Peter Sisseck på Adam och Albin den 24 april

Niohundra, av totalt 3 900 producerade. Så många flaskor 1995 Pingus från den nyetablerade Dominio de Pingus i hjärtlandet av Ribera del Duero gick till botten med ett containerfartyg som sjönk i en storm utanför Azorerna i november 1997. I lasten fanns också hundratals lådor vardera av champagne från Taittinger och från Château l’Angélus och Château Lafite-Rothschild. I USA, dit fartyget var på väg, skulle den redan hyllade premiärårgången av vinet sålts för omkring 200 dollar flaskan, nu fick vinet en skjuts i sitt närmast kultliknande rykte och priset ökade snabbt till mer än det dubbla. I Sverige kunde vi köpa vinet för 895 kronor om jag minns rätt.

   Peter Sisseck föddes 1962 i Danmark, han utbildade sig till vinmakare i Frankrike och gjorde vin i både Bordeaux och Kalifornien innan kan 1990 kom till Ribera del Duero för att föra vin hos Alejandro Fernandez på Hacienda Monasterio. Han såg snart en enorm potential i Tinto Fino (det lokala namnet på Tempranillo) och lärde sig snabbt regionen och dess bästa vingårdar.

   ”Självklart kunde jag ha stannat kvar hos Alejandro Fernandez, men jag hade alltid burit på en dröm om att ha ett helt eget projekt och gärna ett mer småskaligt och högambitiöst”, berättar Peter och säger att det är för då man kan sätta fokus på allra minsta detalj.

   Idag rankas Pingus i toppen av Spaniens viner och kvalar också in i de illustra skaran av så kallade världsklassviner.

Peter köpte ett antal små vingårdslotter om totalt 4.20 hektar i La Horra, det mest klassiska i Ribera del Duero, och alla vinstockar var minst 50 år gamla, i några delar av vingårdarna till och med över 70 år gamla. Det var så allt började och det var på Finca Villacreces (intill Bodegas Vega Sicilia) som Peter gjorde sina första årgångar.

   Efter två år kunde han flytta in i en egen bodega i den lilla byn Quintilla de Onésimo, en anrik bodega byggd 1832 och på den tiden ägd av markis Pesquera. Bodegan är topprenoverad och hyser idag 13 små rostfria ståltankar om 3 800 liter vardera (för Flor de Pingus) och fem öppna små jäsningstankar av ek (för Pingus), därtill en källare med plats för omkring 150 små franska ekfat som huvudsakligen kommer från tunnbinderierna Darnajou, Seguin-Moreau och Taransaud.

   Totalt arbetar Peter Sisseck med 28 hektar vingård, av vilket sju hektar arrenderas men till fullo sköts om av hans team. Bara de äldsta och bästa lotterna ger druvor till vinet Pingus och hit räknas den 1.20 hektar stora San Cristóbal med över 75 år gamla stockar och den 3.00 hektar stora Viña Parroso, vilken har tre lotter med drygt 50-65 år gamla stockar. Båda vingårdarna sköts enligt biodynamiska principer.

När Peter Sisseck kom till Stockholm för att presentera sina viner passade vi på att äta middag med honom på Adam och Albin, inte bara en av Stockholms bästa restauranger utan också en av Sveriges allra bästa. Vi började i den lilla baren med ett glas 2010 Blanc de Blancs Brut från Louis Roederer, en champagne som görs i väldigt liten volym och kommer till Sverige i ännu mindre volym. Jag är väldigt förtjust i den här tappningen från Louis Roederer och nyligen drack jag en fantastiskt 2009:a av den. Den här årgången känns dock en liten aning lättare och stramare, för stunden lite mer återhållen men inte desto mindre fint fruktig med nyanser av citrus och gula äpplen och nygräddat vitt bröd. Syran är alltjämt påfallande frisk, vilket dels gör champagnen uppfriskande och fräsch, men också bidrar till den lite återhållna och eleganta smakupplevelsen.

Hos Adam och Albin äter man en meny som man till del komponerar själv genom att göra egna val av ett antal rätter. Men innan man kommer dit serveras man fem små aptitretare – och jag måste säga att det här är nog den starkaste öppningen rent gastronomiskt man får på en restaurang i Sverige idag. Man blir helt enkelt totalt hänförd.

   Den första av dem var en len och diskret sötaktig misokräm som serverades med ”vårblomster” och brynt smör, denna underbara krydda.

Därefter kom en servering av små nygräddade bröd, till vilka ett gott smör med lövtunt skuren tryffel, gräslök och piment d’espelette, en påfallande aromatisk och nästan lite blommig parfymerad men inte direkt het chilefrukt som kommer från sydvästra Frankrike. Supergott, nästan synd att man inte serverade mer bröd – men kanske tur att man inte gjorde det med tanke på omfånget i resten av menyn.

Nästa lilla goda rätt utgjordes av tunt skuren svensk bläckfisk som var fint tillagad med god kärna men absolut inte alls seg. Lika fint skuren zucchini och en läcker buljong av lättrökt persilja hörde till.

Champagnen, som hade passat riktigt fint till de första rätterna tack vare att de var så eleganta, var nu slut och därför tog vi till vinlistan igen. Det finns gott om goda viner här, vi ville ha ett elegant och torrt vitt vin med god syra. Det hittade vi snabbt i en 2013 Puligny-Montrachet Premier Cru La Garenne från Etienne Sauzet, som har en lott om 0.75 hektar i den här högt upp på sluttningen med mager, stenig kalkstensjord belägen äga. Gérard Boudet, som äger firman, brukar skämtsamt kalla den här vingården för hans del av Chablis här i byn Puligny-Montrachet, och vare sig den sedan 2002 vinmakande svärsonen Benoit Riffault eller vinet i sig säger emot. Dock är just 2013 en årgång som har gett ett lite krämigare och fetare vin, förvisso med en frisk om än inte stram syra och en mineralitet som snarare än kritig och fet än kittlande salt. Gott var det, och det kom att passa utsökt till de smårätter och även havskräftan och rätten av sparris som skulle följa.

 

Det var en väldigt vacker presentation vi fick härnäst. Små spröda tarteletter fyllda med en len och finstämt smaksatt kycklinglevermousse, garnerade med gröna ärter och melonrädisa, samt små primörgurkor med blomma. Vackert och gott.

Kalvbrässen var skuren i små bitar, panerad och sedan friterad. Den serverades med en syrlig crème fraiche, späda örter och karelisk kaviar. Också det här försvinnande gott. Att vinet från Etienne Sauzet var lite fetare än vanligt bidrog till att göra mötet med både krämen och den umamirika salta kaviaren än bättre än om vinet hade varit stramare.

In kom nu ett färskt svenskt ostron, skuret i lite mindre bitar och serverat med en isande frisk granité av fänkål och ostronspadet, därtill lite olivolja och dill. Återigen en väldigt elegant och god rätt.

Därmed var odyssén av aptitretare över och det blev dags för menyns första rätt. I botten på en tallrik lite kräm av syrad grädde, på det konfiterad griskind som hade strimlats, däröver tunt skuren gurka (bara som den var) och därpå en mycket hastigt sotad havskräfta med sin sötaktiga smak och lena, nästan feta textur. Lite lardo över det och en glaze som hade en lätt blommig och kryddig ton av ingefära. I sin helhet var det här en väldigt god rätt, men griskinden tog över havskräftans fina doft och smak lite väl mycket. Frånsett det, superbt.

Den andra rätten gick också bra det vita vinet. Fint skuren lättkokt vit sparris låg på en bädd av smörstekta murklor och krispigt bröd. Över det en ljus gräddsås som av allt att döma var monterad med smör. Till det lite aromatisk och något kryddig krasse. En ganska fet rätt sett till såsen, därmed försvann sparrisen och framför allt finessen med den lite grand, samtidigt var det rätt gott ändå.

Vännerna runt bordet hade inte kunnat vänta längre på mer fräschör i glasen och därför singlade det strax innan sparrisen in varsitt bourgogneglas till. I det skänktes snart upp en underbar champagne, NV Grand Cru VP Extra Brut från den utomordentliga firman Egly-Ouriet, faktiskt en av dem jag håller allra högst i hela Champagne. Man har sitt säte i byn Ambonnay, där också majoriteten av de 11.70 hektar vingårdar man äger ligger. Eftersom Ambonnay är en by vars odlingar domineras av Pinot Noir, är det inte märkligt att Egly-Ouriet bygger sina champagner av just Pinot Noir – sånär som den underbara cuvéen Les Vignes de Vrigny Vieilles Vignes, som faktiskt är gjord uteslutande av Pinot Meunier. Den medelfylliga, absolut torra men fint fruktiga, lätt brödiga och delikat citronskalsbittra champagnen vi nu hade i våra glas är till cirka 70 procent gjord av Pinot Noir och resten Chardonnay och VP (i champagnens namn) står för ”vieillisement prolongée” och syftar på den förlängda lagringen på jästfällningen innan dégorgering, i det här fallet upp mot sju år. Inte märkligt att doften och smaken är så komplex. Tack vare syran i sparrisrätten, och den feta texturen i såsen, kom den här champagnen att passa utmärkt till.

”Flor de Pingus är inget andravin till Pingus, jag ser det som ett annat vin just för att det kommer från andra vingårdar”, förklarar Peter när sommelieren serverar det sedan en halvtimma tillbaka dekanterade 2013 Flor de Pingus från Dominio de Pingus. Jag hade sett att vinet hade dekanterats en dryg halvtimma, vilket troligen var väldigt bra eftersom det fortfarande fanns en viss knutenhet i doften när vi fick det. Samtidigt var det oväntat tillgängligt och till och med charmerande och parfymerat med en läcker mörk bärfrukt, fina tanniner, kanske en något dämpad och lite lättare mellansmak än vanligt, men elegant och väldigt god. Trots att årgången var svår, fuktig och kall, har vinet ändå fått lite av den violblommiga nyans som är så typisk för Tinto Fino, en delikat ton som lyfter vinet och tillsammans med mineralitet och en god men inte påfallande frisk syra bidrar till att göra det så otroligt gott.

Utöver den fasta menyn med rätterna att välja mellan i varje servering, kan man lägga till helt andra rätter. Det gjorde vi såklart när vi såg den lockande rätten av wagyu. Den kom i en djup tallrik och nästan helt dold under ett täcke av fint skuren grillad grön sparris från Gotland och till det rostade pistaschnötter. Det fanns något saftigt över den här rätten, en fin fet textur från köttet som gav den tyngd och längd. Det feta rundade av vinets struktur och hjälpte till att lyfta frukten på ett läckert sätt.

Sida vid sida med 2013 Flor de Pingus hade vi också 2013 Pingus, toppvinet från Dominio de Pingus som görs av Tinto Fino från de finaste vingårdslotterna med riktigt gamla stockar. Jäsningen sker vid ovanligt låg temperatur, i regel omkring 22-23 grader, och sträcker sig normalt sett över tre till fyra veckor.

   ”Den lägre jästemperaturen ger en mycket försiktigare extraktion ur skalen, vilket är väldigt viktigt”, säger Peter och menar att det är lätt att man med Tinto Fino gör ett vin med alldeles för stor extraktion.

   ”Det kan väldigt lätt bli för mycket av allt”, säger han vid ett par tillfällen under diskussionen om vinet.

   För mycket av allt är det verkligen inte här, heller inte i årgångar som är mycket rikare och kraftigare än vad den något svårare 2013 är. Frukten är tätare än den i Flor de Pingus, den är djupare och tanninstrukturen lika fin men lite större, samtidigt finns här en större knutenhet och något dovt över både doften och smaken. Det är som att vinet står stilla och bara väntar på att drag igång och iväg. Men det är läckert, det finns väldigt mycket kvalitet här.

   ”Jag är riktigt nöjd med vinet, men jag vill allra helst låta det ligga till sig och långsamt utvecklas fram till 2023”, säger han nöjt och lägger till at favoritårgångar annars är 1995 och 2000.

   ”Och 2014, men det har vi inte släppt ännu”, säger han och ler.

De två röda vinerna gick väl till huvudrätten, som var ett fänkålsstekt bröst av rapphöna på en bädd av lättsauterad spetskål i en lätt tryffeldoftande béchamel. Doft och smak av ramslök var ganska mild, men fänkålsfröna var tydliga, kanske rent av en liten gnutta för dominanta. Inte så att de slog ut vinerna, men de tog verkligen plats. Men, ett extra plus till köket för att rapphönsbröstet var så fint stekt – fågel av den här typen kan lätt bli överstekt och torr.  

Återstod nu dessert, en karamelliserad mjölkkolaglass i lika fast som krämig textur med lönnsirap och en granité med lakrits. Gott, men så är jag ju en riktigt hängiven chokladfantast.

Till desserten valde vi en god madeira med god sötma, fin fruktighet, en lätt karamellig nyans och en perfekt avvägd mognads- och oxidationston från fatlagringen. Som vanligt hade vinet en god syra som hamnade i utsökt balans med dess läckra sötma och också bidrog till skapa en mer harmonisk balans till desserten. I glaset en Rainwater Reserva från toppfirman Barbeito som vi köpte till för 130 kronor för åtta centiliter.

   Jag minns i mitt tidiga vinliv när starkviner var helt ute, när man bara pratade om bordsviner hit och bordsviner dit. Starkviner var något förlegat, något man tog till när det vankades jul, eller möjligen begravning. Det är intressant att se hur starkvinerna, om än i liten skala, långsamt åter tog sig tillbaka genom en alltmer utbildad restaurangpersonal som började arbeta med ljus sherry i sina vinpaket, med portvin till chokladdesserter, och nu på sistone också madeira. Idag säger alltfler sommelierer sig älska just madeira … och jag är en av dem.

Slutligen lite sprit för att runda av den långa, trevliga, roliga och sett till maten och vinerna helt fantastiska middagen. Adam och Albin levererar mat på allra högst nivån, den är vacker och elegant i både formspråk och sammansättning av smaker och texturer och den känns modern och fräsch. Jag är också väldigt förtjust i idén att man som gäst kan välja bland de rätter man serveras i menyn, och hela den underbara inledningen med alla aptitretare. Därtill levereras upplevelsen av en förstklassig och kunnig service. Det här är modern elegans när den är som allra bäst.

   I glasen bjöds två sorters trevlig sprit. Den vattenklara styrketåren kom från Roulot, en av de allra bästa producenterna av vin i Meursault i Bourgogne, och var deras Le Poire Eau-de-Vie de Poire Williams, ren och intensivt päronfruktig med en mild sötma och en tydlig och ganska komplex nyans av päronskalen. Helt torr i smaken, men med en förnimmelse av sötma inledningsvis.

   Det fatlagrade destillatet kom från regionen Calvados och var en mer unik årgångsbetecknad version från det sydvästliga distriktet Domfrontais, som faktiskt också har päron som huvudingrediens i sin sprit. Domfrontais fick status som egen appellation först 2011 och då för att producenterna av calvados där skulle sluta sälja sin sprit svart. Den man som låg bakom arbetet med att etablera appellationen var Christian Drouin, den högst rankade kvalitetsproducenten av calvados i Pays d’Auge, och han gjorde det med hjälp av andra under varumärket Comte Louis de Lauriston.   

   Tanken var att Christian med sin erfarenhet av buteljering och försäljning av årgångscalvados skulle göra detsamma här med årgångsprit från tillverkare med gott om den varan i sina ekfat. Således finns det en hel del äldre årgångar ute på marknaden, sprit som får buteljeras under det nya appellationsnamnet eftersom den är buteljerad 2011 eller senare. I glaset hade vi en fint karamellig, fortfarande fruktig och av fatlagringen fint vaniljsöt 1980 Calvados Domfrontais. Vilket härligt sätt att avsluta en fantastisk kväll på.

 

 

Barrique den 21 april

Jag är väldigt förtjust i Göteborg och har egentligen alltid varit det. Hit åker jag gärna och ofta och är det inte konserter, hårdrocksfestivaler, möten, provningar eller vinmässor, är det restaurangerna som lockar. Och restauranger av rang finns det gott om i Göteborg.

   Jag minns faktiskt inte när vi möttes ordentligt första gången, Rolf Olofsson och jag, men det var helt klart i vinsammanhang och helt klart en bit över tio år sedan. Hans vinbar Barrique, som först låg på Hamngatan och senare intill Rockbaren på Lorentzbergsgatan ett halvt stenkast bortom Avenyn, blev snabbt ett vattenhål där jag gärna och ofta slank in på för att ta ett gott glas vin eller två. Eller bara säga hej till den alltid lika goda och glada Rolf och senare också hans parhäst Lasse. Hade jag tid och det inte var för trångt i den lilla baren, tog jag gärna en liten bit mat. Den var ambitiös och väldigt god och såklart väl anpassad till de goda vinerna.

   För ungefär tre år sedan hade Barrique vuxit ur den lilla källaren på Lorentzbergsgatan. Allt fler gäster ville äta och plats för alla hungrande fanns helt enkelt inte. Därför flyttade Barrique till en före detta pastarestaurang på Berzeliigatan 18, ungefär mellan Avenyn och Svenska Mässan, och där blev den lilla vinbaren helt plötsligt en fullskalig restaurang. Hit styrde vi nu kosan på fredagskvällen för att trakteras av den fantastiska och karismatiska krögaren Rolf. Vilken underbar kväll det blev!

Vi tog in en flaska vitt för att svalka oss medan vi tittade igenom menyn och den ganska stora och fint sammansatta vinlistan. Blicken hade ganska direkt fastnat på en vit 2014 Bourgogne Cuvée des Forgets som kommer från omkring 25 år gamla stockar de två vingårdarna (totalt 2.25 hektar) Les Herbeaux och Les Vaux i den norra delen av Meursault. Det här är en av två olika vita generiska bourgogner som Patrick Javillier producerar och att han har valt av göra två olika cuvéer beror på att han tycker att hans vingårdar ger så olika viner. Vingårdarna som har gett just det här vinet har huvudsakligen jordar av brun märgel och lera med alluvialt inslag och de ger, enligt Patrick, ett lite lättare och mer mineraliskt vin än de vingårdar som ligger bakom hans andra generiska vita bourgogne. Det kritiga, jordiga och komplexa inslaget är tydligt, men vinet bjuder på en stor finess och fräschör är ett alldeles förträffligt exempel på vit bourgogne – det kan till och med mäta sig med många viner med ursprungsstatus Meursault från andra domäner. Jag har för mig att vi betalade 695 kronor på listan – verkligen mycket vin för satsad krona.

Som en liten aptitretare serverades vi en skummande jordärtskockssoppa i en liten kopp och till det lite timjanemulsion och krispig grönkål. Den här delikata lilla rätten anger verkligen känslan och kvalitetsnivån på maten här på Barrique. Och den är hög.

Medan vi beställde lite rött vin serverades vi ytterligare tre små rätter, egentligen ett litet axplock i miniformat av tre rätter som är förrätter på menyn. Den första av dem var lite nykokt och fortfarande lätt krispig tysk vit sparris som serverades med en krämig sparrisvelouté som hade smaksatts med lite sauternesvin. Det hela toppades med löjrom och lite friterade nässlor. Supergott och vårligt.

   Den andra rätten bestod av fint skuren bläckfisk som hade vänts ner i en sås av gröna ärter (typ Crème Ninon) och ramslök. Den goda rätten kompletterades av lite krispigt bakat kycklingskinn som tillförde både en mild sötma och en fin sälta. Också det här en trevlig lite rätt som fungerade väldigt bra till det vita vinet jag hade kvar.

   Under två dagar hade biffen marinerats i sojasås med vitlök och ingefära, sedan hastigt stekta runt om så att kärnan fortfarande var rå (tekniken kallas tataki på japanska). Köttet var mört och väldigt gott. Till det hörde en äggkräm och lite brynt smör, denna gudabenådade doft- och smakgivare.

Rolf är en fantastisk krögare och sommelier, kunnig och personlig, lyssnande och även bra på att styra och ge rekommendationer som kan ta gästen en bit bort från det spår gästen kanske vanligen brukar följa. Visst kom han med ett par goda råd, men vi kunde ändå inte slita oss från suget efter ett riktigt gott vin av Cabernet Franc från Loire, vi hade nämligen till ett vettigt pris hittat en 2006 Chinon Clos de l’Echo från firman Couly Dutheil, grundad 1921 och idag driven i fjärde generation. Det är alldeles för sällan jag dricker vinerna från Chinon och den här riktigt bra firman, därför kunde jag inte låta bli att beställa in en flaska. Rolf valde att dekantera den, klokt med tanke på att vinet fortfarande är förhållandevis ungt. Frukten var mörk och hade inslag av svarta vinbär med en lätt jordig ton, en superb nyans av ceder och även en svag gräsighet. Smaken kunde beskrivas som medelfyllig, fortfarande med en viss tanninstruktur men inte direkt sträv, jag upplevde den spänstig men till en början en aning knuten. Det var faktiskt först med en halvtimmas luftning som smaken hade utvecklats. Jag tyckte om vinet som det var, men än mer till lammet som skulle dyka upp lite senare.

Pinot Noir från Tyskland, det hade både jag och Tom Nicola spanat lite på i vinlistan. Weingut Knipser i Laumersheim i Pfalz grundades 1910 och är idag en av de högst rankade producenten i regionen. Såklart är man huvudsakligen fokuserad på eleganta vita viner, men man tar verkligen de röda vinerna på största allvar. För att vinerna ska vinna djup och längd beskärs rankorna hårt och skörden sker alltid för hand och oftast i början av oktober eller till och med lite senare än så för att duvorna ska nå full fenolisk mognad. Den 2012 Spätburgunder Kalkmergel vi hade i våra glas var dock oväntat elegant, knappast sent skördad och framför allt rödbärig, blommig och lite mineralisk än djup och kraftig, fint syrligt fruktig och med lena tanniner och riktigt fin längd. Den för tyska pinotviner så typiska jordiga tonen hittade jag i doften, men den var lite tillbakadragen till förmån för finess. Det här tyckte jag verkligen om och också det skulle passa utsökt till lammrätten vi hade beställt.

Men innan lammet serverades ville Rolf sticka in en extrarätt – han var verkligen mån om att vi skulle få prova så mycket som möjligt ur menyn. Således kom den perfekt bakade ryggfilén av skrei som serverades med en len smörsås, lite lätt rostad mandel som både gav en fint nötig ton och en lätt krispig textur, nog så viktigt när man har en så len fiskrätt. Såsen var försiktigt smaksatt med lätt syrad ramslök. Tack vare den feta texturen och fina syran i såsen kom det tyska pinotvinet att passa riktigt fint.

Ytterligare en tysk pinot dök in, nu helt fritt vald av Rolf som verkade ha gått igång på vårt intresse för tyskt rött. Denna 2011 Spätburgunder Trocken Redling Schweigener Sonnenberg från firman Weingut Bernhart, också den i Pfalz, upplevde jag som lite fylligare och djupare, dessutom något mörkare i frukten. Tack vare den rikare frukten upplevde jag också strukturen lite mer avrundad och len, jag noterade också att syran var lite mjukare och dessutom en lite rostad ekfatsnyans i framför allt doften. Jag själv föredrog pinotvinet från Knipser, de flesta av mina bordsvänner kände dock motsatt att det här vinet var lite godare och mer elegant.

Lammköttet var ljust, fint rosastekt och saftigt, välsmakande med en tydlig karaktär. Här hade man kompletterad den fina lammytterfilén med en långkokt lammbringa, det är alltid trevligt att få två eller fler styckningsdetaljer av ett kött för att uppleva nyanserna i texturer och karaktären. En god och smakrik lammbuljong hörde till, liksom en konfiterad potatis och lite rostad morot. Det här var precis den typen av maträtt som harmonierar eleganta men fortfarande smakrika röda viner som de tre viner vi hade i våra glas.

En 30 månaders cheddarost i små bitar fick blir en sista liten servering till vår röda viner. Till den feta men smakrika osten hörde lite fänkålsfrö, bipollen och torkade lingon, en riktigt trevlig kombination som just tack vare lingonen och faktiskt också den blommiga och lätt kryddiga bipollen kom att matcha den röda fruktigheten i vinerna på ett riktigt trevligt sätt. Gott, gott-i-gott-gott. 

Så kom en liten uppfriskande fördessert, ett isat snapsglas med något som såg ut som en röd granité. Det var en kombucha, ett slags jäst te, som hade gjorts med smaksättning av hallon, därav den klarröda färgen och fina hallonaromen. Något söt, men framför allt syrlig och uppfriskande kall. Till det en liten jordgubbe och en bit grillad rabarber. Det här var fräscht, och gott.

Den riktiga desserten var en semifreddo, en kall och krämig glassliknande dessert i en kopp med lite italiensk maräng över. En fint sötsyrlig och lätt bitter nyans av grapefrukt satte sin prägel på den goda desserten, liksom lite rostade nötter.

   Vi fick också ett glas sött vitt vin till, tydligt doftande av botrytis (bittermandel, rostade mandlar och saffran). Det var knappt medelfylligt, så jag trodde det kunde vara ett sött vin från en satellitappellation eller möjligen från Barsac snarare än Sauternes. Tyvärr missade jag vilket vinet var, så kan det lätt bli när man serveras så mycket olika godsaker och kvällen är sen och man är lite trött.

Tur var därför att den sena kvällen avrundades med ett gott glas starkt. Trots att jag är en auktoritet på området, missade jag faktiskt den exakta drycken, som var en söt likör med tydlig örtkryddighet (timjan, rosmarin, enbär, salvia, torkade citrusskal) och jag missade den eftersom den inte var riktigt lika söt som jag brukar uppleva att den är och att den inte hade den tydliga nyansen av saffran den brukar ha. Det är alltså Chartreuse Jaune jag talar om, den 40 procent starka gula örtlikören från Les Pères Chartreuse. Visst hade jag den i tankarna, det var nämligen min första tanke, men då den var blekare än väntat och heller inte hade just saffranstonen, lade jag min gissning på Bénédictine D.O.M. istället. Gudagod också den, men såklart fel som svar på frågan. Straffet fick bli att skämmas lite, belöningen att dricka ett glas eller två av den superba likören.

   Det var en helt fantastisk kväll på Barrique, riktigt god och vällagad mat, väldigt goda viner, en härlig och lika varm som avskalat skön miljö att vistas i och ett absolut fantastiskt värdskap från Rolf och hans sommelier. Hit går jag såklart igen – det borde även du och faktiskt alla andra också göra. För att ha en riktigt härlig helkväll, för att äta något litet, eller bara för att ta ett glas gott vin eller två.

Jamie Kutch på Rolfs Kök den 19 april

 

Första gången jag träffade Jamie var han en rookie, en ung finanskille från Wall Street som hade tröttnat på stressen och det ytliga i just den världen. Som totalt hängiven vinälskare, med fokus på Bourgogne och med otaliga tusentals (eller tiotusentals, eller rent av hundratusentals) dollar i kostnader för inköpta och provade och druckna bourgogneviner bakom sig, var det inte konstigt att Jamie till slut kastade sin Wall Street-kostym och tog på sig en kalifornisk vinmakartröja. Det var så vi träffades, för ungefär tio år sedan, i en vinkällare i Sonoma Valley där han hyrde in sig. Jag provade hans första årgångar ur fat och flaska, ingen verkade ha hört talas om honom, men vinerna var goda och snart skulle han ha vunnit stor uppskattning för sina viner i vinmedia runt om i USA.

   De första årgångarna var dock ganska grovhuggna, dels till följd av att Jamie faktiskt inte hade någon utbildning eller ens lärande praktik inom vinodling eller vinframställning. Då, för tio år sedan, tyckte jag ändå att vinerna vad goda, även om jag idag kanske inte fullt ut håller med om mina tidiga lovord. De första åren var Jamie tydligt influerad av sina tidiga läromästare, inte minst den närmast kultförklarade pinotfirman Kosta-Brown, som blev superstora med sina precis lika superstora viner som i och för sig var goda – men just stora.

   Men med tiden började Jamie ändra sig, hitta sin smak i det han gjorde och ville göra, ändra tekniker och idéen med hur vinerna skulle smaka, ändra stilen på vinerna. Jag själv säger att brytpunkten var 2010 och Jamie säger inte direkt emot, även om han själv menar att det var en stegvis förändring över åren. Nu började vinerna bli alltmer eleganta, rödare i frukten, friskare i syran, större blommighet, lenare textur, och lite kryddigare eftersom Jamie började arbeta med mer hela druvklasar och stjälkar än tidigare. Han blev medlem i gruppen In Pursuit of Balance och fick med det också draghjälp rent medialt. Och vinerna var helt plötsligt superba, och Kutch Wines hade precis fått sitt stora genombrott. Idag är Jamie Kutch en av de allra bästa producenterna av Pinot Noir i Sonoma County, och Kalifornien.

Träffen med Jamie Kutch planerades till härliga, stämningsfulla Rolfs Kök i centrala Stockholm, en av de trevligare restaurangerna i Stockholm. Vi började med ett glas lagom kallt serverad 2012 Chablis Premier Cru Fourchaume Heritage från den utmärkta nya firman Domaine d’Henri, som grundades 2012 av Michel Laroche sedan han sålt sin del i jättefirman Michel Laroche som han hade byggt upp med sin far och verkat i under flera decennier. Just det hr vinet kommer från en vingårdslott som planterades 1937 och faktiskt var den första vingård som Michels far Henri köpte. Musten jäses till cirka 70 procent i ståltankar och resten i äldre neutrala ekfat, vilka inte har gett vinet någon fatkaraktär – snarare textur och rondör av lagringen i faten. När jag provade vinet första gången för ett par år sedan blev jag överväldigad av dess djup, kropp och längd, nu har vinet börjat visa upp sig från en lite mer komplex sida, med tydligare nyans av den fossilrika jorden kimmeridge. Vinet har fortfarande en absolut ren och transparent doft och smak, präglad av mineralitet och en jordig komplexitet. Texturen är len, samtidigt är kroppen elegant och eftersmaken är lång och tydligt mineralisk. Helt enkelt supergott!

Från Jamie Kutch och hans Kutch Wines kom nästa vin, ett blekt halmgult vin av Chardonnay som han köper från två vingårdar i Santa Cruz, bland annat den svala Trout Gulch Vineyard. Hade jag fått denna 2014 Santa Cruz Mountains Chardonnay helt blint serverad och helst i ett annan sammanhang än just det här hade jag nog inte spontant sagt Kalifornien. Den strama smaken och friska syran kopplat till en sval men ändå rik fruktighet och mild nötighet (kanske från faten) och nästan kritig mineralisk jordighet var faktiskt mer bourgognelik, det här är faktiskt ett av de mest klassiskt franskklingande vita viner jag har druckit från Kalifornien. Jamie berättade att musten helt är jäst i ekfat, men att bara 20 procent av faten var nya. En av de detaljer som gör det här vinet så klassiskt till sin smak och struktur är den delikata eftersmaken, helt torr och utan någon som helst tillstymmelse till alkoholvärme – alkoholen har nämligen landat på 12.75 procent. Bravo Jamie!

På Rolfs Kök är det inget finlir som gäller, här är maten rejäl och mättande och den är tillagad från grunden av de bästa råvaror. Jag har genom åren ätit alla deras klassiker och hur mycket jag än älskar dem, försöker jag alltid välja något ”nytt” på menyn, något jag inte ätit tidigare eller ätit så ofta. Den här kvällen blev det kalvhjärna som förrätt, perfekt stekt så att den fortfarande var krämig som finaste anklevermousse, fet till texturen och mild till smaken med bara en liten diskret umamisötma. Till hjärnan hörde kapris och citron och just den fina syran bidrog till att göra rätten lite mer elegant och även balansera den feta texturen, samtidigt som citronsyran på ett utmärkt sätt gifte in sig med de vita vinernas fräschör. Ett annat viktigt inslag i rätten var den stekta toasten som hjärnan låg på, den behövdes för att ge rätten en något krispig textur.

Också nästa vin kom från Kutch Wines, men nu ett rött vin. Pinot Noir är ju trots allt huvuddruvan för Jamie och han gör en fin svit av underbara, parfymerade och silkigt texturerade pinotviner. Det vackert körsbärsröda och en aning disiga vinet vi hade framför oss, serverat vid perfekt 16-17 grader i en typisk bourgognekupa, bjöd på en förföriskt rödbärig, nyponaromatisk, rosenblommig och diskret stjälkkryddig doft. Här var det intensitet snarare än kraft och djup som gällde och det var minst sagt en förförisk doft. Vinet var hans 2011 Sonoma Coast Pinot Noir, den ”generiska” tappningen som kommer från flera svala vingårdar som Jamie arbetar med. Nog för att årgången var den kallaste vi har sett i Kalifornien någonsin, men jag kommer inte ifrån tanken att Jamie också vid den här tiden hade gjort så pass mycket förändringar i sin produktion att vinerna blev avsevärt mycket mer eleganta. Och det här vinet var helt enkelt vansinnigt gott!

Jag fortsatte på temat ”insidan av kalven” även till huvudrätt, jag är nämligen helt galet förtjust i kalvbräss och ville inte för något i världen välja bort den. Brässen kom i en rejäl bit, panerad och stekt och precis som vanligt var stekgraden helt perfekt. Den låg på tre stora fina, helt nykokta och precis lagom kokta tyska vita sparrisar. Våren firades vidare med en god ramslökskräm, denna kryddiga och säkert tokigt nyttiga vårprimör. Det här var en fantastiskt god rätt, vacker och tidsenligt, smakrik och mättande och samtidigt precis så elegant som vårens mat ska vara. Att rätten dessutom serverades på det gamla fina blommiga porslinet från Stockholms första finlirarkrog Grappe d’Or gjorde ju faktiskt allt bara än bättre.

Att blir lurad ordentligt i blindprovning är roligt, faktiskt vansinnigt roligt. Själva luringen och med det felgissningarna betyder ju att man får lära sig något nytt, att ens referensramar flyttas framåt. Färgen i det sista vinet var mörkare än den i Jamies pinotvin och doften var både tätare och djupare men för den sakens skulle inte kraftigare. Det fanns något väldigt elegant över doften, något komplext och riktigt läckert. Frukten bjöd på både mörkare och ljusare fruktiga nyanser, men också på en blommighet som drog åt både rosor och viol, en jordig ton utan att vinet på något sätt visade mognad och även en nyans av sandelträ. Helt spontant drogs jag till Nebbiolo, en gissning som backades upp med självförtroende tack vare den eleganta kroppen och strukturen och de tydliga men ändå väldigt fina tanninerna. Att vi var i Piemonte stod utom allt tvivel, tyckte i alla fall jag, och att vi med den här enastående kvaliteten, finessen och balansen borde vara hos Gaja fick jag också rätt på. Så i vad låg min felgissning då? Jo, åldern på vinet.

   Med den här intensiteten tänkte jag ungdom och den känslan backades upp av att vinet inte visade på några som helst symptom på mognad. Så gissningen på cirka fem sex års ålder blev ju helt fel, till och med när jag drog ner gissningen till tolv eller tretton års ålder fick jag felmarkering. Hade jag istället sagt 1996 Barbaresco hade det blivit rätt. Tjugo år på detta fantastiskt väl sammansatta vin, det hade jag aldrig vågat gissa. Tack för den lektionen.

Ett dygn i Tain l’Hermitage den 12 april

 

Vilken morgon, solen sken, luften var klar, det stora Hermitageberget reste sig majestätiskt framför mig när jag tidig förmiddag gick bort mot den stora provningen av toppviner från Hermitage som stod på morgonens dagordning. Av bergssidans omkring 137 hektar stora planterade vingårdsareal är knappt tio procent planterat med gröna druvor, mestadels Marsanne och till mindre del Roussanne. Att få dricka vitt vin från en producent med bara tre hektar vingård i Hermitage och det allra mesta rött vin av det är sanna mina ord en ynnest. Jag tror faktiskt inte att det gjordes mer än 900 flaskor av den vita 2014 Hermitage Les Rocoules från Domaine Marc Sorrel som blev provningens bästa vita vin. Fet, rik, gul stenfrukt, krossad sten, en blommighet från inslaget av Roussanne, men också en nötighet från Marsanne, kraftig men ändå elegant tack vare mineralitet, intensivt fruktig men ändå helt torr. Typ så skulle vi nog vilja beskriva vinet….

Två andra viner i provningen stack ut, och det var inte alls särskilt oväntat att 2012 Ermitage Le Méal från M Chapoutier skulle vara det ena. Druvorna kommer från en 2.20 hektar stor lott med omkring 60 år gamla stockar i Le Méal, det varmaste läget på Hermitageberget. Trots det är vinet synnerligen elegant, det har i sin ganska djupa och mörka frukt fint rödaromatiska toner och en uttalad karaktär av stenig jord och mineral, redan nu också komplexa nyanser av torkat kött och vitpeppar. Jag hade väntat mig lite stramare tanniner, men upplevde faktiskt vinet som absolut drickbart redan idag.

   En annan av de verkligt läckra pjäserna var 2012 Hermitage Les Bessards från Delas, en firma som allt som oftast övertygar även om de inte alltid nämns bland de verkligt stora namnen. Jag hade inte alls väntat med det djup och den komplexitet det här vinet skulle bjuda på, däremot den finess och den mineraliska livlighet och spets det alltid har. Det stod verkligen upp på Le Méal från Chapoutier. Druvorna kommer från firmans 8.00 hektar stora äga med 60-80 år gamla stockar i Les Bessards, den västligast vingården på berget där jorden nästan uteslutande består av granit. Elegans, struktur, lagringspotential och komplexitet var ord jag använde i min beskrivning av vinet och jag var mäkta imponerad av det.

Lunchen åt vi på Vineum, en kombinerad vinbutik och restaurang som ägs och drivs den anrika firman Paul Jaboulet Aîné som har gjort allt bättre viner sedan familjen Frey (som bland annat äger Château La Lagune i Bordeaux, champagnefirman Billecart-Salmon och även Corton André i Bourgogne) tog över 2006 har gjort allt renare, djupare och bättre viner. Ett remarkabelt stort lyft har gjorts med de vita vinerna. Här tog vi en snabb kall aperitif i väntan på lunchen, en 2015 Crozes-Hermitage La Mule Blanche av lika delar Marsanne och Roussanne från en 7.00 hektar stor vingård med stenig jord i den södra delen av appellationen. Härligt stenfruktig doft, fint mineralisk spänst, god kropp och elegans, precis vad vi var sugna på.

Maten på Vineum är riktigt god, klassisk och elegant och anpassad till vinerna. En trerätters går på 27 euros, lägger man till ett glas enkelt men gott vin blir det 31 euros och tar man två glas vin 34 euros. Det är svårslaget, dessutom väldigt gott. Allra först fick vi en liten aptitretare i form av en luftig mousse av selleri med ett litet flarn av sesamfrön. Därefter valde jag en vårlig sallad med små raviolis och ett brödkrisp som förrätt, med ett lite fetare inslag av lätt halstrad färsk anklever, vars feta textur bidrog till att gifta samman rätten med det feta vita vin vi hade serverats.

Ett vitt vin från Paul Jaboulet Aîné jag verkligen tycker om och som också är väldigt överkomligt till priset med tanke på varifrån det kommer, är 2014 Hermitage Chevalier de Sterimberg som görs till ungefär två tredjedelar Marsanne och resten Roussanne från omkring 35 år gamla stockar i vingårdarna Maison Blanche, Les Rocoules och La Croix. Det här är ett riktigt läckert vin, det förenar en generös kropp och fint nyanserad frukt med inslag av persika och gula äpplen med nyanser av mandel och stenig mineralitet. Ungt som det var kunde vi fortfarande skönja en liten ekfatsnyans, men den störde inte det minsta. Tiden i glaset gjorde vinet en tjänst, det blommade långsamt upp under hela tiden det fick sitta i glaset.

Det kanske mest legendariska vinet från Hermitage är tappningen La Chapelle från Paul Jaboulet Aîné, förvisso ett till produktionen ganska stort vin, inte desto mindre ett vin som kan vara helt underbart. Årgångar som 1961 och 1978 har placerat det i hela vinvärldens Hall of Fame och efter en ordentlig svacka på 1990-talet och har man nu under ny regi en bit in på 2000-talet åter börjat göra riktigt bra viner. En 1997 Hermitage La Chapelle som jag drack för en dryg månad sedan var en rejäl besvikelse, den 1998 Hermitage La Chapelle vi nu serverades var avgjort mycket bättre och höll sig dessutom väldigt fint i glaset. Visst var vinet av lättare slag, sirligt och elegant i kroppen, tydligt moget med en stilfull nyans av läder och fin cigarrlåda, men också med en fin liten rödfrukt i behåll.

Tack vare de mogna tonerna i vinet skulle det matcha min maträtt väldigt bra. En lammrullad hade fyllts med örter och sedan bakats länge och väl så att köttet närapå föll samman av mörhet. Lite pesto och rostad vitlök, en kräm av rödbetor, grön sparris stekt i olivolja samt lite smörstekta murklor – en ganska rustik och god rätt.

   Ostar stod jag över, jag valde chokladdesserten istället – av den enkla anledningen att den välkända chokladtillverkare Valrhona ligger ett par hundra meter bort och alla bättre restauranger i den lilla staden Tain därför gör riktigt fina chokladdesserter.  

Ett besök hos ”greken” i Tain l’Hermitage är en upplevelse, en liten vinbutik mitt i den lilla staden med ett riktigt bra sortiment av lokala viner – och en av de mest passionerade och galna vinhandlarna jag vet. Man hinner knappt komma in i butiken innan man har fått ett gott glas vin i handen. Och det är aldrig några dåliga enkla instegsviner man får. Den här korta sejouren blev det säkert ett halvdussin viner, ett av dem en alldeles underbar 2015 Cornas La Geynale från den skickliga Vincent Paris. Djupt fruktig med mörka bär, en läcker ton av violpastill och lakritsrot och mitt i allt en ordentligt stenig nyans från de magra jordarna. Medelfyllig, förvisso väl strukturerad av tanniner, men ändå så underbart balanserad.

Provsmakningen fortsatte, men nu på en exceptionell nivå med ett glas 2014 Hermitage Le Gréal från den lilla hantverksfirman Domaine Marc Sorrel, som jag håller som en av de mest fantastiska av de klassiska firmorna här. Det här vinet, en cuvée av Syrah med upp mot tio procent Marsanne, kommer från de två vingårdslotterna Greffieux och Le Méal, är ett exemplariskt gott vin med stenig mineralton, en djup en framför allt väldigt elegant fruktighet, torr och stramt nyanserad smak med en livlig mineralitet. Det här vinet är förföriskt läckert, skolboksmässigt troget sin appellation och faktiskt lika gott nu (då med ordentligt luftning och serverat i glas med stor kupa) som lagrat i tio, tjugo eller varför inte trettio år. Om jag har tid…

Innan middagspartyt kände vi att det var dags för en kort tids siesta, men först ett glas på balkongen. Vitt ville vi ha för att friska upp oss och det gjorde vi med en svalt serverad vit 2014 Hermitage Chante-Alouette från M Chapoutier, gjort till 100 procent av Marsanne från den på cirka 300 meters höjd på den östra delen av Hermitage belägna vingården Chante-Alouette, där stockarna är mellan 30- och 80 år gamla. En första snabb sniff sa Riesling från stenjordar, det fanns verkligen något stenigt och mineraliskt och gult stenfruktigt över doften, absolut ren och väldigt elegant. Smaken är medelfyllig, fet och nästan krämigt rik, samtidigt finns det en slags spänst och mineralisk stramhet i framför allt slutet av smaken. Med den långa, citrusfriska och mineraliska eftersmaken i munnen var det inte svårt att somna och sova gott en timma.

Innan middagskalaset hos M Chapoutier tittade vi förbi Paul Jaboulet Aîné igen för att prova ett par rara flaskor de skulle öppna upp på sitt kalas. Bland annat skulle Caroline Frey öppna ett vin man gör i ytterst liten volym, en cuvée vin av ett fat från Château Lagune i Bordeaux och ett fat av Hermitage La Chapelle. Idén är sprungen ur historien, då man ofta stärkte vinet från Bordeaux med ett mycket fylligare vin från Hermitage. Vinet vi fick ur magnum var denna deras 2011 Duo (den första årgången var 2005), mörkt till frukten, fylligt och generöst, en liten aning fatrostat, tydligt strukturerat av både tanniner och mineral, och med en riktigt god längd. Det var ett gott vin, men helt ärligt inte det vin jag själv föredrar när det dessutom intill finns verkligt fina viner av Syrah från norra Rhône.

Ett annat minst sagt unikt vin är firmans söta vin från Hermitage. Denna 2006 Hermitage Blanc Vin de Paille var tappad i halvflaska är gjord av Marsanne och Roussanne som efter skörd har lufttorkats i 40 dagar i ett blått hus uppe på sluttningen. Torkningen har inte bara koncentrerat smaker och dofter och med gjort vinet fylligare med en nästan viskös munkänsla, det har troligen också resulterat i en restsötma som i det färdiga vinet har landat på över 150 gram, kanske rent av 200 gram per liter. Det här vinet är som ett elixir av aprikos, persika och söt citrus och det har en närmst explosiv smak och längd. Jösses vad gott. Vinstilen vin de paille är idag nästan helt försvunnen, här har man de senaste årgångarna bara gjort vinet 2009 och 2012.

 

Det var ingen liten middag vi hade fått inbjudan till, utan ett rejält kalas med ett par hundra inbjudna, ett coverband (som var riktigt bra), en hel del småplock att äta och en egentligen skvatt galen vinlista med bland annat en lång räcka av de bästa vingårdsbetecknade vinerna från Crozes-Hermitage, Saint-Joseph och Hermitage – med mer eller mindre mognad och enbart ur stora flaskor. Och alla viner såklart från värden Michel Chapoutier, således M Chapoutier som avsändare på etiketterna nedan.

Det första vin vi serverades var en alldeles förträfflig 2001 Saint-Joseph Les Granits ur jeroboam. Det här vinet är egentligen lika bra som väldigt många vita viner från Hermitage, det görs till hundra procent av Marsanne från 50-70 år gamla stockar i en bitvis mycket brant sydexponerad sluttning intill byn Tournon. Med ett uttag på bar omkring 20 hektoliter per hektar får vinet alltid en god intensitet, kraft och struktur och det är faktiskt inte alls överraskande att det håller så fantastisk bra för lagring. Nu 15 år gammalt skulle jag inte ens säga att de var direkt moget, djupt gyllene till sin färg, läckert nötigt och lite stenrökigt, men fortfarande med sin feta gula stenfrukt och citrusskalsnyans kvar. Jag blev så imponerad av det här vinet att jag var tvungen att fråga efter ett glas till. Ett normalt år gör man omkring 6 000 flaskor av det här vinet, den här kvällen öppnades fyra dubbelmagnum av det. Knasigt.

Nästa pjäs som dekanterades över i så karaffer var den vita 2007 Ermitage de l’Orée ur mathusalem. Också det här vinet görs uteslutande av Marsanne och stockarna i den 3.50 hektar stora ägan man har i vingården Les Murets på den östra sidan av kullen är omkring 60-70 år gamla. Jäsning och lagring har skett i 600 liter stora ekfat, bara 20-25 procent nya, samt i små cementtankar. Helt ärligt var det inte så vansinnigt stor skillnad mellan det här vinet och det från Les Granits, men nog fanns det en litet större djup och en mer mineraliskt stadig struktur här. Snart tio år gammalt kan inte påstå att det här vinet var särskilt moget det heller, däremot hade det jämfört mot yngre årgångar av det utvecklat en större och väldigt fin komplexitet som vittnar om att de vita toppvinerna från M Chapoutier faktiskt mår gott av upp mot tio års flaskmognad.

Maten var väl inte direkt så mycket att satsa på, men så är det nästan alltid på stora mingelpartyn. Alla små snittar såg mest småtråkiga ut, men det små hamburgarliknande smörgåsarna med tonfisk i fungerade desto bättre. I alla fall okej.

Spetten av lax och tonfisk med sesamfrön var helt okej, men hade gärna fått vara lite mer kryddade. Dessutom var de lite kladdiga att äta med fingrarna, således inte den allra bästa typen av finger food.

De friterade räkorna kunde ha varit goda om de hade fått någon smaksättning (gärna inspirerad av något av alla sydostasiatiska kök) eller åtminstone någon god sås till. Nu var det främst fet frityrsmet som dominerade smakupplevelsen.

   Klart bättre var de grillade flodräkorna, men eftersom de hade kvar sina skal blev de väldigt svåra och kladdiga att äta med tanke på att de var ett stående kalas och alla gäster utöver tallriken hade ett vinglas att bära på. Tänk så många kockar och festfixare som helt missar denna inte helt oväsentliga detalj.

Därefter gick vi över till röda viner och 2000 Crozes-Hermitage Les Varonniers ur jeroboam. När det här vinet säljs på flaska, är det verkligen inte dyrt, därför är det irriterande att inse att man inte köper en låda (minst) av det varje årgång och låter vinet lagras därhemma så att man enkelt får tag på till 15 år gamla årgångar, eller äldre. Läget i den här 3.20 hektar stora vingårdslotten i läget Chassis är utmärkt, nämligen på den västexponerade västra sluttningen av Hermitageberget, precis ner mot floden Rhône till. Herre min skapare vad gott, läckert jordigt och stenigt, fin cigarrlåda och dyrbar tobak, ett uns torkad svamp och tryffel, lite torkat kött och järnoxid, men fortfarande en god fruktighet kvar. Superbt. Det blev lite påfyllning av det här också, sedan mingel bland gästerna ett tag. 

Precis lika bra men något kraftigare och även något mindre utvecklad var 2000 Saint-Joseph Les Granits som serverades ur mathusalem. Druvrent vin av Syrah från 60 till 80 år gamla stockar i samma branta och granitsteniga vingård som det vita syskonet kommer från, fullt avstjälkat men helt naturligt köttigt och kryddigt av sig själv och första knappa mognad vinet har nått med drygt 16 års ålder. Så länge jag kan minnas att jag har druckit det här vinet i alla möjliga årgångar och de än mer exklusiva vinerna från Hermitage från Michel Chapoutier har jag hyllat det som ett av firmans godaste viner och framför allt det bästa vinet per krona. Det här var helt fantastiskt gott, vilken läckert begynnande mognadston av jordighet, tryffel, tobak, torkat kött och kryddighet och vilken härlig struktur och längd.

   Serveringspersonalen sprang för jämnan omkring med fat med småplock på, men det enda som lockade var några slags köttbullar som åts med händerna, som faktiskt var goda och även matchade det här vinet – och de andra mognade röda vinerna – alldeles utmärkt.

När man provar de av fin första mognad så komplexa vinerna, som den röda 2007 Ermitage Les Greffieux ur jeroboam, blir man nästan lite irriterad att man inte har köpt på sig ett antal flaskor av varje gott vin för att själv lagra till den här grader. Les Greffieux är den vingårdslott som ligger alldeles ovanför järnvägsstationen, således nedanför den branta Le Méal. Det är oftast så att det här vinet mognar lite fortare än det från de mer branta och steniga lotterna, därför hade det här vinet också börjat visa den där läckra mognaden som är helt oemotståndligt. Och så här pass kände vi oss rätt nöjda. En hel dag med de ofta makalösa klassiska vinerna från Hermitage, från tiotiden på morgonen till strax före midnatt, började ta ut sin rätt. Därför tog vi en skön kort svalkande nattvandring till hotellet för att avrunda med en liten stänkare på balkongen …