fredag 30 oktober 2015

Marimar Torres på Villa Källhagen den 29 oktober



Jag träffade Marimar Torres första gången 1998, då på hennes vingård i Green Valley i sydvästra Russian River Valley. Genom åren har jag säkert varit där 15 gånger och jag har också mött Marimar i Spanien och här hemma i Sverige, senast för tre år sedan då jag arrangerade en vinmiddag för min vinklubb här på Villa Källhagen. Nu var det dags igen att välkomna Marimar Torres och hennes viner från de egna vingårdarna, den 25.80 hektar stora Don Miguel Vineyard i Green Valley och den 8.10 hektar stora Doña Margarita Vineyard ute i Sonoma Coast. Vi hade gemensamt valt ut de viner som just nu finns att köpa i Sverige genom Systembolaget, viner som idag är ett till tre eller till och med fyra år äldre än de senast lanserades årgångarna i Kalifornien.
   "Det är väldigt roligt att prova vinerna igen, jag dricker inte mina tidigare årgångar särskilt ofta", säger en mycket glad Marimar när hon presenterar sig själv för de 60-talet medlemmarna i min vinklubb som hade hittat till Villa Källhagen den här kvällen.

Det första vinet var ungt, piggt och friskt, och riktigt gott. Denna 2012 Acero Chardonnay Don Miguel Vineyard är helt och hållet vinifierad i små ståltankar, vilket känns i den stringenta och absolut rena frukten. Det finns något ståligt i det här vinet och det har en uppfriskande syra, fruktig men helt torr smak och en liten kittlande mineralitet som är sprungen ur den för distriktet Green Valley typiska jorden goldrigde, en fint pulveriserad sandstensjord.
   ”Det är intressant att höra att några personer uppfattar att det finns en liten nyans av ekfat, men det rör sig faktiskt om de första mognadsnyanserna som visar upp sig och ger en känsla av något jordigt och svagt rostat", konstaterar Marimar.

Till det friska vinet serverades en elegant förrätt, bestående av en stekt havskräfta (vars milda umamisötma mycket väl speglade vinets fina frukt) med en mousseline av pilgrimsmussla serveras med en buljong av havskräfta med en frisk kräm av Åkeröäpplen med julienne av desamma. Även om rätten hade en god smakintensitet, matchade den tack vare finessen vinet alldeles utmärkt. Den friska syran i vinet hittade sin bundsförvant i den läckra syran i äpplet.

Egentligen är det samma kvalitet på druvorna i det ståltanksjästa Acero som i 2011 La Masía Chardonnay Don Miguel Vineyard, det rör sig dock lite om skillnader i kloner och än mer i sättet som vinerna är gjorda på. Det här vinet är uteslutande jäst i 228 liter små franska ekfat, som mest en tredjedel nya men oftare mindre än så, och efter nio till tio månader i faten buteljeras vinet med bara en försiktig filtrering. Doft och smak är något större i det här vinet, det är som att frukten är något mer intensiv, dessutom har det en lätt nötig och kryddig ton från ekfaten.
   ”Det här är det första vin jag gjorde, då i årgång 1989, det var faktiskt redan innan jag hade ett vineri, det stod färdigt först 1992”, berättar Marimar och lägger till att hon året innan hennes far gick bort 1992 tog med sig en flaska av den då nylanserade första årgången till Spanien och bjöd sin far Don Miguel Torres på vinet.
  ”Han sa att det var det godaste vita vin han någonsin hade druckit, vilket var fantastiskt roligt att höra”, säger hon och berättar att det var särskilt viktigt för henne, att hon med det verkligen fick acceptans för sin satsning i Kalifornien.  

Så, med en lite större smakrikedom än i det ståltanksjästa vinet och med en lätt rostad ekfatston behöver vi en lite smakrikare rätt med en viss nötighet. Det hittade vi genom en halstrad kummelrygg, vars stekyta var lite nötig, med ett friterat panerat ostron som också det gav en lätt rostad nyans, och till det en variation av rotselleri i form av en liten bit som har bakats hel och en len kräm av selleri. Selleri har lite av en jordig och nästan nötig ton som också speglade vinet fat på ett utsökt sätt. Lite brynt smör fick ge rätten en extra nyans som tack vare den smöriga texturen mötte upp vinets lite rundare känsla. Det blev ett riktigt bra smakmöte!
 
Dags för två viner, ett vitt och ett rött, Chardonnay och Pinot Noir är ju faktiskt släkt med varandra och har väldigt mycket gemensamt med varandra när det kommer till fyllighet, struktur och textur. Det vita vinet var 2009 Dobles Lías Chardonnay Dona Miguel Vineyard, ett vin som är särskilt utvalt ur skörden och sedan lagrat ytterligare nio månader i fat men nu med lite extra jästfällning från de andra chardonnayvinerna.
   ”En intressant sak är att vi nu har provat tre chardonnayviner från samma vingård, i och för sig från olika årgångar, men det har ändå blivit tre helt olika viner”, säger Marimar.
   ”Just det här vinet har fått en särskild rikedom och intensitet tack vare den extra jästfällningen och lagringen, men det intressanta med jästfällningen är att den faktiskt konserverar vinet under lagringen så att det bevarar sin ungdomliga frukt lite längre”, fortsätter hon.
   Nu har denna sexåring nått sitt första stadium av mognad med en liten nyans av honung och en diskret guläppelfrukt i doften. Det är det fylligaste av de tre chardonnayvinerna, men också det mest komplexa och det har också en försiktig kolaliknande nyans i framför allt eftersmaken, där man också noterar en liten rostad och svagt kryddig fatnyans.
   Det var faktiskt ett tag sedan jag drack 2010 La Masía Pinot Noir Don Miguel Vineyard senast, jag minns det som gott men kanske en aning knutet, men nu hade det öppnat upp sig och bjöd på en livlig, aromatisk, ljusrött bärfruktig och mycket elegant doft med bara en liten antydan av de lätt kryddiga ekfat som tidigare var tydligare. Smaken är medelfyllig, rent fruktig och frisk med en finstilt ekfatston och en viss energi av mineralitet och syra. Det här gillade jag verkligen, jag höll vinet som det godaste av de två. Det här vinet kommer från vingårdslotter som sedan 2010 är biodynamiskt skötta, ett lyft för den redan från början fina och välskötta vingården.

De två vinerna serverades till en fasanfärserad majskyckling från Bjäre, till vilken smörstekta svartrötter med karljohansvamp hörde och till det lite friterade svartrötter och en smakrik men elegant kycklingfond monterad med brynt anklever. Det här en typ av rätt som är som gjord för både Chardonnay och Pinot Noir. Jag tyckte bäst om pinotvinet, som vin betraktat, men jag tyckte av chardonnayvinet var det mest optimala till maträtten. Så är det ibland, eller till och med ofta.

Vinmakare har alltid massor av idéer och oroar sig ibland (eller alltför ofta) över hur vinerna ska presenteras på bästa sätt, exempelvis vilken ordning de ska serveras i. Jag hade tänkt mig att båda pinotvinerna nu skulle serveras sida vid sida, det ville inte Marimar. Så vi delade helt enkelt på de två vinerna och serverade först 2011 Mas Cavalls Pinot Noir Doña Margarita Vineyard, ett härligt vin som kommer från hennes vingård ute i Sonoma Coast, ungefär 20 minuter utåt kusten från vineriet räknat. En av hennes tveksamheter var såklart att 2011 var en av de allra svalaste och fuktigaste årgångarna i mannaminne. Bland många kalifornier också ansedd som den svagaste! (Vilket jag tycker är helt fel tänkt.)
   Okej, visst är vinet svalt och stramt och inte alls lika charmerande som den pinot från 2010 vi nyss hade i glaset. Men med lite luft började frukten att blomma ut, det fanns kanske lite fatkryddighet kvar, men vinet blev allt läckrare och med elegant ju längre det stod i glaset. Den fina ton av viol som vinet alltid har hade blivit än mer uttalat i den här årgången och jag måste säga att är omåttligt förtjust i den.
   Jag fick ändå som jag ville, jag tog nämligen också in vinet 2010 Christina Pinot Noir Don Miguel Vineyard efter en liten stund, så att vi fick möjlighet att jämföra vinerna och även njuta av dem till maten.
   ”Det här vinet är en specialselektering som jag gjorde första gången 2002 som en hyllning till min dotter”, säger Marimar när vinet serveras.
   Det här vinet behövde ännu mer luft, så brukar det också vara och den unga årgången 2010 var inget undantag. I den här årgången hade man också använt sig mer av klonen Pommard jämfört mot vad man normalt sett gör, ändå var tanninstrukturen rätt förfinad. Intensiteten var större mot de andra vinerna, frukten mer aromatisk och fräschören mer uttalad. Jag skulle gärna se det här vinet om fem sex år från idag, Marimars pinotviner vinner alltid finess med några års lagring och vid en ålder på mellan sju och tio år brukar den första mognadskomplexiteten infinna sig.

Till de två pinotvinerna hade köket tillagat en saftig rullad av kalvbringa som hade långkokats i kalvfond och vin. Den serverade med en krispigt stekt kalvbräss och en terrin av murklor, rotsaker och Gruyère med brynt smör och till det en bakad lök, till det en kalvfond som hade kokats in med vin och körsbär för att möta upp vinernas fina syra och saftiga fruktighet. En god och elegant rätt som fungerade alldeles utmärkt till det lika eleganta vinet. Tack vare att vinet inte hade någon påtagligt strävhet behövdes heller ingen krämig eller fet textur i maten.

När vi planerade middagen kände vi att vi ville komplettera menyn med ytterligare en liten rätt till de sista pinotvinet, därför lade vi till en liten smårätt av ost, en rostad brioche toppad med grovhyvlad Comté och den morotsaromatiska och försiktiga sötaktiga Mimoulette med lite brynt smör och kryddkrasse. Det hela är otroligt läckert, ostarnas fina sälta polerar de unga pinotvinernas struktur och gör dem än mer lent texturerade.

Jag har haft det stora nöjet att följa Marimar Torres och hennes viner i ungefär 20 års tid, vilket nästan är hela hennes firmas historia. På 1990-talet, när det amerikanska vinet i största allmänhet kom att bli ett allt kraftigare, mer fruktdrivet, fatkryddigt och även alkoholstarkt vin, kom den klassiskt eleganta och om man så vill mer typiskt europeiska stilen som Marimar stod för att långsamt falla ur modet. Många konsumenter, och än värre de flesta amerikanska vinskribenter, såg hennes viner som lite väl strama och rent av glesa. Såklart var Marimar lite ledsen över att hon och hennes viner inte fick den uppmärksamhet och det erkännande hon med all rätt tyckte att de förtjänade.
   "I Green Valley är klimatet och förutsättningarna sådana att vi gör mer eleganta viner och jag själv såg vinet som något som skulle harmoniera till mat, inte till vinskribenter som söker fyllighet och fruktmättnad i vinerna", berättar Marimar.
   Hon fyller i att hennes bror Miguel A Torres en gång sa att hennes viner ibland hade för hög alkohol, han var ju än mer skolad i klassisk finess med mer måttlig alkoholhalt, vilket ledde Marimar till att ett år skörda druvorna lite tidigare.
   "Visst, jag fick lägre alkohol i vinet, jag tror vi landade på 13.2 procent, men jag insåg direkt att vinet absolut inte vara så bra som jag ville och hoppas på att det skulle vara, det saknade helt enkelt aromer, parfym och fruktig textur", säger och berättar att hon sedan dess har hittat en allt bättre balans i vinerna, även om det också innebär att alkoholen är något högre.
   "Men vinerna är balanserade, och goda, och det är det allra viktigaste", summerar hon.

Inga kommentarer: