Idén är lika fantastisk som självklar, ett riktigt gott och
intressant vin blir på något sätt mer än dubbelt så kul och gott om det kommer
ur en magnum. Någonstans ur den idén växte det för 14 år sedan fram en ännu
bättre idé, att samla kompisarna till en middag som enbart handlade som de
bästa vinerna serverade ur magnumbuteljer. Allt började i Stockholm, men den
första middagen var i Oslo, sedan i Stockholm, därefter tillbaka i Oslo för att
senare vid ett par tillfällen ha varit lokaliserad i Tyskland, Bordeaux,
Penedés och Portugal. För den fjortonde middagen var vi tillbaka i Oslo igen,
men det var ett något vingklippt gäng, bara tolv vänner i gänget kunde vara med
den här gången (oftast är vi mellan 18 och 22 smokingklädda sommelierer på
middagarna). Dessvärre blev det här också en av de svagaste magnummiddagarna
sett till vinerna, många viner var alldeles för enkla och oinspirerande för vad
den här middagen ska handla om. Inte heller maten på den nyöppnade och mycket
fint designade restaurangen BA53 var
minnesvärd, de flesta rätter var enkla, påminde om men nådde absolut inte upp
till nivån på den typ av fine dining
jag själv försökte mig på för 25 år sedan. Lika tråkigt var det att menyn inte
alls var synkad till vinerna, något jag tycker var en jättestor miss efter
kombinationerna mellan vinet och maten är en mycket viktig del av en vinmiddag
och något som en sommelier ska ha en ära i att lyckas med.
Vi började som vanligt med champagne. Den första av
kvällens två champagner var lätt och ljust citrus- och äppelfruktig med en
finstämd frukt, frisk syra och delikat brödighet. God och uppfriskande, ung och
lite knuten, men inte särskilt imponerande. Det vi hade fått i glaset var 2004 Extra Cuvée de Réserve Brut från Pol
Roger, en cuvée gjord till cirka 60 procent av Pinot Noir och 40
procent Chardonnay.
Nästa champagne gick jag faktiskt helt bet på. Sett till
fruktigheten kändes den något varm och mogen, här fanns citrus, citronskal,
päron och gula äpplen och då jag inte kände någon större komplexitet av lagring
på jästen och dessutom fann en märklig bitterhet i smaken, utgick jag från att
det var en cava vi hade fått i
glasen. Någon cava var det inte, det
visade sig att det var en champagne, en rätt sällsynt tappning från firman Vranken
som heter 2003 Champagne Demoiselles.
Nej, det här var inte alls min typ av champagne, den kändes lite obalanserad
och stökig i kombinationen av en nästan övermogen frukt och en frisk
citrussyra.
Ostronen till var matiga och smakrika med en hög havsälta
och de passade utmärkt till champagnen och gjorde att den också uppförde sig
lite godare. Vi fick också små spröda flarn med löjrom från Kalix, som med sin
höga halt av umami gjorde att champagnen från Vranken blev ännu beskare. Jag är
alltid tveksam till att servera löjrom till torra och strama vita viner och
champagner och lägger därför alltid till rikligt med crème fraiche eller
motsvarande för att mota den negativa effekten av umami. Den crème fraiche vi
hade till räckte dessvärre inte till.
Väl till bords inleddes middagen med två vita viner, det
första helt klart en riesling med viss mognad. Doften var läcker, gul stenfrukt
och nästan sötaktig citrus med en liten nyans av botrytis i doften, detta
tillspetsat av en fin stenig mineralitet. Vinets fyllighet, rika frukt, friska
syra och tydliga mineralitet drog mig från Tyskland till Wachau i Österrike,
vilket var rätt. Mognaden kände jag som tio till 15 år, men vinet var strax
äldre än så, 1998 Riesling Smaragd
Kellerberg från Domäne Wachau (som ungefär vid den här tiden började bli en
bättre producent, idag är de riktigt bra).
Vinet intill
hade en stramhet och lite vegetal känsla av ogräs kopplat till kalk, men det
fanns också en ton av Pommac som gav mig en känsla av första oxidationsnyanser.
Samtidigt var vinet stramt och kändes nästan knutet. Det var först när jag fick
facit, 2004 Sancerre La Grande Côte från
Pascal
Cotat, som jag kopplade ursprunget och vinstilen. Dock var vinet
förhållandevis koncentrerat, mineraliskt och syrarikt, men det hade inte någon
direkt uttalad druvkaraktär.
Första rätten blev en slags krämig krabbsallad på en bädd
av syrad gurka och till det lite laxrom och friterat sjögräs, en rätt som inte
alls var märkvärdig och faktiskt inte ens riktig god. Var det den här nivån
maten skulle vara på? På något sätt ambitiös, men känslan av att den skulle
vara gammaldags och tråkig kom nästan direkt.
Nästa rätt var nämligen heller inte särskilt märkvärdig,
en hastigt halstrad men fortfarande rå svärdfisk med avokado (som inte var
smaksatt) med rostade sesamfrön och kryddkrasse och till det en helt vanlig
teriyakisås. Inte vidare japansk, inte vidare gott och definitivt inte anpassat
till det vita vin vi nu hade fått serverat.
Vinet däremot, det var enastående. Till en början var det
lite blygt och oförlöst, men det rådde ingen tvekan om att ursprunget var
Bordeaux. Den djupa frukten drog åt citrus och passionsfrukt, men där fanns
också stråk av vanilj från ekfaten och en utsökt blommighet med nyanser av vita
liljor och därtill en nästan vaxliknande fetma, allt det som kommer från
Sémillon med inslag av Sauvignon Blanc som har vinifierats i små ekfat. Denna 2001 Château Laville Haut-Brion från
Péssac-Léognan var fortfarande ung, till färgen fortfarande blekt halmgul, och
det kom att blomma ut till större djup, fetma och längd med tiden det stod i
glaset. Jag hade gärna sett att vinet hade dekanterats minst en halvtimma innan
servering och att vi hade fått det i ett större Bordeauxglas, då hade vinet
varit ännu mer exceptionellt. Kvällens vita vin var det hur som helst.
Nästa vin hörde också till de bästa för kvällen, 2006 Meursault Premier Cru Perrières
från Domaine
Roulot. Även det hade behövt luftas ordentligt, direkt från flaskan
hade det en så oväntad kraft och rik frukt, till och med lätt rostade nyanser
som jag först tog för ekfat (i själva verket hör de till känslan för vinets
ursprung), att jag innan jag smakade på vinet trodde det kom från en
superklassisk producent av eleganta chardonnayviner i Kalifornien. När jag
smakade på vinet och noterade den påtagligt kalkstensmineraliteten och strukturen,
och att frukten inte alls var fyllig och solmogen, insåg jag ju såklart
gissningsfelet och placerade vinet i Bourgogne. Återigen ett vin som växte i
finess med luftningen. Ett superbt vin!
Maten därtill var väldigt märklig och passade absolut inte
alls, rätten till och med tog över vinet och dess finess och lämnade vinet i
bakgrunden. En tråkig miss. Hur man tänkte när man satte ett pocherat ägg med
strimlad blekselleri, söta gröna ärter och en väldigt smakrik fläskbuljong till
denna enastående vita bourgogne begriper jag över huvud taget inte.
Ytterligare en vit bourgogne serverades och jag trodde
först att det var en grand cru från
Chablis. Årgången gick det inte att ta fel på, i min värld kunde det inte vara
något annat än 2004 tack vare stramheten och den tydliga vegetala gräsigheten
med inslag av tagetesblad och krossad kalksten. Doften var dessutom tyvärr lite
oren i det att jag noterade toner av rå potatis och nyplockad svamp. Dessa
nyanser vädrades dock bort efter cirka tio minuter och då upplevde jag vinet
som bättre. Smaken var desto bättre, torr och frisk med tydlig mineralitet och
viss längd och jag tror faktiskt att vinet kommer att utvecklas positivt under
de närmaste tre till fyra åren, trots att det redan nu är elva år gammalt. I
glaset 2004 Puligny-Montrachet Premier
Cru La Garenne från Marc Colin et fils, en firma i
Saint-Aubin som jag håller mycket högt och som gör en stor svit att
utomordentligt fina vit bourgogner.
Och så kom ytterligare en tråkig maträtt, en totalt
överstekt och smaklös filé av sjötunga med en vitvins- och musselsås som i och
för sig var god men inte alls särskilt speciell. Till det små duttar av
broccolipuré som inspirationsmässigt återigen hörde mer till början av
1990-talet än till dagens mer utvecklade gastronomi. Nej, vinet förtjänade en
mycket bättre maträtt än den här lunchaktiga rätten.
Två viner som verkligen krävde mat för att upplevas som
drickgoda fick märkligt nog bli så kallade pausviner, viner man provar men inte
äter något till. Märkligt. Det första av dem var de mörkaste och tätaste, jag
noterade plommon och björnbär men också en mognadston och en liten oxidation. Jag
utgick från att det var en svag flaska av denna 1990 Brunello di Montalcino Riserva från Col d’Orcia, för det här
vinet borde ha varit bättre och mer vitalt. Frukten tynade nämligen bort efter
tio minuter i glaset, när vinet snarare borde ha blommat ut.
Det andra vinet
var precis lika tanninrikt men hade en fint bordeauxlik nyans av ceder och
blyerts i doften. Strukturen var dock inte bordeauxlik, med sina markerade och
torra tanniner placerade jag vinet i södra Toscana och i samma by som vinet
intill (vi visste just då inte vinernas ursprung) och någonstans i ålder 20-25
år gammalt. Det vi hade fått var en specialtappning av 1993 Brunello di Montalcino Riserva som gjordes av Frescobaldi
and Ferré som ett jubileumsvin för att fira millenniumskiftet 2000. Av
de två vinerna var det här det bästa, men jag begriper inte varför vi inte fick
någon mat till. Det hade räckt med en god krämig polenta med smörstekt sommarsvamp
och lite av en ragu av vildsvin eller något annat gott kött. Lite krämig textur
och salt smak hade gjort underverk för vinerna.
Doften var stor, parfymerad, lite blommig, men framför
allt syrligt rödfruktig med inslag av slånbär, tranbär och nypon, men där fanns
också en något stjälkkryddig ton som bidrog till komplexiteten. Det här vinet, 2010 Vosne-Romanée Premier Cru Les Suchots
från Domaine
de l’Arlot, var ungt och friskt, precis den typen av lättsam men
superelegant bourgogne jag var sugen på. Ett härligt vin just för sin yppighet,
silkiga kropp och ungdomliga parfym.
Vinet intill kom
från den klassiska producenten Domaine de Montille och var både mer
rustikt, djupare, mer strukturerat och mognare. Men trots åldern kändes denna 1988 Volnay Premier Cru Les Mitans
yngre. God var den och hade jag en eller ett par magnum av den, hade jag inte
varit rädd för att låta dem bli ytterligare mellan fem och tio år äldre.
Det tredje vinet
var lite skumt, stilistiskt var det till en början som ett ganska rikt och
mörkt pinotvin från Kalifornien eller Australien, men det fanns också både
blommiga och gummiliknande nyanser i doften, som växte och blev allt finare med
luft. Tanninerna var tydliga, vilket gjorde att jag strök tanken på Pinot Noir
och medan vännerna runt bordet började gissa på ett antal olika vintyper, dök
förslag på Nebbiolo upp. Men någon skolboksmässig barolo tyckte åtminstone jag
inte att denna 1997 Barolo Runcot från Elio Grasso var. Vinnaren
i flighten var vinet från Vosne-Romanée, tydligt!
Varmrätten bestod av kyckling med en veloutésås,
morötter, sparrispotatis och lite dragonolja, en god men ganska vardaglig rätt
som inte gav någon större upplevelse i sig eller till vinerna.
Nästa duo viner blev återigen pausviner utan mat. En rätt
mörk frukt, något dillkryddig, ung men inte purung, något komplex och fint
sammansatt med förhållandevis lena tanniner och en mild fatsötma var det som
bäst beskriver vinet 2005 Calvario,
ett vingårdsbetecknat vin från en vingård som planterade 1945 på en sluttning i
Rioja Alta. Producenten bakom vinet är Finca Allende, en av de bättre
totalt sett i Rioja. Jag slår alltid ett slag för Rioja, som jag tycker är ett
av vackraste vindistrikten i världen och som också gör viner som kan vara
riktigt bra. Jag hoppas innerligt att Rioja får den renässans som vindistrikt
det behöver och förtjänar.
Jag kan lika väl erkänna att jag blåste bort mig totalt
på nästa vin, som borde vara en självklarhet för mig eftersom det kom från
Kalifornien, inte Priorat som jag själv trodde var vinets ursprung. Men frukten
var mörk och tät, här fanns gott om tanniner och mineralsälta, en god men inte
påtaglig syra och en fatkaraktär som drog åt vanilj. Ett mycket seriöst och
fortfarande ungt vin som jag tyvärr inte alls tog som 2001 Monte Bello från Ridge Vineyards. När jag väl hade
facit, förstod jag precis vinet, dess dofter och smaker. Men, som sagt, när man
kliver av vid fel avfart på vägen fram till rätt svar, blir allt helt fel.
Sedan kom de två bästa röda vinerna för kvällen, båda med
magnifik komplexitet och fin mognad. Det första hade jag med mig, därför
behövde åtminstone inte jag gissa något. Denna 1985 Volcanic Hill Cabernet Sauvignon från Diamond Creek Vineyards
hade en perfekt mognad, doften var så vansinnigt bordeauxlik på hög nivå att
alla gissningar också landade just där. Vinet från den
branta vingården Volcanic Hill är alltid det stramaste och mest mineraliskt
strukturerade av dem från Diamond Creek Vineyards, men nu 30 år gammalt hade
tanninerna polerats betydligt. En fortfarande vital men mogen frukt, fina
nyanser av cigarr, tryffel och torkat kött och en läcker stenrökig mineralitet.
Kvällens bästa röda tyckte jag och många med mig.
Vinet från
Saint-Emilion, 2000 Château Beau-Séjour
Bécot, stod inte långt efter, om ens alls. Det här vinet bjöd på ett större
djup och kraft, logiskt med tanke på att det var yngre och årgången som sådan rankad
som storslagen. Frukten var tät men elegant och inte alls solsöt och den hade
sällskap av både finstilta kaffenyanser och rikligt med grafit och ceder. Det
här vinet hade dekanterats, men det behövde ändå mer tid i glaset. Jämfört med
vinet från Diamond Creek Vineyards, som var helt perfekt drickmoget nu, skulle
jag inte ha något emot att återkomma till bordeauxvinet om tio år, eller 15.
Det sista vinet av
de tre var på inget sätt dåligt, tvärtom var det fint fruktigt, nästan
violblommigt och kryddigt och det hade en god struktur som högst troligt hade
varit betydligt mer påtaglig för några år sedan. Problemet med det här vinet
var att det serverades som tredje vin i uppställningen efter de magiska vinerna
från Napa Valley och Saint-Emilion. På så sätt hamnade 2004 Château de Pibarnon från Bandol helt i skuggan och gjordes sig
inte alls så bra som det skulle ha gjort om det fått stå som eget vin. Vinet
var gjort till 95 procent av Mourvèdre och resten Grenache och av de helt nya
franska ekfaten som vinet hade mognat i noterades egentligen inget alls.
Ostserveringen utgjordes av en bit Comté, alltid gott,
och en lokal komjölksost som heter Rosalita, som också var riktigt god. Till det
en marmelad av krusbär. Allt detta gott, precis som desserten som var en
mandelkaka med glass och svarta vinbär. Den senare var god, men rent
utseendemässigt var det en ytterst märklig och inte alls särskilt stilig
dessert.
Stiligt var dock det avslutande vinet, 1970 Riesling Rauenthaler Baiken Spätlese
Eiswein (det var först 1983 som eiswein blev ett eget prädikat,
dessförinnan gjordes eiswein som tillägg i de andra söta prädikaten) från Kloster
Eberbach. Det var ett riktigt läckert vin, det visa överträffade ost-
och dessertserveringarna, här fanns en ljuvlig initial sötma som långsamt
klingade av mot syra och mineral som gjorde eftersmaken nästan helt torr. Söt
citrus, torkade aprikoser och små stråk av torkad svamp som gav vinet en nästan
rostad nyans. Sjukt gott, verkligen!
Så var den 14:e
Nordic Magnum Dinner över och även om det alltid är lika roligt att träffa sina
internationella sommeliervänner och tillställningen utöver själva middagen har
ett antal andra fantastiskt roliga och lärorika övningar, var middagen som
sådan en ren besvikelse. Men, om cafévärden får tid över, kan det komma en
mindre rapport om ett par minst sagt minnesvärda viner som dracks
"utanför" själva middagen.
1 kommentar:
Fläskbuljongrätten låter som en dålig kopia av Azurmendizs rätt med samma komponenter. Vad synd ;)
Skicka en kommentar