallade kändisviner har förvisso inte heller vare sig smak, känsla eller skam i kroppen – de är enbart ute efter pengar. Och då blir det aldrig bättre än så här. Pinsamt!

 

Däremot var det andra röda vinet bra, 2006 Vaio Armaron Amarone della Valpolicella Classico från Serego Alighieri, en anrik egendom vars viner görs av den framstående och stora firman Masi Agricola. Visst finns det inom vinvärlden ett slags ”förakt” mot amarone, man ser ner på vintypen just för sin kraft och sötaktiga frukt, som att det vore ett andra klassens vin. Till viss del håller jag med om det, men bara med när det kommer till den massproducerade volymen som såg dagens ljus när amarone blev trendigt. De klassiska vinerna från dalgångarna i det område som benämns som Classico har dock inget med massproducerad amarone att göra och det här är ett av de klassiska vinerna. Nu, med en första antydan av flaskmognad, var det här vinet riktigt gott, djupt och ganska generöst körsbärsfruktigt, fint strukturerat men stiltypiskt avrundat, en aning komplext med antydan av torkade druvor och fikon, men med en viss fräschör. Trevligt med andra ord. Jag skulle gärna vilja prova det här vinet igen om låt säga fem till tio år – bra amarone växer nämligen med ålder.

 

Tillbaka på The Pleasure Principle igen – samma sköna höga stämning och samma rustika men varma känsla. Här tog vi in ett par pizzor till att börja med, family style, ta en slice eller två. Fint spröd botten, god toppning och även hemgjord skinka. Ambitiöst. Kanske lite för smaklös ost på, men annars riktigt gott. Och att ta in lite smårätter och småplock och dela på mellan sina vänner är ett riktigt trevligt sätt att äta på.

 

Jag hade tagit med två amerikanska pinotviner till restaurangen, det var helt okej med krögaren som förstod vårt vinintresse och heller inte såg någon större vinst i att försöka övertyga oss om att dricka de halvtaskiga viner han hade köpt in till den sällan vindrickande publiken här.

   Det första kom från Ceritas, en av många nya toppnamn på listan bland firmor som excellerar med viner av Chardonnay och Pinot Noir. Nu excellerade tyvärr inte den 2012 Pinot Noir Porter Bass Vineyard från Sonoma Coast jag hade korkat upp – Platter menade att den var stum på grund av en korkdefekt, jag menade snarare att flaskan var trött och att det fanns en jordighet till följd av viss oxidation. Oavsett vilket skulle vinet har varit klart mer rödfruktigt parfymerat och friskt än vad det var. Såklart var förutsättningarna inte de allra bästa, hög luftfuktighet, säkert 26-28 grader i luften och små vinglas – kanske inte ens perfekt diskade och putsade. Man ska nog inte förvänta sig det bästa i en ruffig restaurang i en kåkstadsliknande hörna av en liten halvfattig by på andra sidan jordklotet …

   Däremot var det andra vinet riktigt läckert, om än ungt. Det är nämligen så att vinerna från Williams Selyem kan behöva fyra till åtta års mognad innan de visar större delen av sitt register. Vinet i glaset var deras 2013 Pinot Noir Coastlands Vineyards från en högt och svalt belägen vingård ute vid Freestone i den mer sydliga delen av Sonoma Coast. Här är det Ross Cobb som odlar druvorna och även gör viner under den egna etiketten Cobb Vineyards, men Ross arbetade också en tid hos Williams Selyem och är själv en stor anhängare av deras viner. Det här vinet är förhållandevis fylligt för att vara ett pinotvin, men det har en yppig körsbärs- och hallonaromatisk doft, en god fräschör utan att syran upplevs påtagligt frisk, fina tanniner och god längd, men just nu kanske en liten aning för tydlig ekfatskrydda. Två år till skulle jag gärna ge vinet, minst.

 

Pinotvinerna njöts till grillat fläskkött som kom in på en bädd av sauterad lök och paprika på en rykande varm gjutjärnspanna. Smakrikt, men inte kryddhett. Man kunde ha fått rätten het, men med tanke på de eleganta vinerna valde jag att inte ta den heta varianten.

 

Man O War Vineyards är en riktigt bra producent som har sin hemvist på Waiheke Island utanför Auckland nästan längst upp på Nya Zeelands norra ö.  Den här familjefirman köpte i början av 1980-talet sina första egendomar i det som idag är en drygt 1 700 hektar stor farm, som ligger alldeles intill havet och med det förenar solljus, värme och havets svalkande vindar. De första vingårdarna planterades 1993 och idag har man 76 vingårdslotter om totalt 60.70 hektar.

   I glaset hade vi nu en 2014 Gravestone, en underbar cuvée på temat vit bordeaux med cirka 70 procent Sauvignon Blanc och 30 procent Sémillon, merparten av musten jäst i äldre stora ekfat men en del av den tidigt skördade (och därmed syrafriska) sauvignondruvorna jästes i ståltankar för fräschörens skull. Det här är ett väldigt gott vin, rent citrusfruktigt med nyanser av passionsfrukt och fläder, friskt och torrt med en lång, elegant smak

 

Champagne är alltid gott och uppfriskande och när det en av dagarna skulle firas en treårsdag för AJ Styles och Nata kändes det turligt att jag hade tagit med en flaska NV Grande Réserve från André Clouet för att skåla in paret med. Hundra procent Pinot Noir från grand cru-byn Bouzy, det har bidragit till att ge champagnen en god fruktig kropp med finstilta nyanser av svenska röda höstäpplen. Det är dock fortfarande en ung champagne (jag köpte den för bara ett par månader sedan, men rekommenderar att man lägger undan några flaskor i tre till fem år) och därför är smaken stram och syrafrisk, men längden vittnar om att det här kan bli än mer komplext med ett par års lagring. Skål på er!

 

 

Grisfest! Så firade vi av sista kvällen med dykgänget när vi var här på Quo Vadis Dive Resort senast, och den idén höll vi fast vid även den här gången. En mellanstor och fet gris hade grillats hel – det är så gott med det saftiga köttet och den knapriga svålen – och till den hade Ling Ling och hennes team gjort en tillbehörsbuffé samt ett par små rätter av soppa, fisk och grönt, samt en ljuvlig dessert. Vi åt och vi drack som om vi aldrig tidigare hade ätit eller druckit, det blir lätt så med den sista förlösande kvällen efter en lång och intensiv dykresa.

 

Det blev en hel del viner under den här kvällen och jag har ingen ambition att redovisa dem alla. Men ett par orkar jag med och bland dem hör det fantastiska vinet 2014 Grenache Blanc Clay Station Vineyard från en vingård med inte alltför gamla stockar i Lodi i inlandet av Kalifornien. Bakom vinet står den unga men redan framstående vinmakaren Jillian Jackson på Onesta Wines. Vinet är jäst i ståltankar vid låg temperatur och för att bevara vinets fräschör låter man blockera den malolaktiska jäsningen. Det är ett utmärkt exempel på druvsorten, doften är knappt medelstor och absolut rent fruktig med inslag av gula plommon och mogen nektarin och smaken är medelfyllig och påfallande frisk för att vara ett vin av Grenache Blanc. Jag tror nog att vi alla var helt överens om att det här var ett sjukt gott vin!

 

Château Haut Condissas är en väldigt intressant och bra producent med geografiskt läge i den norra delen av Médoc i Bordeaux. Helt oklassificerat skulle det lätt gå vilse bland tusentals andra slott i Bordeaux som gör goda men inte omtalade viner, men här är både historien och kvaliteten helt annan. Slottet och dess fem hektar stora vingård ägs sedan 1996 av Jean Guyon, en framgångsrik inredningsarkitekt och affärsman som har på ålderns höst har blivit en lika framgångsrik slottsägare i Bordeaux. Jag hade gärna dekanterat den 2009 Château Haut Condissas jag hade tagit med mig och även serverat den i ett glas med större kupa, men nu fick serveringen bli lika primitiv som livet som dykare i Söderhavet. Det här vinet, gjort till cirka 60 procent av Merlot och 20 procent Petit Verdot och resten Cabernet Franc och Cabernet Sauvignon, är fortfarande ungt och drivet av sin intensiva men eleganta fruktighet, och det har också en liten cederliknande ekfatskrydda från de delvis nya ekfaten vinet har mognat i. Det är ett föredömligt gott vin som i allra högsta grad utmanar betydligt mer omtalade och dyrbara slottsviner i Médoc, bland annat flera av de högt rankade klassificerade slotten. Det här vinet föll verkligen i god jord och det förstår jag, det är en utmärkt bordeaux som tydligt visar att bordeauxviner inte alls behöver vara dyra för att leverera hög kvalitet. Fem till tio år till skulle jag gärna ge det här vinet för vidare utveckling mot komplexitet.

 

Det sista vinet för kvällen, och för den här dykresan, kom från Kalifornien. Jag hade medvetet sparat det till den här kvällen eftersom jag visste att vi skulle avsluta med en grisfest. Och på grisfester serverar man sköna grillviner, tänkte jag. Vinet kom från Kalifornien och där från Napa Valley, mer närmare bestämt från en gammal vingård planterad 1903 utmed Zinfandel Lane mitt i dalgången. Det kom från zinfandelspecialisten Ravenswood som hade grundats av Joel Peterson en stormig höstdag 1976 med syftet att göra riktigt goda viner av Kaliforniens mesta egna druvsort, Zinfandel. Man gör enklare vin med brett ursprung, viner från enskilda regioner (Sonoma, Mendocino, Napa Valley och Lodi) och en serie vingårdsbetecknade viner. Det här vinet, 2011 Zinfandel Dickerson Vineyard, hör till den senare och alltid bästa kategorin. Precis som väntat av druvsorten har vi här en djup, rik och generös mörk bärfrukt som tangerar blåbärs- och björnsbärsmarmelad, en svag nyans av mint avslöjar den närliggande raden av eukalyptusträd, vars aromatiska sav klibbar fast på druvornas skal och senare ger doft och karaktär till vinet. Den yppiga kroppen balanserar också den goda men upplevt silkiga tanninstrukturen och det här vinets utmärka druvegenskaper gillades skarpt av gänget runt bordet.

