Sex grader visade
termometern, himlen var grå i sju olika nyanser, och så regnade det. Inte den
mest mysiga dagen med andra ord. Men nu när hösten har intagit vårt land, får
vi sprida solvärme i själen med hjälp av soliga viner från Kalifornien och
Toscana. En inbjudan till en provning av en bunt härliga modernt eleganta
kaliforniska viner på den lilla restaurangen Babette fick mig att med glädje skutta ur sängen, hoppa in i
lämpliga höstkläder och ta mig mot Vasastan med provningsblocket i högsta hugg.
Arnot-Roberts är en ung producent
som lägger fokus på mer strama och eleganta viner av Chardonnay, Pinot Noir,
Syrah och Cabernet Sauvignon från främst svala vingårdar. Ett av deras mest
komplexa viner är 2014 Chardonnay Trout
Gulch Vineyard i Santa Cruz Mountains, en högt belägen vingård bara sju
kilometer från havet. Visst kan man tro att det är mycket soligare och varmare
i Kalifornien än det är i Bourgogne, men tittar man närmare på
förutsättningarna i just den här vingården inser man att den faktiskt är
svalare än vad vingårdarna i Chablis är. Tittar man närmare på de tekniska
aspekterna i vinet noterar man en alkoholhalt på 12.5 procent och en syra på
hela 9.0 gram per liter – skyhögt över det som chablisvinerna har. Jäsningen
har skett i steel drums och äldre
franska ekfat så vinets karaktär domineras helt av sval fruktighet, kritig
mineralitet och uppfriskande syra. Det här är ett påfallande bourgognelikt vin
– till och med ett av de mest eleganta och nyanserade chardonnayvinerna i
Kalifornien.
En annan liten
hantverksfirma som kan räknas in i det nya, moderna och eleganta Kalifornien är
Anthill
Farms, som hyser in i sig i ett vineri uppe i Dry Creek Valley i norra
Sonoma. Trion av unga vinmakare bakom den här etiketten har ett par saker
gemensamt, en passion för Pinot Noir och en bakgrund med praktik hos den
framstående firman Williams Selyem.
Några egna vingårdar har man inte, däremot
ett par små arrenden samt kontrakt med ett antal odlare med vingårdar i svala
lägen. Det fanns ett halvdussin viner att prova, ett av de två jag tyckte var
allra läckrast var 2013 Pinot Noir
Peters Vineyard som kommer från en 0.40 hektar liten vingård i svala
Petaluma i Sonoma Coast med omkring 20 år gamla stockar av klonerna Dijon 777
och Pommard. Vinet förenar en knappt medelfyllig och friskt fruktig kropp med
silkeslena tanniner och en närmast burgundisk parfym och kryddighet. Efter att
ha följt den här firman sedan grundandet för tolv år sedan, vet jag att deras
viner vinner ytterligare en nivå av komplexitet med tre till års lagring.
I glaset intill hade jag 2013 Pinot Noir Tina Marie Vineyard som
kommer från en liten vingård i Green Valley, som är en liten och svalare
underappellation till Russian River Valley i Sonoma County. Framställningen
följer samma mönster som för firmans andra pinotviner, avstjälkning till cirka
75-80 procent, jäsning i små öppna jäskar med regelbunden pigeage och sedan
lagring i 228 liter små ekfat som till maximalt 20 procent är nya. Någon doft
eller smak av ek brukar man aldrig känna, däremot en diskret kryddighet av
stjälkarna. Men mest av allt är vinet delikat rödbärigt och rosenblommigt, det
är väldigt elegant och har en mest finstilta tanninstrukturen av samtliga av
firmans röda viner.
Jag håller verkligen med
John och Tracey Skupny, de tycker nämligen att Cabernet Franc är en
förstklassig druvsort, men inte för att de har en passion för Loire, utan mer
för att Cabernet Franc ger mer eleganta viner än vad Cabernet Sauvignon gör. Således
var det Cabernet Franc de satsade på när John, efter tio år i ledande
befattning i Kaliforniens vinindustri, köpte 1.5 ton Cabernet Franc och gjorde
sitt första egna vin 1993. Firman döpte de till Lang and Reed Wine Company
efter sina söner och fokus var då precis som idag helt satt till Cabernet
Franc. Det tog dock många år innan de hade hittat bra vingårdar att köpa druvor
från och Lake County norr om Napa Valley verkade vara det rätta stället. Man
gör två viner och i den här provningen hade vi deras 2012 North Coast Cabernet Sauvignon, till vilken druvorna,
uteslutande Cabernet Franc ska noteras, kommer från ett flertal vingårdar i
Lake County, norra Sonoma County och även Napa Valley. Efter åtta månader i små
franska ekfat, mestadels ett par år äldre, har vinet buteljerats och nu dessutom
fått ett par års extra flaskmognad. Vinet är fortfarande ungt och drivet av sin
vinbärsliknande fruktighet, men man skönjer också små nyanser av den gräsighet
och cederliknande finess som är så typiska för druvsorten. Jag har haft nöjet
att dricka viner från dem med ytterligare några års mognad och vet att vinerna
alltid utvecklas på ett fint sätt till än större komplexitet.
Jag hade lunchträff på Den Gyldene Freden med vinmakaren Alex
Heinz från Tenuta dell’Ornellaia i Bolgheri vid den toskanska kusten. Han
började med att visa upp 2014 Le Volte,
ett vin man gör av druvor och viner man köper från stora delar av Toscana och
druvor från den egna vingården. Det här året gjordes vinet till 70 procent av
Merlot med resten lika delar Sangiovese och Cabernet Sauvignon-
”Årgången är en av de svåraste vi har haft
eftersom både juli och augusti var ovanligt svala och regniga, det gjorde att
vi fick en omkring två veckors fördröjning på utvecklingen av druvorna”,
förklarar Alex och lägger till att man det var en påfallande orolig sensommar
och början av hösten.
”Den beräknade skördevolymen hade till en
början sett bra ut, ungefär normal, men eftersom vi tvingades sortera druvorna
så hårt blev skörden till slut mindre”, lägger han till och fortsätter med att
man dessutom fick gå genom vingårdarna både två och tre gånger för att kunna
skörda perfekt mogna druvor.
”Om vi tyckte att 2013 var en sen årgång,
kom 2014 att bli ännu senare och den senaste vi har noterat här hos oss”, säger
han och slår upp vinet i glasen.
Till utseendet är vinet mörkt, men doft- och
smakmässigt är det lite lättare än vad det brukar vara. Det finns också något
svalt gräsigt och även cederliknande över vinet, enligt Alex typiska nyanser
som framträder när vinet inte har den djupa kroppen det brukar ha. Jag kan inte
låta bli att tycka om vinet, just för den lättare och lenare frukten och den
mjuka strukturen.
Det är lite större djup i
den 2014 Le Serre Nuove som är
firman andravin till de stora numren, cabernetvinet Ornellaia och merlotvinet
Masseto. Det här är alltid ett fantastiskt bra vin som inte bara är nyanserat
elegant och gott att dricka som ungt medan man väntar på att de större vinerna
har nått drickmognad, det här är vinet som i allra högsta grad är
lagringsdugliga. I minst tio eller till och med femton år, om man ska tro
vinmakaren Alex.
”Längre än så vet vi inte, vi har ju
faktiskt bara gjort vinet sedan 1997 och vi har knappt kvar några flaskor från
den tiden”, säger han och berättar att man numera gör omkring 250 000
flaskor om året av vinet och därför har större möjlighet att spara flaskor för
kommande provningar.
I den här årgången står Merlot för omkring
hälften av druvblandningen, resten är som vanligt Cabernet Sauvignon med lite
mindre proportioner Cabernet Franc och Petit Verdot och vinet har mognat under
ett år i 225 liter stora franska ekfat som en 25 procent var nya.
”Att vi hade mer Merlot än vad vi brukar ha
beror på att årgången var knepigare för Cabernet Sauvignon, och Merlot blev
överlag riktigt bra, men det som förvånar är att den alltid sent mognande Petit
Verdot presterade så bra 2013”, säger Alex.
Det finns något väldigt elegant över det här
vinet, ceder och fin cigarr drar tankarna till bra viner från Bordeaux, men det
finns något lite soligare i vinets doft. Tanninerna är fin, men så pass tydliga
att man gärna kan lagra vinet vidare ett par år. Någon längre lagring tror Alex
inte på, han menar att den lite lättare årgången istället kommer att visa sig
allra bäst när vinet är ungt.
Som förrätt serverades
tunt skuren souvas, lättrökt renkött,
som hade sällskap av bakade betor, en len kräm av jordärtskocka och dessutom
lite försiktigt picklade kantareller. Jag är inte vidare förtjust i syltade
råvaror, men här hade man varit rätt försiktig med den annars så förödande
ättikan. Normalt sett är jag heller inte så förtjust i det lättrökta torkade
renköttet, men nu var det saftigt och gott och dessutom tunt skivat så att det
kändes mer elegant.
Toppnumret hos Tenuta
dell’Ornellaia är deras bordeauxblend 2013
Ornellaia, som i denna årgång gjordes enligt formeln 45 procent Cabernet
Sauvignon, 38 procent Merlot, tio procent Cabernet Franc och sju procent Petit
Verdot. Varje druvsort och vingårdslott vinifieras för sig och efter ett år i
225 liter små franska ekfat har man gjort blandningen för att sedan dras
tillbaka till faten för att mogna under ytterligare sex månader.
”Också 2013 var ett sent år, vi började
skörda sista veckan av september och var inte färdiga förrän i mitten av
oktober”, berättar Alex.
Trots den sena skörden visar vinet på en
generös och mogen fruktighet, större och djupare än i de två tidigare vinerna,
men återigen är det de finessrika nyanserna av ceder, cigarr och fint
lufttorkat kött som skänker vinet dess komplexitet. Man hade slagit upp det i
glaset redan en timma innan vi faktiskt drack det och det hade helt klart
vunnit på det. Mitt allt det generösa och parfymerade, ska man inte glömma att
det här är ett väldigt fint strukturerat vin som tveklöst har över tio års
lagringspotential framför sig.
Det är minsann gott med
Ornellaia, det har jag alltid tyckt sedan jag i början av 1990-talet först kom
i kontakt med vinet. Och det är ett vin som precis liksom sina ”förlagor” i
Bordeaux allra bäst passar att njuta av väl luftad i ett glas med stor Bordeauxkupa.
Den här lunchen hade man hällt upp vinet strax innan lunchen började och det
hade säkert stått i glaset i en halvtimma innan jag började prova det. Jag
väntade faktiskt tålmodigt just till dess vi fick varmrätten serverad. En mignon av hjortfilé serverades på en
bädd av stekt stuvad kål och ett garnityr av smörstekt svamp och finskuren och
ganska hårt stekt isterband till. Just den sötsalta smaken av isterbanden
tillförde en fin smakbalans. Viltfonden hade kokats in med lite svarta vinbär
för att spegla vinets rika och mörkt bärfruktiga nyanser. Det blev en fin och
väl passande maträtt till det superba vinet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar