Första gången jag träffade Jamie var han en rookie, en
ung finanskille från Wall Street som hade tröttnat på stressen och det ytliga i
just den världen. Som totalt hängiven vinälskare, med fokus på Bourgogne och
med otaliga tusentals (eller tiotusentals, eller rent av hundratusentals)
dollar i kostnader för inköpta och provade och druckna bourgogneviner bakom
sig, var det inte konstigt att Jamie till slut kastade sin Wall Street-kostym
och tog på sig en kalifornisk vinmakartröja. Det var så vi träffades, för
ungefär tio år sedan, i en vinkällare i Sonoma Valley där han hyrde in sig. Jag
provade hans första årgångar ur fat och flaska, ingen verkade ha hört talas om
honom, men vinerna var goda och snart skulle han ha vunnit stor uppskattning
för sina viner i vinmedia runt om i USA.
De första
årgångarna var dock ganska grovhuggna, dels till följd av att Jamie faktiskt
inte hade någon utbildning eller ens lärande praktik inom vinodling eller
vinframställning. Då, för tio år sedan, tyckte jag ändå att vinerna vad goda,
även om jag idag kanske inte fullt ut håller med om mina tidiga lovord. De
första åren var Jamie tydligt influerad av sina tidiga läromästare, inte minst
den närmast kultförklarade pinotfirman Kosta-Brown, som blev superstora med
sina precis lika superstora viner som i och för sig var goda – men just stora.
Men med tiden
började Jamie ändra sig, hitta sin smak i det han gjorde och ville göra, ändra
tekniker och idéen med hur vinerna skulle smaka, ändra stilen på vinerna. Jag
själv säger att brytpunkten var 2010 och Jamie säger inte direkt emot, även om
han själv menar att det var en stegvis förändring över åren. Nu började vinerna
bli alltmer eleganta, rödare i frukten, friskare i syran, större blommighet,
lenare textur, och lite kryddigare eftersom Jamie började arbeta med mer hela
druvklasar och stjälkar än tidigare. Han blev medlem i gruppen In Pursuit of
Balance och fick med det också draghjälp rent medialt. Och vinerna var helt
plötsligt superba, och Kutch Wines hade precis fått sitt stora genombrott. Idag
är Jamie Kutch en av de allra bästa producenterna av Pinot Noir i Sonoma
County, och Kalifornien.
Träffen med Jamie Kutch planerades till härliga,
stämningsfulla Rolfs Kök i centrala
Stockholm, en av de trevligare restaurangerna i Stockholm. Vi började med ett
glas lagom kallt serverad 2012 Chablis
Premier Cru Fourchaume Heritage från den utmärkta nya firman Domaine
d’Henri, som grundades 2012 av Michel Laroche sedan han sålt sin del i
jättefirman Michel Laroche som han hade byggt upp med sin far och verkat i
under flera decennier. Just det hr vinet kommer från en vingårdslott som
planterades 1937 och faktiskt var den första vingård som Michels far Henri
köpte. Musten jäses till cirka 70 procent i ståltankar och resten i äldre
neutrala ekfat, vilka inte har gett vinet någon fatkaraktär – snarare textur
och rondör av lagringen i faten. När jag provade vinet första gången för ett
par år sedan blev jag överväldigad av dess djup, kropp och längd, nu har vinet
börjat visa upp sig från en lite mer komplex sida, med tydligare nyans av den
fossilrika jorden kimmeridge. Vinet har
fortfarande en absolut ren och transparent doft och smak, präglad av mineralitet
och en jordig komplexitet. Texturen är len, samtidigt är kroppen elegant och eftersmaken
är lång och tydligt mineralisk. Helt enkelt supergott!
Från Jamie Kutch och hans Kutch Wines kom nästa
vin, ett blekt halmgult vin av Chardonnay som han köper från två vingårdar i
Santa Cruz, bland annat den svala Trout Gulch Vineyard. Hade jag fått denna 2014 Santa Cruz Mountains Chardonnay
helt blint serverad och helst i ett annan sammanhang än just det här hade jag
nog inte spontant sagt Kalifornien. Den strama smaken och friska syran kopplat
till en sval men ändå rik fruktighet och mild nötighet (kanske från faten) och
nästan kritig mineralisk jordighet var faktiskt mer bourgognelik, det här är
faktiskt ett av de mest klassiskt franskklingande vita viner jag har druckit
från Kalifornien. Jamie berättade att musten helt är jäst i ekfat, men att bara
20 procent av faten var nya. En av de detaljer som gör det här vinet så
klassiskt till sin smak och struktur är den delikata eftersmaken, helt torr och
utan någon som helst tillstymmelse till alkoholvärme – alkoholen har nämligen
landat på 12.75 procent. Bravo Jamie!
På Rolfs Kök är det inget finlir som gäller, här är maten
rejäl och mättande och den är tillagad från grunden av de bästa råvaror. Jag
har genom åren ätit alla deras klassiker och hur mycket jag än älskar dem,
försöker jag alltid välja något ”nytt” på menyn, något jag inte ätit tidigare
eller ätit så ofta. Den här kvällen blev det kalvhjärna som förrätt, perfekt
stekt så att den fortfarande var krämig som finaste anklevermousse, fet till
texturen och mild till smaken med bara en liten diskret umamisötma. Till
hjärnan hörde kapris och citron och just den fina syran bidrog till att göra
rätten lite mer elegant och även balansera den feta texturen, samtidigt som
citronsyran på ett utmärkt sätt gifte in sig med de vita vinernas fräschör. Ett
annat viktigt inslag i rätten var den stekta toasten som hjärnan låg på, den
behövdes för att ge rätten en något krispig textur.
Också nästa vin kom från Kutch Wines, men nu ett
rött vin. Pinot Noir är ju trots allt huvuddruvan för Jamie och han gör en fin
svit av underbara, parfymerade och silkigt texturerade pinotviner. Det vackert
körsbärsröda och en aning disiga vinet vi hade framför oss, serverat vid
perfekt 16-17 grader i en typisk bourgognekupa, bjöd på en förföriskt rödbärig,
nyponaromatisk, rosenblommig och diskret stjälkkryddig doft. Här var det
intensitet snarare än kraft och djup som gällde och det var minst sagt en
förförisk doft. Vinet var hans 2011
Sonoma Coast Pinot Noir, den ”generiska” tappningen som kommer från flera
svala vingårdar som Jamie arbetar med. Nog för att årgången var den kallaste vi
har sett i Kalifornien någonsin, men jag kommer inte ifrån tanken att Jamie
också vid den här tiden hade gjort så pass mycket förändringar i sin produktion
att vinerna blev avsevärt mycket mer eleganta. Och det här vinet var helt
enkelt vansinnigt gott!
Jag fortsatte på temat ”insidan av kalven” även till
huvudrätt, jag är nämligen helt galet förtjust i kalvbräss och ville inte för
något i världen välja bort den. Brässen kom i en rejäl bit, panerad och stekt
och precis som vanligt var stekgraden helt perfekt. Den låg på tre stora fina,
helt nykokta och precis lagom kokta tyska vita sparrisar. Våren firades vidare
med en god ramslökskräm, denna kryddiga och säkert tokigt nyttiga vårprimör.
Det här var en fantastiskt god rätt, vacker och tidsenligt, smakrik och
mättande och samtidigt precis så elegant som vårens mat ska vara. Att rätten
dessutom serverades på det gamla fina blommiga porslinet från Stockholms första
finlirarkrog Grappe d’Or gjorde ju faktiskt allt bara än bättre.
Att blir lurad ordentligt i blindprovning är roligt,
faktiskt vansinnigt roligt. Själva luringen och med det felgissningarna betyder
ju att man får lära sig något nytt, att ens referensramar flyttas framåt. Färgen
i det sista vinet var mörkare än den i Jamies pinotvin och doften var både
tätare och djupare men för den sakens skulle inte kraftigare. Det fanns något
väldigt elegant över doften, något komplext och riktigt läckert. Frukten bjöd
på både mörkare och ljusare fruktiga nyanser, men också på en blommighet som
drog åt både rosor och viol, en jordig ton utan att vinet på något sätt visade
mognad och även en nyans av sandelträ. Helt spontant drogs jag till Nebbiolo,
en gissning som backades upp med självförtroende tack vare den eleganta kroppen
och strukturen och de tydliga men ändå väldigt fina tanninerna. Att vi var i
Piemonte stod utom allt tvivel, tyckte i alla fall jag, och att vi med den här
enastående kvaliteten, finessen och balansen borde vara hos Gaja
fick jag också rätt på. Så i vad låg min felgissning då? Jo, åldern på vinet.
Med den här
intensiteten tänkte jag ungdom och den känslan backades upp av att vinet inte
visade på några som helst symptom på mognad. Så gissningen på cirka fem sex års
ålder blev ju helt fel, till och med när jag drog ner gissningen till tolv
eller tretton års ålder fick jag felmarkering. Hade jag istället sagt 1996 Barbaresco hade det blivit rätt.
Tjugo år på detta fantastiskt väl sammansatta vin, det hade jag aldrig vågat
gissa. Tack för den lektionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar