Le Mirande den 10 april

Tillbaka i Rhône, tillbaka i Avignon, den här gången tillsammans med Fantomen – och en bunt andra goda vänner. Efter några timmars vinprovning kände jag och Fantomen att det var dags för lunch så tog oss till det lilla exklusiva, fantastiskt trevliga och vackra Hotel La Mirande som ligger precis bakom Palais de Papes mitt i Avignon. Eftersom solen sken, det var säkert 20 grader och försommarkänsla, valde vi att sitt ute på den mysiga och grönskande innergården, som ramas in av de yttre befästningsmurarna till palatset på den ena sidan, och det vackra hotellets kalkstensfasad på den andra. Det doftar försiktigt av klorofyll och blommor i trädgården, lika försiktigt av salvia och rosmarin som växer här och det var helt enkelt en underbar känsla att sitta i trädgården och njuta av solen, miljön – och det goda som serveras i glas och på tallrikar.

När matlandet Frankrike är som bäst är det verkligen som bäst – och så skulle den här lunchen komma att bli. Vi satt ett tag och funderade på om vi skulle ta den trerätters Petit Menu för 39 euros, eller slå på lite större med Menu Mirande, fem rätter för 65 euros eller sju rätter för 85 euros. Menu Vegan för 60 euros gav vi blanka fan i, såklart!

   Det kändes som väldigt bra priser på respektive meny – vi kände efter lite och funderade på hur många viner vi ville ha och kom fram till att fem rätter och fem viner kändes rimligt … det var ju trots allt lunch.    

   Vanligen dricker vi bara lokalt när vi är ute och reser, men i försommarvärmen kändes det mer efterlängtat med ett glas sval champagne, NV Cuvée 740 Extra Brut från Jacquesson. Den här ganska smakrika och goda men inte extraordinära champagnen har sin bas i årgång 2012 och har dégorgerats i juli 2016 och då fått en dosage på bara 1.5 gram per liter. Det är således frisk och helt torr törstsläckande champagne med en viss brödighet och ett uns av citrusfrukt.

   Vår meny inleddes med tre aptitretare; en luftig tempurafriterad vit fisk, en focaccia med basilikakräm samt en krokett av det lena långkokta köttet från kalvhuvud. Alla tre superba i smak och textur.

   Vi serverades också gott bröd, bland annat ett lite mörkare bröd mad oliver och till det en riktigt väldoftande olivolja samt ett smör som var uppvispad med finrivet apelsinskal.

Tanken var först att vi skulle ta något slags vinpaket, men vi kände nog snarare för att ett gott glas vin och en riktigt god flaska rött. Vinlistan här är väldigt bra, det finns hundratals titlar av både vita och röda viner, såklart mycket från Rhône men också en hel del från Bourgogne och Bordeaux. Vi satt och velade och velade och ville till slut beställa in flera flaskor. Men istället valde vi ett riktigt bra rött till varmrätten och lät sommelieren ta hand om resten. Vilket han såklart med glädje och stor entusiasm gjorde.

Allra först att vitt vin, serverat vid cirka 10 grader i glas med rund kupa. Doften var fint blommig, jag tänkte för en kort sekund på Condrieu som ursprung, men tyckte att vinet hade lite andra fetare och stramare nyanser än så och att blommigheten var lite annan. Syran var som vanligt ganska låg, men vinerna från Rhône har i alla fall en god fräschör. Det vi hade fått av sommelier Didier var en 2015 Vacqueyras Les Prémis från Eric Bouletin och hans Roucas Toumba. I vinet en cuvée dominerad av Grenache Blanc med inslag av Clairette och Viognier. En riktigt trevlig start på det som skulle bli en fantastisk långlunch.

Den första rätten formligen sjöng av vår och klorofyll. En len puré av gröna ärter, små späda och mjukt söta gröna ärter, lite grön krasse, agnolotti fyllda med örter med en doft av mynta, därtill fina bitar av lättrökt ål och en skummande velouté som också hade fått en liten ton av rökt ål. Vilken härligt rätt!

Jag hade kvar lite grand av mitt goda vita vin till nästa servering, och det lirade väldigt fint i fyllighet, fruktighet och elegans även till den. Rätten utgjordes av hastigt kokt grön sparris med en kräm av basilika, lite rostad och torkad och sedan smulad brioche som gav rätten en fint krispig textur, dessutom lite sötaktigt karamelliserad kalvbräss.

 

Vinet vi fick till sparrisrätten var lurigt. Det hade både en blommighet och fruktighet som drog mina tankar till sent skördade druvor. En hastig tanke (igen) tog mig till Condrieu, men till någon av de ganska få sent skördade varianter som finns, men lika hastigt den tanken slog mig kom två nya idéer upp; det kunde kanske var ett sent skördat vin av Chenin Blanc från Loire, eller kanske (och mer troligt) ett sent skördat vin av Chardonnay från södra Bourgogne, vilket i sig är ett sällsynt vin. Och det var precis det senare det var, 2010 Quintaine från distriktet Viré-Clessé och producenten Pierrette et Marc Guillemot-Michel. En liten sötma, visst, men fin fruktighet och en viss syra. Helt klart ett säreget vin, men faktiskt rätt gott.

Den flaska vi hade beställt in dekanterades för att öppna upp sig och det blev en underbar upplevelse. Vinet serverades också en glas med vid kupa, något jag själv alltid gör med de mer eleganta vinerna från Châteauneuf-du-Pape. Vi hade valt en 2006 Châteauneuf-du-Pape från den tyvärr bortgångne legendaren Henri Bonneau, gjort så gott som uteslutande av Grenache i hela klasar, lagrat på äldre ekfat för att inte krydda sönder den finstämda röda och lite kryddiga grenachefrukten. Tanninerna var lena, frukten mjuk och nästan lite sötaktig, doften diskret kryddig med lite jordiga nyanser som drog mot tryffel och även om syran var ganska låg upplevde jag ändå vinet som fräscht. Och vansinnigt gott, särskilt med luft när nyanserna blommade ut. Alkoholhalten då? Jo, 13.5 procent – mer än så brukar det inte vara i vinerna från den här lilla rustika domänen.

Till vinet från Henri Bonneau serverades perfekt stekt lamm med en sky av jamón iberico och en variation av lök. Ingen komplicerad mat, men lika god som vacker. Det här är fransk mat när den är som bäst – då längtar man inte efter något annat. Och helt perfekt till vinet.

Sommelier Didier var på hugget och skickade på oss ett varsitt blint glas till lammet. Det var helt klart fylligare och mer sötaktigt fruktigt än vinet från Henri Bonneau, det hade också en både söt och lite kryddig ton från ekfat, säkert en hel den nya, men samtidigt en len och mjuk textur som gav vinet finess. Vinet kom från en firma jag inte kände till, Domaine Julien Masquin och var deras 2012 Châteauneuf-du-Pape Mont Plaisir, gjort till största del av Grenache från en vingård intill Château Rayas med främst sandig jord och 90 år gamla stockar, med ett mindre tillskott av Syrah och Mourvèdre. Här låg alkoholhalten på mer vanliga 15 procent, minst.

 

Till återstoden av de röda vinerna serverades vi en liten bricka med ostar, en god krämig färsk getost, en lagrad tvättad ost, en god pressad alpost av komjölk, en grönmögelost … ja, lite av varje. Och bara bröd till, inte massa söta marmelader och annat tjafs.

En bra restaurang har alltid en liten fördessert för att reta det söta smaksinnet och öppna upp för ännu mer sötma i nästa servering. Den kom nu i form av jordgubbar med en färskostkräm, en sorbet av bakade jordgubbar, lite mynta och smörstekt brödkrisp.

Huvuddesserten var vacker och smakmässigt sett helt underbar. Olika texturer av choklad och nougat med vispad vaniljgrädde och rostade nötter.

Sött vi stod vi över, istället bad vi sommelier Didier om något litet starkare i glasen. Han tog uppgiften på blodigaste allvar och kom efter en stund ut med en bricka med tre olika sorters sprit för oss att blindprova. Vilken härlig och helt säregen uppställning av sprit det blev. Den första, vattenklara, satte oss på prov trots att vi verkligen kände igen den lite oljiga, svagt ”gröna” och blommiga doften så väl. Nu är det så med sprit (med dofter i största allmänhet) att man inte har så mycket att ta på om man inte ser det som ger doften. Således hittade vi inte de gröna oliver vi så tydligt kände igen i doften, innan Didier talade om för oss att vi hade Elayos l’Olive Destillée i våra glas. En otroligt god och spännande alcool blanc som kom från det lokala destilleriet Manguin här i Avignon.

   Mittenglaset var lite lättare att känna igen, den bruna och av precis allt att döma fatlagrade spriten borde vara en fine eller kanske till och med en marc och med största sannolikhet från en firma här i Rhônedalen. Då den var ganska rustik tänkte jag själv att det borde vara en marc och direkt ur mitt spritminne fick jag en känsla av att det kunde vara Château Mont-Redon, vilket var fel, och därför tänkte jag att det måste vara Château La Nerthe som låg bakom. Och det var det. Det vi hade fått var deras Fine de Châteauneuef-du-Pape. God, lite rustik, en aning knäckig och söt, vanilj och den gräsighet som jag mer finner i marc. Med 43 procents alkoholstyrka fanns det såklart ett eldigt avslut, men det är också en del av charmen med rustik sprit.  

   Slutligen en knallgul sprit med en helt enastående stor och intensiv doft som formligen skrek ut budskapet att det rörde sig om en citruslikör i apelsinfamiljen med tydligt söta och blommiga toner som drog åt mandarin med inslag av yuzu. Fabulöst gott, sött och elegant på samma gång det var vansinnigt intensivt. Citruslikör? Så säkert som amen i kyrkan. I glaset en Liqueur de Mandarine från Manquin, samma destilleri som hade gjort det läckra olivdestillatet.

Jag vill nu, så här efter lunchen, verkligen betona hur fantastiskt trevligt det är att sitta och äta lunch här på La Mirande, särskilt om man får sitta ute på bakgården en vacker solig dag. Atmosfären är klassisk, servicen är stilfull och fulländad, värdig och varm, maten är vällagad och innerligt god och vill man dricka gott finns det en hel del att välja mellan. Kort sagt, kom hit och ät och njut och lev väl – som så vi gjorde. Nästa gång vill jag också bo här, i något av de 30-talet vackra rum som hotellet har.

Efter långlunchen gick vi vidare ner på stan till en liten vinbutik och vinbar där vi mötte upp några goda vänner och körde en så där lagom skönt stökig och totalt opretentiös eftersittning på deras lilla uteplats. Och eftersom vi bara hade fått i oss lunch hade vi plats kvar för lite mer vin och vinet kom i form av den vita 2016 Châteauneuf-du-Pape från Paul Avril och hans 35 hektar lilla familjefirma Clos de Papes. Som nästan alla vita Rhôneviner hade det här ganska feta och rika men ändå eleganta vinet en rätt måttlig syra, typiskt för Grenache Blanc som här dominerar blenden, och vinet förlorade lite på att serveras en aning för varmt. Omkring 10 grader hade varit perfekt, just för att lyfta fräschören lite till. Nu blev det inte riktigt så.

Därför tog vi in en flaska av den röda 2014 Châteauneuf-du-Pape från samma Clos de Papes, gjord till 65 procent av Grenache, 20 procent av Mourvèdre och resten Syrah samt flera av de övriga druvsorterna. Den här röda versionen är alltid väldigt elegant, tydligt rödfruktig med en nästan lite burgundisk parfym och finess, det har alltid en fin textur och finstämt mjuk tanninstruktur och en läckert mineralisk energi. Därför tog den här flaskan slut – ganska fort.

Jo, jag vet, vi hade ju ätit och druckit gott så gott som hela lunchen och eftermiddagen, men när klockan nu var omkring 18.00 och det var två timmar kvar till middagen (med min gode vän Henri-Claude Amadieu på den utmärkta firman Pierre Amadieu i Gigondas), kände vi ändå att det skulle vara gott med något lite ätbart. Så vi tog oss helt enkelt förbi en lokal pizzeria på vägen till hotellet, slog oss ner i mitt rum med musik i högtalarna, pizzaslice i handen och lite god japansk whisky i våra glas. Japansk whisky kan vara hur god som helst, mjuk och fyllig, delikat sötaktig, vaniljaromatisk från faten och med en fint nyanserad ton av gräsighet och ljung, precis så som finaste maltwhisky från Skottland kan vara. Och det var precis så vi upplevde Yoichi Single Malt Whisky från Nikka. Som fick sätta punkt för en helt fantastisk dag i Avignon.