 

Det var den sista kvällen på Quo Vadis Dive Resort i Moalboal i Filippinerna, ett skönt och väldigt trevligt ställe med stark svensk anknytning och utmärkt dykservice. Tack för allt!

 

 

 

Djupdykning i Röda Havet, en vecka i oktober

 

Det är alltid lika roligt att packa väskan för att möta kompisarna i dykgänget Larsson Fine Diving, ge sig ut i vida världen på äventyr långt bortom det mitt vanliga ändå ovanligt rika liv erbjuder mig. Att gå på djupet med kompisarna, uppleva en helt annan värld än vardagen, se fantastiska miljöer, vara åskådare vid en av de vackraste platserna på jorden (den under ytan), få dyka med fantastiska fiskar, sköldpaddor, skaldjur och varelser och allra helst ha direkt närkontakt med hajar, det är en befrielse och en upplevelse långt utöver det vanliga. Den här resan blev skönt nog närmare än vanligt, efter fem års långresor till magnifika dykplatser på andra sidan jordklotet, var nu tillbaka på Röda Havet, om än väldigt långt ute mitt på havet. Hajsafari stod på programmet och vi var alla taggade som bara den. Givetvis var dykväskorna också fyllda med kluckande upplevelser!

Upp i ottan för att hinna med morgonflyget, fem timmar på charterflyg (en charterresa kan var en skräckupplevelse, men den här var rätt trevlig), nästan två timmar i en helt obegripligt stillastående passkontroll med två passkontrollanter på säkert tusen anlända turister, därefter en snabb pizza och en iskall lätt på gränsen till blaskig ljus lageröl, Stella Lager Beer som enligt etiketten från bryggeriet skulle vara en ”autentisk egyptisk lageröl”. Autentisk? Nja, snarare en blaskig ljus lageröl helt utan personlighet och ursprungskänsla. Men kall och lättdrucken var den och för stunden precis så god som jag ville.

Lite mer än tre timmar med minibuss till båten M/Y Rosetta, som skulle ta oss fem sex timmar rakt ut i havet och vara vårt hem i en vecka. En snabb middag bestående av stekt potatis, råstekt potatis, pasta (jodå, här blandar man hej vilt mellan kolhydraterna) och till det lite grönsaker och stekt kyckling. Som vanligt ingen stor upplevelse, men mättande. De gastronomiska kraven faller som sten i vatten när man är på dykresa.

Vinet jag hade tagit med kom från Marin County norr om San Francisco i Kalifornien och därifrån från den högst intressanta producenten Skywalker Vineyards som grundades av Star Wars-legenden George Lukas. Här gör man det både syrafriska och medelfylliga 2009 Skywalker Pinot Noir, ett vin som förvisso har en viss körsbärsfräschör och elegans, men som också är mörkfruktigt, något kryddigt och kanske lite väl ekfatsbetonat. Det är inget stort vin, men det är rätt gott och det är framför allt kul att få dricka det.

Vin är oftast väldigt gott men vissa detaljer i serveringen, såsom val av glas, temperering och kombination med mat kommer tydligt att påverka hur ett vin uppfattas. Här på dykbåten hade vi vanliga plastglas, inte särskilt bra med andra ord, vi hade ingen möjlighet att temperera vinerna rätt, inte heller särskilt bra med andra ord, dessutom var ju maten kanske inte direkt anpassad till vin och inte heller det är ju särskilt bra. Men än värre var nog att jag hade varit sjösjuk som attan ett par timmar före middagen och det är absolut inget som gör det efterföljande vinet en tjänst. Vilket var synd, för vinet i sig var det minsann inget fel på. Vinet kom från Tomas Again och firman Col d’Orcia i Toscana och var deras 2008 Brunello di Montalcino, ett vin som har en medelfyllig men förhållandevis intensivt körsbärsfruktig doft med en lätt komplex jordighet, en fint fruktigt textur, god syra och en god men samtidigt fint mogen tanninstruktur. Ett gott vin helt enkelt. Fast det tyckte jag nog inte just då det serverades.

   Maten till blev en hyggligt god pasta med tomat som serverades med långkokt kamelkött i en svagt kryddig och lite syrlig sås. Helt okej att fylla på den helt tomma magen med.

Mot semestermage, som utöver sjösjuka på Röda Havet är en av de vanligaste magarna i Egypten, är det spritfest som gäller. Det har jag läst i den fantastiska boken Livets Vatten. En sen eftermiddag efter dagens tredje hajdyk blev de så dags för klassikern ”spritveranda” som dukade upp på akterdäck i den ljumma eftermiddagssolen med en lätt bris och kluckande blått rött hav som bakgrundsljud. Allra bäst mot Egyptenmage är Fernet-Branca, en bitter med anor från 1845 (den började dock tillverkas redan på 1830-talet) och 40 ingredienser varav malört och rabarber är de mest tongivande. Skönt aromatisk, malört är en magnifik krydda, och läckert bitter med ett stänk av sötma. ”Säkert undergörande”, tänkte jag och tog en stänkare, och en till.

  Från whiskeyavdelningen av spritverandan slog jag upp ett litet järn av Jack Daniels, en god klassisk amerikansk whiskey med fint vaniljaromatisk och lätt bränd fatkaraktär och mild sötma i slutet av den lagom eldiga eftersmaken.

   Helt ärligt tyckte jag att Bacardi Oakheart var en lite väl söt och kryddig rom för min smak, en typisk sprit som enbart är skapad för att driva försäljning till konsumenter som går igång på flirtig och onyanserad sötma spriten. Det blir rätt obalanserat enligt mig, och än värre, det blir lite väl kommersiellt för min kvalitetsdrivna tro. Nej tack, med andra ord. Eftersom inget skall förgås skickade jag därför ner lite Coca-Cola i glaset med de återstående centilitrarna. Coca-Cola tycker jag om, trots att det är en ultrakommersiell dryck, och med den blev spriten genast acceptabel.

  Absolut Vodka är inte särskilt god som den är, därför fick den något orena och trista vodkan sällskap av lite mer god Coca-Cola. Sedan siktade jag mig in på desserten, Bailey’s Caramel Cream, mjukt choklad- och kolaaromatisk med krämig textur och balanserad sötma. Riktigt gott, på riktigt!

Middagen blev en skön buffé av spaghetti med köttfärs (av något odefinierat slag), kofta (stekta lammfärsbullar, med en mild krydda) och en gratäng med grönsaker, potatis och ost. Med den hunger man byggt upp under dagens dyk och med lite spritveranda som fundament satt den här middagen ovanligt bra. Efter 15 års resande på Röda Havet är förväntningarna som nämnt inte så högt ställda och en helt vanlig bild på trist kedjehamburgare kan driva en till vansinne. Men de små vaniljfyllda chokladprofiterollerna som serverades efter middagen var faktiskt rätt bra…

Jag hade tagit med mig ett vin från min kamrat Henri-Claude Amadieu som driver den utomordentligt fina firman Pierre Amadieu i byn Gigondas i södra Rhônedalen och kylt en flaska av hans supergoda vita 2013 Côtes du Rhône Domaine Sainte Romane. Druvorna kommer från en högt belägen mer än 50 år gammal vingård med druvsorten Clairette uppe i bergen ovanför byn Gigondas. Det här vinet är riktigt gott, elegant citrusfruktigt och lite blommigt med en fin mineralitet och god energi. Och för 129 kronor på Systembolaget är det närmast larvigt köpvärt!

Det blev ett rött vin från Tomas Again också, 2006 Infinito från Poderi Rosso Giovanni i Monferrato i Piemonte, en smakrik cuvée av Cabernet Sauvignon och Barbera i modern och rikt fruktig och något ekfatskryddig stil med en rätt fint balanserad tanninstruktur. Jag hade aldrig tidigare provat det här vinet (i någon årgång) och att möta det för första gången vid fel temperatur i ett plastglas i en fuktig båt på Röda Havet till en typ av mat som kanske inte var den allra mest lämpliga, är väl kanske inte det allra mest rättvisa för att bedöma ett vin. Men hyggligt gott var det ändå …

 

Bräserad kamel? Ja, varför inte. Gärna med lite sköna nordafrikanska kryddor på och får man dessutom sötaktig lök på blir det hela lätt en fest!

 

Belöningen för en hel dags dykning är en kall öl. Fast särskilt god var den inte, den egyptiska Sakara Gold, trots att texten på den kalla burken lovade ”premium quality”. Nej, det var rätt tunn och blaskig och lite tråkigt bitter i slutet. Det är inte ofta jag längtar efter Norrland Guld, men det är alla dagar i veckan ett bättre öl än det egyptiska guldet.

Erwin Sabati är en av de allra bästa producenterna i södra Österrike och deras 2011 Chardonnay Pössnitzberg är ett underbart vin som bara i landet nästan bara överträffas i genren Chardonnay av deras tappning från äldre stockar, Pössnitzberg Alte Reben. Vinet, som serverades av Doris Diva, är medelfylligt och elegant med en frisk syra, en gulaktigt orienterad fruktig doft med nyanser av både äpplen, päron och citrus och det finns också en liten nötigt rostad ekfatskaraktär. Det här vinet klarade sig med beröm godkänt genom den brutala serveringen i platsglas – trots att jag vet hur galet gott och elegant det är när det serveras på optimalt sätt, i en bourgognekupa vid tolv grader.

Kvällens röda vin serverades av Platter. Det kom från Santa Ynez Valley i Kalifornien och vinmakaren Peter Hunken och hans firma Black Sheep Finds. Denna 2011 Genuine Risk är en cuvée av 43 procent vardera av Cabernet Sauvignon och Merlot med elva procent Cabernet Franc och en liten skvätt Petit Verdot. Modernt, generöst mörkbärigt med en antydan av solsötma, lite kryddigt av ekfat och med ganska lena tanniner. Tack vare vinets rika frukt fungerade det acceptabelt i plastglaset.

 

Den här kvällen toppades kolhydratligan med fyra pjäser; kokt potatis med dill, potatiskaka med dill, pommes frites utan dill och lite pasta utan dill på det. Samt friterade kycklingbitar. Som hittat för en superhungrig hajdykare.

   Den godaste rätten på middagen var nog ändå den lätt kryddiga linssoppan, men den åt jag utan vin till. "Bäst så", tänkte och slevade i mig den goda soppan.

Zinfandelkväll – en sådan ger förmodligen bättre smakmässigt resultat på Röda Havet än på ditt närmaste Systembolag, där 99 procent av alla zinfandelviner är översöta påhittade viner från södra Italien eller profitkåta importörer som satsar på den lättsålda sockervågen med klatschiga etiketter.

   Från Morgan Bay Cellars i St Helena i Napa Valley kom 2013 California Zinfandel, vars generiska ursprung innebär att man köper druvor från flera områden och därför måste använda sig av den vidare ursprungsbeteckningen. Det var ett helt okej men inte särskilt märkvärdigt vin, lite sötfruktigt som hör druvan till, men det var lite glest och saknade den koncentration jag själv söker i ett riktigt bra vin av Zinfandel. Tack Dancing Kari för att du breddade mitt zinfandelregister.

   Det andra vinet kom från Sonoma Valley och var 2010 Zinfandel Maus Vineyard från Deering, vars vingårdar ligger ungefär mitt i den solmättade dalgången. Det här vinet hade en större fyllighet, rikare frukt, silkigare kropp och något högre alkohol (typiskt för druvan), i och för sig också en lite mer uttalad ekfatskaraktär.

 

Av de två vinerna höll jag det här (som Platter bjöd på) som det bättre. Däremot var det kanske lite för kraftig för den ugnsgrillade kyckling (som var saftig och god) som vi fick till middag.

Sista kvällen med gänget på båten firade vi med lite extra, till att börja med NV Brut Premier från Louis Roederer. Champagne är alltid gott när det är varmt och man vill svalka sig. En mycket intressant iakttagelse är champagne verkar vara ett av de mest tåliga vinerna att utsättas för fula plastglas och jag utgår från att det beror på att vi alldeles för sällan serverar champagner i glas med kupor, utan i smala flöjtar som helt ärligt inte rent formmässigt skiljer sig mycket från flöjtarna. Kall var den hur som helst, och god också, till och med till de salta och feta partynötterna. Särskilt efter en hel dags sköna dyk med flera absoluta närkontakter med stora Oceanic White Tip Sharks. Sådant måste firas!

Eftermiddagssittningen fylldes på med lite fler röda viner (och salta jordnötter som passande tilltugg) och från Eldiga Gun kom en 2013 Hautes de Saint-Estèphe med ursprung just i Saint-Estèphe i Bordeaux. Att dricka ung bordeaux på det här sättet föranledde en viss misstänksamhet hos mig, provat precis som det var i extremt hög luftfuktighet (vi drack det under öppen himmel på öppet hav strax innan ett stort åskoväder bröt ut) gav det kanske inte vinet några extra doft- och smakmässiga stilpoäng. Ändå tyckte jag att det fungerade rätt hyggligt, vinet var gott och hade förvisso en tydlig tanninstruktur, men dess frukt var tämligen generös och mörk och vinet bjöd på sedvanliga dofter av mörka bär och lätt rostad ekfat med nyanser av mörk choklad och fint kaffe. Det hade dessutom något jag skulle beskriva som viss fräschör!

Till middag dukade kockarna upp en stor buffé av smårätter, av vilka de flesta sallader av bönor, linser, tomater och andra grönsaker var något mer traditionellt egyptiska.

Det blev också saftiga helstekta kycklingar, otroligt efterlängtade och fantastiskt goda, men en förhållandevis försiktig kryddning. Heta kryddor och dykning brukar normalt sett inte vara en helt optimal kombination, men kryddningen kunde vi själva justera uppåt till eget mod och egen smak. 

Det blev också premiär på Röda Havet för min egen etikett Soil and Soul, och den här gången blev det vårt första vin 2009 Cloudy Cabernet Sauvignon som korkades upp till middagen. Vinet görs uteslutande av Cabernet Sauvignon som har skördats i främst en vingård uppe i bergen i nordöstra Napa Valley, men fem procent av druvorna köptes av Andy Becksdoffer från hans del i den berömda To Kalon Vineyard nere i Oakville. Uppfostran skedde i 225 liter stora franska ekfat, 70 procent nya, under 26 månader. Det är nu två år sedan vinet släpptes och det har hunnit utveckla sig riktigt fint, idag med en riktigt fin textur, fint polerade tanniner och en lång, mörkt fruktig och rätt elegant eftersmak. Det är faktiskt så man blir lite stolt …

Dryckerna i all ära, den stora frågan kanske ändå är vad vi såg under vattnet. Såklart miljontals fiskar och koraller, men framför allt stora feta barracudor, tonfiskar (sällsynt idag, de flesta har blivit sushi!), grå revhaj och vitfenad revhaj, hammarhaj, treasury shark (en blyg och försiktig haj man sällan ser) och ett stort antal av favorithajen, Oceanic White Dip (bilden), en av de så kallat ”farliga hajarna” som vi vid otaliga tillfällen hade direkt inpå oss. En upplevelse utan dess like!

På djupet i Maldiverna en vecka i oktober

 

Så där ja, dags för långtur till varmare breddgrader för den årliga resan som handlar om precis allt annat än kulinariska utsvävningar. Den här gången bar det av till Maldiverna, ett muslimskt land med lika strikt alkoholutskänkningslag som regler för vad man får ta in i landet. Alltså kunde jag inte ta med mig vare sig fläskkött, biblar, sprängämnen, vapen, knark eller pornografiskt material. ”Helvete också”, tänkte jag och packade genast ur nämnda artiklar ur bagaget innan jag passerade de granskande ögonen i tullen. ”Men”, tänkte jag och skrattade gott åt min skicklighet, ”cognacen, whiskyn och rommen jag har tappat över i drickyoghurtflaskor och packat ner bland dykutrustningen kommer de aldrig att hitta”. Och så var det, och härmed kan jag lägga till titeln professionell spritsmugglare i mitt CV. 

Halvannan timme mellan flighterna tillbringades i Star Alliance Business Lounge i Istanbul där jag, bland annat, inventerade vinskänken med lokala turkiska viner och fick mig till livs ett glas sval 2011 Selection Kavaklidere från Narince-Emir. Det var väl kanske inte den bästa smakstarten på höstens dykäventyr. Färgen var blek, doften var blek, smaken var blek. Typ så. Inte vidare gott, men heller inte direkt osmakligt. Fruktigt, lite ylligt, en aning kryddigt, tack lov inte särskilt lång smak heller. Är smaken verkligt god, får den gärna också vara lång, men den här historien var tack och lov tämligen kortlivad i gommen. Istället kastade jag mig över en röd 2011 Sur Single Vineyard Bozokbag (kul namn!) från Suvla på halvön Gallipoli. Det här visade sig vara en bordeauxblend av 57 procent Merlot, 22 procent Cabernet Franc, 19 procent Cabernet Sauvignon och resten Petit Verdot som hade fått tillbringa tolv månader i franska ekfat. Visst fanns där en del rätt fina bordeauxliknande druvdrag, till och med både en mellansmak och en rätt god finish. Jodå, det här blev det mer än ett provglas av!

Men så hittade jag ju spritskåpet, där jag först siktade likören Chambord, söt och lätt kryddig men inte alls så komplex som de flesta andra klosterlikörer. Istället slog jag upp ett lite glas av Woodford Reserve Distiller’s Select, en bourbon från Labrot and Graham som har en fin vaniljsötma och lätt bränd fatkaraktär och smakmässigt en mild sötma och rondör med en liten klädsam alkoholvärme.

Man ska ta seden dit man kommer, således landade ögonen på Yeni Raki, som jag först drack som den var (då sötkryddig, tydligt anisaromatisk med en fin lakritston), sedan spädd med vatten som är det oftast klassiska serveringssättet (då lite mildare doft, till och med lite rökigt, men faktiskt inte alls lika god). Jag förstår de turkar som har sagt till mig att de helst dricker sin raki outspädd. 

Normalt sett är maten fullkomligt medioker på dykresorna, kvällens första middag på den lyxiga dykbåten Carpe Vita gav dock hopp om mer än bara mättande mat. Grillad kyckling i en smakrik fond med rött vin och till det både ris och pommes frites (alltid lika kul att se just den kombinationen) och lite sauterade morötter och kål. Hel okej.

I glaset fick jag denna kväll ett glas 2006 Boolaroo Shiraz från firman Pettavel i Victoria, Australien. Att man väljer att servera detta röda vin kylskåpskallt är rätt intressant, vinet blir ju inte direkt godare av det, men så bör man ju också förstå att man inte dricker vin här på Maldivierna och därför inte vet exakt hur man ska göra. Som kallt var frukten sval och lite snipig, som mer rätt tempererat vid cirka 17-18 grader fylldes kroppen ut med bättre fruktdjup, men någon större kvalitet att bli imponerad av fanns inte.

I den mån man inte skulle bli mätt på de ändå ganska generöst tilltagna frukostarna, luncherna och middagarna, hade man köpt in ett par klasar med bananer, små och goda, som vi kunde nafsa på bäst vi ville. Frukt är godis.

 

Så där ja, dags för första yoghurtflaskan att öppna upp för att med vännerna smygdricka i den stora hytten. Eftersom mina spartanska markeringar på flaskorna hade försvunnit under resan, fick det bli till att blindprova. I ett stort plastglas slog vi upp några centiliter av den bärnstensfärgade drycken. Det rådde inget tvivel om att det var en maltwhisky, inte särskilt rökig men ändå med en karaktärsfull och av ålder fatig doft. Här fanns både maltsötma och en ton av sherryfaten. Om märkningen på flaskan var borta, var minnet från packningsdagen där hemma desto mer vitalt. I glaset hade vi 1983 Macallan Single Malt Whisky från Speyside, precis vad åtminstone jag var sugen på. Det var underbart med den värmande alkoholen, precis vad vi behövde efter en hel dags dykning.

   Vi tog oss vidare genom yoghurtburkarna, nu med en lite mer karamelligt sötknäckig doft med fin, nästan lite chokladrostad fatnyans. Rom, tvivelsutan, därmed stod det klart att det vi hade skänkt upp i glasen var en Appleton Estate 12 Years Old Extra från Jamaica, en alltid lika god rom. Och eftersom rom hör sjön till kändes det helt rätt att sitta och smygdricka denna fina smuggelsprit.

   Den tredje yoghurtburken innehöll en alldeles superb cognac, den 25-30 år gamla Séléction des Anges från den lilla toppfirman Pierre Ferrand. Fortfarande vackert ljus bärnsten till utseendet, ren och elegant druvig med fin vaniljton och en första hint av karamell och nougat, men något tydlig ton av mognadsoxidation och rancio stod inte att finna. En toppcognac var det dock, det skulle jag bestämt hävda!

Måltiderna på båten nådde inga högre kulinariska höjder, men de var långt bättre än förväntat och måste placeras in bland det bästa jag ätit på alla dykäventyr genom åren. En kväll blev det lammkotletter (som nästan nådde godkänt) med potatispuré och rostad lök och till det grillad paprika och en rödvinssås som jag tyckte var för onyanserad och söt för att vara riktigt god. Men eftersom sjön suger musten ur en tystas eventuella kritiska kommentarer ner blixtfort. Hunger är den bästa censuren! Och utsikten på akterdäck där vi åt gjorde ju måltiderna än mer uppskattade!

Vårt lyxiga dykfartyg hade en liten vinlista, inte särskilt noga och väl utvald, men ändå en vinlista. Ett par nummer kunde vi tänka oss och till lammet valde vi därför en 2009 Côtes du Rhône Grande Réserve från François Arnaud. Vinet hade säkert kunna ha varit gott, om det inte hade serverats för varmt, det var ju tropisk värme där vi hade ankrat båten. Hade vi beställt vinet en timma innan och inte varit så spontant vinsugna som vi alltid är, hade man kunna kyla ner det till cirka 18 grader. Som vi nu drack det var den lite slappt, förvisso varmt och rikt fruktigt och en aning kryddigt, men tyvärr utan fräschör.

Allt oftare föll vi tillbaka på en riktigt kall och skummande ljus Carlsberg Lager från Carlsberg, en öltyp jag i stort sett aldrig skulle dricka. Ljus menlös lager känns allra mest som en helt onödig dryck, så vida man inte är långt ute på Indiska Oceanen och allra mest är sugen på något kallt, okomplicerat och lättdrucket. Då fungerar Carlsbergs öl faktiskt riktigt bra, annars inte.

Kapten Adam tog sig ner på fridyk under båten medan vi dök och med sina bara händer och en krog drog han upp ett par feta jack fish och white snapper, fjällade dem och skickade sedan in dem i köket. Kocken tog med flinka händer emot fångsten, det var barbeque på stranden av en liten paradisö på gång. Den största fisken fick bli till sashimi till lunchen, riktigt bra måste jag säga, de andra skulle grillas hela. Hur många en-, två- och trestjärniga restauranger runt om i världen jag än äter på, finns det inget bättre än att äta rustik och autentisk mat, lagad på instinkt med passion, fjärran det exklusiva, det lyxiga. Den av finaste korallsand magiska vackra stranden som kantades av klart vatten och palmdjungel belystes med levande ljus och öppen eld, det gillades fisk (de stora gick strax över en timma på grillen), jätteräkor och kyckling och efter flera dagar till havs var det en gudomlig känsla att åter stå på fast mark, om än i porös sand. Det mest historiska sättet att laga mat på är att grilla och jag är övertygad om att lyckokänslan av doften och smaken av grillat är nedärvd i våra gener. Mat blir aldrig bättre än just så här!

I glasen hade vi först ett enkelt med friskt och lätt maltig smakande lageröl, Lion Lager från Lion Brewery på Ceylon, och det var precis det vi behövde när vi gick omkring på stranden och sprätte med korallsand mellan tårna. Återigen, i grunden en tråkig öl, men i sammanhanget långt mer passande än vilken india pale ale, porter eller trappist som helst!

Till den grillade fisken hade vi redan tidigare på dagen beställt fram 2011 Petit Chablis Pas si Petit från kooperativet La Chablisienne. I normala fall ett rätt enkelt men rent och friskt vitt vin, då oftast serverat i ett litet Riedelglas vid perfekta tio grader. Nu serverad i en plastmugg vid kanske 15 grader från en kylbox, en sen kväll på stranden på en tropiskt varm ö i Indiska Oceanen, jag ljuger inte alltför mycket om jag beskriver vinet som nästan himmelskt.

   Då det var blandad kompott på grillbuffén fick det också bli en flaska rött vin, 2012 Pinot Noir från Overstone i Hawkes Bay på den norra ön på Nya Zeeland. Den var typiskt saftigt rödfruktig med lena tanniner och fin syra, serverad sval ur kylboxen kändes den helt perfekt. Riktigt sjyst paradisvin helt enkelt, till både de grillade fiskarna och kycklingen med bakad potatis.

Sista kvällen tillbringades på ett slags halvlyxigt hotell i land, där vi åt på hotellets restaurang. Menyn såg precis så spretig ut som den alltid gör på turistiska ställen, med lite av precis allt. Det blir liksom aldrig riktigt bra när man ska flirta med varenda jävla matgäst som passerar istället för att hitta sin egen stil och bli mästerlig på den.

 

Då vi ändå satt i tonfiskens förlovade land, tonfiskarna simmar ju i miljontals i havet runt om alla 2 000 öar här på Maldiverna, skulle man kunna förvänta sig att tonfisken var pinfärsk och välsmakande. Riktigt så var det tyvärr inte med den sesamhalstrade tonfisk vi beställde till förrätt. Rätten såg förvisso hyggligt god ut, men tonfisken var alls på toppnivå och dessutom borde man ha skurit den i tunnare skivor.

Vinlistan var precis lika pinsamt turistisk och hopskrapad som de brukar vara på turisthotell världen över. Även om det fanns ett par nummer på listan som kunde tänkas vara godtagbara, vet man ju heller inte hur det är med skicket på vinerna. Vin i tropikerna har en tendens att vara felförvarade i värmen, med oxidation och fadd smak som resultat. Det vita vin jag beställde visade sig vara ”nästan detsamma” som den flaska den förvirrade servitören kom fram med. Tänk att det ska vara så svårt att få till det. Nåväl, vi drack hur som helst en 2011 Candidato Viura från ursprunget Vino de la Tierra de Castilla och producenten Cosecheros y Criaderas. Den första flaskan var ung och pigg, citrusfrisk och gult äppelfruktig i lätt, ren och ståltanksjäst stil. Den andra flaskan av samma vin var mörkare i färgen och helt klart ansatt av förtida mognad i värmen, men utan tydliga oxidationstoner.

   Det röda vinet vi beställde till varmrätten kom från Mendoza i Argentina och producenten Bodegas Norton. Denna 2011 Finca la Colonia Malbec kändes mer seriöst än veckans andra röda viner, det hade en riktigt fin körsbärsfrukt med en liten stenighet och fina tanniner. Det smakade riktigt gott – min längtan efter ett rätt gott vin var över.

Kött, stekt i helt stycke att skära i med en rejäl köttkniv. Det var nästa längtan. Jag är en köttätare, jag kan inte vara utan kött, så enkelt är det. Nu fick jag en bit kött, i och för sig på tråkigast tänkbara sätt – grillad oxfilé med bakad potatis och svampsås. Men ändå, kött är kött och jag är köttätare. Medium rare beställde jag, medium rare fick jag. En skön avslutning på en fantastisk vecka på Maldiverna.