Kitchen and Table Norrmalm den 21 september

Clarion Hotel är hotellen med lite högre profil och standard inom den stora Choicekedjan. Sedan många år tillbaka har man ett lyckat gastronomiskt samarbete med den kända svenska kocken, krögaren och matkreatören Marcus Samuelsson, ett arbete som först började med den sköna och väldigt amerikanskt orienterade restaurangen American Table just här på Clarion Sign vid Norra Bantorget i Stockholm. Det var en härlig restaurang med god mat och en omfattande och väldigt bra satsning på amerikanska viner. Strax före sommaren stängde den restaurangen för att byggas om och nu öppnas som en mer uppdaterad och modern version av restaurangkedjan Kitchen and Table som nu finns på ett 20-tal av alla Clarionhotell i Sverige och övriga Norden.

   Marcus Samuelsson ligger bakom det gastronomiska konceptet och skapar en matkultur som är modern samtidigt som den är lite tidlös, med rötter i både den svenska matkulturen med också med influenser från New York där Marcus bor och mycket framgångsrikt verkar. Exekutiv köksmästare är Tal Borenstein, som har en god kunskap om världens olika spännande matkulturer. Även till baren har man rekryterat skickliga bartenders, från populära Marie Laveau.

   Nu hade man öppnat upp för två kvällar med gästspel av Marcus Samuelsson, där man skulle visa upp sin nya restaurang och sitt nya koncept genom en slags avsmakningsmeny med ett antal smårätter och utvalda drycker, detta det attraktiva priset av totalt 1 250 kronor per person. Att möta Marcus är alltid trevlig, det är en kock och person med stor karisma och en kväll som den här ville vi inte missa. Och det var en riktigt trevlig och god kväll, men vi noterade en hel del saker vi tycker att man missar och borde satsa mer kraft och omtanke på för att nå hela vägen fram.

 

Vi blev väl emottagna och slussades genom den överfulla baren, som hade lockat både människor inbjudna till en after work och människor som hade hittat hit av precis alla andra anledningar, kanske rent av för att lyssna till Eric Gadd som uppträdde på en liten scen ett par tillfällen under kvällen. Vi visades till vårt bord och bänkade oss, hade hoppats på att se Marcus själv i det öppna köket eller glidandes runt i matsalen. Tyvärr var han inte där och vi blev rätt besvikna … men ordningen skulle återställas en timma senare då han gled in och undan för undan pratade med gästerna vid borden.

   Som aperitif serverades vi en champagne, en NV Brut från Mercier, ett medelmåttigt hus som grundades 1858 i Epernay och som gör champagner som saknar den stingens och finess åtminstone jag söker i en champagne. Det här är en cuvée av Chardonnay, Pinot Meunier och Pinot Noir och doft såväl som smak är av knappt medelstort format med en gul äppelfruktighet, en torr men lite jolmig smak och med god men inte direkt frisk syra. Särskilt ekologiskt är den heller inte, vilket är intressant med tanke på restaurangens koncept som är tänkt att dra åt det miljövänliga hållet till.

 

Mer hållbart blev det dock i nästa dryck, som var en sötbitter longdrink byggd från en cordial man gör av överblivet men fullt användbar från köket, den här kvällen bland annat skalen från gurka och citrusfrukter, men också de skvättar av öl som spills när man byter faten. Idén är att ta tillvara så mycket som möjligt av alla råvaror, ett utmärkt och hedervärt initiativ som jag applåderar. Denna bas blandades den här kvällen med en ljus tequila och lite aprikoslikör. Det blev en lätt sötaktig och något rökig drink med viss citrusfräschör. Kanske lite för söt för att vara en cocktail före maten, dock god.

   Till drinken serverades små pretzels som var smaksatta med kumminfrön och en svensk pecorinoliknande ost och därefter penslad med ett smör som hade legat och dragit med grönsaker. Tyvärr var det en ganska torr brödbit och någon känsla av grönsakerna noteras inte – det kändes mest som ett onödigt överarbete att blanda grönsaker och smör när det inte gav ett tydligt smakresultat.

 

Kvällens meny bestod av sex rätter och till de flesta av dem någon dryck. Det första vinet som serverades var 2016 Organic Sauvignon Blanc från Misty Cove och deras ekologiskt skötta vingårdar med grusig jord i Marlborough på Nya Zeeland. Som vanligt för druvsorten och ursprunget är vinet till fullo jäst i ståltankar för absolut renhets skull, dessutom har det på lokaltypiskt vis inte gått igenom den syra reducerande processen malolaktisk jäsning. Således har vinet en skolboksmässigt gräsig och blommig doft med nyanser av lime och Granny Smith, en fruktig men helt torr och påfallande frisk smak. Jag noterade också en svag nyans av tomatskal, vilken kom att bli väldigt intressant i mötet med den första rätten.

 

Tomater, ja, det var precis det vi serverades som första rätt. De kom i like olika färg och form från Viken, ett välkänt ursprung för goda svenska tomater, och serverades med en pesto av basilika och olivolja med lite fårost i stil med fetaost som kom från Jämtland. Dessutom en frisk citrondressing som ett fint sätt lyfta rättens syra till den nivå på syra som vinet hade.

 

Chef Tal lade av bara farten till en extrarätt, god men inte perfekt matchad till vinet. En gotländsk potatis skuren som en klassisk hasselbackspotatis och sedan knaprigt friterad serverad med en något kryddhet chilemajonnäs.

 

Därefter serverades en öl från svenskarna Henok Fentie och Karl Grandin under deras egna märke Omnipollo. De har inte något eget bryggeri, istället hyr de in sig i andra bryggerier när det är dags att brygga sina öl. Det här ölet, Leon, är en belgisk blond ale i välhumlad stil som man har bryggt hos De Proof i Belgien. Smakrik med god fyllighet och en läckert fruktig och något blommig humleton med av sorterna Amarillo och Simcoe, som mer ger dofter än typisk humlebeska. Jag gillar Leon, det är ett skönt smakrikt och karaktärsfullt öl som ligger precis i min smak.

 

Ölet serverades till en höstpizza, som förvisso var god men svår att äta. Del var tallriken så liten att pizzan for fram och tillbaka ut mot kanten när man skar i den, detta eftersom botten var lite väl hård och faktiskt något torr. Detta för att den hade gräddats i förväg innan den toppades med de smörstekta kantarellerna, svensk pecorino (igen, lite tråkigt med dubbleringen även om osten i sig är god), och en lufttorkad svensk skinka med fin sälta. Över detta rev chef Tal lite färsk italiensk hösttryffel. Medan vi kämpade med kniv och gaffel till pizzan, fick gästerna vid bordet rådet av servicegivaren att vika ihop pizzan till en taco och äta med händerna. Det rådet fick inte vi, men det hade ändå varit svårt att vika ihop pizzan på grund av att botten var något hård, och på grund av såsen. Även om smakerna i sig satt så var pizzan på Fat Frank’s Pizza i Bromma (den rekommenderas varmt!) i helgen en betydligt bättre och godare pizza. Nej, det blev faktiskt bakläxa på den här rätten.

 

New York State är inte det mest kända vinodlingsområdet, men det är faktiskt den nästa största delstaten för vin i USA. Det mesta vinet görs dock av amerikanska druvsorter eller hybrider mellan dessa och våra klassiska europeiska och uppför sig därför blommigare och fruktigare än de viner vi är vana att dricka. Merparten av vinet kommer från Finger Lakes i delstatens nordvästra hörn (resten kommer från Long Island) och det är också där, intill den djupa Seneca Lake, som vinfirman Hermann J Wiemer Vineyard ligger. Man är inte ekologisk fullt ut, det är svårt att vara det i svala och fuktiga klimat som här, men man arbetar återhållsamt och så naturligt det någonsin går, utan konstgödning och kemiska preparat mot exempelvis ogräs. Deras vin 2016 Dry Riesling kommer från tre vingårdar med lite olika geologiska och klimatmässiga variationer och musten jäses vid påfallande låg temperatur (för att lyfta fram mer av den fina fruktigheten) under en tid som sträcker sig över tre månader. För att bevara den friska syran låter man blockera den malolaktiska jäsningen och sedan buteljeras vinet utan att vare sig filtreras eller klaras. Det är ett riktigt gott och elegant vin i absolut ren och friskt fruktig stil, och trots en fint avrundad fruktsötma är vinet helt torrt. Tack för det!

 

Till rieslingvinet serverades i utmärkt kombination till en halstrad pilgrimsmussla med lättstekt pak-choy och till det en skiva melon. Rätten var riktigt god till men vi hade ett par åsikter om den här serveringen. Först det första ställde man ner tallriken till Rose trots att hon hade lämnat bordet och jag tycker inte att man ens på lite enklare restauranger med comfort dining ska servera mat till personer som för stunden har lämnat bordet – då ska tallriken tillbaka till köket för varmhållning och eventuell omläggning innan den serveras när gästen har återvänt till bordet. För det andra var rätten svår att äta på den sten som den hade lagts upp på, den var helt enkelt för liten och därmed föll delar av rätten ner på bordet. Här borde man rannsaka sig själv vad som är bäst för gästen (primärt) och serveringspersonalen (sekundärt) och lägga kockens idé om presentation åt sidan.

 

Rieslingvinet kördes vidare till nästa rätt, en grillad baby gem salad (ett litet romansallatshuvud) med en smörrostad pumpa, vars sötma på ett fint sätt speglade rieslingvinets tydliga fruktighet, därtill en råhyvlad majrova, lite rostade färska hasselnötter, en god och läckert fet grillad svensk halloumi samt återigen (!) pecorino från Bredsjö. Fräscht och gott, och till vinet mycket väl matchat.

 

I en rund bourgognekupa serverades nästa vin, ett rött vin från Willamette Valley i Oregon med det lustiga namnet 2015 O.P.P. Pinot Noir (Other People’s Pinot) som kommer från Mouton Noir Wines i Dundee Hills mitt i den långa dalgången. Inte heller det här är en producent som har en tydlig ekologisk hållning, även om ett par av de vingårdslägen de köper druvor från är ekologiska. Doften är elegant, typiskt rödfruktig i mjuk stil och med den lite jordiga och nästan järniga karaktär som pinotviner från Oregon ofta har. En liten kryddighet från ekfat noteras också, men den övergripande karaktären handlar om röd frukt, en mjuk textur och len tanninstruktur. Gott helt enkelt.

 

Maten därtill var klokt vald och fint tillagad, men kanske lite onödigt serverad i två delar – köttet i en gjutjärnspanna som dock inte var varm, och grönsakerna i en djup tallrik vid sidan om. Vi tyckte nog båda att det hade varit både klokare, snyggare och betydligt enklare för serveringspersonalen att presentera rätten på en enda tallrik. Gott var det dock, riktigt gott, och väldigt väl matchande till pinotvinet. Den möra biffen kom från Linköping, varifrån jag ofta själv köper nötkött av allra högsta kvalitet. Den hade stekts medium rare och trancherats. I den djupa tallriken en grillad klyfta av fänkål och smörstekt shiitakesvamp från Hällestad, samt en buljong på svamprester som man hade kokat en god veloutésås av. Helt perfekt mat till vinet av Pinot Noir. Den här rätten lånar jag gärna i mina egna middagar framöver, men ursprunget till den kommer jag att ange.

 

Marcus Samuelsson har också varit med och skapat ett eget vinmärke, kallat Lenox 125, som produceras i samarbete med giganten Delicato Family Vineyards i Monterey County söder om San Francisco. Att ha ett eget vinmärke är begåvat och företagsekonomiskt riktigt när man har en stor restaurangkedja som ska försörjas med goda husviner. Det vita vinet är 2014 Lenox 125 California Sauvignon Blanc, ett ganska lätt och publikt passions- och citrusfruktigt vin i ren och frisk stil med en viss fruktrondör och frisk syra. Precis så här smakar en genomsnittlig sauvignon från Kalifornien och vinet får absolut fullt godkänt trots sitt låga prisläge. Det röda vinet, 2013 Lenox 125 California Red Blend är inte riktigt lika bra, även om frukten är solmogen och generös med inslag av mörka bär och plommon, men det finns också en något rustik och lätt bränd ton i vinet som jag nästan alltid finner i de billigare röda vinerna från Delicato Family Vineyards. Den här tonen kommer från de ekchips man använder för att krydda vinerna med, eller de ekfat som vinerna får mogna i. Jag har alltid tyckt att just ekhanteringen har varit den annars hyggligt bra firmans största problem. Och det problemet kvarstår. Vinet får godkänt för det stora publikens skull, men inte för min egen smaks skull.

 

Desserten gick under det för Marcus Samuelsson passande namnet Big Apple, en något mer söt än friskt smakande sorbet på höstäpple (servisgivaren presenterade äpplet som Granny Smith, men det fanns inte tillstymmelse till sådan karaktär i sorbeten) med rostad jordärtskocka, lite rostad vit choklad och en mjuk sockerkaka. Det var en god dessert, men jag hade föredragit lite mer krispig struktur från ett rostat bröd eller smulade kakor, än den sega sockerkakan.

   Till äppeldesserten serverades en cocktail inspirerad av karibisk schrubb som matchande dryck, gjord av vit rom (Bacardi) och lite mörkare rom, en skvätt grön Chartreuse och juice av Granny Smith med en touch av vinäger och med en påfallande söt snarare än frisk smak. Kanten på glaset hade pudrats med ett pulver gjort att resterna från Granny Smith som hade torkats. Det var en kul och överlag god idé med cocktail till desserten, men jag tyckte att vinägern i drinken stack ut och inte var särskilt god – helt vanlig lime eller citron hade varit betydligt mer lyckat.

 

Slutligen en efterdessert, eller vad man nu ska kalla det för. Den kom i form av en vaniljglass med nyfriterade små munkar och lite körsbär. Supergott!

 

Hur ska man då summera den här nya restaurangen? Till att börja med är Kitchen and Table en kedja som ska finnas på samtliga Clarion-hotell och det ställer krav på att man har ett koncept som går att föra över till en bred publik i många olika städer. Detta komplicerar såklart konceptet och tvingar det till att bli lite mer utslätat så att det passar alla överallt. Här på Kitchen and Table Norrmalm har man nu skapat en signaturrestaurang som ska stå för det nya greppet, inte minst satsningen på mer hälsosam mat, där rätterna till stor del bygger på grönsaker och där kött och fisk snarare blir tillbehör. Man talar också om Urban Garden, att odla en hel del grönsaker och örter direkt i restaurangen, således lokalt och ekologiskt. Det här ligger verkligen i tiden och på den här fronten känns det som att man leder utvecklingen. Dessvärre ser vi inte röken av den urbana trädgården – restaurangen borde var full av krukor och lådor med sallater, tomatplantor, färska örter, chileplantor och så vidare, men det enda inslaget av växtlighet vi ser är oätliga kaktusar och andra krukväxter. Att man har för avsikt att odla det gröna på hotellets tak när väder och vind tillåter, har vi som sitter i restaurangen ingen känsla av. På den här punkten kan man snabbt och enkelt bli betydligt bättre och tydligare.

   Att minska matsvinnet, genom att ta hand om råvarorna fullt ut och använda även mindre ädla delar av dem på ett klokt sätt är lika viktigt som lyckat här. Det låter man oss också veta när maten presenteras, att man tar till vara det allra mesta av råvarorna och gör olika goda smakdetaljer av dem.

   Själva idén med Kitchen and Table är enligt dem själva en ”grönare och mer klimatsmart meny där närodlat, ekologiskt och hållbart är grunden till allt”. Det senare må mycket väl gälla … för maten. Dryckerna däremot står ur den aspekten generellt sett i mörka skuggan och är snarare valda på grund av de kvalitetshämmande avtal som Choice har skrivit med olika leverantörer. Majoriteten av dryckerna följer inte den ekologiska och hållbara idén och det rimmar verkligen riktigt illa och får hela idén att tappa lite av sin glans och trovärdhet. Med det känns satsningen inom Kitchen and Table och därmed Choice i största allmänhet är ganska enkelriktad mot maten. Att arbeta mer kompetent med dryckerna, i linje med påstådd filosofi och ambition, borde man inom Choice sätta ett betydligt större fokus på. Det är nämligen inte särskilt svårt. Har man dessutom över 200 hotell i hela gruppen finns det verkligen möjlighet att tillsätta en inom drycker kompetent ledare eller inhyrd expertis på konsultavtal för att lyfta dryckerna till den nivån matfilosofin läggs på. Därmed kan man nå den vision man har, att vara ledande inom den hållbara gastronomin.

   Med dessa synpunkter framförda, vill jag dock säga att Kitchen and Table Norrmalm är en trevlig och lyckad satsning. Nu väntar bara en uppgradering av övriga restauranger i gruppen, så blir hela konceptet fullt ut lyckat och trovärdigt.  

 

Middag den 15 september

 

Spontant påkomna kalas är väldigt roliga och energigivande och eftersom jag och Café Rotsunda alltid står redo med massor av vin och ett fullrustat kök med goda råvaror, är det snabbt gjort att få till en god meny och härliga viner därtill. Den här kvällen blev vi bara två gäster, middag på tu man hand med sköna filmer som underhållning. Temat på filmfestivalen var Hasse Alfredsson, som vi ville hylla och minnas. Vinmässigt tog ett snabbt beslut att ha temat Bordeaux i någon form.

   Vit bordeaux är ett av de mest underskattade vinerna totalt sett och jag blir alltid så glad när jag stöter på vit bordeaux som är riktigt god. Det var verkligen 2014 Définition från Domaine de l’Alliance, som är en ung domän grundad 2005 av Daniel och Valérie Alibrand. Det intressanta med den här egendomen, som har 7.00 hektar ekologiskt skötta vingårdar med främst Sémillon och lite Sauvignon Blanc och genomsnitt 50 år gamla stockar, är att den ligger i byn Fargues i Sauternes och där är granne med det berömda slottet Château de Fargues. Man gör såklart en klassisk söt sauternes här, men det här vinet är en torr version av lika delar Sémillon och Sauvignon Blanc som har skördats för hand i samma vingård där man gör sina söta från, men i det här fallet har druvorna inte ansatts av botrytis. Vinet är jäst i neutrala 228 och 350 liter stora ekfat och har sedan lagrats i dem under 18 månader.   

   Det här är en underbar, klassiskt och elegant citrusfruktig och blommig vit bordeaux med god kropp, något fet textur och stor fräschör och bara elegant nyanserat av vaniljsötma från ekfaten. Fortfarande ung, men så god att jag troligen inte skulle hålla fingrarna borta från eventuella fler flaskor och låta dem bli fem till tio år mer mogna, vilket förvisso skulle vara en god idé.

Jag hade gjort en klassisk kräftsoppa av rostade kräftskal, vitt vin och grädde med smaksättning av salt, vitpeppar, citronsaft och en liten skvätt cognac. Jag reder aldrig av den här typen av soppor, jag vill ha dem lätta och tunna, men fulla av smak. Precis inför servering mixades soppan luftig och garnityr i den var rikligt med brunoise av färsk fänkål (en underskattad grönsak som är perfekt till skaldjur och till vita viner från Bordeaux och Bourgogne) och smörstekta brödkrutonger med färsk dill. En helt perfekt kombination till vinet.

Efter en riklig skörd av svamp häromdagen hade jag sparat ett par stora, feta och vackra karljohansvampar. De skivades och stektes i rikligt med smör och smaksattes med salt och peppar. Svampskivorna napperades med lite av det brynta smöret och slutligen lades lite smakrik persiljeolja till.

   Att en rätt som den här är helt perfekt till viner med mognad beror på att vinets fruktighet torkar in med lite ålder och istället antar vinet mer jordiga nyanser och toner av torkad svamp och tryffel. Vinet blir så att säga en spegelbild av maträtten.

Vi hade valt två viner till svamprätten. Det första av dem var en helt magnifik 2001 Sassicaia från Tenuta San Guido i Bolgheri vid Toscanas kust. Trots 16 års ålder är vinet fortfarande ungt, men det har en avsevärd stor grad av komplexitet som mycket mer påminner om den i stora bordeauxviner. Och stort är det, i alla fall i nyansrikedom, textur och finess, men ett kraftpaket är det inte. Visst skulle man kunna ha gissat på ett mer elegant vin från Napa Valley, men det har inte riktigt den fylligheten. En gissning på Bordeaux som ursprung är mer logiskt, men med tanke på vinets lite vegetala kryddighet, med nyanser av cypress och pinje, kändes det mer influerat av Medelhavets vegetation än av Bordeaux.

   Vinet hade dekanterats ungefär en timma före servering och det fortsatte att utvecklas positivt under hela kvällen. Det är verkligen ett imponerande vin som är fenomenalt fint sammansatt och balanserat, ett vin som är förträffligt läckert att dricka idag men som också kommer att kunna lagras och utvecklas väl i långt över tio år till.

Dalla Valle Vineyards grundades i mitten av 1980-talet, då Gustave Dalla Valle började plantera den idag 10.52 hektar stora vingården på bergssluttningarna i den östra delen av Oakville, och har med tiden kommit att räknas både till de klassiska producenterna i Napa Valley, och till de bästa. Jag hade öppnat och under en timmas tid i karaff luftat en 1994 Napa Valley Cabernet Sauvignon, som blev den sista årgången som Gustave gjorde innan han gick bort året därpå. Det blev sedan Heidi Peterson-Barrett som tog över posten som vinmakare och höll den fram till 2007, då Andy Erickson blev ny vinmakare. Intressant är att båda två har varit tongivande vinmakare på Screaming Eagle Vineyards, kultvinernas kultvin. På Dalla Valle Vineyards gör bara tre viner, ett lite enklare instegsvin och den utmärkta cabernet vi nu hade i glasen, dessutom ett mycket dyrbart vin som heter Maya som görs till ungefär lika delar Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. 

  Jag har alltid tyckt väldigt mycket om vinerna från Dalla Valle Vineyards och med tanke på att årgång 1994 är en av de överlag bästa på 1990-talet, var det med stor spänning jag såg fram emot att dricka det här vinet. Det hade en lite större mognadsgrad än vad jag hade väntat mig, en lätt järnnyans som är typisk för vinerna från de röda vulkaniska jordarna i den här delen av dalgången, och det fanns också en liten ton av torkad frukt som vittnade om vinets ålder. Samtidigt bjöd det på en spänstig och vital struktur med tydliga men fint balanserade tanniner, en tydlig bergsmineralitet och en god fräschör. Dock skulle vinet i jämförelse med 2001 Sassicaia faktiskt blekna en aning, hur gott den än var. Det finns ett par flaskor av 1994:an från Dalle Valle Vineyards kvar i vinkällaren på och även om jag tror att de kommer att hålla i tio år till, känner jag att jag inte jag vill spara dem så värst länge till.

Vi skulle behålla de två något mogna vinerna till varmrätten, som var en fin svensk lammstek som hade stekts i olivolja med rosmarin och krossade vitlöksklyftor. Jag siktade på 54 graders innertemperatur och lät steken sedan ligga och vila en stund innan den skars upp. Till det lite råstekt broccoli, haricots verts och sticklök och stekskyn med lite vitt vin om monterades med smör och smaksattes med citronsaft, salt och peppar. I den mån vinerna hade haft en mer tydlig strävhet ville jag få in en krämig textur i rätten att fånga upp den och den kom i form av potatis som kokades med vitlök och rosmarin och sedan stompades med olivolja, rosmarin och lite smör. Som väntat blev det en fantastiskt god rätt som matchade vinerna perfekt.

Ett extravin serverades nu och det helt blint. Det hade stått i karaff i ungefär två timmar och hade blommat ut fint. Doften var påfallande elegant och bordeauxlik, men jag tyckte att frukten var en liten aning sötare och att vinet därför borde komma från ett soligare område än Bordeaux. En annan detalj fick mig också att tveka på Bordeaux, nämligen att fatkaraktären kändes mer vaniljsöt än vad jag tycker att bordeauxvinerna bjuder på. Det fanns också något svalt vegetalt över doften på det sätt som cabernetviner från lite svalare områden kan ha. Ganska snart uteslöt jag Bordeaux, även om det var bordeauxlikt. Snart uteslöt jag också Kalifornien eftersom jag inte kände igen nyanserna i vinet (under 25 års tid har provat och druckit mycket amerikanska viner och har en hyggligt bra koll), och kände istället att vinet borde komma från Chile, eller möjligen Argentina. Chile var rätt, men eftersom det händer så vansinnigt mycket intressant i Chile och det var ett par år sedan jag var där har jag tyvärr ingen koll på det senaste.

   Således var 2013 Franco från Los Maquis en helt ny bekantskap för mig och en väldigt god och trevlig sådan också. Bakom den här egendomen ligger familjen Hurtado, som har odlat vin i över hundra år men först i mitten av 1990-talet bestämde sig för att göra och buteljera eget vin. Deras 140 hektar stora vingårdsareal har ett utmärkt svalt läge mellan två floder i Valle Colchagua, 18 mil söder om Santiago, och med exponering mot kustvindar. Det liksom filosofin att skörda druvorna vid mer måttlig mognad bidrar till stor fräschör, en ren frukt och även nyanser som kan uppfattas som svagt vegetala. Att de här vinet dessutom är gjort uteslutande av Cabernet Franc bidrar såklart till doftregistret och den härliga friskheten. Vinet har mognat i helt nya franska ekfat under 14 månader och alkoholhalten har landat på behagliga 13.5 procent.

Det blev en liten osträtt också. Comté finns alltid på Café Rotsunda, men till den här spontana middagen hade jag faktiskt ”ansträngt mig” lite och köpt en fint krämig Brillat-Savarin. Jag hade låtit rumstemperera den i ungefär 30 minuter, mer behövs inte eftersom den gräddiga osten riskerar att helt smälta då. Osten serverades med lite surdegsbrödsströssel (smörstekta krutonger av bröd som torkas och sedan mixas till ett strössel) och på det också några doppar av riktigt gammal och fint koncentrerad balsamvinäger. En liten och naggande god ostservering.

Här bröt vi faktiskt temat när jag tog fram en god flaska från en gemensam resa i Kalifornien för sex år sedan. Det var i Santa Rita Hills som vi reste runt den gången och bland annat besökte Clos Pepe Estate i den norra delen av den svala appellationen. Jag hade druckit vinerna härifrån under många års tid, men jag tror nog att vi båda blev väldigt tagna av den filosofiska vinmakaren Wes Hagen och hans bestämda idéer om odling, vinframställning och kvalitet. Just den här flaskan, 2009 Chardonnay, köpte jag faktiskt då och har sedan sparat till det perfekta tillfället, som kom den här kvällen. Åtta år gammalt var vinet överraskande ungt och friskt med en absolut ren, sval och mineralisk smak och helt utan ekfatskaraktär – Wes jäste nämligen vinet i små stålfat, men lät det gå igenom full malolaktisk jäsning. Inspirationen kom från Chablis, ett område som Wes älskar och därför gjorde det här vinet för att hylla Chablis. Kombinationen med osten var perfekt, men så har ju Brillat-Savarin och Chablis ett passionerat förhållande.

Som vanligt när vi kör filmkväll på Café Rotsunda öppnas dörrarna till spritkällaren upp. En liten skön stänkare till eftertexterna är nämligen helt underbart. Det blev en djupt smakande päronbaserade Vieux Calvados Domfrontais Rarete från toppfirman Lemorton, som tack vare ett sekel i ekfat bjuder på en enastående mognadskomplexitet och tre olika typer av druvsprit. Den mest eleganta av dem var en fint druvig och diskret vaniljsöt Fine de Bourgogne från den i byn Chambolle-Musigny hemmahörande världsklassfirman Domaine Comte Georges de Vogüé, som har lagrat den här brandyn i 228 liter ekfat i en källargång intill vinfaten.

   Mer fatkaraktär var att vänta i de två exklusiva gamla årgångstappningarna 1965 Armagnac de Montal från den klassiska producenten De Montal, som hade en tydlig fatkryddighet och läckert djup med en tydlig mognadskomplexitet, och den aningen mer eleganta 1964 Grande Champagne Cognac från firman Delamain, som var en av få som på den tiden hade tillstånd att buteljera årgångscognac. Med det kan man nog säga att vi var rätt nöjda.

Summering: 2 gäster, 5 viner, 4 spritsorter och 12 Riedelglas

Café Rotsunda Catering den 1 september

 

Café Rotsunda är inte bara en liten hemligt matsal och vinkällare för särskilt inbjudna eller företag eller grupper som hyr in sig för en hedonistisk kväll i vinets och matens tecken, emellanåt tar sig Café Rotsunda hem till folk för motsvarande upplevelser. Den här kvällen hade jag och köksmästare AJ Styles hyrts in för att traktera ett tiotal livsnjutare och vinsamlare i privat miljö för en minst sagt exceptionell middag där ett dussin exceptionella viner med både mognad och ungdomlig prakt från Bordeaux skulle serveras.

   När vi fick uppdraget visste vi inte vilka vinerna var, dock på ett ungefär vilken ålder de hade (till exempel: ”före 1970”, ”1980-tal” och ”unga viner”). Vinerna skulle serveras två och två i olika flighter och till varje flight om två viner eller två plus två viner skulle vi laga en rätt, inalles fyra rätter plus dessert. Det är precis den här typen av middagar vi på Café Rotsunda har specialiserat oss på och vi bygger alltid maträtter och menyer utefter vinernas stil avseende ursprung, druvsort och ålder, eller mer precist deras fyllighet, balans av sötma (eller fruktighet), syra och strävhet, samt deras spektrum av dofter. Varje maträtt vi skapar är designad till respektive vin eller uppsättning av viner, det är alltid perfektion i mötet mellan vinerna och maten vi söker.

   För att få en helhetskänsla i menyn, hade vi planerat både fisk, svamp, fågel och kött och format rätterna så att varje rätt blev helt designad till varje vin. En detalj vi hade att arbeta med den här middagen var att enbart röda bordeauxviner skulle serveras – utöver sött till dessert.

   Att få arbeta så här nära sin son, som sedan ett år tillbaka har ansvaret för maten och finishen på rätterna under middagarna på Café Rotsunda (jag gör planering och mycket av förberedelserna) är en ynnest som jag önskar att alla föräldrar fick uppleva. Det är således med stor tacksamhet och stolthet som varje middag planeras och genomförs.

För att samla upp gästerna serverades en svalkande och frisk champagne var uppgift inte bara var att skapa trivsel och kalasstämning, utan också att rensa gommen och förbereda den på kommande prakt i de röda vinerna. Här valdes en underbar och frisk champagne som tyvärr inte är så uppmärksammad den borde vara och särskilt med ålder blir den helt enastående i sin briocheliknande brödiga och nyanserade doft, där också gula äpplen och citrus bidrar till spänst i frukten. Tack vare mognaden i denna 1988 Cuvée Nicolas François Billecart från Billecart-Salmon hade en delikat nyans av hasselnötter tagit plats i doftregistret, men jag skulle fortfarande beskriva champagnen som både fräsch och ungdomlig i smaken. Jag gissade först på 1985 eller kanske 1986, just för den komplexa nötigheten och mognadsnyansen, medan andra gissade på betydligt yngre champagner eftersom doften och smaken var så ren och påfallande frisk. En alldeles underbar champagne var det hur som helst. 

Bra tilltugg till champagne är alltid något som har en viss sälta, gärna också en något fet känsla. Den här kvällen blev det ett väl lufttorkat och smakrikt kött med en fin sälta och en fetma som gjorde texturen len. Vi skar köttet i lövtunna skivor som smälte i munnen och spelade perfekt smakmässigt till champagnens friska syra och mineralitet.

Det sägs att man ska göra en storslagen entré på scenen när man är artist, att man ska väcka publiken och dra igång dem på alla cylindrar med en gång. Samtidigt ställer det krav på resten av uppträdandet, att det lever upp till intronumret. Man kan lugnt säga att öppningsnumret på den här middagen slår precis alla (även i mitt extremt bortskämda liv) tidigare upplevelser, eller ens sådana jag bara har hört talas om.

   Vinet hade dekanterats åtminstone en timma före servering och hade, enligt värden, blommat ut under den tiden. Att det mogna, vackert tegelnyanserade med i hjärtat fortfarande tydligt röda vinet bjöd på en prakt av sällan skådat slag för att vara ett moget vin är absolut ingen överdrift. Doften var förhållandevis stor, ytterst elegant, förföriskt rödfruktig och intensiv med läckert tertiära nyanser av multna löv, söt tobak, torkat kött, te och tryffel, dessutom med en diskret nyans av skalet från blodapelsin. Smaken var precis lika imponerande, medelfyllig och rik med en silkig textur och fint polerade men fortfarande potenta tanniner. Dessutom var eftersmaken lång och sensuell, minst sagt väldigt lång och sensuell. Att gissa på ursprung och slott i så här mogna viner är sanna mina ord inte lätt, men rent spontant hade jag inte varit förvånad om vinet hade kommit från 1940-talet eller möjligen 1950-talet. Men att det var en 1947 Château Petrus från Pomerol kunde jag inte ens drömma om. Ett så vansinnigt sällsynt och dyrbart vin öppnar man liksom inte hur som helst och om man nu gör det serverar man det knappast först i en meny, utan som huvudattraktion till varmrätten. Nu var middagen planerad på ett helt annat sätt, från moget till ungt, så det förklarar lite av saken.

   Det här var en flaska som hade tappats av en buteljerare i Belgien, inte alls ovanligt på den här tiden, och det kan således ha funnits lite grand av något annat i vinet (inte heller det helt ovanligt), men även om så vore fallet var det här ett extraordinärt vin (jag satte 98 poäng på det om det nu är intressant).

   Lika bra var dock inte vinet i glaset intill, den förmodligen helt underbara 1955 Château Cos d’Estournel från Saint-Estèphe var tyvärr drabbad av en sämre kork och hade en lätt anstrykning av orenhet och mögel. Dock var kroppen vital och ganska rik och tanninerna fortfarande tydliga och hade vinet varit friskt hade jag inte tänkt på det som en 62-åring. Tänk vad synd på ett så häftigt vin. 

I de två efterföljande glasen kom dock en återupprättelse av storslaget mått. Det första av de två kom att uppfattas som stummare, stramare och mindre imponerande, det var också det mest knutna av vinerna vi hade framför oss. Trots att det rörde sig om ett vin med tydlig ålder, kände jag att det hade behövt en hel del luft – nu serverades det direkt ur flaskan. Under de kommande 20 minuterna blommade först doften och snart också smaken ut och gav mer kropp och djup ifrån sig. De lite järniga och syrliga frukttonerna vann snart en fin ålderssötma och nyanser av fin cigarr och söt tobak kom snart till, men det var också det strävaste av de tre viner vi skulle njuta av till den första maträtten. I glaset en 1959 Château Margaux från kommunen Margaux (såklart), ett vin som trots den varma och fantastiska årgången var oväntat stramt och återhållet. Och helt moget tror jag faktiskt inte att vinet var. Att ens behöva säga så om ett vin som är 58 år gammat … märkligt.

   Med nästa vin kom det faktiskt in en hel del idéer om moget cabernetvin från Napa Valley eller till och med ett gammalt vin från Australien. Att landa i en sådan gissning när det är tema Bordeaux (det var för mig klart, men jag är inte säker på att alla gäster visste det) kan låta märkligt, men jag köper varenda del i dessa gissningar. Det här vinet var påtagligt mycket djupare och tätare än de tidigare, frukten var tätare och tanninerna mer inbäddade, dessutom noterade jag en liten nyans av mint (vilket jag ofta hittar i mogen bordeaux från lite varmare årgångar), vilket jag utgår från var det som drog gissningarna via tolkningen av eukalyptus till Australien. Att det var en varm årgång stod klart och med tanke på vissa mognadstoner och att jag inte alls trodde på 1970-tal (vinerna från den här perioden var lite stramare och mer ogina) gjorde att jag direkt landade på 1961 – och det var rätt. Efter lite lirkande och ett par felgissningar lyckades jag också pricka in vinet, 1961 Château Ausone från Saint-Emilion. Vi var alla överens om att det var ett extraordinärt vin.

Dags för första rätten, som var tänkt att vara lite lättare och elegantare tack vare att gamla och mogna viner oftast har tappat lite grand av sin kroppsvikt i takt med utveckling och oxidation. Vi hade valt en fin tjock filé av torskrygg som vi skar i skivor som smörstektes lätt och bakades färdigt i 100 graders ugn till 42 graders innertemperatur. Köttet var välsmakande och det flagades i fasta lameller när man satte kniv och gaffel i det, salt och peppar var de enda smaksättarna. Lite lättstekt sticklök och en bakad och stekt gulbeta hörde till, samt lite stekt mjölpanerad kalvbräss, tre komponenter som tillförde en diskret sötma som var tänkt att möta upp den fina mognadssötma som äldre röda bordeauxviner kan uppvisa. För att fånga de mer jordigt komplexa nyanserna i de gamla vinerna lade vi till tryffel – en given råvara som är själva essensen i mogna röda viners doft. Jag hade köpt färsk sommartryffel från Périgord i Frankrike, men helt ärligt är den inte så vansinnigt doftrik att den imponerar. Därför rev vi över ganska rikligt av den och lade dessutom till en verkligt smakrik tryffelsås (kokad av mörk kalvfond, tryffeljuice och massor av finhackad konserverad fransk tryffel). Den mörka såsen höjde också smakintensiteten i rätten så att den trots den ljusa fisken blev en rödvinsrätt.

På tur två nya bordeauxviner, också dessa med en tydlig mognad. Det första av dem var avgjort det mest eleganta, det hade en medelstor doft med en fin tobaksnyans och en känsla av något vegetalt, som te, vilket några av oss tolkade som antingen en sval årgång eller ett större inslag av Cabernet Franc. Jag kände spontant 1970-tal tack vare den lite stramare stilen som inte 1980-talet riktigt bjöd på och med det landade jag självsäkert i viner från 1975. Tack vare gräsigheten drogs tanken snabbt till Château Cheval Blanc, men mitt minne av den fantastiska 1975 Château La Mission Haut Brion tog mig snarare till det slottet, vilket var synd eftersom det faktiskt var 1975 Château Cheval Blanc från Saint-Emilion vi hade fått i glasen. Ett minst sagt elegant vin med en fin syra och alla tänkbara klassiska attribut som gör klassisk bordeaux av rang så vansinnigt god. Det är lätt att förstå att vinerna från Bordeaux har inspirerat otaliga generationer av vinmakare i hela världen.

   Vinet intill var yngre, rikare och lite tätare i sin fruktintensitet och det hade också något silkigare tanniner. Innan jag ens hade provat vinet hade någon dragit till med den varmare och yppigare årgången 1982 som gissning, vilket var lika logiskt med tanke på kraft, fruktighet och struktur som på vinets upplevda mognadsnivå. Färgen var nämligen tydligt yngre och visade faktiskt inte alls på de tegelnyanser som samtliga hittills serverade viner hade gjort. Texturen var trots de yngre tanninerna mer silkig och det kändes faktiskt att det var något av en mer modern vinmakning bakom det här vinet. Jag for runt på västra stranden i mina gissningar och landade till slut i Graves, men var där fel ute på slott. Den rätta gissningen hade varit 1982 Château La Tour Haut-Brion, ett klassificerat slott som jag faktiskt inte har så mycket erfarenhet av. Gott var det hur som helst, i sin kombination av ungdomlig (och årgångstypisk) kraft och fin första mognad.

Visst var jag väldigt förtjust i de två vinerna vi precis hade njutit av, men de kunder absolut inte mäta sig med de två viner som nu serverades – de kom båda att i stenhård konkurrens vinna mitt hjärta så mycket att jag höll dem som två av kvällens absolut bästa viner.

   Det var svårt att direkt säga vilket som var bäst av dem, för mig var det två komplett perfekta viner (100 poäng således) jag hade i mina två glas, men de var olika. Vid otaliga tillfällen har jag öppet och blint druckit 1989 Château Haut-Brion från Péssac-Léognan och alltid tyckt att vinet har varit ett av de bästa jag någonsin har druckit från Bordeaux, alldeles oavsett det var för 20 år sedan eller om det var de senaste fem åren. Som ungt var det tätt och koncentrerat med packat med finess, med lite mognad började strukturen rundas av och vinet bli än mer sensuellt. I båda faser har det varit formidabelt. Nu stod den här igen, men från en kall vinkällare där vinet har utvecklats så långsamt och perfekt att det kändes mycket yngre och mer mineraliskt än på över tio år. Samtidigt fanns den ungdomliga rika och täta personligheten kvar och jag förstår att man för en stund kunde gå vilse till de finaste vinerna från bergsvingårdarna i Napa Valley. Jösses vilket vin, det står fortfarande i stolt givakt och känns faktiskt ungt. Hade jag någon flaska kvar, hade jag lätt vågat låta den ligga kvar i både tio, tjugo och kanske rent av trettio år till!

   Vinet intill var faktiskt ännu tätare och mer massivt, dock med den oerhörda finess som alltid kännetecknar bordeauxviner av rang. Det kändes yngre, det hade en något fastare struktur, en lätt kaffenyanserad ekfatskaraktär som fortfarande inte till hundra procent hade lutat sig tillbaka och det hade den läckert orientaliska kryddighet som gjorde att jag också sett till den förväntade åldern nästan direkt gissade på 1986 Château Mouton-Rothschild från Pauillac. Det är också ett av de mest monumentala vinerna jag har druckit från Bordeaux och också det här vinet kändes trots sina nu 31 år från skörden fortfarande väldigt ungt. Vilken enastående duo viner!

Chef AJ Styles och jag hade nog inte riktigt väntat oss den här kraften i vinerna när vi planerade maten till, ändå satt rätten som en kyrkklocka vid söndagsbönen till vinerna. Vi hade såklart säkrat med en rätt som klarar av det mesta på temat Bordeaux och det var ju en del av hemligheten. Först hade vi skurit ut en ungefär sju centimeter vid ring av potatis (fem millimeter tjock och en centimeter hög) som vi stekte och sedan konfiterade i smör och ankfett med lite krossad vitlök, rosmarin och timjan. Den fylldes med en ragu av lättkokta skivade svartrötter som hastigt hade kokats upp i vitt vin och grädde till en fin stuvning. Över detta smörstekt skogssvamp (karljohansvamp, trattkantareller och svart trumpetsvamp) och kring detta lite späda kantareller som hade stekt knapriga. Vi hade ju tryffel kvar så vi rev på lite extra av dem. Slutligen toppade vi med spröd friterad purjolök och droppade lite persiljeolja runt om. En absolut fullträff, om vi få lov att citera gästerna.

På temat lite yngre bordeaux var vi fortfarande mer än 15 år tillbaka i tiden, men båda vinerna bjöd på en stor intensitet och ett imponerande djup, som dock inte ska förväxlas med sötmogen och ungdomlig frukt eller massiv kropp av något slag. Bordeauxvinerna bjuder alltid på finess och elegant struktur, i den mån de är mer storslagna är det snarare intensitet av doftämnen och finishen i längden av smaken man bör tala om. Den 2001 Château Lafite-Rothschild från Pauillac vi hade i glaset var kvällens första vin där jag notera en ungdomligt blåaktig fruktighet, därtill en svagt gräsig nyans som bidrog till elegansen. Rikedomen vittnade om en något varmare årgång och vi talade om 2000 eller 2001 även om jag faktiskt trodde att vinet var ett par år äldre. Lite cederträ från ekfaten noterades också, plus den fortfarande unga tanninstrukturen. Årgången i sig har inte hyllats särskilt mycket, men det betyder inte att vinerna inte kan vara fantastiska. Här är ett (av många andra) exempel på hur bra viner man gör trots att media inte skriver upp årgången.

   Jag höll nästa vin som det bättre och mer storslagna, men så brukar det vara när Château Latour i Pauillac är representerat i glaset, och det gäller även om årgången inte är den mest hyllade. Att det förhåller sig så är naturligtvis att man har en lång historik av hög ambition och noggrannhet, men också att man har en fantastiskt terroir som inte drabbas lika hårt av svalare årgångar – detta eftersom druvorna här ofta når full fenolisk mognad omkring en vecka före andra slotts vingårdar. Det kom således inte som någon överraskning att 1999 Grand Vin de Château Latour var ett så underbart vin, att det hade ett så stort djup, att det var både mer tanninstrukturerat (men med fina tanniner) och mineraliskt än vinet intill. Det bjöd på en god fräschör och en lång, läckert balanserad och nyanserad eftersmak, men hade fortfarande lite ekfatsrostade toner kvar. I de allra flesta fall hade det här kunnat vara ett av kvällens viner, men den här middagen var verkligen något helt annat än en vanlig vinmiddag.

Chef AJ Styles hade lagat urbenad och gåsleverfylld vaktel till de två vinerna från Pauillac, långsamt stekta runt om i mycket smör med varsam ösning hela tiden för att ge småfåglarna en vackert gyllene yta och ett krispigt skinn, sedan bakat dem färdiga i 100 graders ugn så att köttet var färdigt och gåslevern krämig. En halv vaktel per gäst, det räcker gott och väl i en större middag som den här, lades upp på smör- och vitvinssauterad strimlad spetskål samt lite smörstekta haricots verts. Såsen var tänkt att spegla två toner jag finner i bordeauxviner med den fas mitt emellan gräsighet i de unga vinerna och nyanser av aromatiskt te som jag upplever i vissa mer mogna viner. Vi hade alltså kokat en smakrik sås av lite kalvbuljong, en dashi av alger och svamp med massor av persiljestjälkar i samt rikligt med svart te. Precis inför servering blandades såsen av med lite smör och den smaksattes generöst med finskuren persilja, vars uppgift var att spegla eventuellt gräsiga nyanser i vinerna.

Att vi var inne på unga viner nu gjorde inte direkt att den unika faktorn eller graden av njutningsstön var mindre – det var snarare tvärtom. Med bara 4.50 hektar har Château Lafleur i Pomerol ingen särskilt stor vingård att imponera med. Imponerad blir man däremot av vinerna. Den 2003 Château Lafleur vi hade fått serverad överraskade oss en aning eftersom den var så sval och stramt strukturerad. Årgången var som bekant en av de allra varmaste vi har sett på 2000-talet och det har överlag lett till viner med större frukt och mindre fräschör än de vi nu hade framför oss. Det var något ungt och knutet och mådde trots att det hade dekanterats fyra timmar tidigare (!) bra av lite extra luft i glaset.

   Än mer sällsynt och med det också betydligt högre prissatt är vinet från den 2.30 hektar lilla egendomen Château le Pin, som också den ligger i Pomerol. Mer än 9 000 flaskor om året blir det inte av vinet, som till cirka 85-90 procent görs av Merlot med resterande del Cabernet Franc. Lite beroende på årgång ser man priser på omkring 18 000 till 30 000 kronor per flaska för vinerna från 2000-talet. Nu hade vi en fullkomligt bländande 2011 Château Le Pin i våra glas, ett vin jag har sett på marknaden för allt från 15 000 till 24 000 kronor flaskan. Nu är det inte priset som imponerar på mig, det är såklart vinets karaktär som gör det. Det här vinet var tätare, större sett till doft, fruktighet och intensitet, det hade också en läckert kafferostad nyans som stack ut lite samt en underbar nyans av viol. Att det här var kvällens yngsta vin kunde vi också märka i den någon knutna eftersmaken, som fortfarande hölls lite kort av den markerade tanninstrukturen och de fortfarande noterbara fattanninerna, ändå var frukten så rikt att eftersmaken dröjde sig kvar i mer än en minut. De var minst sagt ett imponerande vin. Också det här hade varit dekanterat i fyra timmar.

Vi hade skurit ut hjärtbitarna av kalvrostbiff och chef AJ Styles hade stekt dem perfekt rosa till en innertemperatur på 53 grader, låtit dem vila ett litet tag och sedan skurit fina skivor av dem. Eftersom vi misstänkte att den här serveringen av unga bordeauxviner skulle kunna innebära lite större tanninstruktur, ville vi lägga till en fet textur som skulle fånga upp och runda av strävheten i vinerna. Det var därför vi lät en klassisk, fet och fint syrlig smörsås komplettera kalven, något som faktiskt överraskade gästerna som inte alls var vana vid en ljus sås till kött och bordeauxvin. Det fanns också en annan tanke med den ljusa såsen, att hålla tillbaka den mörkare kraften lite grand i rätten, på samma sätt som vi hade lyft fiskrätten med en mörkare sås, höll vi tillbaka köttet med en ljusare sås. Resultatet blev att nästan alla rätter låg i samma smakrikedom genom menyn, på ungefär samma sätt som vinerna gjorde. Garnityr blev hårt smörstekta murklor, som skulle matcha vinernas jordiga komplexitet, samt lite vitvins- och smörslungade färska gröna ärter, som var tänkta att möta upp vinernas lite ungdomliga fruktsötma. Också den här kombinationen satt helt perfekt.

Kvällens från New York influgna gäst hade med sig ett vin som på inga sätt kan beskyllas för att ha blivit negativt påverkat av flygresan. När flaskan öppnades vid femtiden var vinet förvisso en aning knutet och ganska rustikt, men det skulle under de kommande fem timmarna långsamt öppna upp sig och vid servering bjuda på en helt storslagen upplevelse. Att vinet var ordentligt moget syntes på långa håll tack vare den vackra tegelfärgen och även om frukten fortfarande var vital hade vinet antagit exemplariska mognadstoner med drag åt tobak, cigarr, tryffel, te och lite järnoxid, därtill hade det också en förförisk mognadssötma och fint avrundade tanniner. Gissningarna föll på allt från början av 1980-talet tillbaka till 1970-tal och kanske till och med 1940-tal … att åldersbestämma mogna viner är svårt eftersom både vinets ursprung, druvsammansättning, dess kvalitet och producentens hantverk såväl som årgångens karaktär kommer att spela in och påverka utvecklingstakten. Lägg därtill också betydelsen av hur vinet har lagrats så blir ekvationen till slut än mer svårare att lösa. Jag själv kände mig rätt nöjd med gissningen slutet på 1950-talet eller än mer troligt 1961. Det var nämligen rätt, 1961 Château Lafite-Rothschild stod det på etiketten!

Eftersom det skulle bli sött vin från Sauternes till dessert satsade vi på tre komponenter i desserten som skulle appellera på det. Först och främst en tydlig men inte överdriven sötma och krämig textur som skulle möta upp vinets sötma, därtill vanilj som skulle spegla de ekfat som sauternesvinerna är jästa och uppfostrade i och slutligen en gul frukt av något slag som skulle möta upp och spegla den läckra fruktighet som sauternesvinerna alltid har. Därför kokade vi en lag av vatten och socker med vaniljstång och citron samt lite umeshu (en japansk söt dryck av destillerad sake som har fått smak av ume, en plommonliknande frukt) och i dessa sjöds färska aprikoser. Dessa serverades på en bädd av ett smulat havrekrisp med en mild smaksättning av kanel och till det också en krämig glass med en ordentlig smak av finaste vaniljstång och rivet skal av citron. En väldigt enkel dessert som direkt blev bästa kamrat med sauternesvinet därtill.

Med tanke på kvällens tidigare vinlista fanns det inget annat att gissa på än att det gyllene söta vinet kom från höjden mitt i hjärtat av Sauternes, den stora och historiska egendomen Château d’Yquem. Det var svårt att tala om mognad i denna 1988 Château d’Yquem, det är ju ett vin som utvecklas långsamt och som har en enastående lagringspotential. Nästan 30 år gammalt hade det fortfarande kvar mycket av sin primära gula tropiska frukt, tydliga nyans av bittermandel och saffran från botrytisen och vaniljtonen från de nya faten som vinet är jäst och lagrat i. Kroppen var yppig och söt och helt perfekt balanserad avseende kraft, sötma, syra och längd – det var som en smekning i gommen.

Det blev slutligen ett extravin, som inte direkt hade varit tänkt att serveras till desserten. Till utseendet såg det ut som en gammal madeira, djupt bärnstensbrunt med gyllene lystern, men det var mer brunt är guldgult. Helt klart ett riktigt gammalt vin. Doften bekräftade detta, en tung och påtaglig söt doft med tydligt inslag av torkad frukt som dadlar och russin, men med fina stråk av mandel, nötter och mognadsoxidation. Hade det inte varit för avsaknaden av varm alkohol, hade vinet mycket väl kunnat vara en gammal madeira, men smaken sade något annat. Visst var den fyllig, visst var den söt och karamellig, visst hade den en syra på samma nivå som madeiraviner har, men smaken var lenare, betydligt lättare i alkoholen och dessutom saknades all form av fatoxidation. Den nötiga oxidation som fanns, var helt klart uppkommen i flaskan, långsamt och utan syretillförsel och under många års tid. En annan intressant faktor, om man slöt ögonen och därmed inte såg den bruna och madeiraliknande färgen och missleddes av den, kunde man mycket mer tydligt förnimma lite av de nyanser som viner från Sauternes har, som honung och saffran. Och det var också från Sauternes som vinet kom, det var nämligen 1921 Château Climens vi hade fått i våra glas. En galen avslutning på en minst sagt galen middag!