Middag med stjärnglans på Café Rotsunda den 25 februari

Alla vi som är verksamma inom restaurangbranschen arbetar kvällar och de flesta helger. Ska vi lyckas samla sommeliervännerna är det en söndag eller måndag som gäller – särskilt söndagarna är normalt sett lediga dagar. Således blev det en söndag som vi lyckades bjuda in vännerna på en skön middag. Sju restauranger, två hotell och sju stjärnor i Guide Michelin summerades när gästerna dök upp på Café Rotsunda.

   Som vanligt börjar vi vid chefs table uppe i köket, där det bjuds på champagne och tilltugg. Det blev lite blandat av våra signaturrätter och först ut var grillad avokado med forellrom som hade marinerats hastigt i en dashi (buljong) av sjögräs, torkad och lättrökt bonito (en fisk) och svart te. Lite av buljongen följde med, därtill bara lite finskuren gräslök som garnityr.

 

Det blev också små friterade rårakor av finriven potatis som serverades spröda med crème fraiche, riven Mimolette (en underbar fransk hårdost) och riven fransk vintertryffel. Det här är alltid en otroligt uppskattad aptitretare till de ofta något smakrikare champagner vi serverar på Café Rotsunda.

De två första champagnerna var ganska olika. Den första var vackert rosa, mycket elegant och delikat äppelfruktig med nyanser av röd citrus i doften, len i smaken med en livlig mousse och finstämd och absolut torr eftersmak. Den kom från Henriot, som hör till det övre skiktet av kvalitetsproducenter i Champagne och var deras synnerligen eleganta 2008 Rosé Millésime, en cuvée dominerad av Pinot Noir (drygt fem procent vinifierat som rött vin) från byar som Avize, Verzenay, Vertus och Mareuil-sur-Aÿ, samt lite Chardonnay från Côte de Blancs. Efter sex år på jästfällningen har man gett vinet en dosage på tio gram per liter, en sötma som mer ger rondör och charm än verkligen bidrar med sötnyanserad smak. Tack vare den ändå goda kroppen passade den här champagnen fint till de små smakrika tilltuggen.

Champagne två var rena motsatsen, gjord uteslutande av Chardonnay och dessutom mycket yngre. Tyvärr dricker jag alldeles för sällan de stramt nyanserade champagnerna från Pierre Gimmonet, men jag gillar dem alltid. Nu hade jag hittat ett par flaskor 2012 Special Club Grands Terroirs de Chardonnay som jag lade rabarber på. Gimmonet är en familj vars vinodlargärning sträcker sig tillbaka till 1750, även om det var först för omkring 80-90 år sedan som man började göra och buteljera sitt eget vin. Den här champagnen kommer till största del från byn Cramant (grand cru), och allra mest från stockar som är över 50 år gamla, och det är en läckert mineralisk, ljusblommig och frisk champagne med en tydligt kritig karaktär. Kanske lite för lätt och stram för aptitretarna, sånär som på charkuterierna, men utsökt och uppfriskande.

 

Jag hör till dem som föredrar anklever som småträtt till champagne snarare än som hel förrätt till något vin, som oftast blir av sötare slag. Att servera ett sötaktigt vin tidigt i menyn kan komma att påverka upplevelsen av kommande viner på så sätt att deras fruktighet och kropp inte riktigt uppfattas så som tänkt. Därför väljer jag att göra ett tilltugg av anklevern som inte bygger på något söt smak. Det blev rostad brioche med hyvlad terrin av anklever som sedan garnerades och smaksattes med finskuret syrligt äpple (för att möta upp champagnernas syra och äppelliknande fruktighet) och lätt krossat flingsalt. 

    Som vanligt fanns också potatischips och tunt skurna charkuterier som tilltugg till champagnerna. Just sältan och det feta i sådana tilltugg matchar champagnernas torra smak och friska syra utmärkt.

 

Den tredje champagnen var större, fylligare, smakrikare och betydligt med komplex. Här möttes vi av en rikare gul äppelfrukt, en tydlig mognadskomplexitet med nyanser av nougat, rostade mandlar och rostad brioche. Min spontana tanke gick till producenten Jacques Selosse, en firma i Avize som den karismatiska vinodlaren Anselme Selosse har lyft till ikoniska höjder och även har lyckats positionerat sig som en av Frankrikes mest mytomspunna vinmakare. Jag är inte alltid förtjust i hans champagner, de kan bli lite väl kraftiga och anta oxidationsnyanser som jag själv finner vara för mäktiga. Just den här champagnen hade bara spår av detta, det var snarare djup och delikata nyanser av detta jag fann, plus en underbart frisk syra. Även om jag själv hade gissat på början eller mitten av 1990-talet, blev jag inte förvånad över att champagnen kom från 2000-talet – stilen av djup och mognad är ju hustypisk. I glaset en ljuvlig 2003 Millésime Grand Cru Extra Brut, gjorde uteslutande av Chardonnay från två vingårdar i grand cru-byn Avize, odlat biodynamiskt (man är dock inte certifierad) med låga skördeuttag, jäsning i små ekfat (Anselme är inspirerad av toppvinmakare i Bourgogne) med bâtonnage för ökad textur och med blockerad malolaktisk jäsning för att bevara den strama syran, och omkring tio års lagring på jästen innan dégorgering. Den här champagnen satt som gjuten till de smakrika tilltuggen, särskilt anklevern.

Som vanligt lämnar vi chefs table för att avnjuta middagen nere vid vinkällarbordet. Här serverades kvällens första middagsviner och det inleddes med det vin jag primärt hade tänkt skulle matcha den första rätten. Tack vare rättens finstämda hummersötma ville jag ha ett vin med god fruktighet och jag valde en av Kaliforniens mest hyllade chardonnayproducenter, Peter Michael Winery, vars viner dock ska räknas in bland de fylligare och mer fruktintensiva och även fatnyanserade. Vinet kom ur magnum och var deras 2009 Mon Plaisir, ett vin som när det gjordes första gången 1987 kom från den berömda Upper Barn Vineyard i Alexander Valley (man köpte druvorna) men sedan 2007 uteslutande kommer från den lägre delen av firmans högst belägna vingård, Ma Belle Fille.

   Vinet är liksom de andra från Peter Michael Winery jäst i helt nya och relativt hårt rostade fat av fransk ek och under den 14 månader långa lagringen har man utfört regelbunden bâtonnage – ett väldigt typiskt amerikanskt manér. Trots det fanns här en god fräschör, även om frukten var sötaktigt citronaromatisk och faten noterades i form av vanilj.

 

Att det här vinet hade en ordentligt mognad rådde det inget tvivel om, men hur gammalt var svårt att säga – 30 år, 40 eller kanske till och med 50, eller varför inte 70 år. Till en början var mognaden vinets främsta karaktär, med en kort stund i glaset växte det fram mer torkade aprikoser, kanderade citronskal, till och med en friskhet mitt i den läckert karamelliga frukten, och nog fanns där också en fin syra. Har man provat gamla tyska rieslingviner kände man igen sig och min gissning på Kloster Eberbach (som jag har mer erfarenhet av när det kommer till gamla viner) var inte så tokig – det var i alla fall exakt så som etiketten såg ut, dock utan att producentnamnet Kloster Eberbach var angivet. Dessutom är Kloster Eberbach den enda ”staatsweingüter” i Eltville, vilket anges som tillverkare av det här vinet, men flaskan hade en halsetikett som sade ett annat namn. Nåväl – vinet var i alla fall 1955er Rüdesheim Schlossberg Cabinet Naturrein (det här var innan den tyska vinlagen sattes i bruk 1971 och termen ”naturrein” syftar till att vinet inte hade tillsatts något socker i form av chaptalisering eller süssreserve). Vinet fungerade bra till fisk- och hummerrätten.

Jag och flera vänner med mig gick först till norra Rhône på nästa vin, mycket vare den fina tonen av honung, blommighet och densitet, men fick därmed ett visst problem med den ändå friska syran i smaken. Någon ekfatskaraktär noterades inte, men ek är heller inte en vanlig karaktär i vita viner från norra Rhône. Nu stämde vare sig druvsort eller ursprung på vinet, som visade sig komma från Loire och vara Chenin Blanc. Tänk så fel man kan gå!

   Vinet kom från hyllade och inom sommeliervärlden smått kultförklarade bröderna Foucault och deras Clos Rougeard, som har tio hektar helt naturlig skötta vingårdar med Chenin Blanc och Cabernet Franc i Saumur-Champigny. Vinet var deras 2011 Saumur ”Brézé” som kommer från en 1.00 hektar liten vingård med 40-50 år gamla stockar och jäst i äldre fat med sin naturliga jäst. Efter lagring, utan bâtonnage, buteljeras vinet utan att klaras eller filtreras. Det var ett underbart vin och jag skäms inte en sekund över min gissning på Rhône, det här är ett vin med en för Chenin Blanc oväntad densitet och struktur – och det passade riktigt fint till fisk- och hummerätten som vinet var tänkt till.

 

Med tanke på att kvällens gästande sommelierer dagligen exponeras för Sveriges allra bästa och mest innovativa restaurangmat, hade jag valt att gå väldigt klassiskt med menyn den här kvällen. Så kvällens första klassiker blev en ryggfilé av skrei, bakad till 44 grader, och serverad med en enligt konstens alla regler gjord hummersås; rostade hummerskal som kokats med lite fänkål, schalottenlök och tomatpuré till en smakrik fond, som sedan kokas in med torrt vitt vin till djup smak, sedan ytterligare en gång till men nu med grädde. Smaksättningen görs med salt, citron och god cognac, och kvaliteten på spriten tummar jag aldrig på. Således en högklassig cognac, nivån XO den här gången. Som grönsakstillbehör blev det lövtunt skuren fänkål som mer eller mindre bara ljummades upp och smaksattes med salt och citronsaft.  

Eftersom det alltid serveras väldigt många viner till vinmiddagarna på Café Rotsunda, känns det både rimligt och nödvändigt att servera flera rätter. Dessutom är mångfalden rolig för både kök och gäster. För de lite mjukare röda vinerna hade vi skapat en klassiskt smakande rätt av stekt ankbröst och en korv av ankbröst, lite fläskkött och anklever. Till det en kräm av jordärtskocka, lite friterad jordärtskocka samt smörstekt shiitakesvamp, och slutligen lite persiljeolja.

Det var väl för ungefär 20 år sedan, då trenden mot kraftiga och koncentrerat fruktiga viner med kryddig ekfatskaraktär stod sig stark och nu med facit i hand skulle hålla i sig i ytterligare fem sju år, som vinerna från Martinelli Winery i Russian River Valley i Kalifornien var hett eftertraktade. Den stilen på vin är idag inte alls lika uppskattade, särskilt inte hos de sommelierer jag nu hade till middag, men jag tänkte att ålder på vinet kan ha haft en viss inverkan mot komplexitet och med det större uppskattning. Redan sex timmar innan servering hade jag dekanterat en magnum av 2002 Pinot Noir Bondi Home Ranch ”Water Trough Vineyard” (en relativt nyplanterad vingård med franska kloner i svala Green Valley) och just då var vinet djupt fruktigt och saknade de högre parfymer av söta vildhallon jag mindes från senast jag drack vinet för tio år sedan. Jag kände mig tveksam om vinets frukt skulle hålla. Det gjorde det, många tyckte att vinet var gott – men ingen gissade på Pinot Noir, och det förstår jag. Även om det fanns en sötaktig frukt, uppförde sig vinet mer som ett vin dominerat av Grenache från Châteauneuf-du-Pape, men i den stilen gjordes en del pinotviner i Kalifornien för 15-20 år sedan.

   För att ställa ordningen tillrätta, hämtade jag upp ett annat pinotvin från 2002, men nu från toppfirman Williams Selyem som i mångt och mycket har varit en förebild och en plantskola för vinmakare av Pinot Noir i Kalifornien. Också denna 2002 Pinot Noir Allen Vineyard var av smakrikare slag, men så är också den här sex hektar stora vingården (planterad 1968 och framåt) i norra Russian River Valley betydligt varmare än vad Bondi Home Ranch är. Ändå fanns här mycket mer fräschör, en renare och mer rödaktigt aromatisk fruktighet och en mer vital och spänstig karaktär. Jag hade gärna låtit vinet få en timmas luft i karaff, det brukar den här firmans viner vinna på, men nu hade vi inte tid för detta. Det här var helt klart ett mycket bättre och mer uppskattat vin.

 

På temat Pinot Noir dök det också upp ett mycket yngre och mer elegant fruktigt vin, som dessutom hade lite mer av mineralitet – och en stramare eftersmak. Trots att det fanns ett gott djup i frukten och kroppen och trots en lätt kryddig ekfatsnyans, var vi alla i Bourgogne på det här vinet. Jag upplevde stilen på årgången som en aning varmare och yppigare än i distriktets genomsnitt och lyckades i alla fall pricka in årgången, men sedan var vi lite mer oense om vad det kunde vara. Det visade sig vara 2009 Chapelle-Chambertin Grand Cru från Domaine Louis Jadot, som äger 0.39 hektar i denna inte alltför ofta exponerade grand cru som bara täcker 5.48 hektar. Stockarna för det här vinet är planterade 1920, vilket till viss del förklarar vinets densitet och struktur, och man har använt omkring 50 procent nya fat för den 20 månader långa lagringen. Det här är fortfarande ett ungt vin, gott som synden redan idag, men det skulle vinna nyanser och silkighet på ytterligare tio års lagring och håller sedan att bra tag till.

Ordentlig ålder var det dock på nästa vin och vi skojade lite grand om både 1920- och 1930-tal. Men sanningen låg inte vansinnigt långt bort för det vin som vi alla satte i Bordeaux, men på lite olika håll. Någon mer fakta kring vinet hade vi inte, det hade dessutom ett lite förvirrande namn för sitt ursprung, denna 1949 Château Saint-Julien från Saint-Emilion, en egendom som idag inte finns kvar i dess dåvarande form. Vinet bjöd i alla fall på precis det förväntade av sin ålder, torkad frukt med drag åt plommon och korinter, en läcker ton av multna löv, torkad svamp och tryffel, en ton av järn och rost, en god kropp med sötaktig frukt och fina men fortfarande kännbara tanniner. Vinet serverades helt nydekanterat, vilket kanske var klokt.

Sandlands Vineyards är en liten högintressant producent i Kalifornien, grundad av Tegan Passalacqua som i tillägg till denna egna firma och att han sedan 2003 är vinmakare på Turley Cellars (en av de allra bästa specialisterna på Zinfandel) dessutom är en av tre initiativtagare till The Historic Vineyard Society, en grupp som verkar för att rädda gamla vingårdar i Kalifornien. Hans kunskap om Kalifornien och dess magnifika vingårdsskatt är enastående. Hans egna viner är både utsökta och överkomliga i pris – om man får tag på dem vill säga.

   Den här kvällen hade vi två av dem. Det första var en mörk, tät och fortfarande djupt primärfruktig 2015 Mataro som kom från Enz Vineyard i Lime Kiln Valley i San Benito County, ett område sydost om San Francisco som mest är känt för Calera Wine Company. Det här vinet var silkigt, mjukt texturerad och bara försiktigt kryddigt, mycket mer elegant än vad man normalt sett finner Mataro, som är den amerikanska synonymen för Mourvèdre.

   Jag kunde inte låta bli att öppna en flaska 2014 Carignane som görs uteslutande av Carignane som Tegan köper från flera vingårdar, därför det generiska ursprunget California, bland dem Cemetery Vineyard i Mendocino, Bedrock Vineyard i Sonoma Valley och Del Barba Vineyard i Contra Costa County. Det här vinet var lättare i kroppen, hade en ljusare röd frukt, en lite kryddigare nyans (delvis jäst med stjälkar) och en lägre alkoholhalt (12.8 procent mot 14.1 procent i vinet intill. Båda vinerna saknar ekfatskaraktär, Tegan lagrar dem i äldre franska ekfat som han köper från John Kongsgaard.

Vi kör alltid en bensträckare mitt i längre vinmiddagar på Café Rotsunda. Dels är det skönt att resa sig upp och röra lite på sig, dels är det uppfriskande fräscht med ett svalt glas champagne efter all mat och både vita och de första röda vinerna.

   Den första champagnen var absolut magisk, den förenade en intensitet och en djup smak med en underbar mognadston, superb balans mellan kropp och uppfriskande syra och hade lite av delikat rostade nyanser man alltid finner i denna prestigechampagne – men på det hela taget makalöst läckert sammansatt till en närmast sömlös doft- och smakupplevelse. Det vi serverades var en 1990 Dom Pérignon Oenothèque från Moët et Chandon. Vilken magisk champagne!

 

Jag lade till ytterligare en champagne, förvisso i en helt annan liga av finess och komplexitet, men ändå perfekt i syftet att vara uppfriskande och vederkvickande. Samtidigt ska man inte missta denna NV Rosé Brut från Bollinger för att vara enkel, tvärtom är det en underbar och välsmakande rosé gjord till 62 procent av Pinot Noir (fem procent av det vinifierat som rött vin), 24 procent Chardonnay och 14 procent Pinot Meunier. Ambitionen går det inte att ta fel på, över 85 procent av druvorna kommer från vinbyar klassificerade som grand cru och premier cru, och resultatet är utsökt.

Tillbaka till vinkällarbordet, nu för kvällens huvudrätt. Tanken bakom den var lite smakrikare röda viner, oavsett ursprung. Jag hade fått tag på en helt magiskt fet biffrad på 3.8 kilo från en svensk mjölkkossa. Biffen var helt fantastiskt välmarmorerad och hade hängmörats i tre veckor. Vi putsade den och stekte den medium rare, 53 grader, och serverades den klassiskt så det förslår med sauce bordelaise, kokt av mörk kalvfond och gott rött vin och slutligen med oxmärg för doft, smak och viss redning. Till köttet klassisk hasselbackspotatis och haricots vert som jag hade blancherat hastigt och sedan lindat in i tunnskuren bacon från Mallgårds Rökeri på Gotland.

Till köttet blev det ett antal härliga röda viner och det är kul att se att Bordeaux fick bli fint representerat. Château Haut-Bailly i Péssac-Léognan är ett slott man tyvärr inte stöter på så ofta som man borde, deras viner är allt som oftast riktigt goda. Vi hade fått en ungefär två timmar dekanterad 2007 Château Haut-Bailly serverad, superelegant och fint nyanserad med fina toner av mörka bär och ceder, en medelfyllig och len kropp med fint sandiga tanniner och en god syra. Årgången kanske inte rankas som den allra bästa i området, den började med en ovanlig värme tidigt på våren, en tre veckor tidigare blomning än vanligt och fortsatte sedan med en sval sommar med lite större nederbörd än i genomsnitt. Tack vare soligt väder i september kunde man bärga druvor av god kvalitet – och vinet blev klassiskt elegant och väldigt bra. Cuvéen blev 70 procent Cabernet Sauvignon, 26 procent Merlot och fyra procent Cabernet Franc.

   Vinet intill bjöd på precis samma tydliga ursprungskaraktär, men med en större struktur och med en komplexitet som vittnade om en viss mognad. Vi gissade på en ålder kring 20 år, kanske lite mer, och det visade sig vara en rätt gissning. Här möttes vi av ceder, blyerts, en intensiv men mer delikat än solmogen frukt, och en diskret nyans från faten som fortfarande gav en liten nyans av kaffe. Strukturellt fanns fortfarande en tydlig tanninstruktur, men med facit i hand tyckte jag att den var väldigt finstilt och elegant. I glaset hade vi en 1995 Château Cos d’Estournel från Saint-Estèphe.

 

Så dök det upp – kvällens första och enda korkdefekta vin. Till en början höll jag vinet mer som klassiskt och så där lite rustikt nyanserad av stalltoner som vissa äldre bordeauxviner kan vara och på något sätt bjuda på toner som sveper omkring korkdefekttonen. Jag hade i detta första läget kanske släppt igenom vinet, men med en stigande diskussion kring bordet om korkdefekt och en omkring 20 minuters negativt utveckling i glasen stod det klart att denna 1981 Grand Vin de Château Latour från Château Latour i Pauillac var defekt. Vilken vansinnig besvikelse, jag har druckit vinet många gånger de senaste 20 åren och alltid tyckt att det har varit superbt!

Min tanke var att visa ett kaliforniskt vin med betydande mognad, den typen av vin är det tyvärr alltför få sommelierer i Sverige som har erfarenhet av. Mitt försök gick dock inte helt som jag hade tänkte mig, den 1987 Cabernet Sauvignon Georges de Latour Private Reserve från den historiska firman Beaulieu Vineyards i Rutherford, mitt i Napa Valley. Den här firman grundades 1900 och har varit i drift sedan dess, man var en av bara fem vinerier i Kalifornien som fick dispens att producera vin (för kyrkligt bruk) under förbudstiden. Vid mitten av 1900-talet och fram till början av 1970-talet var man helt klart en enastående producent, sedan gick kvaliteten långsamt utför samtidigt som alltfler andra producenter etablerades och började göra bra viner.

   Visst fanns det kvaliteter i det här vinet, det hade fortfarande kvar kroppen och djupet och en hel del komplexa mognadsnyanser, till och med en fin tanninstruktur, men frukten kändes sötaktig och plommonlik och jag saknade lite grand av den finess och bordeauxliknande grace som hade lyft vinet ett par steg till. Nu fick det godkänt, men eventuella extra stilpoäng uteblev. Till maten fungerade det dock fullgott.

 

Serveringens sista vin var det många av oss som spontant placerade i Bordeaux, eller i en bordeauxblandning från något område, men med tanke på den något djupare och mer primära frukten ett klart yngre vin än de som stod intill. Det är lätt hänt att famla i mörkret vid blindprovningar, att koppla det nyss provade vinets ursprung till det man just nu har framför sig, att ”följa med i flödet” av sina vänners gissningar och lyssna mer på dem än att faktiskt göra ett seriöst försök att verkligen lägga samman vinets samtliga aspekter innan man levererar sin gissning. Och såklart – man faller under pressen (som egentligen inte finns) från vännerna runt bordet att hitta facit på det blinda vinet.

   Således missade vi att vinet var gjort av Tempranillo och att de kom från Rioja, men när väl den polletten trillade ner förstod jag med ens att vinet kom från Artadi, en av de allra bästa av de något mer moderna producenterna här. Som unga är vinerna djupt fruktiga med blåaktiga nyanser, man noterar en liten nyans av vanilj från de franska ekfaten och man upplever också en god tanninstruktur som möter upp den generösa men ändå eleganta kroppen. Den nu drygt tio år gamla 2007 Pagos Viejos, som kommer från ett flertal gamla vingårdslotter runt kring Laguardia i Rioja Alavesa, är fortfarande så pass ung att det mesta bygger på primäraromer, men det första mer komplexa nyanserna av mognad har börjat växa fram – och jag tror att det var just det som fick många av oss att landa i Bordeaux.

 

Till dessert hade jag gjort en glass med karaktär av färska lagerblad och en diskret ton av timjan och rosmarin, detta för att skapa en liten twist på desserten. Lagerbladen och kryddorna hade fått sjuda i gräddmjölken i cirka 15 minuter för att dra ut de aromatiska tonerna och lite färskpressad citron fick ge en liten fräschör i doft och smak. Glassen serverades med körsbärstomater som hade skalats, kärnats ur och sedan hastigt kokats in med vitt vin, socker, citron och färsk rosmarin. Slutligen ett kryddstekt färskt fikon.

Vinet i glaset var gammalt, riktigt gammalt. Det hade en brunaktig bärnstensnyans, såg lite disigt ut, och hade en stor, påfallande nötigt rostad och karamelligt sötaktig doft med tydligt nyanser av bakade äpplen. Min allra första tanke var en riktigt gammal sherry av typen amontillado, troligen minst 100 år gammal, det kändes som det mest rimliga. När vi fick fel på sherry kom madeira på tal, det fanns ju trots allt en hygglig syra i den inte helt torra smaken, men även madeira var fel. Det enda jag då kunde tänka mig var att det måste röra sig om en gammal marsala från Sicilien – och det var rätt. I glaset hade vi en 1840 ACI Marsala Superiore från historiska Cantine Florio. Det var otroligt roligt och intressant att få dricka en så gammal marsala. Och gott, särskilt till desserten!

Medan samtalen fortsatte kring bordet, valde jag att öppna ett uppfriskande vin på temat vit bourgogne, som hade efterfrågats av en av gästerna. Märkligt nog hade vi inte serverat en enda vit bourgogne under middagen, och bara en röd – en ovanligt klen statistisk med tanke på hur populära bourgogneviner är bland sommelierer. Jag hade valt en 2012 Meursault Premier Cru Les Perrières från den fantastiska vinmakaren François Carillon i Puligny-Montrachet, en firma som förvisso bygger på en familjehistoria från 1611 men i sin nuvarande form grundades så sedan som 2010, då bröderna Jacques och François valde att dela upp domänen. François fick med sig 14 hektar, bland annat en fin äga om 0.52 hektar i denna förstklassiga premier cru. Vinet var som väntat stramt mineraliskt och mycket elegant, lätt blommigt med utsökta nyanser av gula och gröna äpplen samt citron.

 

Kalaset avslutades som vanligt vid chefs table uppe i köket med kaffe och lite sprit och det blev bland annat den helt fantastiskt fruktiga och eleganta Calvados Pays d’Auge Rèserve de Semainville 25 ans från toppfirman Adrien Camut. Givetvis blev det också lite fine och marc från Bourgogne, samt lite gammal likör från Chartreuse…

 

Summering: 13 gäster, 26 viner och 84 Riedelglas – och lite sprit.