Santa Barbara är en trevlig stad alldeles intill havet,
ofta full av gatuliv och de senaste tio åren med ett allt bättre gastronomiskt
utbud. Det första vineriet, Santa Barbara Winery, grundades redan 1964 och blev
en föregångare för många andra vinproducenter här i södra Kalifornien, men det
skulle dröja ett till ett par decennier innan någon riktig vinkultur hade
spridits Santa Barbara County. Vineriet ligger kvar här än idag, mitt inne i
den lilla staden, men har fått sällskap av ett flertal tasting rooms tillhörande andra vinerier. Här finns också ett rätt
rikt utbud av restauranger, de flesta av dem är kanske mer av turistisk
kvalitet, jag antar att det är just den typen av restauranger som efterfrågas.
Det var också så det fick bli den kvällen vi kom hit, så
pass sent att de bästa restaurangerna hade slutat servera mat. Vi bodde precis
vid strandpromenaden och tog oss därför ut till piren där det ligger ett antal
restauranger, bland dem Harbor
Restaurant som är en fisk- och skaldjursrestaurang. Till förrätt beställde
jag in en stor skål med vitvinskokta musslor, enkelt och rätt gott utan att
lämna efter sig något djupare intryck. Rose tog en riktigt god men enormt
mättande ”smårätt” i form av en lobster
mac and cheese, en ugnsfast form med hummerstuvande makaroner som var
gratinerade med god hårdost. Och det var rikligt med hummer i, verkligen
rikligt. God rätt, men tokigt mäktig.
Törstiga var vi också, därför hade vi beställt vi in en
flaska för omgående servering. Det blev en 2013
Estate Chardonnay från Melville Vineyards i Santa Rita
Hills, 55 dollar på listan och helt klart värd sitt pris. Till doften
medelstor, elegant och rätt svalt fruktig, citrus och citronskal allra mest,
och det finns också något av en mineralisk finess här. Smakmässigt är vinet
friskt, medelfylligt och fint texturerat och i eftersmaken noterar man en
tydlig och livlig mineralitet som ger en liten ton av bitterhet precis i
slutet. Nya ekfat används inte här, det bidrar också till att vinet blivit mer
elegant. Vinets fräschör och syra matchade precis den vinsyra som musselfonden
hade, det gjorde att vinet och musselsoppan blev en utmärkt kombination.
Till varmrätt tog jag friterade stora räkor som
serverades med pommes frites (tyvärr typiska turistpommes som var lite mosiga
och sladdriga), men i gengäld med en väldigt god, fint syrlig och krämig cole slaw. Ett lite kraftigare vitt vin
var nog det som skulle passa allra bäst till den här rätten.
Den typen av vin fann vi i 2012 Roussanne från Stolpman Vineyards och deras vingård
i Ballard Canyon. Vinerna här görs av den skickliga vinmakaren Sashi Moorman,
som i Sverige har blivit känd för vinerna Domaine de la Côte och Piedrasassi,
och som här i Kalifornien har blivit en förgrundsfigur i rörelsen med mer
eleganta viner av druvor skördade vid lägre mognad, därmed friskare naturlig
syra och lägre alkohol. I just det här vinet har alkoholen landat på 13.5
procent. Vinet har en fint tropisk fruktighet med inslag av ananas och
persikor, men den är frisk och förhållandevis elegant, trevligt uppbackad av en
hygglig syra och med en kropp som kan beskrivas som medelfyllig. En liten nyans
av blommighet och honung är kopplad till druvsorten som sådan. Ytterligare en
detalj står på pluskontot, att man inte noterar någon ek här.
Av alla tusentals och åter tusentals vingårdsbesök jag
har gjort i mitt liv är de hos Sine Qua Non i Ventura County alltid bland de
mest personliga och känslomässigt mest laddade. Att få tillbringa ett par
timmar med Manfred Krankl och höras hans version av det ena eller det andra,
att få prova hans viner och höra alla detaljer om årgången, vingårdarna,
druvorna, jäsningen, blandningen, namnet på vinerna, det är en ynnest få
förunnat.
Efter en
fantastisk session bland faten och provning av ett par andra viner, bänkade vi
oss till en enkel lunch läckra mackor fyllda med riktigt god skinka, kalkon,
salami, tomat och krispig sallad. Dessutom någon slags lagrad hårdost. Till
mackorna serverades olika sorters spröda potatischips, både vanliga och mer
kryddiga. Och så goda mörka söta körsbär som faktiskt ackompanjerade de fylliga
röda vinerna på ett bra sätt.
Det var inte bara mackor som serverades, vi fick också ett
par riktigt enastående viner, inte minst det sällsynta och dyrbara 2013 Next of Kyn No 7 som görs av
Manfred Krankl och hans vinmakare Jim Binns, av druvor från Cumulus Vineyard
intill vineriet i Ventura och i samma vineri som Sine Qua Non men med märket
Next of Kyn som avsändare. Vinet bygger liksom vinerna från mestadels på Syrah
och Grenache, men man hittar också lite andra spännande druvsorter som Petite
Sirah, Touriga Nacional, kanske lite Graciano och även små lotter av Petit
Manseng och Roussanne. Blandningen är sällan angiven, därför får man nöja sig
med vad vinet doftar och smakar. Och det finns stora likheter med vinerna från
Sine Qua Non, ett djup och en kraft men samtidigt en finess. Krossad vitpeppar
och en lätt blommig nyans står också i mitt protokoll och även om man lätt kan
tror att det här ska vara ett ordentligt fylligt vin, skulle jag snarare
beskriva det som medelfyllig och elegant.
Vi fick också en försmak på de ännu inte lanserade,
exklusiva och dyrbara långlagrade vinerna från Sine Qua Non. Det går
knappt att tro att 2012 Rattrapante
Grenache har tillbringat omkring 40 månader i mestadels små ekfat, frukten
är alldeles för ren, primär och elegant för det. En massiv och söt ton av mörka
körsbär och röda körsbär samt en fint kryddig nyans fanns här också och sett
till smaken var den medelfyllig och rik, men inte kraftfull. Skillnaden till
den vanliga tappningen var faktiskt mindre än väntat.
I glaset intill fick vi den långlagrade 2012 Touché Syrah, och precis som gör grenachevinet finns det ”lite
av de andra druvorna i också”, för att citera Manfred Krankl. Det här vinet var
betydligt mörkare och kraftigare och det hade också en tydligare kryddighet.
Frukten är tätare, massor av blåbär och björnbär, lite peppar och lakritsrot
och även en liten vaniljsötma från faten. Och längd, enorm längd. Det här vinet
är ungt, gott förvisso redan nu, men jag skulle helst vilja återkomma till det
om fem sex år, eller mer.
Tillbaka i Santa Barbara slank vi
som hastigast in på den trevliga vinbaren, vinbutiken och restaurangen Les Merchands som ligger ganska nära
strandpromenaden (och intill den bra restaurangen The Lark, som varmt
rekommenderas). Maten här är enkel, men det var precis det vi var ute efter och
vi tog in ett par smårätter. En av dem var en sallad av grillad majs med
sauterad pasilla chile, färskost,
limesmör och en lätt kryddig hummerfond. God och fint kryddig.
Vi tog in varsitt glas 2015 Rosé of Grenache från Ponville,
en av alla hundratals små kaliforniska firmor som jag inte har hört talas om. Druvorna
köpte man från Stolpman Vineyard i Ballard Canyon, en vingård som har sandig
jord med inslag av en kalkstensliknande bergart. Efter några timmars
skalkontakt jästes musten i cementägg varefter vinet fick mogna i små stålfat.
Det var inget märkvärdigt vin, det hade jag inte heller väntat mig, men det
bjöd på en trevlig rödfruktig och något kryddig doft, en medelfyllig och
fruktig men helt torr smak med en hygglig syra. Det viktigast just nu med det
här vinet var att det var rosa (för det ville vi ha) och att det lirade med
maträtterna, och det gjorde det.
Ytterligare två smårätter kom in.
Det blev en toast av grillat gott surdegsbröd med avokado, sticklök och furikake, en japansk krydda av torkad
malen fisk och alger, sesamfrön, socker och kryddor, som fick sätta lite spännande
doft på den goda anrättningen. Den andra rätten var en supergod sallad av
krispig liten romansallad, körsbärstomater, avokado, knapriga krutonger av
surdeg, god bacon och en citrondressing.
En av de mest klassiska eller
snarare mest omnämnda restaurangerna här i Santa Barbara County är den lilla
vägkrogen Hitching Post som ligger i
Buellton. Krogen har funnits i flera årtionden (originalet ligger i Santa Maria
en bit norröver), men den fick något av en världsberömmelse genom filmen
Sideways som kom 2004. Det är ett litet ställe med rustik mat, smårätter och
barbeque blandat, en hygglig vinlista och såklart deras egna viner under
etiketten Hartley Ostini. Även om dessa viner inte är de bästa på listan,
brukar jag ändå beställa in dem – dels för att jag sällan dricker dem annars,
dels för att det är kul med husviner som faktiskt görs av restaurangen själv.
I det första glaset deras 2013
Pinot Noir Homeland och som vanligt är deras viner mer av det lätta och
jordiga slaget än det fruktyppiga. Visst finns här en fin fruktighet med drag
åt mörka körsbär, men den känns inte söt så som amerikanska pinotviner oftast
gör och tanninerna känns också relativt tydliga utan att vinet kändes strävt.
Det andra vinet 2013 Pinot Noir
Highliner gick i ungefär samma stil, men har ett lite större djup och
fruktighet, något fylligare kropp och även lite längre smak. Jag ska inte säga
att jag verkligen faller platt för vinerna, men det finns ändå en slags tjurig
charm och återhållsamhet i dem som gör dem rätt matvänliga.
På Hitching Post brukar jag
slinka in i baren för att äta ett par smårätter och så gjorde jag och Rose
också den här tidiga kvällen innan vi åkte ut till vingården i Santa Rita Hills
där vi bodde över. En av signaturrätterna här är den barbecuegrillade kronärtskockan
med en kryddig kall dippsås, en riktigt god rätt som kanske är lite för rökig
och kryddig för de lätta pinotvinerna, men ändå fungerar hyggligt
En annan rätt jag har ätit här
ett par tillfällen är den helstekta lätt kryddiga och nästan helt benfria
vakteln som serveras med ett grillat bröd och en kanske lite onödigt honungssöt
puré av majs. Den här rätten lirade perfekt till pinotvinerna, så länge man
inte tog för mycket av den söta purén.
De i ugnen långsamt bakade
vitlökarna var milda, krämiga och fint söta med en mer subtil vitlöksarom än i
färsk form. De kom med en tomatsalsa och balsamicovinäger tillsammans med
rostade brödkrutonger. Lite kladdigt att äta, men rustikt och gott.
Industrial Eats är nog det bästa matstället i trakten, men vinet
här kan man vara utan, det är av allra enklaste slag och kommer framför allt ur
kran (det finns väl en slags charm i det med). Drick öl eller läsk istället.
Den lilla restaurangen ligger utefter Industrial Way i ett litet industriområde
i utkanten av Buellton, det är livligt och rustikt, ett par vedeldade
pizzaugnar och ett öppet kök i den inre delen av restaurangen, en lång disk med
diverse delikatesser (korvar, skinkor, ostar, småplock, chips, med mera), en
faslig massa nya och gamla prylar på väggar och hyllor, ett antal små och
större bord, ett par community tables
och så halvstökig musik i högtalarna.
Vi beställde ett par suveräna mackor, bland annat en stor reuben med oxtunga, och några bitar ost
att ta med oss, och en förbaskad god pizza med knaprig deg, god salsicca, tomat, mozarella och basilika
som vi åt med bara händerna. Riktigt härligt …
På väg upp mot Sonoma County och
Napa Valley stannade vi till i Paso Robles, ett fantastiskt vinområde men med rätt
tråkig stad. Det är egentligen bara ett kvarter runt det stora torget som det
finns något av intresse; ett par tasting
rooms till de lokala vinerierna, ett par restauranger, lite butiker, men inte
mycket mer än så. I mitt tycke är Thomas
Hill Organics på 1313 Park Street den bästa restaurangen här och den tycker
jag i gengäld väldigt mycket om. Här körde vi en ganska snabb middag på den
lilla innergården. Menyn ändras helt eller till del varje vecka beroende på
vilka råvaror man har tillgång till och maten är modern och fräsch och bara
försiktig smaksatt – råvaran i fokus helt enkelt. Vi börjande med en kall
gurksoppa med kungskrabba och små körsbärstomater. God och fräsch, men vi hade
gärna sett lite mer salt.
En annan god rätt var en krämig
burrata från Di Stefano som serverade med fina persikor, senapsskott och
rågkrisp samt en lätt kryddig kumbucha.
Även den här rätten var fräsch och god men hade gjort sig lite bättre med ett
uns extra salt.
För 12 dollar glaset tog vi in 2014 Anna’s White från Adelaida
Cellars, en stor egendom som ligger ute i Adelaida District i den
västra delen av Paso Robles. Det här är, som väntat av de vita vinerna från
västra Paso Robles, en cuvée i sann Rhôneanda. Den här årgången utgjordes den
av 54 procent Grenache Blanc, 22 procent Viognier, 13 procent av den mindre känd
Picpoul Blanc och elva procent Marsanne. De sedvanliga tonerna man finner i
vita viner från Rhône finns här, vita persikor och söt citrus, mandel, honung
och vita blommor, därtill en skugga av violpastill och en fin liten pepprighet.
Allt detta läckra blommar upp med lite luft och högre temperatur och då vinner
vinet också kropp. Om doften är påfallande Rhônelik är smaken egentligen inte
riktigt det – i det här vinet är nämligen syran rätt tydligt friskare, en effekt
av den svala havsluft som pressas in genom Templeton Gap i sydvästra Paso
Robles och kyler ner nätter, vingårdarna och druvorna. Resultatet blir superbt.
Som varmrätt tog jag en grillad
entrecôte som serverades med en lätt kryddig romesco (en sås av rostad paprika, tomat, vitlök och olivolja) och tunt
skuren och i olivolja hastigt stekt zucchini. Bra och mört kött, verkligen
grillat medium rare som beställt och goda och fräscha tillbehör. Bravo.
Vinmakaren Jim Binns på Sine Qua Non hade gett oss ett
tips att antingen besöka eller köpa vin från Clos Solène, en liten
hantverksfirma av Rhônetolkningar som har grundats av den franska vinmakaren
Guillaume Fabre och hans hustru Solène. Jag hade bara hört talas om vinerna,
men aldrig provat dem, nu hittade jag en 2013
Hommage à Nos Pairs Reserve på vinlistan för 130 dollar. Taget!
Vinet är tillägnat
alla personer som har lärt, hjälpt, stöttat och inspirerat det unga paret, därav
namnet, och druvorna (94 procent Syrah, fyra procent Grenache och två procent
Roussanne) har man köpt från vingårdar på den västra sidan av Paso Robles, där
klimatet kombinerar ordentlig solvärme med frisk havssvalka och där jordarna
nästan helt domineras av kalksten. Det är ett typiskt kraftpaket, djupt och
tätt i frukten med en sötmogen körsbärs- och björnbärskänsla, men vi hittade
också både en pepprig ton och en nästan bordeauxlikande rostad och
cederliknande nyans. Smaken var fyllig men fint strukturerad och det var ett
riktigt gott vin direkt ur flaskan, men än mer med ordentligt luftning. Jag
misstänker att det skulle visa sig allra bäst efter cirka tre timmars luftning.
Att det hade 16 procent alkohol noterades bara med en liten och helt väntad värme
i slutet av smaken. Men eldigt tyckte vi inte att det var … diskussionen om hög
alkohol i viner har jag alltid tyckt varit snedvriden och felaktigt fokuserad. Alkohol
är en av många parametrar i ett vin och den hör ihop med kropp, fruktighet,
syra, pH-värde, tanniner och massa annat. Balans uppkommer när allt detta
sitter samman, alldeles oavsett vilket mätvärdet (typ 16 procent) är. Och störs
man av alkohol i vinet finns det ju faktiskt vatten, juice och läsk att dricka
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar