En vecka med dykning i Filippinerna

Jag har aldrig tyckt om idén, även om jag rent kommersiellt förstår enkelheten i den. Lite sprit, lite aromämnen, lite socker. Typ en drink. Men buteljerad. Målgruppen? Smygalkoholister som vill dricka alkohol som inte smakar annat än läsk, slapphögar som inte orkar blanda ”drinkar” själv, festsugna Farstaglitter som inte bryr sig vad de dricker, snåljåpar som inte vill betala för äkta vara samt småungar som inte ens har laglig ålder att få dricka alkohol. Den senare gruppen är faktiskt en viktig målgrupp – för tillverkarna av alkoläsk. Vi såg alkoläsken komma smygande mot oss redan på 1990-talet och tyvärr har det kommit för att stanna. Men nu var vi på Filippinerna och i poolbaren såg jag Tanduay ICE som uppenbarligen var en rombaserad alkoläsk av den filippinska romen från Tanduay. En sådan måste ju provas … helt i onödan. Det smakade sockervatten om den, knappast apelsin och blodgrapefrukt som etiketten åtminstone bildmässigt lockade med. Visst fäste själva alkoholen i drycken – och det var nog precis hela ambitionen.

 

Efter en lång dags dykande kändes det härligt uppfriskande med en sval aperitif från den utmärkta producenten Samuel Billaud, en av de nutida stjärnorna i Chablis. Efter många år som vinmakare på familjegodset Domaine Billaud-Simon tvingades han mot sin vilja att hitta en ny väg att gå sedan firman såldes till den anrika familjen Faiveley från Nuits-Saint-Georges. Han gick inte helt lottlös ur händelsen, ett par hektar vingård följde med, och han lyckades på bara några år bygga upp en ny domän och gör idag fantastiskt fina viner. Nu korkade jag upp hans 2014 Chablis, som är ett riktigt elegant, svalt fruktigt, absolut rent och finstilt mineraliskt vin i stram stil.

 

Panagsama Bech i Malboal på den södra delen av Cebu i Filippinerna är en liten ort som de senaste åren har blommat upp med ett stort antal små enkla restauranger. Det mesta är rustikt och kanske inte så bra man kan önska om man har en viss gastronomisk bakgrund, men det finns ett par ställen som levererar hygglig mat och godkänd service. Men inte mer. En kväll åt vi middag på restaurang Lantaw, en rätt ruffig men samtidigt ganska trevlig och lite stökig restaurang som enligt menyn erbjuder filippinsk, indisk och thailändsk mat, med mera. I min värld låter det lite yvigt med så många specialiteter, men vi hade ju blivit rekommenderade stället och nu satt vi här.

   Jag beställde in en enkel förrätt av tempurafriterade räkor som var goda, men tyvärr saknade jag någon slags sås att doppa dem i. Platter, som satt intill mig, tog in riktigt goda friterade vårrullar, medan Patson på min andra sida beställde in en hygglig sashimi på tonfisk. Rätterna kostade ungefär 20 kronor styck – helt fantastiskt!

 

Och så kommer jag till min inte-relation till ljusa lageröl av internationell stil. Tyvärr är det just den typen av tämligen smaklösa, tunna och kort ”smakande” öl – som bara med nöd och näppe går att skilja märke från märke – som dominerar öllistor världen över. Här på Filippinerna dricker man öl från det lokala San Miguel Brewery och den här kvällen tog jag in ett par flaskor Red Horse Beer som enligt etiketten skulle vara ”extra strong” men i själv verket inte ens visade sig vara strong, eller ens halvstrong för den delen. Lätt maltig, mjuk smak, ingen beska – och heller ingen doft. Två och femtio kostade den förvisso.

 

Min varmrätt var helt okej. Jag hade först valt en indisk currygryta med räkor, men eftersom räkorna var slut bad jag dem göra motsvarande rätt med kyckling istället. Några större förhoppningar om gott hade jag inte, men det såg åtminstone rätt gott ut. Smaken var förhållandevis mild, en len fin currykrydda och en diskret hetta. Men det saknades lite salt och jag hade gärna sett en större fräschör från lime. Dessvärre är det ofta så, att den sista finishen saknas på de enklare restaurangerna.

 

Vi kör alltid samling till lite vinprovning så fort dykningen är över och dagens första belöningsbärs är avklarad. Vi gör det i all enkelhet, glasen är sällan bra, temperaturen i luften för hög, luftfuktigheten kanske inte heller optimal. Men kul är det, och oftast gott. Den här kvällen inledde vi leken med en tydligt krusbärsparfymerad, vinbärsbladsblommig, fruktig och frisk 2015 Sauvignon Blanc från Zonnenbloem Wines i Sydafrika. Det här är till vardags inte min vinstil, den är lite för publik i sin stil för mig, men så här i tropikhettan satt vinet helt perfekt.

   Nästa glas följde inte alls något tema – vi kör alltid helt spontant. Redan i Sverige har vi bestämt att man ska ta med sig ett par flaskor, men någon vidare specifikation har ingen fått. Det får helt enkelt bli som det blir. Och helt ärligt bryr vi oss inte. Således var det inte överraskande att det dök upp en gammal superslagdänga från Rioja, 2004 Faustino 1 Gran Reserva från Bodegas Faustino. Förr i tiden var deras viner riktigt klassiska och vaniljdilligt kryddiga, idag finns det lite mer djup och kropp i vinerna och det var rätt gott. Och än godare hade det varit om vi serverat det vid 18 grader i en stor kupa.

 

Det lättare och svalare serverade 2014 Saint Georges Pinot Noir från firman Birichino och en liten vingård i Santa Cruz Mountains i Kalifornien var ett lite mer lämpat vin för klimatet. Den här firmans viner är alltid åt det lättare hållet till och just det passar sommaren och svalare klimat på ett bra sätt. Lätt sirlig och svalt ljusröd körsbärsfrukt, frisk i syran, len i tanninerna, absolut inte kraftig men ändå med en god längd. Det här tycker jag är gott!

 

På kvällen gick vi på den bästa restaurangen i byn, The Pleasure Principle, kanske 30 platser stor och precis lika rustik och enkel som allt annat. Skillnaden är en mer ambitiös krögare och ett par mer smaksäkra matlagare. För övrigt ruffigt och enkelt. Menyn var onödigt omfattande, men det fanns flera rätter som kändes lockande. Jag fastnade för grillade nyfångade räkor, perfekt tillagade sånär som på brist på sälta, serverade på en bädd av stekt lök och paprika med ett litet sting av chile. Jag hade gärna sett någon form av kall sås till, eller grillad citron, det hade lyft rätten till en än högre nivå. Nu var det gott ändå – riktigt gott!

 

Jag var kanske inte fullt ut kulinarisk sett till drycken jag valde därtill – jag beställde helt enkelt in två iskalla Coca Cola, i profilflaska i glas om 237 milliliter vardera. Törstsläckande och gott för stunden, men kanske inte helt optimalt. Dock bättre än de blaskiga öl som restaurangen hade listat, eller det knasiga vita spanska vinet från Valencia av druvsorterna Merseguera och Sauvignon Blanc.

 

Om man på menyn skriver att Don Papa Small Batch Rum är ”världens mest sällsynta och bästa rom” måste man ju prova den. Ett glas kostade tio kronor, så det

var ju inget att fundera på. Rommen kommer från Bleeding Heart Rum Company som ligger på Isla los Negres här i Filippinerna, lokalt så det förslår med andra ord. Och svår att få tag på, det var den – enligt restaurangens ägare i alla fall. Doften var det inget fel på, en riktigt fin punsch var min första tanke, trevligt karamellig och arrakskryddig, vaniljsöt och till och med något komplex. Jag hittade också toner av apelsinskal, ungefär som att man skulle ha droppat i lite Grand Marnier i glaset. Stor doft med andra ord. Smaken gick i samma tecken och fick fullt godkänt, men på minussidan låg ändå en ganska tydlig sötma som gjorde att rommen var god snarare än komplex. Vem vet, kanske hade krögaren ändå blandat i lite Grand Marnier.

 

Middagen på resorten är helt okej, men inte så gastronomisk att det är något att skriva om. Som så ofta saknas det en sista finish i båda utförandet och smaksättningen. Det blev en hygglig soppa som aptitretare, en grillad fylld squid (den var tyvärr lite seg, hade behövt mer salt och även citron, och gärna också en lite hårdare grillning) och som varmrätt en panerad och friterad  schnitzel fylld med ost och skinka.

 

Och så lite medhavt vin till det hela och först ut en 2015 Sancerre les Pierris från Roger Champault, ett klassiskt elegant vin i intensivt men fortfarande elegant krusbärs-, fläder- och vinbärsaromatisk stil, ganska fruktig, men helt torrt och med en syrafrisk smak. Ett perfekt och uppfriskande vin i sommarvärmen.

Vi hade flera egna viner den här kvällen. Ett av vinerna var 2011 The King of Rock ’n’ Roll Cabernet Sauvignon med det geografiska ursprunget California (vilket betyder att druvorna kan komma från många olika områden över hela Kalifornien) och med Elvis Presley Wine Cellars som avsändare. I själva verket är det här ett av väldigt många varumärken som ägs av volymtillverkaren Delicato Family Vineyards, vars viner förvisso kan vara goda men ytterst sällan imponerar. Här var doften solmogen, sötaktigt vinbärsfruktig, vaniljsöt och kryddig från det som högst troligt var ekchips, och överlag ganska onyanserad. Smaken följde samma kommersiella mönster och här saknades både syra, fräschör och struktur. Nej, i min värld var det en skymf mot Elvis Presley, som om han hade levat knappast skulle ha godkänt den här doften och smaken på ett vin som han hade lånat ut sitt namn till. Dagens ”kändisar” som säljer ut sina namn till motsvarande så kallade kändisviner har förvisso inte heller vare sig smak, känsla eller skam i kroppen – de är enbart ute efter pengar. Och då blir det aldrig bättre än så här. Pinsamt!

 

Däremot var det andra röda vinet bra, 2006 Vaio Armaron Amarone della Valpolicella Classico från Serego Alighieri, en anrik egendom vars viner görs av den framstående och stora firman Masi Agricola. Visst finns det inom vinvärlden ett slags ”förakt” mot amarone, man ser ner på vintypen just för sin kraft och sötaktiga frukt, som att det vore ett andra klassens vin. Till viss del håller jag med om det, men bara med när det kommer till den massproducerade volymen som såg dagens ljus när amarone blev trendigt. De klassiska vinerna från dalgångarna i det område som benämns som Classico har dock inget med massproducerad amarone att göra och det här är ett av de klassiska vinerna. Nu, med en första antydan av flaskmognad, var det här vinet riktigt gott, djupt och ganska generöst körsbärsfruktigt, fint strukturerat men stiltypiskt avrundat, en aning komplext med antydan av torkade druvor och fikon, men med en viss fräschör. Trevligt med andra ord. Jag skulle gärna vilja prova det här vinet igen om låt säga fem till tio år – bra amarone växer nämligen med ålder.

 

Tillbaka på The Pleasure Principle igen – samma sköna höga stämning och samma rustika men varma känsla. Här tog vi in ett par pizzor till att börja med, family style, ta en slice eller två. Fint spröd botten, god toppning och även hemgjord skinka. Ambitiöst. Kanske lite för smaklös ost på, men annars riktigt gott. Och att ta in lite smårätter och småplock och dela på mellan sina vänner är ett riktigt trevligt sätt att äta på.

 

Jag hade tagit med två amerikanska pinotviner till restaurangen, det var helt okej med krögaren som förstod vårt vinintresse och heller inte såg någon större vinst i att försöka övertyga oss om att dricka de halvtaskiga viner han hade köpt in till den sällan vindrickande publiken här.

   Det första kom från Ceritas, en av många nya toppnamn på listan bland firmor som excellerar med viner av Chardonnay och Pinot Noir. Nu excellerade tyvärr inte den 2012 Pinot Noir Porter Bass Vineyard från Sonoma Coast jag hade korkat upp – Platter menade att den var stum på grund av en korkdefekt, jag menade snarare att flaskan var trött och att det fanns en jordighet till följd av viss oxidation. Oavsett vilket skulle vinet har varit klart mer rödfruktigt parfymerat och friskt än vad det var. Såklart var förutsättningarna inte de allra bästa, hög luftfuktighet, säkert 26-28 grader i luften och små vinglas – kanske inte ens perfekt diskade och putsade. Man ska nog inte förvänta sig det bästa i en ruffig restaurang i en kåkstadsliknande hörna av en liten halvfattig by på andra sidan jordklotet …

   Däremot var det andra vinet riktigt läckert, om än ungt. Det är nämligen så att vinerna från Williams Selyem kan behöva fyra till åtta års mognad innan de visar större delen av sitt register. Vinet i glaset var deras 2013 Pinot Noir Coastlands Vineyards från en högt och svalt belägen vingård ute vid Freestone i den mer sydliga delen av Sonoma Coast. Här är det Ross Cobb som odlar druvorna och även gör viner under den egna etiketten Cobb Vineyards, men Ross arbetade också en tid hos Williams Selyem och är själv en stor anhängare av deras viner. Det här vinet är förhållandevis fylligt för att vara ett pinotvin, men det har en yppig körsbärs- och hallonaromatisk doft, en god fräschör utan att syran upplevs påtagligt frisk, fina tanniner och god längd, men just nu kanske en liten aning för tydlig ekfatskrydda. Två år till skulle jag gärna ge vinet, minst.

 

Pinotvinerna njöts till grillat fläskkött som kom in på en bädd av sauterad lök och paprika på en rykande varm gjutjärnspanna. Smakrikt, men inte kryddhett. Man kunde ha fått rätten het, men med tanke på de eleganta vinerna valde jag att inte ta den heta varianten.

 

Man O War Vineyards är en riktigt bra producent som har sin hemvist på Waiheke Island utanför Auckland nästan längst upp på Nya Zeelands norra ö.  Den här familjefirman köpte i början av 1980-talet sina första egendomar i det som idag är en drygt 1 700 hektar stor farm, som ligger alldeles intill havet och med det förenar solljus, värme och havets svalkande vindar. De första vingårdarna planterades 1993 och idag har man 76 vingårdslotter om totalt 60.70 hektar.

   I glaset hade vi nu en 2014 Gravestone, en underbar cuvée på temat vit bordeaux med cirka 70 procent Sauvignon Blanc och 30 procent Sémillon, merparten av musten jäst i äldre stora ekfat men en del av den tidigt skördade (och därmed syrafriska) sauvignondruvorna jästes i ståltankar för fräschörens skull. Det här är ett väldigt gott vin, rent citrusfruktigt med nyanser av passionsfrukt och fläder, friskt och torrt med en lång, elegant smak

 

Champagne är alltid gott och uppfriskande och när det en av dagarna skulle firas en treårsdag för AJ Styles och Nata kändes det turligt att jag hade tagit med en flaska NV Grande Réserve från André Clouet för att skåla in paret med. Hundra procent Pinot Noir från grand cru-byn Bouzy, det har bidragit till att ge champagnen en god fruktig kropp med finstilta nyanser av svenska röda höstäpplen. Det är dock fortfarande en ung champagne (jag köpte den för bara ett par månader sedan, men rekommenderar att man lägger undan några flaskor i tre till fem år) och därför är smaken stram och syrafrisk, men längden vittnar om att det här kan bli än mer komplext med ett par års lagring. Skål på er!

 

 

Grisfest! Så firade vi av sista kvällen med dykgänget när vi var här på Quo Vadis Dive Resort senast, och den idén höll vi fast vid även den här gången. En mellanstor och fet gris hade grillats hel – det är så gott med det saftiga köttet och den knapriga svålen – och till den hade Ling Ling och hennes team gjort en tillbehörsbuffé samt ett par små rätter av soppa, fisk och grönt, samt en ljuvlig dessert. Vi åt och vi drack som om vi aldrig tidigare hade ätit eller druckit, det blir lätt så med den sista förlösande kvällen efter en lång och intensiv dykresa.

 

Det blev en hel del viner under den här kvällen och jag har ingen ambition att redovisa dem alla. Men ett par orkar jag med och bland dem hör det fantastiska vinet 2014 Grenache Blanc Clay Station Vineyard från en vingård med inte alltför gamla stockar i Lodi i inlandet av Kalifornien. Bakom vinet står den unga men redan framstående vinmakaren Jillian Jackson på Onesta Wines. Vinet är jäst i ståltankar vid låg temperatur och för att bevara vinets fräschör låter man blockera den malolaktiska jäsningen. Det är ett utmärkt exempel på druvsorten, doften är knappt medelstor och absolut rent fruktig med inslag av gula plommon och mogen nektarin och smaken är medelfyllig och påfallande frisk för att vara ett vin av Grenache Blanc. Jag tror nog att vi alla var helt överens om att det här var ett sjukt gott vin!

 

Château Haut Condissas är en väldigt intressant och bra producent med geografiskt läge i den norra delen av Médoc i Bordeaux. Helt oklassificerat skulle det lätt gå vilse bland tusentals andra slott i Bordeaux som gör goda men inte omtalade viner, men här är både historien och kvaliteten helt annan. Slottet och dess fem hektar stora vingård ägs sedan 1996 av Jean Guyon, en framgångsrik inredningsarkitekt och affärsman som har på ålderns höst har blivit en lika framgångsrik slottsägare i Bordeaux. Jag hade gärna dekanterat den 2009 Château Haut Condissas jag hade tagit med mig och även serverat den i ett glas med större kupa, men nu fick serveringen bli lika primitiv som livet som dykare i Söderhavet. Det här vinet, gjort till cirka 60 procent av Merlot och 20 procent Petit Verdot och resten Cabernet Franc och Cabernet Sauvignon, är fortfarande ungt och drivet av sin intensiva men eleganta fruktighet, och det har också en liten cederliknande ekfatskrydda från de delvis nya ekfaten vinet har mognat i. Det är ett föredömligt gott vin som i allra högsta grad utmanar betydligt mer omtalade och dyrbara slottsviner i Médoc, bland annat flera av de högt rankade klassificerade slotten. Det här vinet föll verkligen i god jord och det förstår jag, det är en utmärkt bordeaux som tydligt visar att bordeauxviner inte alls behöver vara dyra för att leverera hög kvalitet. Fem till tio år till skulle jag gärna ge det här vinet för vidare utveckling mot komplexitet.

 

Det sista vinet för kvällen, och för den här dykresan, kom från Kalifornien. Jag hade medvetet sparat det till den här kvällen eftersom jag visste att vi skulle avsluta med en grisfest. Och på grisfester serverar man sköna grillviner, tänkte jag. Vinet kom från Kalifornien och där från Napa Valley, mer närmare bestämt från en gammal vingård planterad 1903 utmed Zinfandel Lane mitt i dalgången. Det kom från zinfandelspecialisten Ravenswood som hade grundats av Joel Peterson en stormig höstdag 1976 med syftet att göra riktigt goda viner av Kaliforniens mesta egna druvsort, Zinfandel. Man gör enklare vin med brett ursprung, viner från enskilda regioner (Sonoma, Mendocino, Napa Valley och Lodi) och en serie vingårdsbetecknade viner. Det här vinet, 2011 Zinfandel Dickerson Vineyard, hör till den senare och alltid bästa kategorin. Precis som väntat av druvsorten har vi här en djup, rik och generös mörk bärfrukt som tangerar blåbärs- och björnsbärsmarmelad, en svag nyans av mint avslöjar den närliggande raden av eukalyptusträd, vars aromatiska sav klibbar fast på druvornas skal och senare ger doft och karaktär till vinet. Den yppiga kroppen balanserar också den goda men upplevt silkiga tanninstrukturen och det här vinets utmärka druvegenskaper gillades skarpt av gänget runt bordet.

 

Det var den sista kvällen på Quo Vadis Dive Resort i Moalboal i Filippinerna, ett skönt och väldigt trevligt ställe med stark svensk anknytning och utmärkt dykservice. Tack för allt!