En natt i Oslo i augusti

 

Ibland känner man sig odödlig, det är som att allt man gör är som en dröm, något som egentligen är för bra eller galet för att vara sant. Och när den känslan infinner sig bryr man sig inte om det är dag, kväll eller natt. När det händer, stannar alla vanliga rutiner och man följer man med och låter allt ske. Så var det när cafévärden och Fantomen träffade den underliga mannen Rune en sen kväll i Oslo för ett par dagar sedan. Att vår kväll hade börjat sent och vi var i toppform kanske bör nämnas innan det märkliga händelseförloppet berättas.

   Rune är en sann livsnjutare som efter en god karriär har byggt upp en ansenlig vinsamling. Att han är fullkomligt besatt av mogna viner framstod med all den tydlighet som går att uppbringa i kvällsmörkret. Att Piemonte och Bordeaux hörde till favoriterna på hans vinlista gick inte heller att ta miste på. Slutligen … att han kände sig lika lustfylld, passionerad och odödlig som vi själva kände oss var också något vi aldrig tvivlade på en enda sekund.

”Vill ni följa med hem på lite goda viner”, sa den jovialiska Rune när vi stod inför det obehagliga faktum att vinbaren vi möttes i skulle stänga för kvällen (01:00).

   Att man aldrig någonsin ska följa med främmande gubbar hem har man ju hört av sin mor sedan småbarnsben, men den här gubben kändes på något sätt helt ofarlig. Nästan i alla fall.

   Hemma hos gubben Rune började med en 1988 Krug från det exklusiva champagnehuset Krug. Jag blev dock lite oroad när jag såg hur djupt halmgyllene vinet var till färgen, champagnen såg helt klart riktigt mogen ut, mycket mer långt gången än samma årgång jag öppnade på Café Rotsunda för kanske ett år sedan. Och mycket riktigt, doften dominerades av gula äpplen, ugnsbakade äpplen, rostade nötter och honung. Jag själv ansåg att vinet hade passerat sig bästföredatum ganska ordentligt, men det är ju en högst personlig gränsdragning.

   Nästa vin som Rune direkt därpå hämtade och absolut inte hade passerat något annat än sin ungdom var 1982 Château Haut-Brion, som stadigt stod i de stora bordeauxglasen från Zalto som hade dukats fram. Det här var en fantastisk flaska, vinet hade fortfarande kvar lite av sin ungdomliga kraft, men doften präglades av cigarr och tryffel och även om tanninerna inte hade vikt ner sig helt, upplevdes vinet lent till både textur och struktur. Vilket fantastiskt vin att njuta av på en efterfest, tänkte jag och förberedde mig på att sitta och sippa på vinet så länge det gick.

Nu fick det fantastiska vinet från Péssac-Léognan ganska snart sällskap av en 1961 Vino Barolo från Giacomo Conterno, som förvisso hade en del kvaliteter i doft och smak, men som för min egen smak var ett alltför gammalt vin som hade förlorat den magnifika parfym och frukt och blommighet till väl utmålade oxidationstoner.

  Samma känsla men tyvärr än mer utveckling fick jag av 1961 Vino Barolo från Cantina Mascaretti. Nej, ska man locka mig med viner av Nebbiolo från Barolo och Barbaresco måste vinet vara betydligt mer vitalt till doft och smak, samtidigt får det inte vara så pass ungt att de bitande massiva och oftast rustika tanninerna stör intrycken. 

Inte ens 1961 Barbaresco från Gaja gjorde mig exalterad, även det vinet var mer bedagat än livfullt. Återigen ställde jag mig frågan vad det är som är så intressant och fantastiskt med gamla viner. För mig är det alltid viktigt att vinet är vitalt, att det har kvar fruktighet och parfym, att det har en levande struktur och fräschör. Givetvis förväntar jag mig inte ungdomliga primärtoner i gamla viner, men när oxidationen står i första rummet och vinet inte längre har kvar en spänst, då känner jag mest besvikelse. De tre första 61-orna lämnade kvar en undran om hur goda vinerna hade varit för låt säga tio eller kanske rent av tjugo år.

Ett vin jag däremot tyckte väldigt mycket om, även om också det var taget av ålderdomens drag, var 1967 San Lorenzo från Gaja, den första årgången av detta nuförtiden fantastiska vin. Hur fantastiskt var då denna 48-åring? Jo, den hade såklart mognadstoner av tobak, torkad svamp och tryffel, men här fanns faktiskt en fortfarande sötaktigt aromatisk fruktighet med inslag av hallon, slånbär och rosor. Smakmässigt var vinet fullt moget, tanninerna var lena men inte slappa och det fanns också en fin syra, om än inte livlig.

Om Italien bjöd på moget men trött, tog Frankrike oss med större storm i den mogna divisionen. Att en 1937 Grand Vin de Château la Conseillante från Pomerol skulle kännas yngre och mer spänstig än vinerna av Nebbiolo från Piemonte var kanske inte högst oväntat, det beror på att de allra flesta italienska druvsorter inte har den långa lagringspotentialen, stordruvorna Nebbiolo och Sangiovese inberäknade. Pomerolvinet hade en sammetslen textur, sandiga tanniner, en fint jordig nyans av det slag man kallar sous bois, det förmultnande skogsgolvet, ett litet stråk av en nästan bourgognelik rödfruktighet. Tänk att man kan bli så förtjust i en 78-årig jordbruksprodukt. Det äldsta med vinet var etiketten, det vill säga årgången, och möjligen det faktum att eftersmaken klingade av i en lite torrare finish.

På tal om burgundisk finess. Nästa flaska som singlade in med Rune från den gamla vinkällaren bakom dörren intill det bord där vi satt var en 1947 Chambertin Grand Cru från en producent som idag inte längre finns. Jag har vid ett flertal tillfällen druckit både äldre och jämngamla viner från denna mytomspunna grand cru och många av dem har förenat det mogna och sensuellt komplexa skogsgolvet och dess toner av multna löv, svamp och tryffel med en fortfarande livlig rödaktig fruktighet med nyanser av kokta jordgubbar solmogna vildhallon. De senare fruktiga aromerna växte fram först med fem till tio minuters tid i de stora runda kuporna. Tänk att vinet direkt från flaskan kändes äldre än det gjorde en kvart senare när de hade fått luft och med det uppenbarligen en vitamininjektion och nytt liv. Jodå, även gamla viner får en kick av luft.

Tillbaka till Bordeaux och nu med en årskamrat till bourgognen, 1947 Château Gruaud-Larose från Saint-Julien. Mina referenser från den hyllade årgången 1947 är begränsade till ett tiotal viner och de har alla varit av högsta rang, precis som det här vinet. Jag kan inte låta bli att undra om jag hade varit lika övertygad om årgångens storhet om jag hade provat 30 viner, eller 40 viner. Alla mina fyrtiosjuor har nämligen varit riktigt goda, precis som den här. Frukten fanns fortfarande kvar, men det jag älskade med det här vinet var just de superba mognadstonerna, cigarr, blyertspenna, järn och cola samt den lilla läckra nyansen av riven tryffel som jag är så förtjust i. Jämfört med de andra mogna bordeauxvinerna vi fick möta den här natten hade det här kvar mest av sin en gång i tiden stadiga tanninstrukturen. Jodå, även det här vinet växte med luften.

Vad vi än provade och drack den under här sejouren hos Rune var det Bordeaux som bevisade för oss saliga nattsuddare att det finns många skäl att hylla Bordeaux som världens mest imponerande vinregion. Det vin som vi alla var överens om blev vinnaren var en helt sensationell 1959 Grand Vin de Château Latour från Pauillac, ett slott som levererar viner som måste rankas som de allra bästa i Bordeaux, i svaga såväl som stora årgångar. Att 1959 är en riktigt bra årgång märks inte minst i att det här vinet fortfarande har en god portion ungdomlighet kvar, färgen är mörk och tät (även om kanten visar på tegelnyanser), frukten är tät och bjuder i tillägg till något mogna nyanser som torkade fikon, lufttorkat kött, söt cigarrtobak och tryffel fortfarande på en rätt intensiv björnbärsliknande frukt. En liten kopp espresso kunde också skönjas, liksom grafit. Att smaken var lika innehållsrik och dessutom stadigt men sett till tanninerna mycket fint strukturerat gjorde mig än mer imponerad. Ett av årets viner, faktiskt.

   Varför bara ha ett stort vin från Bordeaux och 1959 tänkte Rune och struttade iväg till vinkällaren för att plocka fram en referens. Jämförelser är ju viktiga för att förstå storheten i det ena eller det andra, det är en del i vinprovningens ABC. Att plocka fram en precis lika imponerande men faktiskt ännu större, mörkare fruktig, tätare och ungdomligt strukturerad 1959 Château Mouton-Rothschild lärde oss egentligen mest att årgång 1959 är fullkomligt lysande och att Château Mouton-Rothschild verkligen kan få till det på himmelsk nivå när året är det rätta. Femtioåtta år verkar inte vara någon ålder ur det hänseendet (annars är 1961 Château Mouton-Rothschild min favoritårgång från den här perioden).

Rioja är en annan vinregion som har levererat vinet med dokumenterad hållbarhet. Om förklaringen i Bordeaux heter Cabernet Sauvignon, tanninstruktur och en lång och stabil tradition inom odling och framställning, har Rioja fördelen av en annan lagringsduglig druvsort (Tempranillo) och en oxidativ vinframställning. Därmed lär sig vinerna att umgås med syre under den långa lagringstiden i ekfaten och står därför emot en del av oxidation och tidens tand. Ett vin från Rioja och toppårgång 1922 visade sig var defekt, sådant händer ju, men jag måste säga att 1954 Viña Tondonia från den klassiska firman Bodegas Lopez de Heredia bjöd precis på den läckert nyanserade riojakaraktär jag så innerligt älskar. Fördelen med vin är man får älska många stilar och att ingen är mer fel eller rätt än den andra. Att dricka en så här härlig mogen rioja, med len fruktighet, fin syra, lite vaniljsöt och dillkryddig fatkaraktär och en märkligt nog fortfarande kännbar kalkstensmineralitet efter en mäktig bordeaux av yppersta snitt känns mer befriande än att nödvändigtvis behöva jämföra dem mot varandra.

En god champagne brukar ofta föreslås som en skön nattfösare, även om det inte kändes som en nödvändighet just efter den här kavalkaden. Men, är man på kalas så är man och därför skulle Rune sabrera en 1970 Cristal Brut från Louis Roederer. Sabreringen gick galant, men vinet var trött och kändes mest som en lite väl dyr mogen äppelmust. Återigen, inget vin i världen blir bättre med ålder, det blir annorlunda och ibland också för gammalt, som just den här flaskan.

  Så vad gör man då om aperitifvinet inte är i funktion så här mot slutet av natten? Då tar man såklart in ett sött dessertvin istället. Det blev inte vilket som helst, utan 2001 Château d’Yquem från Sauternes. Jösses vilken intensitet, vilken djup tropisk frukt, aprikoser och kanderad citrus, en gnutta saffran, söt vanilj från de dyra faten, en bukett vita liljor och ett djup som fick mig att fastna i stolen. Sjukt gott. Varför kan inte alla nätter sluta med Château d’Yquem? Bättre fördrink till frukosten kan jag inte tänka mig!