När vi kör cookalong (leken där vi utifrån vinets smaker
designar matchande maträtter) på Restaurangakademien har vi alltid ett antal
olika vintyper att välja mellan. Jag planerar det så för att vi ska få en
variation i maträtterna och jag placerar vinerna i en logisk ordning från
lättast och friskast till fylligast och strävast, det är mest rimligt sett ur
en måltidsdramaturgisk vinkel. Således fick det bli champagne som första vin
den här gången och det var den lilla familjefirman André Clouet som stod
bakom den NV Grand Réserve Brut som
grupp ett hade fått på sitt köksbord att laga en rätt utifrån. Den här
champagnen är uteslutande gjord av Pinot Noir från byarna Bouzy och Ambonnay
och trots att vinet är ungt, det har förvisso mognat tre år på sina jäst innan
dégorgering, har vinet redan nu en fint nyanserad ton av röda vinteräpplen, en
karaktär som hör Pinot Noir från Champagne till. Helt torrt var vinet, elegant
friskt och försiktigt mineraliskt. Här behövde man söka lätthet och finess i
maträtten och allra helst möta upp champagnens friska syra med en fint avvägd
syra i maträtten.
En skummande ostronsoppa kokt av ostron, vitt vin och
grädde, sedan mixad helt slät och luftig och smaksatt med peppar och ganska
mycket citronsaft för att lyfta soppans smakbalans till den friska smak som
champagnen hade, blev svaret på funderingen hur champagnens elegans och friska
syra skulle matchas. Soppan blev som vanlig god nästan utan vidare smaksättning
(ostronen ger sälta och vinet ger frisk syra), men ändå kändes det som att
något saknades – och precis innan servering pressades därför lite extra
citronsaft i soppan. Gissa om det lyfte soppan och gav den sin sista fina
touch. Som garnityr i soppan hade gruppen gjort en tartar av färska
pilgrimsmusslor som hade fått en fin smaksättning av fint tärnat äpple för att
matcha den äppellika fruktighet som champagnen hade. Man hade också lagt till
lite finskuren gurka, hastigt rimmad i citronsaft och salt, som garnityr i den
luftiga soppan. Det var en underbart god rätt som byggde på en perfekt smak-
och doftbalans.
Från Mosel och den berömda firman Dr Loosen kom vinet 2013 Erdener Treppchen Riesling Kabinett,
ett vin i klassisk Moselstil med en alkoholhalt som efter avbruten jästen
(medveten sådan) hade landat på 8.0 procent och med det lämnat efter sig en
restsötma på ungefär 64 gram per liter. Den fina sötman gjorde vinet gott, den
gav vinet en ljuvlig citrus- och persikasötma i den första kyssen, en sötma som
på ett formidabelt sätt mötte upp och balanserade den påfallande och för
distriktet och druvan typiska syran som i den här tappningen klockade in på
över åtta gram per liter!
Många
vinskribenter har märkligt nog, och rätt nervärderande, beskrivit den här typen
av viner som ”pratviner” eftersom de ”har en så tydlig sötma och det blir
kladdigt att dricka dem till maten, istället rekommenderar vi dem till
pratstunden på balkongen eller i bersån”. Jodå, så lät det förr – men tvärtemot
vad de mindre gastronomiskt orienterade vinskrivarna påstod är det här en
fantastisk vinstil till alla de maträtter som besitter någon form av finstämd
sötma i kombination med en god syra. Och sötma finns det gott om i både växt-
och skaldjursriket.
Här gällde det för gruppen att hitta den perfekta balansen
mellan sötman och syran i vinet med motsvarande nivå av sötma och syra i
maträtten. Det skedde intressant nog genom en sötsyrlig svamp – helt enkelt
trattkantareller som syrades och sötades i en citronsockerlag som fick en fin
spets av lite finskuren röd dutch chile.
Resten av rätten, som såklart också möttes upp fint av vinets fina syra- och
sötmabalans, utgjordes av en tartar av råskuren lax som smaksatts med salt, peppar
och en liten gnutta crème fraiche för att binda den samman och tillföra en lite
mer mjukgörande textur. Det tycker jag är behövligt när man arbetar med råa
umamirika råvaror, det blir lite av en mjukgörare. Tartaren lades upp på en
tunt skuren sotad pilgrimsmussla, också den fint umamisöt, och det hela
toppades med lite friterad lök. Det var en väldigt god, till vinet perfekt
smakbalanserad och också vackert presenterad rätt.
Piemonte har en fantastisk vinkultur där områdena
Barbaresco och Barolo står för höjdpunkterna och de mest omtalade vinerna. Nu
hade vi en riktigt fin 2014 Barbera
d’Alba från Bruno Rocca i våra glas, ett vin med en medelstor frisk
körsbärsfruktighet och ett uns av cypress och balsamisk komplexitet. Gänget i
den här gruppen tyckte att vinet hade en mer uttalad fruktighet än strävhet,
men att det ändå fanns ett litet motstånd i smaken.
Personligen
tycker jag att Barbera borde få ett statuslyft, den kan nämligen ge väldigt
eleganta, fint fruktiga och friska viner (Barbera är en av de mest syrarika blå
druvsorterna) som också kan utveckla komplexitet om de odlas i bättre lägen.
Och bra lägen kan man nog säga ligger bakom det här vinet, lägen där
vinstockarna har nått en ålder kring 50-60 år och med det bidragit till vinets
djup. Ett år i äldre franska ekfat ingår i receptet, men någon direkt doft
eller smak av eken kunde inte jag känna.
Skulle gruppen falla för en italienskinspirerad rätt, typ
pasta eller risotto? Det är lätt hänt att vi går den geografiska vägen när vi
skapar kombinationer, men det behöver inte vara den enda rätta eller ens den
rätta vägen. Det är faktiskt inte så att maträtter har vuxit upp i
vindistrikten baserat på vilka typer av viner som odlas där – det är till
största del en myt. Visst hittar man en bra grundkänsla i att skapa lokala
kombinationer, men grunden i ett bra möte mellan vinet och maten handlar i alla
lägen om att först hitta en balans i kraft, sötma (eller fruktighet), syra och
i förekommande fall strävhet (i röda viner).
Det blev
faktiskt inte särskilt italienskt, även om det revs över lite parmesanost
precis innan tallrikarna bars fram till bordet. Sältan från den lagrade osten
gör alltid underverk, så det var inte det italienska inslaget som var
framgången, det var sältan. För övrigt benades kyckling ut enligt konstens alla
regler och de putsade brösten stektes varsamt i rapsolja och smör tillsammans
med krossade vitlöksklyftor och rosmarin (det ger en fin doft till det man
steker) och bakades sedan långsamt klart i ugnen. Kycklingen serverades sedan
på en bädd av rökt sidfläsk, schalottenlök, champinjoner och trumpetsvamp. Det
här blev själva fundamentet i rätten, men för att möta vinets tydliga syra hade
man också lagt till lite pumpa som hade skurits fint och sedan smörstekts för
att till sista smaksättas med ganska rikligt med nypressad citronsaft och lite
väldoftande rivet skal av citron. En rödvinssås hörde till – ett bra initiativ
eftersom man i såsen kan sköta mycket av aromspeglingen. Tanken vara att koka
in lite körsbär i såsen, men eftersom sådana inte fanns fick det bli ett par
frysta jordgubbar istället. Och så lite mer citronsaft för att matcha vinets
syra.
M Chapoutier är en känd producent av
toppviner i norra Rhône, men nu hade vi tagit oss ner till södra Rhône och hans
egendom La Bernardine som ligger i Châteauneuf-du-Pape. I enlighet med firmans
grundfilosofi att man gör vinerna av en enda druvsort, är det snarare Grenache
som bygger denna 2013
Châteauneuf-du-Pape La Bernardine än det halvandra dussinet blå och gröna
druvsorter som godkänns i appellationen. Grenache har lätt att nå hög mognad i
det soldränkta sydfranska distriktet, därför har vinet fått en god kropp och en
värmande alkoholhalt på omkring 15 procent, men också den lena och yppiga
rödfruktighet och försiktiga syra som hör södern till. Att strävheten upplevdes
så försiktig berodde dels på druvan i sig, dels på att den rika fruktigheten
bäddar in strävheten och ger det ett lenare yttryck. Det här vinet vann rätt
mycket på att luftas, det utvecklade en fin kryddighet som drog åt både peppar,
lakritsrot och sydfranska örter efter en halvtimma eller så i glaset – därför
hade jag valt att slå upp vinet i gästernas glas en god stund före servering.
Ett kul inslag med mina cookalongs är att egentligen allt
är tillåtet, att vi ibland medvetet väljer att utmana traditionen och logiken,
men alltid med en grundläggande kunskap om hur smaksinnet och känselsinnet
fungerar. Men ett fylligt vin från Châteauneuf-du-Pape till fisk, hur tänker
man då? Ja, varför inte, kontrade jag med och föreslog att fisken skulle
kompletteras med smakrika tillbehör som står pall för vinets kraft. Så fick det
bli.
Torskrygg, fint
urskuren och sedan saltad och stekt, men bara nästan helt klart. Jag tycker att
fisk helst ska ha en liten kärna, precis som bra kött ska ha. Återigen hade man
byggt fundamentet i rätten med en bädd av smakrika rotsaker (som också tillför
en viss sötma att möta vinets fruktighet med) och svamp samt lite rökt sidfläsk
vars sälta så väl möter upp vinets frukt. Ett annat gott tillbehör kom att bli väldigt
passande till vinet, just tack vare att dess sötma och lenhet så väl stämde
överens med vinets motsvarande sötma. Det var en mild kräm av morötter, bara
kokta i saltat vatten och sedan mixade till en slät puré med lite grädde och
smör och till sista smaksatts med lite rivet apelsinskal och en doft av kanel.
Jag undrar om det inte främst var just morotskrämen som gjorde kombinationen så
perfekt. Lite kraftfullt inkokt rödvinssås smaksatt med krossad vitlök,
lagerblad, vitpeppar och färsk timjan och mot slutet smaksatt med citronsaft
blev ett gott tillbehör till.
Den 64 hektar stora egendomen Finca Villacreces ligger
mitt på platån på cirka 700 meters höjd i Ribera del Duero, granne med den
världsberömda vingården Bodegas Vega Sicilia. Härifrån tog jag vinet med samma
namn, 2012 Finca Villacreces, som
till cirka 90 procent domineras av Tinto Fino, som är det lokala namnet på
druvsorten Tempranillo. Resten är Cabernet Sauvignon och Merlot. Det här var
utan konkurrens det mest välstrukturerade och sträva vinet av de tre röda, men
det hade en riktigt fin och djup mörk fruktighet som på ett utmärkt sätt ändå
balanserade tanninerna. Hälften av de franska ekfaten var nya under den nästan
ett och ett halvt år lång fatlagringen och ett diskret vaniljsöt och fint
kryddig doft och smak noterades därav. Visst var vinet ungt och tanninrikt,
kanske också lite knutet, men jag tycker själv att det är ett väldigt gott vin
och det inbjuder verkligen till att servera något substantiellt till. Också det
här vinet serverades i glasen en god stund innan det var dags att dricka det,
en dryg timmas lång luftning gjorde nämligen vinet alldeles fantastiskt gott.
Jag hade väntat mig att den här gruppen skulle rycka åt
sig den svenska hängmörade biffraden, men döm om min förvåning när de talade om
att de ville arbeta med fisk, men inte vit fisk som är mer passande till strama
röda viner, utan lax. Umamirik lax! Till ett strävt rött vin? Hur skulle vi då
behöva tänka för att hitta en balans och
undvika de negativa effekterna som metalliska bitoner, sviktande fruktighet och
förstärkt strävhet. Vi fick helt enkelt förlita oss på att tillbehören tog hand
om vinets strävhet. En velouté av hönsbuljong, vitt vin och grädde, långsamt
kokt till fin smakrikedom fick bli det feta inslag som blev räddningen. Det
unika inslaget i såsen var att vi mixade i lite brieost, vilket inte vara
tillförde en fetare textur, utan också bidrog med en lätt mjölksöt och lite
nötig nyans. Gott blev det hur som helst. Efter att ha mixats såsen luftig
blandade vi ner lättkokt brysselkål och morot, samt lite smörfräst svamp med
inslag av rökt sidfläsk. De fint skurna ryggbitarna av lax halstrades direkt på
hällen så det stod härliga till och slutligen garnerades rätten med lite friterade
potatischips, som om hela rätten vore vilken självklarhet som hest.
Om en månad smäller det igen på Restaurangakademien, men
fram till dess blir det säkert kalas någon annanstans…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar