Turnén med spanska viner
på bra restauranger fortsätter och den här gången var jag hemma i Stockholm
igen för att guida min vinklubb genom en samling sköna spanska viner till mat
signerad chef Xavier på Villa Källhagen. Spanien är världens till ytan största
vinland, omkring 1.15 miljoner hektar är planterat med vin, alltså ett par
hundratusen hektar mer än i de nästkommande toppländerna i världsrankingen,
Italien och Frankrike. För de flesta personer är Spanien ett varmt och soligt
land (de tänker på semester, bad, golf och solkusten), men Spaniens klimat är
högst varierat från det svala och nederbördsrika norra och nordvästra
Atlantinfluerade landskapet till de soldränkta, varma och torra östra och södra
Medelhavsinfluerade distrikten. Däremellan odlas vinet på höga höjder i berg
och på platåer, höjder som gör klimatet förhållandevis svalt totalt sett, trots
alla slösande sol. Temperaturen en vanlig sommardag varierar från 25-38 grader
mellan dessa distrikt. Att ungefär hälften av alla vingårdar ligger på över 500
meters höjd är intressant, liksom att lika stor andel av vingårdarna är 40-50
år gamla eller mer. Vidare känner de flesta av oss inte till att det finns 73
vindistrikt i Spanien, plus ytterligare tio egendomar med rätt till
appellationsstatus, så kallade DO Pago. En annan siffra som ibland förvånar är
att hälften av allt vin är vitt – antingen vitt i sig, eller mousserande (cava)
eller sherry, ett starkvin som åtminstone börjar sitt liv som vitt innan en del
av det oxiderar till brunt. Den här middagen siktade vi allra mest in oss på
vita viner.
Allt började med en cava
från Katalonien, varifrån 95 procent av alla cava kommer (totalt odlas cava på
cirka 33 000 hektar i 156 byar i tio provinser). Vinet kom från Castillo
de Perelada, en firma utanför Girona som sedan 1977 också gör cava från
vingårdar intill Vilafranca de Penedès. Vinet NV Brut Reserva görs till cirka 40 procent av Macabeo och resten
den blommiga och fruktiga Parellada och syrafriska, något feta och
citrusfruktiga Xarel-lo. Druvorna kommer från vingårdar belägna på mellan 400
och 600 meter, där läget är svalt och druvorna bevarar det mesta av sin
naturligt friska syra. Efter 15 månaders lagring på sin jästfällning, vilket är
nästan ett halvår längre lagring än vad den mesta av all cava får, hade vinet
vunnit en viss komplexitet, men precis som majoriteten av all cava var doft och
smak mest byggd kring fruktighet, en viss oljighet (tänk citronskalsfetma) och
friskhet.
Till cavan serverades ett
tilltugg av rotselleri som hade bakats hel i ugn i tre timmar, vilket hade
gjort den mjuk och något mer sötaktig och komplex än i sitt naturliga
tillstånd. Den hade sedan skurits i stavar som dubbelpanerades och friterades
krispiga. Till det hörde bara en god citronmajonnäs, där citrusfruktigheten på
ett fint sätt mötte vinets frukt och fetman tog sig an vinets citronskalsfetma.
Således en helt perfekt kombination.
Visste du att det finns 13
appellationer (vindistrikt) på de spanska öarna? Förmodligen inte. Därför
uppehöll jag mig ett tag vid att berätta om dem, att det exempelvis finns
varsitt vindistrikt på Lanzarote, El Hierro och Gran Canaria, samt att det på
Teneriffa finns hela fem distrikt! Bland dem märkt Abona, vars odlingar reser
sig upp mot 1 600 meters höjd över havet och till 80 procent
täcks av gröna druvor, och Tacoronte-Acentejo där omkring 50 bodegor odlar vin
på hela 2 400 hektar. Och så har vi Valle de la Orotava som ligger på de
700 till 800 meter höga sluttningarna av vulkanen Teide, varifrån 2014 Vidonia Viñas Viejas från den
lilla firman Suertes de Marqués kom. Det här unika vinet görs uteslutande av
den lokala druvsorten Listán Blanco, som i södra Spanien går under namnet
Palomino, från gamla stockar i mager jord med litet skördeuttag.
Framställningen är klassisk, långsam jäsning i gamla ekfat med den naturliga
jästen, och det vilar också något naturlig, jordigt och lite kryddigt över
framför allt doften, något som bidrar till en komplexitet som kom att passa
maten fint. Vissa viner från den här firman är skaljästa, men också det här
(som inte är det) har fått en liten fenolisk karaktär och bitterhet i den
medelfylliga, gulfruktiga och tydligt mineraliska och även friska smaken. Det
är ett udda vin, men ett spännande och gott sådant.
I botten på en djup
tallrik hade man gjort en citrongräsdoftande ragu av räkor, musslor och hummer,
det hela täckt av en lövtunt bankad pilgrimsmussla som var försiktigt smaksatt
och sedan penslad över med lättbrynt smör. Det hela toppades med ett friterat
ostron, som gärna hade kunna varit lite ”råare” i sin textur, men som ändå var
gott. Mötet mellan vinet från Kanarieöarna och rätten blev väldigt lyckat,
mycket tack vare matchningen fruktighet och syra i vinet och citrongräsfräschören
och den fina umamisötman i skaldjuren och musslorna i maten!
Det har hänt och händer
fortfarande väldigt mycket spännande och bra i många av de mindre kända
distrikten runt om i landet och med nästa glas hade vi hamnat i Valdeorras i
det nordöstra hörnet av landet. Trots det ensliga läget uppe i bergen i
Galicien, och trots att få producenter gjorde vin av rang här, fick man status
som appellation redan 1957. Idag finns det ett knappt ett femtiotal bodegor
här, plus ett antal producenter som köper druvor och gör viner under egen
etikett. Bodegas Avancia, som ingår i stallet av viner från den
spanskamerikanska vinhandlaren Jorge Ordoñez, är en av dem och deras 2014 Avancia Godello görs av den lokala
druvsorten Godello från en 6.20 hektar stor vingård på 500 meters höjd som till
största del planterades 1904 och 1910. Skördeuttaget är minimalt, bara fyra ton
per hektar, och den koncentrerade men friska och mineraliska musten jäses sedan
i 500 och 600 liter stora ekfat och får sedan mogna i dessa under tio månader.
Doften är påfallande elegant, ung och svalt fruktig med nyanser av päron och
knappt någon antydan av ekfaten, i stället är det stenighet och mineralisk
spänst som präglar både doften och smaken, som också bjuder på en fin textur
och frisk syra.
Vi hade spunnit lite grand
på en klassisk spansk paella, ett
sådant kräftkokt ris låg i botten (jag hade gärna det mer som en soppa med ris
i, än ett krämigt risottoliknande garnityr) och på det en smörstekt
piggvarsfilé med tydlig doft och smak av citron och till det en ragu av
blåmusslor och knivmusslor som serverades i musselskalet med lite
citrondoftande aioli.
Alvaro Palacios har gjort
väldigt mycket för vinet i Spanien. Inte minst har han varit en av de starka
pionjärerna i renässansen i Priorat, dit han kom med René Barbier, José Luis
Perez, Carles Pastrana och Daphne Glorian för att 1987 grunda Grupo Gratallops.
När han i början av 1990-talet helt gick sin egen väg och grundade den egna
firman Alvaro Palacios blev han snabbt genom sitt kultförklarade
prestigevin l’Ermita hyllad som en av Spaniens allra bästa vinmakare. Utöver
det ultraexklusiva vinet, som kommer från en 2.40 hektar brant vingård med upp
mot 100 år gamla stockar, gör han en utmärkt Finca Dofí från ett dussin hektar,
samt ett mer storskaligt instegsvin av druvor han mestadels köper. Jag gillar
alla viner och den 2014 Les Terrasses
Velles Vinyes vi hade som varmrättsvin och enda röda vin är ett riktigt bra
vin för pengen. Cuvéen varierar från år till år, men det är normalt sett
ungefär 55 procent Cariñena (eller Carinyena som man stavar druvan på
katalanska), 35 procent Garnacha (Garnatxa) och resten Cabernet Sauvignon och
Syrah. Framställningen innefattar 20 procent nya franska ekfat i tolv månader,
men fathanteringen är så balanserad att man nätt och jämnt känner faten. Efter
två timmars luftning hade också en ungdomliga mörka björnbärs- och
körsbärsfrukten lagt sig en gnutta för att bereda större väg för den jordiga
och steniga komplexitet som är sprungen ur den lokala, magra krossade
skifferjorden, llicorella.
Vi spelade på vinets djup,
kraft och fruktighet genom att välja smakrikt kött, en hjortytterfilé, som hade
penslats med en glaze av björnbär för
att matcha vinets björnbärsfruktighet, och till det rosastekta köttet hörde en
god terrin av tunt skurna rotsaker som bjöd på en perfekt avvägd sötma att
balansera vinets frukt med. En viltsky, kokt av benen från hjorten, samt en duxelles (en svampröra som kokas in till
hög smakrikedom) hörde också till och lyfte rättens intensitet i smaker så
mycket att det relativt fylliga vinet passade helt perfekt till.
Vi skulle stanna kvar i
Priorat, men gick nu över till ett vitt vin, något man gör väldigt lite av i
detta karga, torra och stundtals varma distrikt. Av de cirka 1 600 hektar
vingård som finns här är inte särskilt mycket mer än cirka 90-100 hektar
planterat med gröna druvor. Av det står Garnacha Blanca för cirka 50 hektar och
Macabeo för omkring 20. Resten är Pedro Ximenéz, Parellada, Pansal, Picapol och
Moscatel de Alejandria. Vitt vin är således en relativt ovanligt vintyp här.
Producenten Cellers Fuentes grundades 1995
och gick 2006 samman med Finca el Puig, som ligger bakom den 2012 Gran Clos Blanco som serverades
väl luftad med sval till osträtten. Trots en produktion på bara tre till fyra
fat om året av det vita, motsvarande 900 till 1 200 flaskor, har jag
druckit deras vita vin många gånger och jag använder det gärna till halstrade
skaldjur, grillad bläckfisk, musselrätter, ljusa fågel- eller kötträtter samt
till ostar – mycket tack vare vinets feta kropp och ofta rustika, lite oljiga
och komplexa doft. Det görs av ungefär 80 procent Garnacha Blanca från gamla
stockar och resten Macabeo och det är den senare druvan som lyfter vinets syra
och fräschör. Tack vare jäsningen i franska ekfat, den tar i regel åtta veckor
följt av tio månaders lagring i faten, har vinet bara fått en elegant
vaniljparfymerad ekfatskaraktär som ramar in det gulfruktiga och nu med fyra
års ålder första nötiga och honungsliknande mogna inslaget i doften. Det är ett
riktigt gott vin som bjuder på en utsökt komplexitet.
Som ett av de första
distrikten i Spanien, fick Malaga redan 1933 status som appellation för sina
söta viner. Vinerna kom i två stilar, dels naturliga söta gyllene viner av
framför allt sent skördad Moscatel de Alejandria eller motsvarande viner av
aningen torkade druvor, dels spritförstärkta viner i både ren och oxiderad stil
av samma druvsort. Tyvärr har de båda stilarna till mångt och mycket fallit i
glömska och till och med setts som omoderna i det nytända Spanien, så det var
inte alls förvånande att man 2001 gav liv till en ny appellation för vita, rosé
och röda viner, Sierra de Malaga. Men det finns producenter som har
moderniserat de söta vinerna, Telmo Rodriguez är en av dem, Jorge
Ordoñez (samma som tidigare nämnts) en annan, och det var med den
senare vi den här kvällen avslutade vinlistan. Svalt serverad fick vi deras 2008 Malaga Selección Especial No 1 som
gjordes i ett samarbete mellan Jorge Ordoñez och den fantastiska österrikiska
sötvinmakaren Alois Kracher. Det gjordes av sent skördad Moscatel de Alejandria
som krossades lätt, varefter skalkrosset fick ligga och dra i sin egen söta
must under ett halvt dygn innan musten jästes i ståltankar. När alkoholhalten
nått strax över tolv procent kyldes den jäsande musten ner och svavlades lätt
för att avbryta jäsningen och med det lämna kvar ungefär 100 gram ojäst
druvsocker per liter. Resultatet är bländande läckert – absolut rent druvigt
och fruktigt med ett subtilt inslag av blommighet och fläder, en lättsam men
ändå medelfylligt och ljuvligt söt smak som också balanseras av en syra som om
inte är frisk ändå ger fräschör. Riktigt gott, verkligen!
Man kan nog säga att chef
Xavier lät vinet stå i centrum, desserten var nämligen enklast tänkbara även om
jag måste säga att utförandet var absolut perfekt. Att göra en helt perfekt
crème brûlée är nämligen inte det allra lättaste, sötman var väl avvägd och
texturen sensationellt bra – jag kan faktiskt inte påminna mig om när jag
senast åt en så gudomlig tappning av den här klassiska desserten. Som tillbehör
hade man valt en kompott på hjortron, som på ett fint sätt kom att spegla
vinets fina gula fruktighet. Det blev en god och elegant avslutning på ett
väldigt god spansk vinmiddag … det enda som saknades var en riktigt god spansk
brandy. Som tur var finns det alltid sådan hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar