Neudorf Vineyards Wine Dinner den 13 oktober

I många års tid har jag varit förtjust i vinerna från Neudorf Vineyards i det lilla distriktet Nelson på den norra delen av Nya Zeelands södra ö. Firman grundades 1978 av Tim och Judy Finn, som med tanke på hur underutvecklad den nyzeeländska vinkulturen var måste räknas till landets moderna pionjärer. Det förstavinet gjorde 1981 och sedan dess har odlingen vuxit till 35 hektar, den är sedan ett par år tillbaka certifierad som ekologisk och efter att man under de tidigare åren fortfarande sökte efter sin identitet, har odlingen utvecklats till att till cirka 40 procent domineras av Chardonnay och 30 procent Sauvignon Blanc. Resten är framför allt Pinot Noir och Riesling. Det är dock chardonnayvinerna som har firman dess enastående rykte som en av landets bästa vinproducenter.

   När jag blev tillfrågad om jag för min vinklubb ville arrangera en vinmiddag med Tim och Judy och deras ljuvliga viner, fanns det ingen tvekan.

Som vanligt utgår jag och köket på Villa Källhagen, där vi nästan alltid är, från vinernas fyllighet, balans av sötma och fruktighet eller sötma, samt förekomst av tanniner och ekfat och därtill också vinernas aromprofil. Det är alltid vinlistan som styr vilken maten ska bli. Som första rätt blev det en mousseline av regnbågsforell som hade bakats långsamt i 100 grader och sedan serverades med en mild dressing av rapsolja och citron med finskuren Granny Smith och forellrom, därtill ett krisp av levainbröd smaksatt med havssalt och örter

Vinmässigt inleddes middagen med en ung, frisk och elegant 2014 Sauvignon Blanc som på alla sätt och vis var ett typiskt nyzeeländskt vin med en intensiv och friskt aromatisk doft av nyklippt gräs, grön sparris och ärter, därtill en somrig fräschör av fläder. Just det här vinet är det enda av firmans viner som kommer från slättlandet. Resten av vinerna växer på sluttningarna.

   ”Vi ligger bara två timmars bilväg från Marlborough, men vi har ett svalare klimat än vad de har och därmed får vi en lite längre växtsäsong och något större djup och densitet i våra viner av Sauvignon Blanc”, säger Tim när han presenterar vinet. Han lägger till att man använder den naturliga jästen och att den bidrar till vinets textur och bara en liten del av vinet genomgår malolaktisk jäsning. Allt det här förklarar att vinet har en lite rundare kropp, vilket jag i och för sig tycker är positivt – mycket av sauvignonvinet från Marlborough är alldeles för ofta för stramt syrigt, ibland nästan skarpt. Omkring 20-30 procent av det här vinets must är jäst i neutrala ekfat för att ge vinet en ökad textur och det välkomnades av både mig och de omkring 70 gäster som kom på den här middagen.

Näst på tur stod 2014 Moutere Dry Riesling, som enligt Tim lite mer poetiskt förklarat är en slags konstnärlig dotter i vinfamiljen.

   ”Druvorna kommer från ett lite block, Rosie’s Block, som har fått sin namn efter vår dotter och ligger på en kulle en liten bit bort från vineriet”, säger Tim.

   Vinet är till största del jäst i ståltankar, men omkring en tredjedel har jästs och lagrats i gamla stora ekliggare för att få lite syre och även balansera den unga, friska syra. För övrigt är det ett lätt till medelfylligt, torr (cirka fem gram restsötma per liter) och mycket elegant riesling med en fin längd. Inte märkvärdig, men rätt god.

Lättrimmad hälleflundra med en citronsyrlig hollandaise och grön krasse var den rätt vi hade planerat till rieslingvinet. Att servera rå fisk till vin är i sig inte konstigt, tvärtom har det japanska köket lärt oss att rå fisk kan vara fantastiskt och med det har vi också börjat utforska både saké och vita viner till den, och då har det varit tyska rieslingviner som har visat sig passa allra bäst. Med allt bättre rieslingviner världen över har även andra ursprung vunnit uppskattning och Nya Zeeland är ett av dem. För att motverka den försiktiga beska som torra viner av Riesling kan uppvisa i mötet med "rå" fisk, valde vi att servera hälleflundran med en fet hollandaisesås till. Det gjorde verkligen susen.

Vi fortsatte med en rätt från havet, nu en friterad krokett av kungskrabba med lite räkor och kräftor och med en doft av rökt lax som skulle visa sig spela i utmärkt samklang till den lilla fatnyans som ett av vinerna hade. Den goda kroketten serveraden med en rotsellerikräm smaksatt med brynt smör och citron. Citrussyran blev nödvändig för att matcha vinernas frisk syra.

Nu serverades två viner av Chardonnay, en av de druvsorter som man planterade redan första året och som vid första skörden 1981 gav ett vin man verkligen såg potentialen i.

   ”Vi visste ju inte vad vi skulle plantera, referenser hade vi inte, vi fick helt enkelt chansa lite, men när vi provade det första vinet visste vi med en gång att platsen var fantastisk för Chardonnay”, säger Tim.

  Det första vinet kommer från yngre stockar, omkring 15-20 år gamla, och denna 2013 Chardonnay är långsamt jäst med sin naturliga jäst i 228 liter små franska ekfat, mestadels neutrala, och har totalt sett tillbringat tio månader i dem. Vinet har en stor elegans, eken har mest gett en fint avrundad textur och en diskret kryddig nyans, men det som dominerar här är en sval och frisk frukt och det finns faktiskt en ren och läcker burgundisk känsla i både doft och smak. Sett till priset (169 kronor på Systembolaget!) är det här minst sagt fyndmässigt, men jag köper det precis lika gärna bara för att det är så sjukt gott!

   Från 35 år gamla stockar med klonen Mendoza, som ger små druvor med lite större intensitet, kommer firmans toppselektering, 2014 Moutere Chardonnay. Det här vinet framställs på samma sätt, men andelen ekfat ligger på knappt en fjärdedel nya jämfört med tio procent nya för det vanliga vinet. Faten märks också i doften, även om de är försiktiga, men frukten därunder är frisk och har likheter med den svala men samtidigt feta och mineraliska känslan i klassiska viner från Meursault. Smaken är fantastisk, det här är ett riktigt bra, klassiskt elegant och välstrukturerat men också friskt vin med en god längd.

Filé i all ära, stek i all ära. Men det är något särskilt med kött som kokas, bräseras eller tillagas långsamt och länge. Så var det med den tunnbringa av lamm som hade bräserad i lammfond med lite körsbär för att möta upp vinernas läckra frukt. För min egen del skulle jag gärna ha sett lite mer både söta och syrliga körsbär för att matcha vinernas fruktparfym.

   Lammet var saftigt, välsmakande, riktigt gott och hade en liten nyans av vitlök som inte alls störde vinernas parfym. Till lammet hörde en slät kräm av vita bönor som hade smaksatts med en liten ton av rostad vitlök. Lite krispigt friterad aubergine hade vi också lagt till. När vi satt där och åt lammet, insåg jag hur befängt det var att bjuda nyzeeländare på lamm - det har ju mer och bättre lamm än något annat land i världen. Tack och lov gick det hem, både Tim och Judy utbrast helt spontant att det var en fantastisk rätt som matchade vinerna perfekt.

Till lammet serverades vi två röda viner, det första av dem 2012 Pinot Noir Tom's Block, som mestadels kommer från ett omkring fyra hektar stort block alldeles intill huset. Det har verkligen en typiskt rödbärigt aromatisk frukt som känns intensiv utan att vara kraftig, den är frisk men har ändå en liten diskret sötma som känns charmerande. Tanninerna var som väntat måttliga och i den mån man kände dem fångades de upp av den krämiga texturen i maten. Man noterar en liten kryddighet av ek i doften, man har använt sig av cirka 15 procent nya fat här, men totalt sett var vinet väldigt fint balanserat och det stod sig och utmärkt i glaset i över en timma.

   ”Med de nya franska klonerna, vi har bland annat en kombination av Dijon 115, Dijon 667 och Dijon 777 här, har vinerna fått en lite större fruktighet och rondör mot de äldre klonerna”, berättar Tim och lägger till att Dijon 115 kanske är den mest användbara av dem alla.

   Det tycker Tim är ännu mer tydligt när man jämför med 2012 Moutere Pinot Noir, som kommer stockar som idag är omkring 30-35 år gamla också ett vin som görs av äldre kloner av Pinot Noir. Det finns en liten jordig nyans här, därtill en diskret örtig karaktär och jag kunde inte låta bli att fråga Tim vad det beror på.

  ”Vi har inte särskilt mycket stjälkar med under jäsningen, Nelson är inte en tillräckligt solvarm region för att stjälkarna ska mogna fullt ut varje år, istället kommer en del av den här jordiga kryddigheten från klonerna själva”, säger han.

   Det här är verkligen gott, på riktigt, det är inte bara generöst mörkt körsbärsfruktigt som en god bourgogne, det har också en liten jordighet och läcker fin struktur av tanniner, god syra och ett uns av ekfat. Att eftersmaken dröjer sig kvar gör ju inte något. Mer av det här, tack!

Egentligen är det som att sparka in öppna dörrar att göra en liten smårätt av hyvlad mimoulette med smörkonfiterad morot, en mild kräm av morot och ett hasselnötigt smör. Det är liksom en direkt spegelbild av pinotvinernas yppiga frukt och lite jordiga komplexitet. Men nu tycker jag om att göra perfekta smakmöten, då får det vara hur enkelt som helst!

”För ungefär 20 på sedan introducerade vi en ny klon av Pinot Noir på Nya Zeeland, den kallades Clone 5 men heter också Pommard, och redan när vi bärgade vår första skörd av den förstod vi att det var ett lyckat drag att plantera den, vinet hade en helt annan finess än vad vi hade väntat oss”, förklarade Tim när vi serverades 2010 Pinot Noir Moutere Home Vineyard. Det här vinet hade ungefär samma kryddighet och jordighet som det andra vinet från Moutere Hills, men det hade en annan mineralitet och finess och en underbart läcker struktur med nästan sammetslena tanniner. Var det faten eller var det jorden som gav vinet en så läcker och nästan lakritskryddig karaktär i slutet av smaken? Helt ärligt vet jag inte och jag bryr mig inte heller, det viktigaste är att det här är vansinnigt gott!

Crème brulée med en friterad minimunk fylld med kräm av svenska höstäpplen. Så stod det på menyn till dessertvinet. Nyfriterade munkar är en favorit, det är något särskilt med den krispiga och sockrade ytan och det saftiga innanmätet, som här fick sällskap av lite sötsyrliga äpplen.

   Sist ut den här kvällen var ett något sött vin, 2011 Moutere Riesling. Så där värst sött var inte vinet, det hade en fint gulfruktig och påfallande citrusfrisk och lite blommig doft som inte alls var särskilt solsöt. Förklaringen var att vinet inte var gjort av direkt sent skördade druvor, istället har man avbrutit jäsningen så att vinet har en alkoholhalt på nio procent och en restsötma på cirka 50 gram per liter. Då så, då förstår jag varför vinet är så frisk och elegant. Ett rieslingvin som har en inledande sötma i smaken, men sedan klingar av och slutat nästan torrt, det är riktigt gott.
   ”Om vi nu skulle få ett år med potential till ordentligt mogna druvor och till och med botrytis, tycker vi faktiskt att det är bättre att sortera bort de mest angripna druvorna och skörda snabbt, så att man behåller en så stor fräschör som möjligt”, avslutar Tim.