Bortamatch den 1 april

Med andan i halsen kom vi en liten stund för sent till middagen, där våra vänner redan hade bänkat sig i soffgruppen med varsitt glas skön champagnen i hand. Vi hade missat presentationen av den blinda champagnen, men gav oss in i gissningsleken ändå. Det var en påfallande smakrik och generös doft vi möttes av, rik på samma gång den var elegant, fint äppelfruktig och kanske mer ungdomlig än med mogna toner. Ändå fanns det ett djup i doften och smaken, liksom toner av brioche, som var vansinnigt goda och inbjudande. Jag hade en tanke på att det kunde vara en årgångstappning från Louis Roederer, men hann inte med att utveckla den gissningen innan flaskan kom fram – 2009 Blanc de Blancs. För mig var det första gången jag provade den här årgången och jag var liksom i tidigare årgångar väldigt förtjust!

   Champagne nummer två kom nästan direkt, här behövde man snabbdricka för att komma ikapp. En del mer mognad, mer komplexitet, och godare. Det var mina tre första intryck. Chardonnay, alltså blanc de blancs, så tänkte jag. Citrusfrukten var mogen och en aning fet, jag noterade en liten frisk och aromatisk nyans av eukalyptus som jag vanligen brukar hitta i Comtes de Champagne från Taittinger, men den gissningen fick jag fel på. Mognaden? Troligen i slutet av 1990-talet, kanske 1999, eller kanske rent av i början av 2000-talet. Att jag inte hittade champagnen i mitt smakminne berodde på en sådan enkel sak som att det är svårt att blindprova och träffa rätt – men än mer på att jag aldrig tidigare hade druckit den här cuvéen, i någon årgång. I glaset hade vi nu 1996 Orpale Grand Cru Blanc de Blancs Brut från Champagne de Saint Gall, ett kooperativ som etablerades 1966 då sex mindre kooperativ slogs samman. Av de cirka 1 200 hektar vinmark som de 900 medlemmarna äger ligger ungefär 900 hektar i Côte de Blancs, där Chardonnay odlas. Just det här vinet kommer till viss del från vingårdar som också ger druvor till Comtes de Champagne, som min gissning var kanske inte så vansinnigt tokig ändå. Jag blev stormförtjust i den här champagnen, det blir till att köpa lite av yngre årgångar av den.

Cat Woman och Some E hade dukat upp en liten buffé av små goda tilltugg, däribland små krustader med lax och ett fat med boquerones i olivolja. I gott samarbete med All Nike ställdes det också fram burkar av Carelian Caviar Nordic Royal, deras ”vanliga” om man får säga så, som är ljuvligt fet och len i texturen med en hög smak av umami som ger god fyllighet och som balanseras av en utsökt sälta.

All Nike hade med sig ytterligare en sort, mer av prestige i form av deras lite ljusa och mycket mer elegant smakande Carelian Caviar Nordic Royal. Vi njöt kaviaren i oförskämt generösa skedar på tunna skivor av smörstekta toasts. Helt sanslöst gott. Jag tror nästan jag fick i mig hela andra kvartalets ranson av kaviar inom loppet av en kvart. Oförskämt bortskämt.

Så kom vi till en champagne som med allra största sannolikhet kommer att kvala in på listan med årets allra bästa champagner, 1985 Cuvée Sir Winston Churchill från Pol Roger. Ett vackert, lätt gyllene utseendet vittnade om en viss mognad och denna mognad bekräftades i doften, som var helt makalös, magnifik, storslagen, läckert mognadskomplex med nyanser av kanderade citronskal, gula äpplen, lätt rostad brioche, mandel och hasselnötter, till och med en svag pust av tryffel. Smaken täckte hela gommen, fyllig men ändå lätt och elegant, torr och stram men ändå med en fantastisk frukt och mognadssötma, och lång, väldigt lång. Tack och lov var det en magnum vi serverades från, så det blev ett glas till.

Dags att sätta sig till bords, och där var två vita viner upphällda. Med säsongens första vita sparris i sjudande vatten på spisen var det ju inte direkt raketforskning att gissa att det skulle bli tysk riesling i glasen. Det hade ju i och för sig inte vara så svårt att lista ut ändå – min första spontana gissning när jag sniffade igenom glasen var just Riesling och ursprungen sattes direkt till Mosel (efter en idé om Nahe) respektive Rheingau.

   Vinet i det första glaset hade dock en slags mognad som gjorde den fina ursprungliga druvsötman en aning mer komplext, lite jordigt och gränsande till lätt rostad, men alltjämt var det en så fint fruktig doft och smak att vi var flera runt bordet som trodde att vinet hade varit en aning sötare när det var yngre. Nej, vi hade faktiskt fel på både ålder och kvalitetsklass, men gissningarna på antingen Egon Müller eller Fritz Haag var desto klokare. Fritz Haag var rätt och vinet 2010 Brauneberg Juffer Sonnenuhr Riesling Kabinett var mer precist i detalj rätt. Vi var alla stormförtjusta i det här eleganta, fint fruktiga men mot slutet av smaken nästan helt torra vinet, vars friska syra och livliga mineralsälta gav vinet en fin energi, spänst och fräschör.

   Vinet intill var både torrare, stramare och yngre och i min gom påminnande om stilen hos Weingut Georg Breuer. Mer mineraliskt, inte alls den förnimbara fruktsötman även om jag noterade en liten ton av persika, och generellt sett en svalare frukt, högre syra och tydligare energi i den långa men ännu inte helt utvecklade smaken. Något av firmans toppviner borde vara, tänkte jag, och så var det, 2010 Nonnenberg, en vingård i Rheingau med Riesling som familjen Breuer är ensamägare till.

Båda vinerna satt såklart precis lika bra (men på olika sätt) till den nykokta vita sparrisen, som serverades med tunt skurna pilgrimsmusslor, lite lätt rostade hasselnötter (som verkligen gifte sig med de nötiga nyanserna i vinet från Fritz Haag) och lite brynt smör med smaksättning av soja. Såklart fanns det tillräckligt mycket kaviar i huset för att toppa den härliga anrättningen med. Tack vare vinernas smakrikedom och friska syra kom sältan i maten att bli en stor tillgång i mötet. Gott som synden med andra ord.

(Förlåt för de mörka bilderna - det var myskalas snarare än strålkastarmiddag)

Tre sommelierer, tre vita viner, alla hällda blint. Här presenterar jag dem i en mer logisk ordning än vi själva – helt ovetandes om vilka varandras viner var – hade serverat dem. Det vin jag tog med var tvivelsutan det lättaste och på sitt sätt stramaste, även om samtliga viner bjöd på en fin stringens och mineralitet. Vi var nog alla överens om att vi med alla tre viner rörde oss i Bourgogne och att vi gjorde det på en hög nivå. Detta första lättaste vin placerades logiskt och helt korrekt i Chablis, mycket tack vare den finlemmade kroppen och tydligt mineraliska energin och finessen. Frukten var lite tillbakadragen med bara finstilta toner av citrus och en liten äppelnyans som antydde att vi kanske hade börjat komma in i det första stadiet av mognad. I glaset en 2008 Chablis Grand Cru Blanchot från Domaine François Raveneau. Vinet vann stort och blommat upp med luftning.

  Vinet i mittenglaset gick faktiskt lite grand i samma stil och var tydligt mineraliskt med en kritig ton, ett steg upp i fyllighet och djup från chablisvinet men precis lika elegant. Den lilla nyansen av mint drog åtminstone mig ner till Chassagne-Montrachet, men finessen var mer Puligny-Montrachet för mig. Också här noterade man en liten rostad nyans som förde tankarna till jordighet och skaldjurskal och med också till en diskret mognadston. Platsen var fel, men åldern rätt, det Don Daniele hade tagit med var en 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru och producenten var Domaine Bertagna, en familjeägd firma i Vougeot som gör strama och nyanserade vin. Kul att serveras ett vin från den här domänen, som jag sannerligen och tyvärr inte dricker från tillräckligt ofta.  

   Det tredje vinet var det allra mest storslagna, dess doft var större, mer intensiv, vi noterade läckra toner av citrus och nästan grillad citron, därtill en svag och nästan lite jordrökig ton på ett sätt som fick mig att tänka på Domaine J-F Coche-Dury, stilen var otroligt lik. Jag gissade således på Meursault som ursprung och kunde tyvärr inte släppa det i första taget, även om jag gick ett par omvägar förbi firmorna Domaine Blain-Gagnard och Domaine Fontaine-Gagnard, liksom Arnaud Ente, utan att få gehör för det. Inte heller en gissning på Chevalier-Montrachet som ursprung fick jag gehör för. Det skulle visa sig att vinet kom från Domaine Ramonet, en firma som under 1990-talet och en bra bit in på 2000-talet var svajig och hade tydliga problem med oxidation, men nu rättat till problemen och gör väldigt fina viner. Det här vinet, 2008 Bienvenues-Bâtard-Montrachet Grand Cru var det verkligen inget fel på, det var tvärtom fullkomligt magnifikt.

Till de tre vita bourgognerna serverades pocherad sjötunga på en bädd av sauterad spenat med en så klassisk och god vitvinssås att den gamle gode Bengt Wedholm hade gett tummen upp för den. Jösses vad gott det är med klassisk mat och jösses vad perfekt den typen av mat sitter till klassiska viner. Såklart kunde chef Some E inte låta bli att toppa rätten med den kaviar som fanns kvar. Kan man, då ska man. Det är inte svårare än så. 

Hänger man med Cat Woman blir det alltid champagne mellan varven, alltid. Och det är trevligt. Således blev det en champagnepaus mitt i middagen och det blev champagne av flirtigaste och somrigaste slag i form av en 2011 Rosé Brut från Louis Roederer. I ett par år har deras rosa tappning från 2010 varit en av mina favoriter, nu fick jag en ny favorit, 2011. Även den här årgången bjuder på en ren bärig och påtagligt intensiv frukt som gränsar till att vara flirtig men samtidigt är frisk och fräsch. Det blir det köp på, den saken är säker.

Därefter slogs rött vin i glasen, två röda med betydande ålder utan att vara helt pensionerade. Det första av de två var helt klart det mest eleganta, doften var superfin med tydliga drag av mogen röd bordeaux i absolut klassisk stil. Nyanser av kaffe kunde skönjas i den komplexa och något jordiga doften, som bjöd på toner av cederträ och fin tobak, men intressant nog också hade kvar en fin fruktighet. Min gissning gick 30-35 år tillbaka, kanske 40 som allra mest. Det visade sig vara fel, i glaset hade Cat Woman hällt upp 1966 Château La Mission Haut Brion från Graves (på den tiden hette appellationen bara Graves, Péssac-Léognan tillkom långt senare).

   Mitt vin var klart kraftigare, djupare i frukten och mer rustikt – det fanns också något lite orent över doften, inte kork, men något lite gammaldags. Den detaljen skulle bättra på sig med luft, vinet hade stått i karaff ungefär 30 minuter men verkade behöva mycket mer tid där än så. Den resterande luftningen fick alltså ske i glasen. Jag tycker alltid det är intressant att se hur mycket luft som många viner behöver, till och med gamla viner som det här. Det skulle dröja ytterligare en halvtimma i glasen innan jag tyckte att vinet hade blommat ut ordentligt. Fortfarande en aning rustikt med inslag av torkad frukt, amerikansk tuggtobak, lite portvinstoner, en lätt jordighet samt en lätt syrlig och frisk ton av mint och eukalyptus. Tanninerna från förr fanns kvar, men var fint balanserade av en fortfarande yppig frukt. Det blev ett par gissningar åt olika håll innan man enades om att det borde vara ett vin från Kalifornien. Men med helt annan ålder än den som stod på etiketten. Det rätta svaret hade varit 1970 California Mountain Cabernet Sauvignon från den historiska producenten Louis M Martini, grundad 1933 och en av de mest anrika i Napa Valley. En stor del av druvorna lär ha kommit från den förstklassiga vingården Monte Rosso uppe i bergen ovanför staden Sonoma.

Till de mogna vinerna hörde en helstekt, ankleverfylld vaktel som serverades med smörstekt svamp och en mandelpotatispuré. Till det en nästan oförsvarlig mängd riven fransk tryffel. Kombinationen mellan vinernas komplexa och lite jordiga mognadstoner och den doftrika tryffeln var magnifik. Just tryffel och mognad i vinerna är en alltid lika vinnande koppling.

Ytterligare en karaff med gott rött vin fanns och vinet slogs upp i glas med lite vidare kupa. Vinet var yngre, men inte ungt, frukten mer intensiv och framför allt både rödare, sötare och kryddigare, till och med lite blommigare. Min första spontana tanke var att vinet kom från Côte-Rôtie, men när vännerna runt bordet talade om Grenache som en trolig druvsort föll vi nog alla väldigt snabbt på södra Rhône och kom nästan unisont fram till rätt producent, Château Rayas. Min spontana känsla var att vinet kom från en annan årgång än den aktuella, det var till och med så att jag bestämt hävdade att det inte kunde vara 2001 eftersom det vinet (provat fem gånger) har upplevts lite lättare och mer bourgognelikt. Men det var faktiskt 2001 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée vi hade fått i våra glas, såklart! Kul att bli överbevisad och uppdaterad.

Jag kunde inte låta bli att korka upp min reservflaska, medsläpad till kalaset eftersom man aldrig kan veta hur en flaska från 1970 ska te sig. Allra helst hade jag nog sett att mitt vin hade fått två timmar i karaff, det uppdaterades jag om för två veckor sedan när jag körde en vertikal från 2010 ner till 1977 av det här vinet. Nu dubbeldekanterade jag vinet och lät det stå i karaff i en kvart innan det slogs upp i våra glas, där det fick chans att utveckla sig under ytterligare tio minuter innan vi gav oss i kast med att analysera det. Det första jag noterade var att vinet trots sin ålder hade en ordentlig kraft och ett stor djup av mörk och ännu inte helt förlöst frukt, men också en påtagligt stenig mineralitet som är så typisk för det förhållandevis svala ursprunget högt upp i bergen. Smaken var drygt medelfyllig och ganska tät, mörkt fruktig och koncentrerad utan att bjuda på ens ett uns av fruktsötma – det var en klassisk, stadigt strukturerad, mineraliskt livlig och frisk med en fantastisk längd. Denna 1992 Monte Bello från Ridge Vineyards och deras högt belägna vingård, vars drygt 30-talet små vingårdslotter reser sig från 410 upp mot 800 meters höjd i Santa Cruz Mountains. Det här är en av de allra bästa årgångarna som har gjorts på 1990-talet, och faktiskt en av de bästa man någonsin har gjort.

Till osten, bland annat en riktigt god Comté, serverades ett portvin som fortfarande kändes ganska ungt. Söta mörka körsbär, torkad frukt, en liten nötighet och en karamellig sötma noterade jag i mina noteringar, tillsammans med en god fyllighet, tydligt söt frukt och en härligt värmande eldighet. Att det var ett portvin tvekade varken jag eller någon annan på, men åldern är alltid svår att sätta eftersom portviner utvecklas så långsamt. Det kunde var ett vin från 1980-talet eller 1970-talet, eller både yngre och äldre. Så Some E avtäckte helt enkelt flaskan innan gissningsleken tog fart – i glaset en 1986 Vintage Port från Dow’s. Gott.

Sent om natten serverades också dessert, en väldigt god rabarberpaj på klassiskt svenskt vis. Rabarber är en rolig råvara att arbeta med då den kombinerar sin sötma med en frisk syra som blir perfekt avvägd till druvsorter som Riesling, Furmint och Chenin Blanc, bland andra. Fördelen är också att man inte behöver gå så sött i vinet om man inte vill, vilket öppnar upp för flera söta viner än de traditionella dessertvinerna, exempelvis mellanprädikat i den tyska vinlagen, tokajerviner på nivån Edes eller tre till fyra puttonyos samt sent skördade viner av Chenin Blanc som alltid har sin skyhöga syra som ger vinerna en känsla av att snarast vara halvsöta. Det vi nu hade fått i glaset hade en mogen doft av söta, nästan torkade aprikoser, men också en citrusfrisk ton, därtill en nyans av saffran som innan man smakade på vinet kunde ha lurat iväg en till Sauternes. Men smaken var inte alls så söt, dessutom var syran friskare. Tyskland och Riesling kom på tal, och det var rätt. Det vin som fick avsluta den fantastiska kvällen var 2001 Riesling Berg Schlossberg Auslese från Weingut Georg Breuer. Tack och gonatt.