Djupdykning i Röda Havet, en vecka i oktober

 

Det är alltid lika roligt att packa väskan för att möta kompisarna i dykgänget Larsson Fine Diving, ge sig ut i vida världen på äventyr långt bortom det mitt vanliga ändå ovanligt rika liv erbjuder mig. Att gå på djupet med kompisarna, uppleva en helt annan värld än vardagen, se fantastiska miljöer, vara åskådare vid en av de vackraste platserna på jorden (den under ytan), få dyka med fantastiska fiskar, sköldpaddor, skaldjur och varelser och allra helst ha direkt närkontakt med hajar, det är en befrielse och en upplevelse långt utöver det vanliga. Den här resan blev skönt nog närmare än vanligt, efter fem års långresor till magnifika dykplatser på andra sidan jordklotet, var nu tillbaka på Röda Havet, om än väldigt långt ute mitt på havet. Hajsafari stod på programmet och vi var alla taggade som bara den. Givetvis var dykväskorna också fyllda med kluckande upplevelser!

Upp i ottan för att hinna med morgonflyget, fem timmar på charterflyg (en charterresa kan var en skräckupplevelse, men den här var rätt trevlig), nästan två timmar i en helt obegripligt stillastående passkontroll med två passkontrollanter på säkert tusen anlända turister, därefter en snabb pizza och en iskall lätt på gränsen till blaskig ljus lageröl, Stella Lager Beer som enligt etiketten från bryggeriet skulle vara en ”autentisk egyptisk lageröl”. Autentisk? Nja, snarare en blaskig ljus lageröl helt utan personlighet och ursprungskänsla. Men kall och lättdrucken var den och för stunden precis så god som jag ville.

Lite mer än tre timmar med minibuss till båten M/Y Rosetta, som skulle ta oss fem sex timmar rakt ut i havet och vara vårt hem i en vecka. En snabb middag bestående av stekt potatis, råstekt potatis, pasta (jodå, här blandar man hej vilt mellan kolhydraterna) och till det lite grönsaker och stekt kyckling. Som vanligt ingen stor upplevelse, men mättande. De gastronomiska kraven faller som sten i vatten när man är på dykresa.

Vinet jag hade tagit med kom från Marin County norr om San Francisco i Kalifornien och därifrån från den högst intressanta producenten Skywalker Vineyards som grundades av Star Wars-legenden George Lukas. Här gör man det både syrafriska och medelfylliga 2009 Skywalker Pinot Noir, ett vin som förvisso har en viss körsbärsfräschör och elegans, men som också är mörkfruktigt, något kryddigt och kanske lite väl ekfatsbetonat. Det är inget stort vin, men det är rätt gott och det är framför allt kul att få dricka det.

Vin är oftast väldigt gott men vissa detaljer i serveringen, såsom val av glas, temperering och kombination med mat kommer tydligt att påverka hur ett vin uppfattas. Här på dykbåten hade vi vanliga plastglas, inte särskilt bra med andra ord, vi hade ingen möjlighet att temperera vinerna rätt, inte heller särskilt bra med andra ord, dessutom var ju maten kanske inte direkt anpassad till vin och inte heller det är ju särskilt bra. Men än värre var nog att jag hade varit sjösjuk som attan ett par timmar före middagen och det är absolut inget som gör det efterföljande vinet en tjänst. Vilket var synd, för vinet i sig var det minsann inget fel på. Vinet kom från Tomas Again och firman Col d’Orcia i Toscana och var deras 2008 Brunello di Montalcino, ett vin som har en medelfyllig men förhållandevis intensivt körsbärsfruktig doft med en lätt komplex jordighet, en fint fruktigt textur, god syra och en god men samtidigt fint mogen tanninstruktur. Ett gott vin helt enkelt. Fast det tyckte jag nog inte just då det serverades.

   Maten till blev en hyggligt god pasta med tomat som serverades med långkokt kamelkött i en svagt kryddig och lite syrlig sås. Helt okej att fylla på den helt tomma magen med.

Mot semestermage, som utöver sjösjuka på Röda Havet är en av de vanligaste magarna i Egypten, är det spritfest som gäller. Det har jag läst i den fantastiska boken Livets Vatten. En sen eftermiddag efter dagens tredje hajdyk blev de så dags för klassikern ”spritveranda” som dukade upp på akterdäck i den ljumma eftermiddagssolen med en lätt bris och kluckande blått rött hav som bakgrundsljud. Allra bäst mot Egyptenmage är Fernet-Branca, en bitter med anor från 1845 (den började dock tillverkas redan på 1830-talet) och 40 ingredienser varav malört och rabarber är de mest tongivande. Skönt aromatisk, malört är en magnifik krydda, och läckert bitter med ett stänk av sötma. ”Säkert undergörande”, tänkte jag och tog en stänkare, och en till.

  Från whiskeyavdelningen av spritverandan slog jag upp ett litet järn av Jack Daniels, en god klassisk amerikansk whiskey med fint vaniljaromatisk och lätt bränd fatkaraktär och mild sötma i slutet av den lagom eldiga eftersmaken.

   Helt ärligt tyckte jag att Bacardi Oakheart var en lite väl söt och kryddig rom för min smak, en typisk sprit som enbart är skapad för att driva försäljning till konsumenter som går igång på flirtig och onyanserad sötma spriten. Det blir rätt obalanserat enligt mig, och än värre, det blir lite väl kommersiellt för min kvalitetsdrivna tro. Nej tack, med andra ord. Eftersom inget skall förgås skickade jag därför ner lite Coca-Cola i glaset med de återstående centilitrarna. Coca-Cola tycker jag om, trots att det är en ultrakommersiell dryck, och med den blev spriten genast acceptabel.

  Absolut Vodka är inte särskilt god som den är, därför fick den något orena och trista vodkan sällskap av lite mer god Coca-Cola. Sedan siktade jag mig in på desserten, Bailey’s Caramel Cream, mjukt choklad- och kolaaromatisk med krämig textur och balanserad sötma. Riktigt gott, på riktigt!

Middagen blev en skön buffé av spaghetti med köttfärs (av något odefinierat slag), kofta (stekta lammfärsbullar, med en mild krydda) och en gratäng med grönsaker, potatis och ost. Med den hunger man byggt upp under dagens dyk och med lite spritveranda som fundament satt den här middagen ovanligt bra. Efter 15 års resande på Röda Havet är förväntningarna som nämnt inte så högt ställda och en helt vanlig bild på trist kedjehamburgare kan driva en till vansinne. Men de små vaniljfyllda chokladprofiterollerna som serverades efter middagen var faktiskt rätt bra…

Jag hade tagit med mig ett vin från min kamrat Henri-Claude Amadieu som driver den utomordentligt fina firman Pierre Amadieu i byn Gigondas i södra Rhônedalen och kylt en flaska av hans supergoda vita 2013 Côtes du Rhône Domaine Sainte Romane. Druvorna kommer från en högt belägen mer än 50 år gammal vingård med druvsorten Clairette uppe i bergen ovanför byn Gigondas. Det här vinet är riktigt gott, elegant citrusfruktigt och lite blommigt med en fin mineralitet och god energi. Och för 129 kronor på Systembolaget är det närmast larvigt köpvärt!

Det blev ett rött vin från Tomas Again också, 2006 Infinito från Poderi Rosso Giovanni i Monferrato i Piemonte, en smakrik cuvée av Cabernet Sauvignon och Barbera i modern och rikt fruktig och något ekfatskryddig stil med en rätt fint balanserad tanninstruktur. Jag hade aldrig tidigare provat det här vinet (i någon årgång) och att möta det för första gången vid fel temperatur i ett plastglas i en fuktig båt på Röda Havet till en typ av mat som kanske inte var den allra mest lämpliga, är väl kanske inte det allra mest rättvisa för att bedöma ett vin. Men hyggligt gott var det ändå …

 

Bräserad kamel? Ja, varför inte. Gärna med lite sköna nordafrikanska kryddor på och får man dessutom sötaktig lök på blir det hela lätt en fest!

 

Belöningen för en hel dags dykning är en kall öl. Fast särskilt god var den inte, den egyptiska Sakara Gold, trots att texten på den kalla burken lovade ”premium quality”. Nej, det var rätt tunn och blaskig och lite tråkigt bitter i slutet. Det är inte ofta jag längtar efter Norrland Guld, men det är alla dagar i veckan ett bättre öl än det egyptiska guldet.

Erwin Sabati är en av de allra bästa producenterna i södra Österrike och deras 2011 Chardonnay Pössnitzberg är ett underbart vin som bara i landet nästan bara överträffas i genren Chardonnay av deras tappning från äldre stockar, Pössnitzberg Alte Reben. Vinet, som serverades av Doris Diva, är medelfylligt och elegant med en frisk syra, en gulaktigt orienterad fruktig doft med nyanser av både äpplen, päron och citrus och det finns också en liten nötigt rostad ekfatskaraktär. Det här vinet klarade sig med beröm godkänt genom den brutala serveringen i platsglas – trots att jag vet hur galet gott och elegant det är när det serveras på optimalt sätt, i en bourgognekupa vid tolv grader.

Kvällens röda vin serverades av Platter. Det kom från Santa Ynez Valley i Kalifornien och vinmakaren Peter Hunken och hans firma Black Sheep Finds. Denna 2011 Genuine Risk är en cuvée av 43 procent vardera av Cabernet Sauvignon och Merlot med elva procent Cabernet Franc och en liten skvätt Petit Verdot. Modernt, generöst mörkbärigt med en antydan av solsötma, lite kryddigt av ekfat och med ganska lena tanniner. Tack vare vinets rika frukt fungerade det acceptabelt i plastglaset.

 

Den här kvällen toppades kolhydratligan med fyra pjäser; kokt potatis med dill, potatiskaka med dill, pommes frites utan dill och lite pasta utan dill på det. Samt friterade kycklingbitar. Som hittat för en superhungrig hajdykare.

   Den godaste rätten på middagen var nog ändå den lätt kryddiga linssoppan, men den åt jag utan vin till. "Bäst så", tänkte och slevade i mig den goda soppan.

Zinfandelkväll – en sådan ger förmodligen bättre smakmässigt resultat på Röda Havet än på ditt närmaste Systembolag, där 99 procent av alla zinfandelviner är översöta påhittade viner från södra Italien eller profitkåta importörer som satsar på den lättsålda sockervågen med klatschiga etiketter.

   Från Morgan Bay Cellars i St Helena i Napa Valley kom 2013 California Zinfandel, vars generiska ursprung innebär att man köper druvor från flera områden och därför måste använda sig av den vidare ursprungsbeteckningen. Det var ett helt okej men inte särskilt märkvärdigt vin, lite sötfruktigt som hör druvan till, men det var lite glest och saknade den koncentration jag själv söker i ett riktigt bra vin av Zinfandel. Tack Dancing Kari för att du breddade mitt zinfandelregister.

   Det andra vinet kom från Sonoma Valley och var 2010 Zinfandel Maus Vineyard från Deering, vars vingårdar ligger ungefär mitt i den solmättade dalgången. Det här vinet hade en större fyllighet, rikare frukt, silkigare kropp och något högre alkohol (typiskt för druvan), i och för sig också en lite mer uttalad ekfatskaraktär.

 

Av de två vinerna höll jag det här (som Platter bjöd på) som det bättre. Däremot var det kanske lite för kraftig för den ugnsgrillade kyckling (som var saftig och god) som vi fick till middag.

Sista kvällen med gänget på båten firade vi med lite extra, till att börja med NV Brut Premier från Louis Roederer. Champagne är alltid gott när det är varmt och man vill svalka sig. En mycket intressant iakttagelse är champagne verkar vara ett av de mest tåliga vinerna att utsättas för fula plastglas och jag utgår från att det beror på att vi alldeles för sällan serverar champagner i glas med kupor, utan i smala flöjtar som helt ärligt inte rent formmässigt skiljer sig mycket från flöjtarna. Kall var den hur som helst, och god också, till och med till de salta och feta partynötterna. Särskilt efter en hel dags sköna dyk med flera absoluta närkontakter med stora Oceanic White Tip Sharks. Sådant måste firas!

Eftermiddagssittningen fylldes på med lite fler röda viner (och salta jordnötter som passande tilltugg) och från Eldiga Gun kom en 2013 Hautes de Saint-Estèphe med ursprung just i Saint-Estèphe i Bordeaux. Att dricka ung bordeaux på det här sättet föranledde en viss misstänksamhet hos mig, provat precis som det var i extremt hög luftfuktighet (vi drack det under öppen himmel på öppet hav strax innan ett stort åskoväder bröt ut) gav det kanske inte vinet några extra doft- och smakmässiga stilpoäng. Ändå tyckte jag att det fungerade rätt hyggligt, vinet var gott och hade förvisso en tydlig tanninstruktur, men dess frukt var tämligen generös och mörk och vinet bjöd på sedvanliga dofter av mörka bär och lätt rostad ekfat med nyanser av mörk choklad och fint kaffe. Det hade dessutom något jag skulle beskriva som viss fräschör!

Till middag dukade kockarna upp en stor buffé av smårätter, av vilka de flesta sallader av bönor, linser, tomater och andra grönsaker var något mer traditionellt egyptiska.

Det blev också saftiga helstekta kycklingar, otroligt efterlängtade och fantastiskt goda, men en förhållandevis försiktig kryddning. Heta kryddor och dykning brukar normalt sett inte vara en helt optimal kombination, men kryddningen kunde vi själva justera uppåt till eget mod och egen smak. 

Det blev också premiär på Röda Havet för min egen etikett Soil and Soul, och den här gången blev det vårt första vin 2009 Cloudy Cabernet Sauvignon som korkades upp till middagen. Vinet görs uteslutande av Cabernet Sauvignon som har skördats i främst en vingård uppe i bergen i nordöstra Napa Valley, men fem procent av druvorna köptes av Andy Becksdoffer från hans del i den berömda To Kalon Vineyard nere i Oakville. Uppfostran skedde i 225 liter stora franska ekfat, 70 procent nya, under 26 månader. Det är nu två år sedan vinet släpptes och det har hunnit utveckla sig riktigt fint, idag med en riktigt fin textur, fint polerade tanniner och en lång, mörkt fruktig och rätt elegant eftersmak. Det är faktiskt så man blir lite stolt …

Dryckerna i all ära, den stora frågan kanske ändå är vad vi såg under vattnet. Såklart miljontals fiskar och koraller, men framför allt stora feta barracudor, tonfiskar (sällsynt idag, de flesta har blivit sushi!), grå revhaj och vitfenad revhaj, hammarhaj, treasury shark (en blyg och försiktig haj man sällan ser) och ett stort antal av favorithajen, Oceanic White Dip (bilden), en av de så kallat ”farliga hajarna” som vi vid otaliga tillfällen hade direkt inpå oss. En upplevelse utan dess like!