Jag
träffade Marimar Torres första gången 1998, då på hennes vingård i Green Valley
i sydvästra Russian River Valley. Genom åren har jag säkert varit där 15 gånger
och jag har också mött Marimar i Spanien och här hemma i Sverige, senast för
tre år sedan då jag arrangerade en vinmiddag för min vinklubb här på Villa
Källhagen. Nu var det dags igen att välkomna Marimar Torres och hennes viner
från de egna vingårdarna, den 25.80 hektar stora Don Miguel Vineyard i Green
Valley och den 8.10 hektar stora Doña Margarita Vineyard ute i Sonoma Coast. Vi
hade gemensamt valt ut de viner som just nu finns att köpa i Sverige genom
Systembolaget, viner som idag är ett till tre eller till och med fyra år äldre
än de senast lanserades årgångarna i Kalifornien.
"Det är väldigt roligt att prova
vinerna igen, jag dricker inte mina tidigare årgångar särskilt ofta",
säger en mycket glad Marimar när hon presenterar sig själv för de 60-talet
medlemmarna i min vinklubb som hade hittat till Villa Källhagen den här kvällen.
Det
första vinet var ungt, piggt och friskt, och riktigt gott. Denna 2012 Acero Chardonnay Don Miguel Vineyard är
helt och hållet vinifierad i små ståltankar, vilket känns i den stringenta och
absolut rena frukten. Det finns något ståligt i det här vinet och det har en
uppfriskande syra, fruktig men helt torr smak och en liten kittlande
mineralitet som är sprungen ur den för distriktet Green Valley typiska jorden goldrigde, en fint pulveriserad
sandstensjord.
”Det är intressant att höra att några
personer uppfattar att det finns en liten nyans av ekfat, men det rör sig
faktiskt om de första mognadsnyanserna som visar upp sig och ger en känsla av
något jordigt och svagt rostat", konstaterar Marimar.
Till
det friska vinet serverades en elegant förrätt, bestående av en stekt
havskräfta (vars milda umamisötma mycket väl speglade vinets fina frukt) med en
mousseline av pilgrimsmussla serveras med en buljong av havskräfta med en frisk
kräm av Åkeröäpplen med julienne av desamma. Även om rätten hade en god
smakintensitet, matchade den tack vare finessen vinet alldeles utmärkt. Den
friska syran i vinet hittade sin bundsförvant i den läckra syran i äpplet.
Egentligen
är det samma kvalitet på druvorna i det ståltanksjästa Acero som i 2011 La Masía Chardonnay Don Miguel
Vineyard, det rör sig dock lite om skillnader i kloner och än mer i sättet
som vinerna är gjorda på. Det här vinet är uteslutande jäst i 228 liter små
franska ekfat, som mest en tredjedel nya men oftare mindre än så, och efter nio
till tio månader i faten buteljeras vinet med bara en försiktig filtrering. Doft
och smak är något större i det här vinet, det är som att frukten är något mer
intensiv, dessutom har det en lätt nötig och kryddig ton från ekfaten.
”Det här är det första vin jag gjorde, då i årgång
1989, det var faktiskt redan innan jag hade ett vineri, det stod färdigt först 1992”,
berättar Marimar och lägger till att hon året innan hennes far gick bort 1992 tog
med sig en flaska av den då nylanserade första årgången till Spanien och bjöd
sin far Don Miguel Torres på vinet.
”Han sa att det var det godaste vita vin han
någonsin hade druckit, vilket var fantastiskt roligt att höra”, säger hon och
berättar att det var särskilt viktigt för henne, att hon med det verkligen fick
acceptans för sin satsning i Kalifornien.
Så,
med en lite större smakrikedom än i det ståltanksjästa vinet och med en lätt
rostad ekfatston behöver vi en lite smakrikare rätt med en viss nötighet. Det
hittade vi genom en halstrad kummelrygg, vars stekyta var lite nötig, med ett
friterat panerat ostron som också det gav en lätt rostad nyans, och till det en
variation av rotselleri i form av en liten bit som har bakats hel och en len
kräm av selleri. Selleri har lite av en jordig och nästan nötig ton som också
speglade vinet fat på ett utsökt sätt. Lite brynt smör fick ge rätten en extra
nyans som tack vare den smöriga texturen mötte upp vinets lite rundare känsla.
Det blev ett riktigt bra smakmöte!
Dags
för två viner, ett vitt och ett rött, Chardonnay och Pinot Noir är ju faktiskt
släkt med varandra och har väldigt mycket gemensamt med varandra när det kommer
till fyllighet, struktur och textur. Det vita vinet var 2009 Dobles Lías Chardonnay Dona Miguel Vineyard, ett vin som är
särskilt utvalt ur skörden och sedan lagrat ytterligare nio månader i fat men
nu med lite extra jästfällning från de andra chardonnayvinerna.
”En intressant sak är att vi nu har provat
tre chardonnayviner från samma vingård, i och för sig från olika årgångar, men
det har ändå blivit tre helt olika viner”, säger Marimar.
”Just det här vinet har fått en särskild
rikedom och intensitet tack vare den extra jästfällningen och lagringen, men
det intressanta med jästfällningen är att den faktiskt konserverar vinet under
lagringen så att det bevarar sin ungdomliga frukt lite längre”, fortsätter hon.
Nu har denna sexåring nått sitt första
stadium av mognad med en liten nyans av honung och en diskret guläppelfrukt i
doften. Det är det fylligaste av de tre chardonnayvinerna, men också det mest
komplexa och det har också en försiktig kolaliknande nyans i framför allt
eftersmaken, där man också noterar en liten rostad och svagt kryddig fatnyans.
Det var faktiskt ett tag sedan jag drack 2010 La Masía Pinot Noir Don Miguel
Vineyard senast, jag minns det som gott men kanske en aning knutet, men nu
hade det öppnat upp sig och bjöd på en livlig, aromatisk, ljusrött bärfruktig
och mycket elegant doft med bara en liten antydan av de lätt kryddiga ekfat som
tidigare var tydligare. Smaken är medelfyllig, rent fruktig och frisk med en
finstilt ekfatston och en viss energi av mineralitet och syra. Det här gillade
jag verkligen, jag höll vinet som det godaste av de två. Det här vinet kommer
från vingårdslotter som sedan 2010 är biodynamiskt skötta, ett lyft för den
redan från början fina och välskötta vingården.
De
två vinerna serverades till en fasanfärserad majskyckling från Bjäre, till
vilken smörstekta svartrötter med karljohansvamp hörde och till det lite friterade
svartrötter och en smakrik men elegant kycklingfond monterad med brynt anklever.
Det här en typ av rätt som är som gjord för både Chardonnay och Pinot Noir. Jag
tyckte bäst om pinotvinet, som vin betraktat, men jag tyckte av chardonnayvinet
var det mest optimala till maträtten. Så är det ibland, eller till och med
ofta.
Vinmakare
har alltid massor av idéer och oroar sig ibland (eller alltför ofta) över hur
vinerna ska presenteras på bästa sätt, exempelvis vilken ordning de ska
serveras i. Jag hade tänkt mig att båda pinotvinerna nu skulle serveras sida
vid sida, det ville inte Marimar. Så vi delade helt enkelt på de två vinerna
och serverade först 2011 Mas Cavalls
Pinot Noir Doña Margarita Vineyard, ett härligt vin som kommer från hennes
vingård ute i Sonoma Coast, ungefär 20 minuter utåt kusten från vineriet
räknat. En av hennes tveksamheter var såklart att 2011 var en av de allra
svalaste och fuktigaste årgångarna i mannaminne. Bland många kalifornier också
ansedd som den svagaste! (Vilket jag tycker är helt fel tänkt.)
Okej, visst är vinet svalt och stramt och
inte alls lika charmerande som den pinot från 2010 vi nyss hade i glaset. Men
med lite luft började frukten att blomma ut, det fanns kanske lite fatkryddighet
kvar, men vinet blev allt läckrare och med elegant ju längre det stod i glaset.
Den fina ton av viol som vinet alltid har hade blivit än mer uttalat i den här
årgången och jag måste säga att är omåttligt förtjust i den.
Jag fick ändå som jag ville, jag tog
nämligen också in vinet 2010 Christina
Pinot Noir Don Miguel Vineyard efter en liten stund, så att vi fick
möjlighet att jämföra vinerna och även njuta av dem till maten.
”Det här vinet är en specialselektering som
jag gjorde första gången 2002 som en hyllning till min dotter”, säger Marimar
när vinet serveras.
Det här vinet behövde ännu mer luft, så
brukar det också vara och den unga årgången 2010 var inget undantag. I den här
årgången hade man också använt sig mer av klonen Pommard jämfört mot vad man
normalt sett gör, ändå var tanninstrukturen rätt förfinad. Intensiteten var
större mot de andra vinerna, frukten mer aromatisk och fräschören mer uttalad.
Jag skulle gärna se det här vinet om fem sex år från idag, Marimars pinotviner
vinner alltid finess med några års lagring och vid en ålder på mellan sju och
tio år brukar den första mognadskomplexiteten infinna sig.
Till
de två pinotvinerna hade köket tillagat en saftig rullad av kalvbringa som hade
långkokats i kalvfond och vin. Den serverade med en krispigt stekt kalvbräss
och en terrin av murklor, rotsaker och Gruyère med brynt smör och till det en
bakad lök, till det en kalvfond som hade kokats in med vin och körsbär för att
möta upp vinernas fina syra och saftiga fruktighet. En god och elegant rätt som
fungerade alldeles utmärkt till det lika eleganta vinet. Tack vare att vinet
inte hade någon påtagligt strävhet behövdes heller ingen krämig eller fet
textur i maten.
När
vi planerade middagen kände vi att vi ville komplettera menyn med ytterligare
en liten rätt till de sista pinotvinet, därför lade vi till en liten smårätt av
ost, en rostad brioche toppad med grovhyvlad Comté och den morotsaromatiska och
försiktiga sötaktiga Mimoulette med lite brynt smör och kryddkrasse. Det hela
är otroligt läckert, ostarnas fina sälta polerar de unga pinotvinernas struktur
och gör dem än mer lent texturerade.
Jag
har haft det stora nöjet att följa Marimar Torres och hennes viner i ungefär 20
års tid, vilket nästan är hela hennes firmas historia. På 1990-talet, när det
amerikanska vinet i största allmänhet kom att bli ett allt kraftigare, mer
fruktdrivet, fatkryddigt och även alkoholstarkt vin, kom den klassiskt eleganta
och om man så vill mer typiskt europeiska stilen som Marimar stod för att
långsamt falla ur modet. Många konsumenter, och än värre de flesta amerikanska
vinskribenter, såg hennes viner som lite väl strama och rent av glesa. Såklart
var Marimar lite ledsen över att hon och hennes viner inte fick den
uppmärksamhet och det erkännande hon med all rätt tyckte att de förtjänade.
"I Green Valley är klimatet och
förutsättningarna sådana att vi gör mer eleganta viner och jag själv såg vinet
som något som skulle harmoniera till mat, inte till vinskribenter som söker
fyllighet och fruktmättnad i vinerna", berättar Marimar.
Hon fyller i att hennes bror Miguel A Torres
en gång sa att hennes viner ibland hade för hög alkohol, han var ju än mer
skolad i klassisk finess med mer måttlig alkoholhalt, vilket ledde Marimar till
att ett år skörda druvorna lite tidigare.
"Visst, jag fick lägre alkohol i vinet,
jag tror vi landade på 13.2 procent, men jag insåg direkt att vinet absolut
inte vara så bra som jag ville och hoppas på att det skulle vara, det saknade
helt enkelt aromer, parfym och fruktig textur", säger och berättar att hon
sedan dess har hittat en allt bättre balans i vinerna, även om det också
innebär att alkoholen är något högre.
"Men vinerna är balanserade, och goda,
och det är det allra viktigaste", summerar hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar