Basement den 25 juni

Dags för Metaltown i Göteborg igen, men innan jag och AJ Styles skakade loss huvud och kropp till den tunga metallrocken fick det bli lite mer ärbar vällust för att mjuka upp sinnena.

Kvällen den 25 juni blev det enstjärnigt på Basement. I baren tog vi ett glas NV Brut Cuvée Amethyste från Louis Bathélémy i Reims. Rent fruktig, mjuk och något brödig med en fin men inte särskilt frisk syra. Medan vi tittade i menyerna serverades en aptitretare med en mycket elegant hummersoppa i kopp, en fast tuppleverkräm och en marinerad strimma av bläckfisk.

Jag valde menyn Wagners Val, medan AJ Styles slog på lite större och tog Klassiska Menyn.
Väl till bords serverades de första vinerna (vi fick olika vinpaket). Jag fick en underbart lättsam och typiskt elegant 2005 St Aldegarder Palmberger Terrassen Riesling Trocken från Ulrich Stein i Mosel-Saar-Ruwer. Jag har druckit hans viner tidigare här på Basement, som har ett särskilt nära förhållande till denna utmärkta producent, bland annat ett förträffligt rent och mineralelegant mousserande rieslingvin med tydlig moselkaraktär. Till detta goda vin serverades en rykande färsk, bildligt talat, nyrökt lax med ett lätt inslag av getost, dessutom salt och knastrig stenbitsrom från Mollösund, och till detta grillad sparris. Allt detta var utmärkt och gott – även om röken under de första minuterna tog överhand resten av rätten och även vinet. De söta nötterna som låg på sidan av tallriken förstod jag mig dock inte på.
AJ Styles tog en färsk hummer med tillhörande fräsch sallad – och den rätten var lysande. Till det blev det en Sancerre (årgång och firma missade jag i röken), torr och lätt, relativt elegant med en mild mineralton.

Nästa rätt var en perfekt tillagad kolja som hade lindats in i en grön gelé av ramslök, utsökt och gott, och till det en stomp av färskpotatis och dill som också var god. Ostronskummet till gav en underbar doft och smak av hav. Både den här rätten, och ett par andra, var dekorerade med blommor (förvisso ätbara), men det kändes lite väl retro tycker jag. Sådant höll jag på med som kökschef i början av 1990-talet (oj, var det verkligen så länge sedan!) och man ser det sällan idag. Hur som helst var rätten god, men vinet till förstod jag mig inte alls på – vare som vin betraktat, eller som partner till rätten. Vinet, 2007 Viognier från svenskägda West i Dry Creek Valley i norra Sonoma stod som en söt kvast av aprikos, persika, violpastiller och skumbanan ur glaset, och syran var lägre än Glocalnet. Inte vidare märkvärdigt, eller ens särskilt gott, definitivt inte enstjärnigt och inte alls särskilt passande till maten. Det var helt enkelt två helt skilda världar som möttes. Jag föredrog den 2002 Pouilly-Fuissé från Domaine Cordier i södra Bourgogne som AJ Styles fick till sin blandade tallrik av västkustfångst – en ugnsbakad hälleflundra, ett ostron med dill och sjögräs, en bakelse av potatis och ansjovis som smakade som en uppgraderad Jansons Frestelse och en trevlig rulle av pepparrotsmjölk. Kul rätt förvisso, men den där extra touchen saknades. Och vinet, ja, det var moget och delikat citrusfruktigt med en fet och lite nötigt äpplig komplexitet. Även det gott, men inte alls stort.

Sedan blev det kött, AJ Styles fick en modern tolkning av oxfilé Rossini med gåslever, en kräm på gröna bönor och ärter, och en hög med tryffelsnö! Ja, det såg verkligen ut som om vi hade kommit på party i det bakre rummet på historiska Studio 54 i New York och med ett (nästan) förläget skratt föreslog jag att vi skulle dra historiens första tryffellina … direkt från tallriken. Enstjärnig resa? Fråga mig inte hur tryffelsnön var gjord, men det såg precis ut som kokain, men doften och även smaken avslöjade tryffeln. När man smakande på snön försvann den rent konsistensmässigt nästan i munnen – bara doft och smak var kvar. Denna snö skulle blandas i rödvinssåsen, fick vi förklarat för oss, och så fick det också bli. Tji lina med andra ord. Gott, ja, verkligen gott! Vinet till var en ung barbera från Pio Cesare.
Jag fick en variation på kalv, en urgod och smakrik långkokt bringa och en bit i panko panerad bräss som var knaprigt stekt. Även här en rödvinssås, en näve frasiga chips av jordärtskocka och en samling örter från Läckö Slott. Vinet blev en Remégere från Les Vins de Vienne, ett samspel mellan producenterna Cuilleron, Gaillard och Villard. Vinet är gjort av Syrah, möjligen också lite Viognier, bland annat från Côte-Rôtie, men eftersom de tre har blandat in druvor från andra områden får vinet inte buteljeras som annat än ett vin de table, därför ingen årgång på etiketten. Vinet är mörkt fruktigt och lite eldigt, silkigt och aningen blommigt med en lätt vaniljsötma från de 12 månaderna i faten.

Alla krogar borde ha fördessert. Det har Basement. Återigen lite matsalshantverk, nu med en kanna iskallt rykande kväve som den charmiga serveringspersonalen bär fram till bordet. I kannan doppas en pinne med lakritskryddad italiensk maräng ner så att dess yta snabbfryses under effektfull trollkarlslik rök. Spännande detalj som får övriga gäster att vrida på nacken.
Min dessert var en passionsfruktgelé toppad med jordgubbssorbet och något man kallar för vattenmelonlödder (vilket inte låter så gott, och som egentligen inte smakar mer än just vattenmelon). Mitt vin var också lite i enklaste laget, en 2008 Moscato d’Asti från Sarraco. Sött, mjukt, publikt … och enkelt.
AJ Styles njöt en god och intensiv sauternes i form av 2005 Castelnau från Château Suduiraut. Det gillade han. Och det är väl också ett typiskt vin att servera till en klassisk crème brulée, denna gång i samarbete med en rabarbetsorbet och gott limeskum.

Basement är en trevlig krog, utan tvekan, och Ulf Wagner en av de mest exemplariska, charmerande och jovialiska krögarna i Göteborg. Maten är bra och till och med utmärkt, men den når inte den där extra dimensionen som jag själv söker på en stjärnkrog. Dessutom känns mycket av maten lite ur tiden (blommor, skum etc). Ser man däremot till var det kostar (man får en fyrarättersmeny för under 500 kronor!) ställs det hela i en helt annan betraktelse, i alla fall i dessa tider när folk håller i plånboken extra hårt. Egentligen borde jag säga samma sak om vinpaketen som vi båda tog, men helt ärligt är vinerna i dessa i för enkelt och oinspirerande slag för att motivera en guidestjärna. Nästa gång väljer jag något gott från den klart godkända vinlistan istället – då lyfts både maten och helhetsintrycket.
Det fick bli en liten runda ner till den trevliga Barrique Vinbar på Lorensbergsgatan 8 strax bakom Avenyn. Där hittar man en hel del gott, på både flaska och glas. Ett trevligt vattenhål bortom slamret på poppisgatan.

Värt att lägga till är också att lunchen dagen efter togs på den fantastiska belägna krogen Blomstermåla på klipporna på Särö 40 minuter söder om Göteborgs centrum. Det är absolut värt att besöka denna trevliga krog, som dock under soldränkta sommardagar är lite väl populär och överhopad av folk, med varierande kvalitet på service och tempo som tråkig men vanlig följd. Under sommaren är menyn förenklad och maten bra utan att vara storslagen, men här finns potential. Jag har följt den nya ägaren och kökschefen Robbin i många år – och han var länge en av fjällvärldens bästa kockar. Det ska bli spännande att se hur han lyckas byta fjället mot skäret!

Bortamatch den 22 juni

Okej, helt ärligt ... jag kunde inte stå emot. Pete ville absolut ses igen, på en ny "wine battle". Jag säger aldrig emot sådana härliga utmaningar, alltså ännu en ny bortamatch!

En 2006 Mon Plaisir från Peter Michael Winery i Sonoma County, framställd till 100% av Chardonnay från Upper Barn Vineyard i Alexander Mountain, fick börja dagens övning. Fet, tydligt smörig, rikt gulfruktig och aningen mineralisk - inte minst när vinet fick mer luft - och med en vågad men väl anpassad fatkryddighet. Vinet är definitivt en märkvärdig kalifornisk chardonnay, från samma vingård gjorde Helen Turley sin berömda Upper Barn Vineyard Chardonnay i den egna firman Marcassin, men Peter Michael gör en rundare och lite fruktsötare version. Till denna blev det en nykokt hummer som serverades med både smält och brynt smör - vilket satt gjutet till vinets smörigt feta och även läckert fatrostade toner.

Därefter tre bordeauxdesignade glas, nu vankades cabernetviner och liknande. I det första glaset slogs en 2002 Cabernet Sauvignon från Grace Family Vineyards i Napa Valley upp, ett ytterst sällsynt vin som väldigt sällan skådas i Europa, och ens utanför bemedlat samlande vinmänniskor i USA. Precis som vanligt, jag har provat vinet från dem många gånger förut, är det här ett oväntat elegant vin med försiktig koncentration som låter vänta på sig innan den breder ut sig, och jag förstår definitivt beskrivningen "bordeauxliknande" om denna, även om kropp och intensitet är aningen större. I munnen är det ett av de mest finlemmande och eleganta vinerna i Kalifornien. Under kvällens gång växte vinet betydligt, i både djup och bredd, men det behöll sin ädla elegans som vanligt. Det här är ett förtjusande vin, och både jag och Pete (som dessutom var med och skördade vinet!) höll det som ett av de bästa som familjen Grace någonsin har gjort.

Om vinet från Grace Family är larvigt sällsynt, tog Pete tillfället i akt att än en gång, liksom i förrgår, knäcka mitt ego genom att ta med ännu en årgång av det mikroskopiskt sällsynta medlemsvinet från The Napa Valley Reserve, denna gång 2005 Napa Valley Reserve. Häromdagen drack vi 1997, nu en mycket yngre men ändå lika stilfullt auktoritär men ändå bordeauxlik och komplext bergsfruktmineralisk och stram rackare med sötmogen men återhållet klassisk och nyanserad fruktighet. Det här var verkligen enastående, och det växte konstant från sin primära doft- och smakbalans under tiden det stod i glaset.

Jävlar, vad gott!

Jag gjorde mitt bästa att matcha dessa blint serverade utmanardemoner. Själv hade jag tagit med mig ett "omöjligt vin", en 2005 La Sangre de Jonata, en ren syrah från firman Jonata i Santa Ynez Valley, som ägs av Charles Banks och Stanley Kroenke (som också äger Screaming Eagle). Vinet är ungt, tätt fruktigt och lite sötaktigt koncentrerat med en kryddig ton som härrör från ekfaten - vanilj och rostade toner - och även med en fint lakritsaktig kryddighet. Med luft fick vinets frukt ett allt större utrymmet. Tanninerna är tydliga, men ändå väl integrerade.

Tvingades jag välja, fick det bli vinet från Napa Valley Reserve, annars det från Grace Family, eller möjligen Jonata ... eller alla tre! Varför välja? Måste man?
Maten därtill var utsökt, en helstekt lammkotlettrad med citrus- och rosmarinkryddad fond, grillade grönsaker och polenta. Bäst var ... ja, jag vet faktiskt inte - alla viner var goda till. Men möjligen var det elegansen i vinet från Grace Family som vann.

Ost. Ja, det åt vi faktiskt också. En liten bit Morbier, och en större bit 41 månader lagrad Prästost. Gud så gott, och kryddigt. Vi körde vidare med de tre röda vinerna, men hela tiden tänkte jag att vi måste gå vidare ... Men hur då? Ännu kraftigare? Och i så fall vad? Det blev till slut motsatsen, större elegans och friskare syra, i detta fall en 2006 Gevrey-Chambertin Premier Cru Lavaut-Saint-Jacques från toppfirman Armand Rousseau. Fortfarande ung, frisk och minst sagt vital - det tog 10 minuter i den vida bourgognekupan, innan vinet bjöd upp till den intensitet jag först förväntade mig. Vinets frukt är ljusröd, frisk och syrlig med bara en sensuellt och försiktigt strukturerad tanniner, god längd och frisk syra. Det blev precis den avslutning vi såväl behövde.
Pete än nämligen inte särskilt mycket för vita viner. Säger han i alla fall.

Middag den 20 juni

Pete, en god vän som njuter av livet och de allra bästa kaliforniska vinerna, är på långbesök i Sverige. Tillsammans med gemensamma vännen Gun blev det en underbart spontan middag med en meny hastigt skjuten från höften.

Först provades snabbt igenom gårdagens slattar, där 2005 Riesling Smaragd Achleiten från Prager stod sig utmärkt och var ”den allra godaste riesling jag har provat” (enligt Pete). Det fanns också en släng kvar av 2005 Russian River Pinot Noir från Kosta-Browne, vars viner oftast är lite väl stora för att ha finess. Men nu, dagen efter, stod sig den till en femtedel fyllda flaskans innehåll alldeles utmärkt, och vinet var till och med elegantare idag än då det var nyöppnat. Nästa gång jag serverar viner från Kosta-Browne ska jag lufta dem rejält – något jag annars är mycket försiktig med när det gäller Pinot Noir (vill inte vädra bort vinets mer elegant bäriga och blommiga primäraromer).

Dagens vinlista inleddes med 2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Lavaux-Saint-Jacques från Denis Mortet. Hans viner får ofta kritik att vara för stort fruktiga och även aningen ekiga, därmed inte särskilt eleganta. Men bjuder man vänner som också har en kalifornisk smakpreferens på detta vin låter beskrivningen annorlunda (på Café Rotsunda provas alla viner alltid blint). Alltså dök det upp ord som elegant, parfymerad rödblommig doft, intensiv, torr och frisk, fin tanninstruktur, viss mineralkänsla – ja, allt det där som elegant pinot ska vara. Och gissningarna var Oregon, eller möjligen Bourgogne.
Till detta åt vi en toast med en sallad av confit på anka, champinjoner, strimlad grönsallat och ärtskott, smaksatt med fin olivolja och en gnutta tryffel.

Nästa röda vin var nog det sällsyntaste som har serverats på Café Rotsunda. Åtminstone ett av dem. För att få tillgång till det, måste man vara medlem i den ytterst exklusiva klubben Napa Valley Reserve som grundades av Bill Harlan men idag också samägs av Screaming Eagle. Antalet medlemmar är litet, och medlemskapet kostar idag 150 000 dollar! Pete, som var en av de första medlemmarna, dekanterade och blindserverade den första årgången, 1997 Napa Valley Reserve. Vinet var storslaget, intensivt och förföriskt bordeauxliknande elegant men med ett större djup, nu med en fint begynnande mogen rostad och försiktigt stallig nyans och i smaken finns en tydlig känsla av bergsfrukt. Jag trodde vinet var Dalla Valle, fast ändå påminde det om Harlan Estate. Och nog var det så, även om det aldrig har avslöjats, att man i denna första årgång blandade i en inte oansenlig mängd druvor från Harlan Estate. Jag håller detta vin som bättre och mer elegant än 1997 Harlan Estate. Jösses vilket vin!

Ur min egen karaff skänktes en för tre timmar sedan dekanterad 2001 Le Désir från Verité i Alexander Valley, Sonoma. Vinmakaren Pierre Seillan, en av de allra skickligaste i Sonoma (och Kalifornien) på gebitet bordeauxdruvor, är fullkomligt driven av terroir och menar att det i Kalifornien finns flera typer av jordar, lägen och mesoklimat än det finns någon annanstans i världen. Kanske har han rätt. Detta vin, som är ett i hans trio av bordeauxtolkningar, har hämtat sin inspiration från St-Emilion. Cuvéen består av cirka 45-50% Merlot, 40% Cabernet Franc och resten Cabernet Sauvignon. Doften är mörk och intensiv, koncentrerad med ändå elegant klassisk, och av de nya ekfaten känner man knappt något. I munnen noterar man tydligt den strama strukturen av tanniner, syror och mineral från de magra vulkaniska jordarna uppe i Alexander Mountain, och vinet är såklart (alldeles för) ungt och lovar gott. I glaset växer det fantastiskt under en timma, och vinet bjuder till slut på en komplex ton av tryffel.

Under tiden som risotton slutfördes och smaksattes med rostade kronärtskockshjärtan och hastigt olivoljestekta små körsbärstomater, lite vin och en generös hand av färskriven parmesan, serverade Gun ett stort, djupt fruktigt och silkigt strukturerat vin ur sin karaff. Det var uppenbart gott, ambitiöst och seriöst, och definitivt Napa Valley. Pete och jag vred länge på våra gissningar, och fick inte ihop den sötmogna frukten med den fina mineraltonen, de väl integrerade faten och de fint mogna tanninerna. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad när flaskan avtäcktes – 2005 Napa Valley Red Wine från Pahlmeyer. Detta cabernetbaserade vin som huvudsakligen görs av druvor från den egna vingården uppe på Atlas Peak, har nog aldrig varit finare än i denna (ännu för unga) årgång.

Vi njöt av de kraftiga vinerna till den krämiga risotton, som serverades i stora djupa tallrikar med perfekt stekta kycklingbröst från friland i Skåne. Bara lätt toppat med flingsalt och ett par stänk citron. (Saltet och citronen för den goda smaken såklart, men också för att lite bättre integrera de tuffa vinerna tanniner, vilket också den krämiga texturen i risotton gör.)

Eftersom Pete egentligen inte håller Pinot Noir särskilt högt, medan Gun gör det, kändes det helt rätt att öppna upp en riktigt trevlig kalifornisk pinot, 2003 Pinot Noir Cuvée Alyce från den lika trevliga som fantastiska Stephen Hansel som driver firman med faderns namn, Walter Hansel, i Russian River. Denna toppcuvée är rik och intensivt hallonfruktig med en ljuvlig rosenarom, en silkig kropp och ursprungstypisk syra - och en alldeles underbar och sensuellt inbjudande lång eftersmak. Gun älskade den, och till och med Pete tyckte vinet var strålande!

Som vanligt när en vän för första gången blir gäst på Café Rotsunda, erbjuds ett önskevin. Pete ville ha något av rhônedruvor, och så fick det bli. Vinet dekanterades och bjöds blint. Färgen var mörk, fortfarande ung och tät, och doften var massiv och nästan explosiv i sin kraft, sitt djup och sina kryddiga och mörkfruktiga övertoner. En ton av vanilj och dyr ek fanns mitt i frukten, men den hörde perfekt hemma i doftpaletten. I munnen var vinet lika intensivt och övertygande, med fasta med ändå silkeslent polerade tanniner, och av eken fanns bara en lätt krydda. Eftersmaken var alldeles enastående – och lång. Jag har följt det här vinet sedan fatprov i vinkällaren, och genom många flaskor sedan lanseringen för några år sedan, och det har alltid varit fenomenalt gott! Så vad var det då? Jo, 2002 Just For The Love Of It från Manfred Krankl och Sine-Qua-Non. Om man kan älska ett vin, älskar jag detta!

Vitt vin behövdes, både som uppfriskning och till osten, en 30 månaders Comté som serverades i all enkelhet med fin tryffelhonung. Ostens fina sälta och mjölksötma, toppad med honungens sötma, brukar bilda en perfekt balans till fylliga, men ändå strama chardonnayer. I vårt fall blev den en 2004 Chardonnay McCrea Vineyard från Sonoma Mountain och firman Kistler. Fet och stram på samma gång, frisk och fruktmättad också för den delen, och med en lite kryddig men ändå väl integrerad fatton. Det var en absolut perfekt avslutning på kvällen.

Det låter kanske märkligt att man har exklusiva råvaror som confit på anka, tryffel, tryffelhonung och Comté hemma bara sådär, men så är det på Café Rotsunda. Här är vi beredda på lång belägring, antingen av fiendemakt, men ännu hellre av vänligt sinnade gäster!

Summering: 3 gäster, 7 viner och 9 Riedelglas.

Middag den 19 juni

Jaha, midsommar igen.
Och vad tusan gör man om man inte klär stången, plockar blommor och hoppar groda?
Ja, man dricker väl vin, för tusan.

Tack Gode Gud att Mrs Tess finns. Då blir det välskänkt i Riedelglasen även en spritdag som denna. Först en underbart ungt och frisk NV Cuvée Paradis Brut från Alfred Gratien i Champagne. Den sög vi länge och väl på tillsammans med min som vanligt standardserverade skål med naturella potatischips, och nu också till fint grillad halloumi med olivolja, flingsalt och citron. Kombinationen mellan champagnens syra och ostens och chipsens sälta är lysande. När vi ändå satt i solen och pratade och njöt i fulla drag fick det bli en flaska vitt också, en 2005 Riesling Achleiten Smaragd från demonproducenten Prager i Wachau, Österrike. Inte nog med att det är en av de allra bästa producenterna i regionen (och världen, när det gäller torra vita viner), vingården hör också till de allra finaste och mest berömda i Wachau. Vinet då? Jo, det var fortfarande ungt och vitalt fruktintensivt med en tydlig personlighet av druvan, men som väntat av regionen och producenten (som är fullkomligt driven av terroir) märkt av mineraltoner från den steniga jorden. Syran är mycket frisk, men väl integrerade i den fint mogna och nästan feta fruktkroppen. Det jag älskar med vinerna från Prager är den absoluta renheten. Att eftersmaken dröjer sig kvar i över en minut, och nästan två, gör bara saken än bättre.

I väntan på att den citron- och rosmarinbakade majskycklingen fick gå färdigt i ugnen kilade jag in i vinkällaren och hämtade en källarsval (13.5 grader) röd 2007 Bourgogne från den alltid på Café Rotsunda högt hållna producenten Robert Groffier. Man väntar sig aldrig några stordåd ur generisk vit eller röd bourgogne, men Groffier levererar alltid över förväntan. Alltså hade vinet både intensitet och djup över nivån, och jag vågar lova att det underbart rödfruktiga och närmast rödblommigt aromatiska vinet står över många andra firmors premier crus. Sådant är Bourgogne. Vi njöt länge och väl av denna röda bourgogne i de stora, vida och doftfrämjande Riedelkuporna. (Alla som känner mig vet att jag anser att det är spöstraff att servera bra bourgogneviner ur andra glas än de från Riedel.)

Till kycklingen fick det bli klassiskt, 1999 Château Le Gay från Pomerol. Jag hade egentligen inga större förväntningar på vinet, och därför blev jag vare sig förvånad eller besviken när jag fann det sakna kropp – det var helt enkelt lite för glest. Okej, doften var mörkfruktig med en första mognadsnyans och toner av multna löv, jord och choklad, men det dröjde närmare en timma i karaff innan den rätta komplexiteten infann sig. Och då var vinet slut.
Alltså mer Pinot Noir, nu från södra Kalifornien och den unga firman Tyler, som inte har egna vingårdar utan köper alla druvor. Vinet, 2006 Pinot Noir Fiddlestix Vineyard från Santa Rita Hills, var lite yppigt och sötsyrligt rödfruktigt med en lätt fatkrydda och relativt lång, ren och fruktdriven eftersmak. Jämfört med den tidigare serverade bourgognen saknade detta vin finess, men så här dags på tidiga kvällen (champagnen serverades vid tvåtiden) satt vinet helt okej. Den här typen av mer alkoholrika och generöst fruktiga kaliforniska pinotviner serverar jag gärna vid 15 grader, och helst i bordeauxglas för att hålla lite av alkoholvärmen och fruktsötman nere.

Mer pinot! Nu, när solen började gå ner över Terrass Rotsunda, dekanterades en kraftig men ändå frisk och sötfruktig 2005 Russian River Pinot Noir från Kosta-Browne. Jag har delade meningar om dessa viner. Å ena sidan har de en riktigt fin naturlig syra och hög intensitet i frukten (båda dessa karaktärer är exceptionella när vinerna provas från fat), å den andra en lite väl stor kropp, koncentration och alkoholvärme (den upplevs tydligare efter buteljering) för att vara verkligt balanserad. Serverad vid cirka 15 grader i bordeauxkupa är detta vin fortfarande gott, men det är mer lämpat till mat än som sällskapsvin … vilket blev fallet denna sena kväll.
Osten glömde vi bort – det blev Rotsunda Bio och nya Wallander-filmen (Skulden) istället till alla slattar i flaskorna. Bättre biomys än popcorn och mellankola.

Sen dessert stod på tur härnäst. Fram med pannkakslaggen, nu skulle det stekas crèpes. De serverades med apelsinsortbet och brandy- och apelsinmarinerade jordgubbar som fick sällskap av en utsökt 2005 Castelnau, andravinet till Château Suduiraut i Sauternes. Fin koncentration och tydlig botrytis, ren och fin ädelsötma och bara en måttlig nyans av ek. Den satt perfekt till jordgubbar och pannkakor.

Det blev inga sju sorters blommor att lägga under huvudkudden denna midsommar. Istället blev det sju sorters viner i huvudet på kudden. Det räckte gott nog det med!

Summering: 2 gäster, 7 viner och 6 Riedelglas

Wein & Co den 13 juni

Av alla ställen i vinets värld jag har varit på - och de är många och de finns i världens alla hörn - har Wein & Co i den österrikiska huvudsataden Wien blivit ett av mina absoluta favorithak! Så enkelt är det. Därför tänkte jag bjuda på en resumé om vad som kan hända där en helt vanlig kväll när jag och mina goda internationella vinvänner besöker etablissemanget - en helt vanligt dag!

Wein & Co var till en början en vinbutik, men just den här butiken intill Stephansdomen utvecklades till en trendig vinbar, fortfarande med ett bra utbud av både landets viner och en hel del importerat godis. Det roliga är att man kan gå in i butiken och köpa vilket vin som helst och få det serverat i vinbaren! Tänk vad fantastiskt trevlig det vore om vi kunde få ha det så i Sverige. När vi sommelier, utbildare och skribenter träffas här i början av sommaren varje år, blir det minst en helkväll (till tidig morgon) på Wein & Co.

Den här kvällen hade vi avnjutit en stor galamiddag på Schloss Schönbrunn mitt i utkanten av Wien, en av den fantastiska stadens alla historiska egendomar. Det blev ett tjugotal vita och röda inhemska viner av måttlig till som mest godkänd kvalitet som ackompanjerade menyn hyggligt men inte väl innan vi (fem sommelierar från "world wide") tröttnade. Då bestämde vi oss för att helt sonika lämna partyt i en privat hyrd transport. På den nyuppsatta dagordnigen stod den fantsiska vinbaren Wein & Co på Jasomirsgottstrasse intil den berömda Stephansdomen, ett veritablet vattenhål för alla som älskar vin!

Vi skulle bli mellan 6 och 10 sommelier och vindårar. Det visste jag. Eftersom vi hade provat en massa medelmåttiga till fullt godkända men ändå inte exceptionella vita österrikare (jag älskar Österrike och dess viner, men temat för galamiddagen var främst nya, ännu inte upptäckta firmor, tidigare på kvällen) var tanken helt rätt att bege sig vidare mot större vinäventyr.
Vi beställde därför fram två mercedesbilar för att styra oss till smakrikedomens palats. Äntligen!
Jag började med att ta in två flaskor rött vin, som vanligt blint serverat. Blindprovning är alltid en rolig sport! Den första var en given favorit på den österrikiska listan, en 2007 Heideboden från firman Umathum, en av de bästa i landet. Även vinet hör till de bästa av landets cuvéer, Zwiegelt till mest och resten Blaufränkisch och lite Merlot. Det fanns först en liten nyans som av maceration carnonique, men med lite luft växte vinets rika men mycket eleganta frukt fram, och tack och lov har man varit mycket återhållen med eken. Smaken är ren och stilfull, frisk och aptitlig med fina tannier och rätt lång elegant eftersmak. Karl-Alfred nästintill spikade vinet.

Mitt nästa vin blev jag mycket besviken på - i normala fall är det (enligt mig) ett av de allra finaste vinerna av Sangiovese som görs i Toscana. Dock blev det ett litet missförstånd med årgången då jag beställde vinet, och det som kom i glaset blev 2004 Vino Nobile di Montepulciano Grandi Annate Riserva från den utmärkta firman Avignonsi. Doften var varmfruktig och på gränsen till kokt, med tydliga toner av ancho-chili, och det kändes som om vinet hade förvarats för varmt, vilket förvånar mig med tanke på den kunskap som personalen på Wein & Co har. Smaken var frisk och välstrukturerad, men samma varma och intorkade aromer som i doften störde smakintrycket. Det här vinet ska i normala fall vara ett av de mest arompackade (röda bär, rosor, nypon, etcetera) som görs i Toscana. Helvetes djävla skit!

När vi ändå var i Toscana visade det sig att Mäster Butler skickade fram en 2004 Chianti Classico Riserva Marchesi Antinori från Antinori, som var väldigt fin. Direkt ur karaffen fördes jag i mina gissningar till Bordeaux, men så snart viet blommade ut och jag smakade ordentligt på det insåg jag att vi var kvar i Toscana och Sangiovese, i detta fall med 10% Cabernet Sauvignon i blenden. Jag tyckte vinet var klart bättre än jag trodde det skulle vara.

Söt röd bärfrukt med stor intensitet, och en tydlig ton av eukalyptusblad präglade nästa vin och alla runt bordet skickade sina gissningar till Australien - så gjorde jag också, såklart! Men det vin som Karl-Alfred hade lurat på oss var en sydafrikan, 2006 Cabernet Sauvignon The Mint från Thelema i Stellenbosch. Märkligt vin ... faktiskt! Klart bättre, om än tydligt märkt av ekfat (vanilj, kola och rökighet), var 2006 Aalto från Bodegas Aalto i Ribera del Duero. Detta vin har en djup och tät modern fruktighet, markerade tanniner, en god syra och en förnimbar känsla av mineral i sitt stora staka jag. Vinet hade beställts in av Charlie Lost Palate, som höll vinet som stort och riktigt bra, medan andra sommelierer gnällde över brist på elegans. Vi talade en del om graden av extrakt och bruket av ekfat (här satt både Masters Of Wine och mästarsommelier av olika börd) och diskussionerna blev både djupa och tekniska innan vi gick vidare på nästa vin.

Tillbaka till vitt igen, och en trevlig lektion i klassisk vinstil från unikt litet ursprung, 2007 Zierfandler Mandel Höh från toppfirman Stadlmann i Thermenregion. Detta vin var emellertid mycket mer elegant än väntat, och min gissning gick först till Riesling innan de blommiga och lätt kryddiga tonerna (mycket fint diskreta) tog plats och gav en fin balans till den något feta gulfrukten och den pigga syran. Därmed röjdes både druva och ursprung snabbt. Såväl Zierfandler som Rotgipfler är spännande om än inte alltid supergoda och lättanvända vintyper.

Team Russia bjöd på annat lite mer oväntat, men jag kom snart in på rätt spår. Att vinet kom från Wachau och att de var av hög kvalitet var självklart (tyckte jag, och de flesta med mig), men det kändes inte som något Riesling eller Grüner Veltliner. Jag kände dock igen stilen och lade fram mitt förslag ... som visade sig vara rätt. Utmärkt, ung och fruktdriven i en ren och fint mineralig stil står sig denna 2008 Pluris Grauburgunder Smaragd från toppfirman Hirztberger som ett av världens bästa exempel på Pinot Gris.

Jag själv kände för moget, och beställe in (fortfarande blint, såklart) en alldeles fantastisk 1993 Singerriedel Riesling Smaragd från samma firma, Hirtzberger, som var så där underbart mogen och elegant med en delikat lätt intorkad men fortfarande attraktiv frukt, tydliga mineraler, förföriskt sötaktig början men fördömligt torr och komplex eftersmak. Tänk vad att bra läge och en toppodlare kan prestera i en annars rätt klen årgång!

Sommeliererna på Wein & Co bjöd oss på ytterligare ett vin från denna mycket uppskattade firma, men i yngre årsmodell som hade en klingande rent fruktig och mineraliskt frisk doft och smak, 2008 Axpoint Grüner Veltliner Smaragd. Det här är magiskt fina och stiltypiska viner med stor känsla för terroir.

Mer på samma tema, nu beställt av Weinführer Kling und Klang - och det vinet bjöd oss på en liten mognad, men med samma intensitet, rika frukt och pigga syra och mineralton som i alla viner från Hirtzberger. Vinet, 1995 Honivogl Grüner Veltliner Smaragd, var intensivt och rikt gulfruktigt med en fet kropp, initialt sötfruktig men mot slutet i den långa smaken torr och fint mineraltstram. Här fanns en utmärkt och komplex mognadsnyans, men vinet var fortfarande efter knappt 14 år vitalt och närapå stramt.

Världsmästaren avslutade denna afton med att beställa champagne. Det gjorde han även kvällen innan, när vi bodde över på ett fint spahotell söder om Wien. Då blev det en ung och stram, först lite blyg men vid något högre temperaturer lite öppnare och med äppelfruktig och brödigt elegant 2000 Dom Pérignon från Moët & Chandon. Det blev också en NV Brut Rosé från Ruinart, som till min förvåning (jag gillar egentligen inte vinerna från Ruinart) var lättsam och god, nästan uppfriskande men framför allt bärig. Lite av en skön nattklubbsskumpa med andra ord. Här på Wein & Co beställde världsmästaren in ett par flaskor NV Rosé från Veuve Cliquot Ponsardin - en mycket trevlig och lättsmält avslutning på ett par dagars kringresande och provande av hundratals viner i Österrike.

Till sist, om det nu är några socialdemokrater, miljöpartister, junilistor, kristdemokrater och liknande personer med förmynderi- och översittarfrossa som läser detta - släpp alla tankar på att du måste bestämma över folket, och gör det möjligt för oss i Sverige att öppna liknande vinbarer och vinbutiker - det kommer vinkulturen och folkhälsan att vinna på! Dessutom, om du har missat det, står det 2009 på utsidan av din kalender, och för mig betyder det att vi lever i en modern tid där allt borde vara möjligt!

Vi ses på Wein & Co!

Kreutzwirt den 11 juni

Efter att ha träffat i stort sett alla ”ledande” vinskribenter i världen, har jag min tydliga bild av den allmänna kompetensen i detta skrå. Jag tänker inte gå in på deras kunskaper inom vin (som är i de flesta fall bara är måttlig till bra, men sällan trovärdig – okej, nu fick jag det sagt ändå), men när det kommer till kunskap och förståelse till hur mat och dryck fungerar, är det knappt en enda vinskribent i världen som klarar gränsen Godkänt.
Så blev det också denna kväll. Trots att restaurangen var alldeles utmärkt.
Krogen ifråga heter Kreutzwirt och ligger i byn Pössnitzberg i det undersköna landskapet i Steiermark i södra Österrike. På kvällens agenda stod en avsmakningsmeny på nämnda krog, med ett vinpaket som hade valts ut av landets ledande vinskribent för att matcha maten. Bra tänkt, fel tänkt!

Vi började med glas uppfriskande vitt vin av druvan Gelber Muskateller till lite små salt tilltugg på terrassen och hamnade rätt snart vid bordet med en alldeles fantastisk panoramautsikt mot de böljande sluttningarna och vingårdarna som under kvällen draperades av inkommande dimmor. Synen var dramatisk.

Första viner blev 2008 Gelber Muskateller Klassik från toppfirman Neumeister, och det var stramt och lätt mineraldrivet i en mer elegant och mindre blommigt parfymerad stil än väntat, och en lätt gräsig och vinbladsdoftande frisk 2008 Sauvignon Blanc från en annan av regionens toppfirmor, Sattlerhof. Efter att ha provat dessa två viner till bröd med en god och rätt salt lufttorkad skinka, och även en god och lite kryddig kall gazpacho (varför inte den mer lokalt kända specialiteten soppa på pumpa med pumpkärnolja?), serverades första rätten. Den bestod av en potatiskräm som toppades med lätt kallrökt forell, färsk vit sparris (som i ensamt majestät var perfekt till båda vinerna) med en örtsallad. Egentligen var inget av vinerna perfekt, men till min förvåning höll jag det lätt blommiga muskatvinet som det bästa.
Därefter skänktes två nya vita viner. Det första var en 2007 Morillon Steinberg från firman Lackner-Tinnacher i Südsteiermark, som tyvärr saknade lite kropp och djup för den rätt det var tänkt till, men som i övrigt var rent och friskt i typisk ståltanksjäst med lite tråkig stil. Morillon är, för den som inte vet det, en lokal synonym för Chardonnay. Det andra var en på tok för gammal 1997 Ruländer Der Pinot Gris från den stora men inte övertygande firman Domäne Müller. Jag har ingen aning om vinskribenter tänkte vid det vinvalet – vinet var tydligt moget, för tydligt moget för att var mer precis. Tummen ner för båda vinerna!

Nästa rätt hade varit helt fantastisk om det inte vore för att den led av samma brist som i så många andra rätter på temat svamp gör – nämligen att man inte hade sköljt murklorna så väl att all sand var borta. Problemet var dock litet, men det fanns där! Rätten var begåvat komponerat, olika svampar (karljohansvamp, små kantareller och olika typer av murklor) i en ragu med fond av anklever och vitt vin, och med gröna ärter. Hur gott som helst! Och vinerna till fick godkänt … men inte mycket mer. Att välja 2003 Sauvignon Blanc Hochgrassnitzberg Reserve från firman Polz var i grunden helt rätt tänkt, men den stekheta årgången 2003 gav ett vin som inte nådde full fysiologisk mognad och därmed saknade både aromer, intensitet och den nödvändiga syra som krävs för att feta viner ska upplevas balanserade. Alltså en tydlig miss. Nästa vin var 2001 Sauvignon Blanc Nussberg från i och för sig utmärkte Gross, men detta vin saknade kropp för att balansera alkoholen. Dessutom var smaklängden för kort. Alltså ännu en miss – dubbelfel.

Vi tog helt saken i egna händer och Karl-Alfred beställde in ett extra vin, en alldeles förträfflig 2006 Grüner Veltliner Reserve Léopold från firman Buchegger och deras fina vingårdar med lössjord Kremstal, ett vin som bjöd på en ljuvligt ren och elegant men också fet fruktighet med fin mineralton, frisk syra och god längd. Hur gott som helst!

Nästa servering hade också fått ett par märkliga vinval, och det var synd på den fantastiska helstekta hjortrygg med fina nudlar av kålrabbi och en ragu på hjort och rödvin som fond. Köttet var fint stekt, något som inte alltid är fallet med vilt (de allra flesta översteker det magra och fint smakande köttet). Vinerna till var återigen en besvikelse. Från annars väl ansedda Polz serverades 2002 Morillon Obegg ur magnum, men då jag senare fick höra att vineriets ägare redan dagen innan hade kommit till krogen för att checka av sina viner (allstå öppnat dem), förstod jag varför vinet var glest, tunt och kort. Det bästa hade nog helt enkelt vädrats bort. Vilken dundermiss!
Det andra vinet var säkert gott – för tre till fem år sedan. Att från firman Tement, en av de allra bästa i disciplinen vita viner i södra Österrike, välja en i och för sig läckert doftande men ändå tröttkörd och slut 1997 Blauburgunder (Pinot Noir) är en gåta. Kanske måste man vara en trött och kanske till och med blasé vinskribent för att ens vara i närheten att förstå ett så svagt vinval. Nej, hade vinet varit tre till fem år yngre, eller ännu hellre fem till åtta år yngre, hade det säkert suttit som en snygg keps. Nu blev det hela mest ett märkligt frågetecken.

Lösningen stod dock inte långt borta – restaurangen Kreutzwirt har en absolut lysande och väl prissatt vinlista med de mesta av det man vill dricka från hela Österrike. Jag greppade snabbt tag i sommelieren och beställde för omgående dekantering en 2005 Blaufränkisch Ried Mariental från Ernst Triebaumer i Rust. Just detta vin, i årgång 1987, blev en mycket viktig vändpunkt för Österrike och dess odlare, som helst plötsligt fick ett högklassigt exempel på och förstod att det fanns en stor potential att göra röda viner i landet. Från sin perfekt östligt exponerade sluttning ger druvorna ett absolut sensationellt fint fruktigt, nästan burgundiskt men lite djupare och mer blåfruktigt rött vin med finstämd fatkrydda, silkig struktur och lång eftersmak. Det satt verkligen perfekt, och gav oss åter hoppet om fantastiska kombinationer denna kväll.

Till ostarna, en samling lokala get- och fårostar från herr Steininger, kom nästa lite märkliga kombination. Det blev en i och för något blek och ung, lätt blommig och diskret mineralmärkt (här i Steiermark får vinerna ofta en fin mineralton) och bara försiktigt sötfruktig 2006 Gewürztraminer Ölberg Kellerbraut från Domäne Stürghk. Hade tillbehören varit lite mer åt det fruktiga hållet till, hade säkert vinet fungerat, men mötet blev i stället lite avståndstagande.
In med vinlistan igen. Sir Ausonius beställde in en blind flaska, ur karaffen slogs ett lätt gyllengult och uppenbarligen moget vitt vin upp. Doften vittnade också om mognad i sin lite nötiga och nästan rostade stil med inslag av torkade aprikoser (men inte lika sött). Smaken var riktigt torr, friskt och i det närmaste stram, men där fanns ändå spår av en svunnen rätt tät fruktighet, och känslan av mineral var tydlig. Helt klart en riesling och helt klart mogen. Efter en stunds diskussioner togs flaskan fram och jag blev lite förvånad över att vinet inte var så gammalt som jag först trodde – det var en 2001 Riesling Ried Klaus Smaragd från toppfirman Jamek i Wachau. Ser man på! Med luft i glaset växte vinet till sig, och upplevdes snart yngre än det först hade gjort. Man upphör aldrig att förvånas.

Desserten var en slags omelett med färskost och persikor, samt en märklig dragonglass som var mer nytänkande (ett försök i alla fall) än verkligt passande. Men det blev för första gången i denna meny ett riktigt bra smakmöte mellan maten och vinerna. I första glaset en ädelsöt men ändå frisk 2006 Morillon Jägerberg Trockenbeerenauslese från Erwin Sabathi, som var riktigt bra till sötsakerna på tallriken, och i det andra glaset ett tämligen unikt vin, 2006 Blauer Wildbacher Schilcher Trockenbeerenauslese från Luis und Hannes Jöbstl. Det sista vinet var svagt rött, sött men också friskt syrligt med fina toner av mogna och söta röda bär.
Som vanligt efter en lång middag i Österrike slutar jag med ett glas fin inhemsk fruktsprit, denna gång en verkligt fin 2005 Marillenbrand från den utmärkta vin- och spritproducenten Holzapfel i Wachau.

Restaurang Kreuzwirt har absolut en stor potential med sitt vackra läge, det fina hotellet som ligger i anslutning, och de höga ambitionerna i både köket och på vinlistan. Hit kommer jag gärna igen, men då tänker jag välja viner själv (och det finns gott om toppviner att njuta av från listan) och inte låta en oinspirerad vinskribent göra det. Hur känd han än må vara!

Bortamatch den 8 juni

Allt det här med mat och dryck i kombination är ju rätt kul. Visst finns det gott om tips att luta sig tillbaka på för att nå fulländning och få maximalt ut av upplevelsen. Men likförbannat gör jag ibland tvärtom som jag lär, och gör istället precis hur som helst. Utan att tänka. Så blev det ikväll när vi (ett gäng vänner) tog en kväll på krogen för att dricka lite gott vin.

I första bourgogneyppiga Riedelkupan (den enda glastyp man borde få servera bra bourgogne ur) skänktes upp en sval, först lite blyg och aningen lättsam 2000 Vosne-Romanée Premier Cru Beaux Monts från jättefirman Louis Jadot. Jag var först lite besviken, för jag hade nog väntat mig lite större djup i vinet. Det skulle dröja närmare en halvtimma innan vinets lite murriga frukt blommade ut i mer lättsamt, sötsyrliga röda bärfrukter. Stort är det verkligen inte, dock klassiskt och friskt med en avrundad men ändå tydlig struktur och med en något för gles eftersmak. Det positiva med vinet var dock att dess fina bärfrukt inte bara växte med luft, utan att den också stod sig i glaset under ytterligare trekvart.

På rent pin kiv fick det också bli två (lite för) äldre bourgogner, båda från firman Tollot Beaut, som i och för sig sällan imponerar på mig. Ingen av årgångarna var stora, det visste jag redan, och jag hade heller inga förväntningar på vinerna, men samtidigt är det intressant och lärorikt att addera referenser ... om möjlighet ges. Vi skänkte vinerna samtidigt, direkt ur flaskan utan att dekantera dem av rädsla att utsätta dem för mycket syre. Det första av de två, 1983 Corton-Bressandes Grand Cru, var det aningen bättre av de två (okej, godkänt, men inte mycket mer) och det hade en tydlig mognadston med inslag av choklad och honung, och med en knappt urskiljbar strimma av kokta jordgubbar kvar från sin ungdoms fagra dagar. Dock hade oxidation och intorkade toner slagit grepp i vinet, åtminstone i eftersmaken. Inget att spara!
Det andra vinet, 1984 Corton-Bressandes Grand Cru, gav mer eller mindre upp redan på väg ner i glaset. Här var oxidationstonen alltför tydlig för att nå godkännande.

Kvällens höjdpunkt blev inte oväntat 1999 Richebourg Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti, ett vin som jag vid tidigare tillfällen har upplevt som ett av domänens finaste viner det året. I nuläget har vinet börjat kryta ihop sig en aning, och släppt en del av sin tidigare så överdådiga rosen- och körsbärsfrukt, då närmast explosiv, idag mer nedtonat förfinad och med nyvunnet jordigt komplexa toner. Till en början slår en fint torkad vedig nyans av stjälkar upp (man använder 100% av stjälkarna under macerationen), men inom 20-30 minuter i glaset, börjar frukten åter vinna styrka och växer i både höjd och bredd på det sätt som domänens viner är så kända för. Strukturen är som vanligt fast, men det rör sig inte bara om tanniner (som ännu är stadiga och lovar gott för minst 15-20 års flaskliv till), utan lika mycket om frisk syra och mineralitet. Idag liksom för två år sedan (då jag provade vinet senast) är eftersmak både lång och växande. Det är alltid en ynnest att dricka DRC, och jag lovar mig själv varje gång jag gör det att det inte ska dröja länge tills nästa flaska får sätta livet till.

Slutligen fick det bli en grand cru från Domaine Jacques-Prieur, 2000 Echézeaux Grand Cru. Den här firman avstjälkar alla druvklasar (till skillnad från DRC som kör på för fullt med stjälkarna) och musten jäses i små öppna jäskar i ek (som hos DRC), och man använder sig allra mest av helt nya 228 liter små ekfat (som hos DRC). Vingårdslotten som Jacques-Prieuer äger ligger intill den som DRC äger, men ändå smakar deras viner så olika. Det från DRC är såklart det bästa - fattas bara annat - men jag blev mycket positivt överraskand av det här vinet från Jacques-Prieur. I sin ungdom brukar ekkryddighet störa doft- och smakupplevelsen, men idag var vinet stilfullt aromatiskt med fina, sirliga toner av sura körsbär, vildhallon och nypon, och smaken var lättsam men ändå med djup, frisk och balanserat sträv med en rätt lång och elegant eftersmak. Jag gillade det verkligen, och även om det inte hade en chans i kraft- och finessmätning mot 1999 Richebourg från DRC, stod det rakryggat och charmigt i det efterföljande glaset.

Det låter inte som om vi gjorde särskilt många fel, och det kanske vi heller inte gjorde. Men matvalet får man nog inga kulinariska guldmedaljer för. Det fick helt enkelt bli en grillad lammkorv med glaserade rotsaker (morötter, rödbetor och gulbetor), en fin lammfond och en krämig och urgod, men ändå rätt bastant stuvad potatis.
Låt gå för att vi inte följde gängse råd, men en kväll som denna är alla runt bordet vinnare. Ibland är det för lätt att glömma denna inte helt obetydliga detalj.

Middag den 7 juni

Ny dag, ny hunger, nya vänner - ikväll med Frogleg och vänner. Solen sken och drinken kunde därför tas på uteserveringen, vilket alltid känns extra härligt. Vi började med en vackert somrigt rosaröd och mjukt bärfruktig men ändå frisk NV Prestige Rosé från Taittinger. I sällskap med sältan från "de gamla vanliga lantchipsen" (alltid på menyn på Café Rotsunda) blev det en trevlig och opretentiös början på kvällen. Ett annat mycket mer svagt rosaskimrande bubbel gjorde champagnen följe, 2003 Grand Rayes Blanc Brut, som är en av tre toppselekteringar från firman Louis Bouillot i Bourgogne. Trots den varma årgången har denna crémant en god syra, men frukten (100% Pinot Noir) är något mer avrundad och lite charmigt hallonbetonad. Överlag en trevlig och seriös crémant som lovar gott i framtida årgångar. Detta bubbel var tack vare sin lite rikare frukt ännu mer passande till de små canapéerna med anklevermousse smaksatt med äpple och calvados, och toppade med saltrostade pumpakärnor.

Väl till bords bjöds nykokt vit sparris, serverad med en limeblad- och citruskryddad smörsås och späd grön vildsparris som bara blivit marinerad en kvart i gräsig olivolja, tomatvinäger, salt och vitpeppar. Vinet till blev en absolut perfekt begynnande mogen men fortfarande spänstig 2001 Zöbinger Heiligenstein Riesling Alte Reben från Weingut Bründlmayer i Kamptal, Österrike. Här finns precis samma fet citrustoner som bjöds i såsen, och mineraltonerna från den magra jorden är så aptitretande att man genast sträcker fram glaset för påfyllning. Helt klart ett stort rieslingvin - och i mitt tycke ett vin som konsekvent är bättre än i vilken riesling som helst i Alsace. Gästerna höll med om vinets förträfflighet.

Pinot Noir stod härnäst på vinlistan. I första glaset en sval, sirlig och lättsam 2006 Chambolle-Musigny Vieilles Vignes från Nicolas Potel. Den här producenten får aldrig mitt hjärta att slå frivolter, i detta fall finner jag vinet vara trevligt men utan det djup och den intensitet som riktigt bra bourgogne bör ha. Till maten var 2006 Volnay Premier Cru Clos de 60 Ouvrées från Domaine de la Pousse d'Or helt klart bättre, just för sin lite större kropp, lite yppigare rödfrukt och längre smak. Dessa tre komponenter stämde perfekt in på den persiljerotkräm (rotsaker och Pinot Noir är en given kombo) och rätt smakrika kycklingfond som hörde till den brödstekta koljaryggfilén, som toppades med fint strimlade och bara skållade men inte kokta sockerärterna. Volnayvinet är fortfarande ungt och har minst 10 år framför sig, men samtidigt är denna delikat stil av bourgogne så god i sin ungdom.

Det blev också två kaliforniska pinotviner som jämförelse. I första glaset 2003 Pinot Noir Don Miguel Vineyard Cristina Selection från Marimar Estate i svala Green Valley i den västra delen av Russian River. Det här vinet brukar vara mer öppet och inbjudande, men i ett par årgångar har det visat mer jordiga toner, något jag misstänker beror på att Marimar under dessa år börjat konvertera vingården till biodynamiskt och kanske inte hittar den perfekta balansen. Från årgång 2005 är vinerna åter aromatiska igen. Jag har känt mig lite tveksam till hennes 2003:or, och är det fortfarande. Däremot var 2003 Pinot Noir The North Slope Vineyard från den varmt charmiga och högklassiga firman Walter Hansel i Russian River (bara 5 kilometer från Marimar Estate) helt underbar. Vinet bjuder på en solrik söt hallonfrukt, en försiktig nyans av de franska ekfaten, en läcker mineralton som är sprungen ur distriktets fina jordar och den friska nerv som är så typisk i vinerna från de svalare delarna av dalgången. Hansel blev denna gång liksom alltid en hyllad favorit som alla kring bordet älskade!

Tanken var sedan att ha en finsk-svensk landskamp på temat Bordeaux. Tyvärr gick den planen i stöpet efter att det svenskgjorda vinet 2005 Château Les Cabannes från St-Emilion var korkat. Alltså vann finskvinet 2005 Château Carsin Cuvée från Premièrs Côtes de Bordeaux. Det har en mörk, ung och ganska tät men inte intensiv och storstilad frukt - men det bjuder verkligen på en god känsla av ung, modern bordeaux ... till en pris som ligger inom allas räckhåll (det är därför mycket populärt på restauranger runt om i landet). Ersättningsvin för den korkade svensken blev 2000 Château Beychevelle, en klassiker från Saint-Julien man sällan talar om men som med denna butelj verkligen levererade doft, smak, känsla och budskapet att bordeauxviner minsann har det där lilla extra. Fortfarande ungt, men med en lätt jordig och rostad första mognadston, och en fint välstrukturerad smak i torr, klassisk stil.

Jag kunde inte låta bli att skicka upp en 2005 Barbaresco från Prunotto i en av de nu lediga bourgognekuporna. Doften var ren, lätt blommig och fint körsbärsfruktig om än något gles, och både syror och tanniner var druvtypiska, men det här är inte min typ av vin. Hade jag lagat upp en krämig risotto med tryffel eller karljohan, hade vinet dock suttit perfekt. Men inte ikväll.

Dags för ost - och i den disciplinen tänker jag inte vara nytänkande. Eftersom jag sedan barnsben har snöat in på vällagrade hårda alpostar och tycker att de är allra godast, tänker jag inte vika av från det spåret. Alltså en 32 månaders comté som denna kväll serverades med lite päronmarmelad och strimmor av tryffelhonung. Vinet därtill blev för flera av gästerna kvällens bästa - och jag är nog villig att skriva under på det. Från kultförklarade och svårfunna Peter Michael Winery i Knights Valley, Kalifornien, kom en som väntat och vanligt enastående fyllig, intesiv men ändå sval och stram, friskt syrlig och kryddigt fatrökig men ändå ypperligt fint balanserad 2006 Mon Plaisir. Det här är tveklöst en av världens allra bästa firmor för Chardonnay, och denna chardonnay kommer från den mycket berömda högt belägna vingården Upper Barn i Alexander Mountain Estate, där jorden är magert vulkaniskt. Enastående - och till osten och framför allt tryffelhonungen blev det en fullträff!

Massor av sommarbär i stora djupa tallrikar med skummande gräddmjölk fick avsluta middagen. Enkelt, gott - uppskattat. Precis min smak. Vinet därtill hade tagit med av Roberta, och det blev en mycket trevlig premiärsmak av det (egentligen enbart för privat konsumtion) unika vinet 2007 Sweet Viognier från Radford Dale i Sydafrika. Vinet var fylligt, ädelsött, rikt och nyanserat blommigt med en hygglig men kanske lite låg syra.

Mingel på uteplatsen, sommarkvällen var fortfarande ljum, och med mer sug efter vin hämtade jag en mogen australier, 1996 Cabernet Shiraz Bin 389 från Penfolds. Vinet höll fortfarande greppet om sin ungdomliga söta björnbärsfrukt, men jämfört med känslan för några år sedan fanns här mer jordiga toner, och en lätt lakritskryddig nyans. Tanninerna fanns på plats, men var mjuka och mogna. Även om det inte alltid är min tekopp, tycker jag det är kul att prova den här typen av viner med ett decenniums mognad.

Men det fick bli ett riktigt toppvin som skulle få stänga kvällen, och jag tycker alltid det är fräschast att avsluta vitt. Det blev 2006 Riesling Smaragd Achleiten från toppdomänen Prager i Wachau, Österrike. Den här exceptionella vingården levererar alltid fullmogen, tät och nästan mäktig gul stenfrukt med både höjd och djup, men alltid tillspetsad av en fabulös syra och mineralitet som i den här tappningen skänker vinet en exceptionell finess och komplexitet. Det blev verkligen en fin avslutning på kvällen.

Summering: 8 gäster, 14 viner och 40 Riedelglas

Mingel den 4 juni

Vad gör man när gästerna är fler än antalet stolar, och man sedan länge har tröttnat på Hela Havet Stormar? Jo, man släpper in horderna av trevliga kamrater till ett mingelparty och ser till att vinet aldrig tar slut. Alltså blev det lite av vinbar över kvällen.

Även maten fick bli lite som det kom sig, och hela matsalsbordet dignade av diverse delikatesser som en stor skärbräda med olika jämtländska ostar, salami och lufttorkad skinka, machos och guacamole, anklevermousse, olika ostpajer, sallad, burkar med tillbehör, piroger som Tio Juan hade bakat under dagen, samt nystekta tyska korvar med potatis och surkål. Det blev lite si och så med kombinationerna mellan maten och vinerna, men vad gör det när kvällen blir så trevlig i goda vänners lag.

Vinbaren blev välfylld och tempot var tidvis högt. Här beskrivs de flesta av de provade vinerna.
Vi började med lite champagne, en NV Grand Cru Blanc de Blancs från R&L Legras, som var torr och stram med ungdomligt frisk syra. Lite rundare och fruktigare, men väldigt trevlig, var 2003 Les Trois Saints från Louis Bouillot, en av de allra bästa producenterna av mousserande vin i Bourgogne. Vinet görs uteslutande av Chardonnay från Saint-Véran, Saint-Romain och Saint-Aubin. Det här är en riktigt fin satsning som kommer att lyfta anseendet på crémant från Bourgogne framöver.

Chablis stod på tur, först en enklare men mycket ren och mineralmärkt, klassiskt och torr 2007 Chablis Cuvée Tour de Roy Vieilles Vignes från den utmärkta firman Domaine de Malandes, konsekvent en av mina favoriter i mellanspannet av producenter i Chablis (nej, Jean-Marc Brocard står inte ens med på min lista över bra producenter). Än mer komplex var den 1999 Chablis Premier Cru Les Fourchaume Vieilles Vignes ur magnum från Domaine Laroche som slank ur vinkällaren, perfekt tempererad till 13.2 grader. Lysande gott, en första fin hint av mognad som lyfter vinets kropp och jordighet till en fin nivå, men fortfarande med det strama mineraltonerna i behåll. Det här är ofta ett av de bättre vinerna från Laroche.

Från Tyskland hittade sig en alldeles utsökt, fint sötcharmig men ändå frisk 2006 Brauneberger Juffer Sonnenurh Riesling Spätlese från en av mina preferenser i Mosel, Weingut Fritz Haag. Det här är nektar för livsnjutaren, och läskedryck för oss vuxna barn. Leendena spreds sig snabbt över alla flickors redan vackra ansikten. Vi pojkar log i kapp åt den fantastiska effekten. Nästan lika charmig men torr och rätt frisk var 2005 Charming Grüner Veltliner från Laurenz V i Kamptal, Österrike, lättsam och rent fruktig med god typicitet för druva och ursprung. Klart bättre tryck och djup var det i 2001 Grüner Veltliner Alte Reben från 50+ år gamla stockar i mager stenjord i samma distrikt. Avsändaren Weingut Bründlmayer gör mig sällan besviken - och vinet har nu i sin begynnande mognadsfas en läcker nästan rökig mineralton.

Avdelning vit bourgogne bjöd bland annat på den enkla men ståndaktiga 2005 Bourgogne Blanc Couvent de Bourgogne från stora Louis Jadot, inte komplex men ändå med typiska anletsdrag av god vit bourgogne. Denna, liksom 2006 Meursault från Domaine Vincent Bouzereau, hade vunnit på att tempereras upp lite (lagom är cirka 14-15 grader), men i vinbarstempot hanns varken det eller nödvändig luftning med. Först när jag gick tillbaka till meursaultvinet en timma senare stod fetma, mandeltoner, smör och mineralitet i god men inte storartad typicitet att finna.

Efter ett övertydligt skolboksexempel i mjuk, intensiv och aromatisk vinbärssaftig stil genom 2006 Vernus Cabernet Sauvignon från Santa Helena i Colchagua, Chile, gick vi snabbt över på röda viner med kraft och djup. Det blev därför en del spanska röda viner. 2006 Huellas från Huellas i Priorat bjöd som väntat på ung och stenstram struktur med rik fruktkropp och värmande alkohol, riktigt gott om jag säga det själv, men än större och även mer nyanserad var den mäktiga 2005 Tabernet No 1 (85% Syrah och 15% Cabernet Sauvignon) från Huerta de Albalá i Cadiz ... en kraftfull, syrahkryddig, fruktmättad och något eldig vino de la tierra som har vunnit stort gehör hos de som har provat vinet. En annan spännande vino de la tierra som uppskattades var 2005 Cumal från Dominio Dostares, gjort av den lokala druvan Prieto Picudo från gamla stockar och uppfostrad i franska ekfat under 15 månader. I mitt tycke är faten för kryddiga och tydliga, men den underliggande mörka bärfrukten och fasta bergsstrukturen lovar gott för kommande årgången - denna var den första som gjordes. Viner som sällan nämns i goda ord hos de initierade vinmänniskorna är de från Raimat i Costers del Segre, men här finns en del trevligt att hitta. Ett exempel på det är den nu knappt mogna 2000 Cabernet Sauvignon från magnum, den uppförde sig alldeles förträffligt bra (i alla fall lite senare på kvällen) med en fin struktur, återhållen bärfrukt och en del klassiskt eleganta nyanser. Återigen ett gott men absolut inte stort vin.

Hux flux grillades det på lite mer tysk korv, och med surkål därtill tarvades tysk riesling. Det fick bli en 2002 Berg Roseneck från Georg Breuer i Rheingau, och att den nu i sitt allra första mognadsskede (den är fortfarande busung) bjöd upp till dans med korv och surkål känns nästan som överflödig information. Nu hittade jag också en kul spanjor i kylskåpet, och såklart tvingades korken ur denna ganska sällsynta tappning. Gjord av druvorna Godello och Doña Blanca, med ursprung i Bierzo varifrån också Cumal kommer, stod sig 2007 Mengoba från bodegan med samma namn sig alldeles utmärkt. Gula plommon, citronskal, mineral och frisk syra stod bland noteringarna, och vinet är tacksamt ståltanksjäst för renaste doft- och smakupplevelse.

Det blev faktiskt inte så mycket Kalifornien i vinbaren denna kväll, faktiskt bara två! Den första var en utsökt 2003 Sangiovese Gabrielli Vineyard från Tandem i Redwood Valley. Det här brukar vara en av de allra bästa sangiovesevinerna från norra Kalifornien, och det bjuder alltid på en fint körsbärssöt och lite tobaksnyanserad doft och smak, och dess tanniner är alltid mer polerade än de i italienska diton. Den andra kaliforniern blev 2005 Sonoma County Syrah från Carlisle, en relativt ung och bra firma som i detta (entry level) fall visar viner med god, ren frukt, fin struktur och måttligt kryddiga fat. Bra grillvin, men inget man får sina vinvänner upphetsade av.

En italienare fick sätta livet till, och den blev mycket uppskattad av alla som valde en provsmak. Vinet, 2005 San Calisto Montepulciano d'Abruzzo från den seriöst satsande Valle Reale visar att man kan producera montepulcianoviner av god och till och med ypperlig kvalitet. Detta är viktigt i ett område som så totalt domineras av enklare versioner. Silkiga tanniner, mörk och nästan lite sötsur körsbärsfrukt som rundats av med milda vanilj- och fattoner. Med bus i sinnet sprang jag in i vinkällaren och hämtade dagens pensionär - 1988 Château Musar. Okej, den här firman delar alltid upp publiken i två läger, och visst är vinet gammaldags (i alla fall mogna exemplar som detta) med tydliga toner av brettanomyces, jord och stall, men det finns ändå något intressant med det här vinet. Helt klart är denna annars så utmärkta årgång (en av de bättre) fullt mogen och den ska inte sparas längre, men den var faktiskt bättre än väntat!
Just ja, Pinot Noir! Först en enklare och lite sötkryddig, frisk och modern 2007 Pinot Noir från Saint Clair på Nya Zeeland. Den är omedelbart uppskattad och publikt god, men kan såklart aldrig mäta sig med "äkta vara". Jag är inte särskilt imponerad av vinerna från David Duband i Bourgogne, och den 2005 Nuits Saint Georges lever inte upp till de förväntningar jag ställer på bourgogne i den prisklassen. Frukten är förvisso typisk och hyggligt elegant, men det saknas den spets och den mineralitet som bourgogne så unikt. Nej, tummen ner helt klart.

Alltså fick de bli riktig "äkta vara", och då brukar jag ta fram något toppvin från toppdomänen Robert Groffier i Morey-Saint-Denis. Denna kväll en alldeles förträfflig, stramt nyanserad, rödblommig, frisk, mineralmärkt och komplex 2004 Bonnes Mares Grand Cru. Jag älskar detta vinhus och deras viner! Den som envist tjatar på att 2004 är en dålig årgång i Bourgogne, borde prova de bättre vinerna från de bättre domänerna (där man sorterar druvorna noggrant) och dessutom lära sig uppskatta terroir före frukt. Då kommer man beskriva 2004 som en mycket klassisk årgång. Och då trivs jag bra i Bourgogne.

Summering: 17 gäster, ett 30-tal viner, 49 Riedelglas

Bortamatch den 3 juni

Jaha, så var man på igen - men det blir så när man jobbar mycket och helt plötsligt lyckas vika en hel vecka åt att bara festa och njuta av livets skafferi.

En vacker försommardag som denna fick det bli rosévin som start, närmare bestämt 2007 Lacrima Rosa från anrika Mastroberardino i Kampanien i Italien. Vinet görs till 95% av Aglianico och resten Piedirossi, och jäses med några timmars skalkontakt i ståltankar till ett vackert rosafärgat vin med lite försiktig och närapå elegant (kanske lite neutral) doft och en mjukt rödfruktig smak med en hint av bärsötma och spårämnen av druvans annars välkända bitterhet. Aptitretaren blev fantastiskt god, och väldigt lyckad till vinet - en friterad tartar av pilgrimsmussla med Serranoskinka, en kräm på Comté och en sötsyrlig dressing av äpple.

Från Mastroberardino kom också nästa vin, 2006 Greco di Tufo Novaserra, ett vin som görs utslutande av den historiska grekiska druvan Greco, och som bjuder på en fet gulfrukt med nyanser av citronskal och plommon. Av de fat som musten är jäst i finns bara en knapp förnimmelse i form av en polerad textur, och istället är det en ren fruktighet som har bevarats tack vare lagringen i ståltankarna. Tack vare den vulkaniska jorden har vinet fått en fin spets av mineral, och vingårdens lite svalare och högre inlandsläge har också främjat syran. Vinet utgjorde sin del i den kanske bästa kombinationen under kvällen ... en smakrik och krämig skaldjursrisotto med en antydan av sötma från skaldjuren (vilket gifter sig utmärkt med vinets rika frukt), som hålls i balans tack vare sältan från parmesanosten. Ett pikant och lyckat inslag var fänkålen, alltid god till många av Medelhavsländernas vita viner.

Till nästa rätt, en grillad hälleflundra med lättkokt Gotlandssparris, ångande nykokt färskpotatis och en klassisk vitvinssås, togs vinerna från Bourgogne. Det första vinet kom från en för mig i år ny bekantskap, Domaine Barraud i Mâconnais. Denna lilla familjedomän (8.50 hektar) gör en svit av utsökta och förhållandevis billiga vita bourgogner, de flesta av dem urgoda utan att vara stora, och en del av dem på nivå med rätt bra viner från Meursault. I glaset skänktes det upp en ung, något fet och årgångstypiskt elegant 2007 Mâcon Vergisson La Roche från en 26 år gammal vingård på en högre sluttning med mager kalkstensjord. Jag tyckte vinet var gott och passande till hällenflundran, men det bättre av de två var tveklöst 2007 St-Aubin La Princée från den knappt 17 hektar stora familjefirman Domaine Hubert Lamy - en av få stjärnor i den något bortglömda byn Saint-Aubin. I detta vin bjuds mer stringens, friskare syra, torrare frukt, större komplexitet och mer mineral - och av alla dessa anledningar höll jag vinet som bättre. Precis som väntat vann vinerna på att med tid blomma ut i glasen, och särskilt fina var de vid 15-16 grader ... den enligt mig optimala temperaturen att servera bra vit bourgogne vin. (Och röd också för den delen).

Det blev bara två röda viner den här gången, och de var väldigt olika. Först en ung och ännu helt oförlöst och därmed lite svårbedömd, till och med nästan snipig 2006 Château de Valois från Pomerol, gjort till 80% av Merlot och 20% Cabernet Franc och uppfostrat i en tredjedel nya 225 liter små ekfat under 15 månader. Frukten är förvisso mogen och mörk, mer åt det finstilta hållet till än det kraftiga, och tanninerna biter ifrån rätt tydligt - tills de möter den krämiga konsistensen från potatispurén. Jag är inte helt övertygad om vinets potential, trots att priset är förhållandevis lågt för ursprunget förväntar jag mig lite mer djup i smaken. Jag tror nog att det mesta i balansen kommer på plats under de kommande tre fyra åren, men något stort och vin kommer det aldrig att bli.

Jag tyckte bättre om 2005 Aglianico del Vulture Gudarrà från den nyetablerade producenten Bisceglia i Basilicata. Ägaren är framgångsrik i livsmedelsbranschen och blev så överrumplad av ett vin av Aglianico att han helt enkelt blev med vingård och vineri för några år sedan. Här är det klassisk mark som står för vinets stringens och struktur, modern odling och ett utmärkt år som ger vinets dess eleganta och till och med komplexa doft (massor av sötsyrliga körsbär och röda blommor, och till och med lite vildhallon), och den moderna hanteringen som ger vinet lite mer av djup. Det är trevligt, men inte stort, växte fint med luft och höll måttet väl till den helstekta kalvytterfilén med knaperstekt kalvbräss, kalvsky och primörmorot. Samt tryffelpotatispuré ... såklart.

Av en slump hade vi kommit över lite gammal och nästan fullt mogen chenin blanc från Loire, i form av 1971 Coteaux du Layon från firman Domaine Leduc-Frouin. Den dåvarande ägaren och vinmakaren ville helst inte sälja sina viner, men då domänen togs över av sönerna, har de börjat sälja ut de äldre vinerna. Vinet är sent skördat, därmed gyllene och sött, men det upplevs ändå nästan torrt i slutet av smaken tack vare den enormt friska syran. Visst finns här en tydlig mognad i doften (karamell, torkad svamp, rostad mandel), men syran ger ändå vinet en nästan ungdomlig struktur. Jag anser inte att den här vintypen passar bra till desserter (den är för syrlig, och lite för torr), sånär som på syrliga rabarberdesserter och färska jordgubbar (möjligen), så det fick bli ost som avslutning på middagen. Skivor av den feta och syrliga getosten Saint-Maure napperades med en god citrusspetsad honung som på ett perfekt sätt gifte sig med vinets feta kropp, söta smak och frisk syra. Tillsammans med ett litet nötkrisp, som speglade vinets lätt nötiga mognad, blev det här en perfekt avslutning.

Kaffe dricker jag aldrig - och sprit passade jag mig för. Morgondagens premiär av Rotsunda Vinbar hägrar - måste vara pigg, och fräsch. Ett 20-tal törstiga vingäster väntas.

Skärgården den 31 maj

Dags att packa kylväskor, vinlådor och badkläder för säsongens första tripp i skärgården, den här gången uppstyrd av kapten Tom Nicola. Besättningen bestod, utöver honom, av sju vinsugna sjömän med bus i blicken och vinfest i sinnet.

Första bubbelvin blev 1996 Brut från Henriot som Sir Ausonius med skicklig hand öppnade på stadsskärgårdens måttliga vågor. Läckert brödig, torr och årgångstypiskt frisk med begynnande mognadstoner som rågbröd och honung. Nästa bubbel var betydligt enklare, men ändå lättsamt publikt och gott för sitt modesta pris, NV Bin 30 Sparkling av Chardonnay, Pinot Noir och Shiraz från australiska Lindemans. Lättdrucket var det dock och utan vidare kommentarer om vinet öppnades nästa champagne upp, och den var betydligt stramare och friskare, 2004 Blanc de Blancs Brut från Deutz, en given favorit vars stringens och syra spritter i alla skrymslen i munnen. L12 stod för den flaskan. Gott, gott, gott!

Tillbaka till enkelt publikfrieri från Lindemans, denna gång med NV Brut Cuvée Bin 25, som var okej och drickbar men inte så mycket mer än så. Dock ett utmärkt studentbubbel i tider som dessa. Nej, nu krävdes champagne, och den som korkades upp av L12 var helt underbar. Efter att ha gått i lära hos Anselme Selosse, började Jerôme Prévost göra egen champagne, och stilen på hans NV La Closerie Les Béguins gick helt klart i läromästarens smakspår. Torr, fet och lite lätt nötig, förmodligen med en litet inslag av fat (mer texturen än doften och smaken), och läckert blommig och honungsfruktig med en fin nyans av bröd. Just ja, vi fick ju såklart lite tilltugg till bubbelvinerna, tunt skivad lufttorkad skinka, mozarella, tomat och sallad i härligt gott, segt surdegsbröd. Innan vi lade till på den lilla holmen ungefär 2 timmars båtfärd rakt ut i skärgården (efter tidigare utfärder har vi döpt holmen till Montrachet), tog vi en snabb smak av 2004 Thomas Hyland Chardonnay från Penfolds. Inte stor, men helt okej, med mindre ek (stavar) än i tidigare årgångar men med en lite sötaktig vaniljighet.

Medan Diamond Lager kastade ankar, kapten Tom Nicola styrde in båten mot klipporna, hoppade L12 i land och förtöjde båten. Sedan blev det såklart full aktivitet i fältköket och fältvinkällaren. Två vita kaliforniska chardonnayviner korkades snabbt upp, den första 2006 Chardonnay från Chateau St Jean i Sonoma, som var alldeles för ekad och därmed saknade finess, och den andra en mer elegant, klassisk och tydligt friskare 2007 Napa Valley Chardonnay från Stags Leap Winery - som var påtagligt bättre. På hällarna dukades upp rikligt med skagenröra, bröd och ta mig tusan ett kilo löjrom. I all enkelhet, med den feta Napa-chardonnayen, blev det en riktigt skön och passande start på ölivet medan grillen tog sig.

Pinot Noir stod på tur, en föga intressant och för ekkryddig och sötfruktig 2007 Pinot Noir från Chateau St Jean i Sonoma, och en avgjort bättre strukturerad och elegantare sötrödfruktig 2006 Pinot Noir från Etude, med druvursprung i svala Carneros. Den var rätt god, men (om man är kräsen) lite väl fruktdriven för att vinna finesspoäng. Här ute på den soldränkta ön satt den dock bra!

Från Etude kom också en rätt hygglig 2005 Napa Valley Cabernet Sauvignon, som kombinerade generös mörk bärfrukt med ett lätt gräsigt inslag, en tydlig men ändå välintegrerad fatkrydda och en fast med mogen struktur. Nu när majskycklingen och den gröna sparrisen var färdiggrillad, och vi dukade upp sauterad färskpotatis, kokt vit sparris, och smörstekt svamp, och till det god bearnaise, passade vi på att öppna en bunt shirazviner från Penfolds. Det första var den rätt stora 2001 St Henri Shiraz, som nu med några års mognad bjuder på ett betydligt större elegans än i sin nykläckta fruktmassiva barndom. Jag är ingen stor fantast av australisk shiraz, men helt klart passar de till rustik och smakrik grillmat som den vi åt. Dessutom tycker jag att den här typen av viner bör lagras i fem till tio år. Idagsläget är denna 2001:a riktigt trevlig, men silkiga men inte slappa tanniner, och en mer nyanserad frukt som inte bara är söt och lakritskryddig. Den ställdes mot en mindre, men faktiskt rätt elegant och fint mogen (dock med potential att växa vidare) 2001 Kalimna Bin 28 Shiraz. Även den har utvecklats positivt med lagringen. Jag höll den som något mer intressant än 2004 Kalimna Bin 28 Shiraz, som i och för sig bjuder på en utsökt mörk vildhallonfrukt i sin unga intensitet. I den senast lanserade årgången bjuder 2006 Kalimna Bin 28 Shiraz på en sötare och mer undomligt massiv fruktighet. Helt okej, men jag föredrog de två något mognare årgångarna. Som väntat.

Stekheta, mätta och lagom "sköna" blev de bad i det uppfriskande havet, skulle tro att vi flöt omkring i en 18-gradig sjö. Välbehövligt, minst sagt.

Mer vin, nu en ljuvligt mogen, komplex och nästan helt torr 1990 Rheingau Riesling Spätläse Rosasilber Trocken på historiska Schloss Vollrads. Vinet hade en lätt klädsam nyans av botrytis, men ingen direkt ädelsötma. Den fick gå till ostarna, en nästan rinnande och perfekt mogen Langres, en utmärkt Camenbert och en oigenkännlig rackare som hade fått solsting och mer eller mindre flöt ut på tallriken. Jag återgick istället till vinet, som hade tagits av Diamond Lager.

Näst på tur stod 2005 Napa Valley Merlot från Stags Leap Winery, sötknäckig och lite fatkryddig i en publik och inte vidare komplex stil, men passande till picknick och lite mer rejält tillyxad mat. Sist upp i glaset kom 2000 Château Moulinet från Pomerol, ett av fjolårets Nobelviner. En skärgårdsö är kanske inte rätta elementet för ett mer nyanserat vin som detta, men dess mörka och hyggligt täta bärfrukt och fint sandiga struktur gjorde sig ändå rätt bra.

I kvällsolen njöts sedan iskall Newcastle Brown Ale i stora klunkar direkt ur flaskorna. Tänk vad det är gott med öl! Men det klart, det dröjde ju inte länge innan vinklockan ringde igen, och därför skickades korken ur en alldeles fantastiskt god 2005 Gevrey-Chambertin Aux Echézeaux från magiskt skickliga Fourrier, en byns allra bästa producenter. Sötyppig, rosenaromatisk, frisk och ungt stram med sammetslena tanniner och en formidabel och lång eftersmak. Det var ett utmärkt sätt att stänga kvällen på.

Dagen innan hade Robinson final på TV. Jag följer aldrig serien, men under stundum står TVn på och visst har jag sett en och annan glimt av programmet. Det som slår mig är hur mycket alla gnäller på att vara på den förbaskade ön. Av detta gnäll förstår jag inget - och det gjorde ingen annan heller som var på Montrachet-holmen den här dagen.