Med drygt 63 500 hektar, omkring 19 000
vinodlare som odlar vin på ungefär 114 000 små och stora vingårdslotter,
med 520 bodegor som ur ståltankar, cementtankar och över 1.2 miljoner ekfat
årligen buteljerar ungefär 270 miljoner liter vin, är Rioja faktiskt ett ganska
stort distrikt. Det är också ett distrikt som har varit vida omtalat och hyllat
för sin kvalitet i flera århundraden. Rioja blev också det första vindistriktet
i Spanien vars vinodling och vintyper definierades i en vinlag. Året var 1926
och klassificeringen blev början på vad som idag är drygt 70 appellationer,
Denominación Origen, över hela landet. Att Rioja alltid har haft en
särställning som kvalitetsdistrikt förtydligades också 1991 när man som första
vindistrikt fick en egen högsta klassificering, Denominación Origen Calificada,
en kvalitetsnivå man var ensam om fram till 2009 då Priorat i Katalonien också
fick samma status.
Rioja har tre
underdistrikt. I söder ligger Rioja Baja, ett drygt 22 000 hektar stort
distrikt som tack vare lägre altitud och ett närmare geografiskt läge till
Medelhavet är det varmaste. Här trivs Garnacha bäst, men under 2000-talet har
arealen minskat till cirka 6 500 hektar av den solälskande druvan, till
förmån för mer av den bättre strukturerade och uppskattade Tempranillo, som
idag är den allra mest planterade druvsorten i Rioja. De två mest omtalade
distrikten är de i norr högre och något svalare belägna Rioja Alta (ca
25 000 hektar stort) och det kanske allra finaste, Rioja Alavesa, som har
ett högt och än svalare läge och en jord som mycket mer domineras av kalksten.
På The Winery
Hotel i Solna står vinet i centrum, vinet är om inte vårt allt så
åtminstone nästan. Även om vi har vin från hela världen lyfter vi under olika
perioder fram enskilda vinländer eller vindistrikt för både allmänna och
specialprovningar. Under oktober månad står Rioja i rampljuset och den här
lördagen hade vi både en inledande provning av en handfull viner och en
fyrarätters middag byggd utifrån fem viner.
Ett av de
verkligt högintressanta vinerna i provningen var 1994 Gran Reserva från den framstående och högt kvalitetssiktande Bodegas
Remirez de Ganuza som såg dagens ljus i början av 1990-talet och idag
har 64 hektar vingårdar omkring byn Samaniego i Rioja Alavesa. Fernando Remirez
de Ganuza var tidigare vingårdsmäklare innan han själv slog sig in på
vinproduktion och han gjorde det med en noggrannhet och egen filosofi som inte
bara särskilde honom från andra producenter, utan också lyfte honom till den
allra högsta kvalitetsnivån bland bodegor i Rioja. Bland annat sorterar han
druvorna mer nitiskt än någon annan och särskilt till det här vinet använder
han sig enbart av den övre delen av varje druvklase eftersom den får lite mer
sol och därmed når lite högre mognad. Det här vinet är gjort till cirka 90
procent av Tempranillo och resten Graciano från några av hans äldsta
vingårdslotter, alla med minst 60 år gamla stockar. En annan detalj som
Fernando var mycket noggrann med var att använda sig av franska ekfat istället
för de mer traditionella amerikanska, dessutom mycket större andel nya fat för
att ge vinet en renare och mer elegant ekfatskaraktär. Till det här vinet var
80 procent av faten nya och lagringstiden sträckte sig över 36 månader i faten.
Att vinet nu var
22 år gammalt kändes inte alls, även om man kunde förnimma en svagt mogen och
komplex nyans i den annars fortfarande djupa och mörka bärfrukten. Faten hade
gett en diskret nyans av vanilj, men det var frukten, en lätt lakritsliknande
kryddighet och en diskret blommig nyans som formades vinets doft. Det är ett
absolut imponerande vin med en ljuvligt välbalanserad struktur av tanniner och
mineral. Tänk om man hade några fler flaskor av det här vinet i sin källare!
Bodegas Lopez de Heredia är den mest
traditionella bodegan i Rioja. Den grundades 1877 och har mer eller mindre
bevarats historisk i de flesta avseenden sedan dess. Vinerna är klassiska, det
görs som cuvéer av olika druvsorter snarare än dominerade av Tempranillo och de
lagras länge i gamla amerikanska ekfat med betoning på just länge och just
amerikanska ekfat. Det är fantastiskt att tiden har stått så still just här och
vinerna kan mycket väl ses som en röst från förr. Nu hade vi deras 2003 Viña Tondonia Reserva i våra glas,
ett vin som kommer från den omkring 100 hektar stora vingården Viña Tondonia
som initialt planterades 1913 och de kommande åren. Cuvéen är ungefär 75
procent Tempranillo, 15 procent Garnacha och resten Mazuelo (Carignan) och
Graciano och efter jäsning har vinet mognat under sex år i de gamla ekfaten.
Jag kan inte låta bli att älska den här typen av vin, det har trots sin ålder
ett djup, men det är silkeslent av ålder, försiktigt fatoxiderat med nyanser av
söt vanilj, kryddig vanilj, äldre ekfat, gammal vinkällare och även den
klassiska nyansen av dillfrö som är sprungen ur de amerikanska ekfaten. Jag vet
inte om det var alla gästers vin, men många gäster tyckte mycket om det och
nickade igenkännande åt den gamla klassiska stilen som så tydligt definierade
och särskilde Rioja från andra vinområden i världen.
Omkring 90 procent av allt vin i Rioja är rött, men det
finns en liten och svagt växande andel vita viner som tråkigt nog har fallit i
skymundan bakom de röda. Sett ur ett historiskt perspektiv lät odlarna ofta
plantera in gröna druvor bland de blå och när man sedan skördade alla druvor
(alltid samtidigt) fick de gröna druvorna bidra med friskhet, elegant och
faktiskt också lagringspotential i de röda vinerna. Det här vinet, 2015 Blanco Fermentado en Barricas från Bodegas Izadi, är gjort från druvor
i just sådana samplanterade vingårdar, men druvorna, omkring 75 procent Viura
och resten Malvasia Blanca, har särskördats från de enskilda rankorna med gröna
druvor ur firmans 74 vingårdslotter om totalt 79 hektar. Det är ett omfattande
och dyrbart arbete, men firmans ägare Gonzalo Antón tycker att det är värt
mödan – och det håller jag med om. Vinet är jäst i amerikanska och franska
ekfat och har mognad i dessa på sin jästfällning under tre månader. Det finns
något lätt och påfallande friskt över detta som mest medelfylliga och elegant
citrus- och gult äppelfruktiga vin, där ekfaten bara har tillfört en liten
vaniljsnyans och där Malvasia Blanca tillför en elegant blommig nyans i doften.
Chef Andreas hade gjort en motsvarande elegant förrätt
till det vita riojavinet, en citrongravad hälleflundra med en utsökt sälta som
på ett fint sätt mötte upp vinets friska syra. Ytterligare en liten och
estetisk detalj i rätten arbetade fint med vinets syra, garnityret av den fint
salta forellrommen och de i citron kokta tapiokapärlorna som också tillförde en
fin syra. Till det lite lövtunt skuren blekselleri som gav rätten en liten
vegetal kryddighet samt en majonnäs slagen av hummerolja. Rätten passade
utmärkt till vinet.
Om Rioja ses som ett klassiskt distrikt som väcker minnen
från förr, är vinerna från Bodegas Faustino minst sagt
förstärkare av dessa minnen. Jag vågar nog påstå att de frostade och i
ståltrådsnät inklädda flaskorna har stått på precis vartenda matbord hemma hos
det vindrickande svenska folket minst en men troligen flera gånger de senaste
20–25 åren. Firman har en historia som sträcker sig tillbaka till 1861, men det
var först 1960 som man skapade den prestigetappning som vi nu hade i ny
version, 2004 Faustino 1 Gran Reserva.
Genom hela mitt vinliv har den frostade riojan följt med, på Systembolaget, på
mina vinlistor, på mina vinprovningar och i mina egna vinglas. Tidigare älskade
jag vinet och jag har haft enastående upplevelser förr och på senare tid av
toppårgångar som 1982 oh 1970 och även min egen 1964, men under 1990-talet var
jag inte lika imponerad. Men något måste ha hänt, från 2001 och framåt är det
större djup i vinerna och vår nollfyra var riktigt god, mörkt i frukten med ett
litet ljusrött stråk samt den klassiskt vaniljsöta fatlagringstonen. Numera är
jag återigen lika förtjust i Bodegas Faustino.
Jag dricker gärna röd rioja till paella, därför hade jag
och chef Andreas diskuterat fram en rätt ur den klassiska paellan. Ett smakrikt
saffransris byggde stommen i rätten, till det lite saftigt och god konfiterad
kanin, hjärtmusslor, bläckfisk, halstrad havsabborre och pilgrimsmussla, samt
en röra av tomat med smak av chorizo. En galet god rätt som passade helt perfekt
till vinet eftersom den dels hade samma smakintensitet, dels en diskret
råvarusötma som helt perfekt matchade vinets fruktighet, och sedan är det något
med saffran, den röda fruktigheten i riojavinerna och den lilla tonen av
dillfrö från ekfaten. Sjukt gott, och det verkade alla gäster hålla med om!
Om vinet från Bodegas Faustino ska räknas till de
klassiska, får man nog säga att nästa servering bjöd på två modernare viner.
Vinerna från Bodegas Roda i Haro hör helt klart till det nya Rioja, de
gjordes första gången 1991 men såldes då aldrig, först 1992 blev vinerna så bra
att de senare lanserades. Idén var att från gamla vingårdar och nästan
uteslutande Tempranillo framställa moderna viner med kortare lagring i enbart
franska ekfat. Till den här middagen hade vi valt deras 2009 Roda I Reserva, ett fortfarande ungt vin som har uppfostrats i
till hälften nya franska ekfat i 18 månader. Vinet är påtagligt elegant, fint
mineraliskt och lite jordigt, en aning blommigt, vara försiktigt vaniljdoftande
från eken, men över allt annat stilfullt och komplext. Det har en torr och
elegant smak, fortfarande strukturerad av tanniner och livlig mineralitet och
det är verkligen trevligt och gott.
I glaset intill
serverades ett vin från en annan modernist, nämligen favoriten Artadi.
Det här är en firma som grundades 1985 som ett slags kooperativ av 13 familjer,
men som några år därefter blev en av Juan Carlos Lopez de Lacalle ensamägd
domän med fokus på allra högsta kvalitet. Under två decenniers tid har firman
utvecklats enormt och från deras 21 vingårdslotter om totalt 84 hektar i Rioja
Alavesa gör man fem högklassiga vingårdsbetecknade viner, ett par lite enklare viner
och så den här tappningen som kan ses som ett andravin till de
vingårdsbetecknade, 2012 Viñas de Gain.
På modernt vis görs det enbart av Tempranillo och det lagras under ett års tid
i små franska ekfat som är ett eller två år gamla. Stilen är påtagligt
kraftigare och djupare fruktig än i Roda I Reserva, men så är ju vinet också
några år yngre. I tillägg till den rikare kroppen noterar man också en lite mer
markerad tanninstruktur, men tanninerna är fint polerade och känslan är total
balans. Jag skulle dock gärna se det här vinet om tre till fem år, vinerna från
Artadi är väldigt lagringsdugliga.
Hjortinnanlåret hade gnidits in i krossad kryddpeppar och
malda enbär, sedan stekts medium och trancherats direkt inför servering. Sett
ur ett vinperspektiv är det ingen skillnad mellan hjort och annat kött, men
visst har hjortköttet en något djupare, mer umamirik och nästan sötaktig smak.
Till köttet en viltfond inkokt med lite björnbär för att möta upp vinets rikare
frukt, men det var doften snarare än någon söt smak som noterades. En kräm av
persiljerot hade lagts till för att fånga upp och runda av eventuell strävhet i
vinerna, dessutom hade chef Andreas garnerat med brysselkål och karljohansvamp.
Kvällens sista vin var det mest unika, ett vin som
verkligen var ett eko från dåtiden. Vi hade tagit oss tillbaka till Bodegas
Lopez de Heredia men var nu inne på deras vita skatt. Få, om ens någon
vinproducent i världen idag, framställer vita viner på det (om man får uttrycka
det så) ålderdomliga sätt som man gör här. Låt gå för att druvblandningen är
typisk för vitt vin i Rioja, omkring 90 procent av den syrafriska,
citrusskalsfeta och gult äppelfruktigt aromatiska druvsorten Viura och tio
procent av den lite med blommigt parfymerade och även den hyggligt syrarika
Malvasia. Låt också gå för att druvmusten är jäst med sin naturliga jäst i små
ekfat, och att de är många år gamla och av amerikansk ek är inte alls märkligt –
det är traditionen här i Rioja. Det som däremot är anmärkningsvärt och häftigt
är att vinet, 2006 Viña Gravonia Reserva, har mognat i faten i fyra år innan buteljering. FYRA år! Så gör
man inte vin längre, nuförtiden lagras vita viner som mest 8–10 månader, eller
möjligen 12–18 månader … som mest. Men här hos Lopez de Heredia gör man tack
och lov det, och den hanteringen tillför en ljuvlig komplexitet av torkade
äpplen, aldehyder, rostade mandlar och valnötter. Det är helt enkelt ett
makalöst komplext och nyanserat vin som jag är otroligt svag för.
Egentligen hade vi bara tagit vinets provningsprotokoll
och byt ut vinets egenskaper mot råvaror i den ostservering vi nu hade framför
oss. Vinets fetma fick bli ostens fetma, en riven sexmånaders Manchego från
Spanien. Vinets friska syra och äppelaromer fick bli en kompott på fyra sorters
svenska äpplen samt lite skivat syrafriskt äpple. Vinets nötiga
mognadskomplexitet fick bli de saltrostade mandlarna i osträtten och den
intorkade fruktigheten möttes upp av tunna krisp av rostat fruktbröd. Ja, vin
och mat behöver inte vara så mycket svårare än så …
Nästa gång det
beger sig med temahelg på The Winery Hotel är det Piemonte som står på menyn.
Jag tror nog att vi smyger ner lite tryffel i maten då …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar