I många års tid har jag i samarbete med Restaurangakademien haft cookalongs för privatpersoner. Nu var det återigen dags att öppna upp för proffsen, både serveringspersonal, kockar och krögare, att vässa sina kunskaper under en hel inspirationsdag på temat mat och dryck i kombination. Vanligen börjar vi med en tre timmar lång grundintroduktion i ämnet, med fokus på smaksinne och känselsinne med en tillhörande provning av viner och råvaror för förståelse för samspelet mellan maträtter och viner, men för de mer erfarna proffsen körde vi en snabbare version. Istället satsade vi på att köra två sessioner med aktiv matlagning till dryckerna, själva hantverket är ju det som aktiva restaurangmänniskor lever för. Övningen var att till fem olika öltyper skapa matchande rätter, som vi alla sedan åt tillsammans med respektive öl för att diskutera smakbalans och helhetsintryck av kombinationen.
Därefter
gjorde vi samma sak med fem olika vintyper, men den övningen lämnar jag mycket
mer styvmoderligt presenterad den här gången.
Gänget hade blivit tilldelade lax och räkor
som grundråvaror och av dem gjorde man en sesampanerad och lätt halstrad
laxfilé som serverades med en räka som hastigt och väldigt försiktigt hade
rökts med hickoryspån (de gjorde det med en så kallad rökpistol, som skickar in
röken i en bunke med räkorna som sedan täcktes med plastfilm). Det som gjorde
mötet med det eleganta veteölet var dock två detaljer, dels krämen av mango och
lime som mötte upp den milda vetesötman, dels salladen av fint strimlad gurka
och Granny Smith-äpple som mötte upp friskheten i ölet. Möjligen var det lite
väl mycket sötma i rätten – eller snarare för stor mängd av det söta i
förhållande till övriga komponenter – och det fanns därför en risk att matens
totala sötma överglänste ölets maltkropp och gjorde det torrare och glesare.
Men totalt sett en mycket bra kombination.
Då man inte noterade någon tydlig humlebeska,
gjorde man ingen direkt ansträngning att lägga till något mjukgörande krämigt
eller fett element i maträtten. Man utgick från fina färska gösfiléer och skar
ut de tjocka ryggbitarna av dem, och stekte dem på skinnsidan i smör. För att
möta upp de mer fruktiga tonerna i ölet, gjordes en len kräm av rotselleri som
fick en diskret sötma, men det gjorde också att ölet fick en något torrare och
lite rostat besk maltnyans – men det gav snarare ölet lite mer struktur och
karaktär än en negativ bismak. Man gjorde också ett tillbehör av finskurna
grönsaker, matvete och rostad kavring (en utmärkt råvara som matchar mörk malt
perfekt – jag tycker man kunde haft mer av just den råvaran i tillbehöret) som
fick en liten smaksättning av citronskal, salvia och brynt smör. Återigen en
bra kombination, och en god maträtt till en god öl.
Mat behöver inte alls vara komplicerad, för att nå perfekt balans till dryckerna är det snarare så att ju enklare rätten är, desto större sannolikhet är det att kombinationen blir perfekt. Man använde här majskyckling som huvudråvara och stekte brösten enligt konstens allra regler till 63 graders innertemperatur. Det man satsade på i mötet, var att spegla ölets sötfruktiga humlekaraktär och det gjorde man med en salsa av mango och schalottenlök, samt lite chile. För att inte mangosötman helt skulle ta över kombinationen och trycka ner känslan av ölets maltkropp och fruktighet (och därigenom göra ölet tydligare beskt), smaksattes också salsan med lime. Den smaksättningen hade kunnat vara en liten aning tydligare, sötman i salsan var något för uttalad för ölets smakbalans. Det som ändå gjorde att kombinationen fungerade bra var den krämiga texturen från färskosten, som hade smaksatts med limesaft, salt och peppar och en del blommig koriander, som också bidrog till att spegla ölets kryddiga humletoner.
Vi behövde också öl med större fyllighet och den platsen togs av den mörka, ganska tydligt maltsöta och lite kryddiga belgiska nioprocentiga ölet 2017 Chimay Bleu från trappistklostret l’Abbaye de Scourmont. Tack vare säkert dubbelt så mycket malt (både ljus malt, karamellmalt och mer mörkrostade sorter) som i mer måttliga alkoholstarka öl, en ordentlig giva av olika kryddiga humlesorter, en andra jäsning i flaskan som har resulterat i en lite yvigare kolsyra och även en svagt sötsyrlig och smakberikande jästfällning, är det här ett öl med stor komplexitet. Att det är alkoholstarkt noteras egentligen inte eftersom ölet har en så fyllig smak. Just tack vare fylligheten och den generösa maltkaraktären, är det här ett öl som bättre passar i det gastronomiska än som sällskapsöl.
De tre matlagarna hade tilldelats en svensk välmarmorerade biffrad. Den putsades och man skar den i fina skivor som stektes hastigt medium rare och sedan trancherades i fina små skivor. Som vanligt är det inte huvudråvaran som styr hur bra mötet blir, i just den här rätten var det faktiskt de små råstekta potatisgaletterna som blev nyckeln, tack vare rostningsgraden i malten och den karamelliga sötman i stekytan. Andra detaljer i rätten som var gynnsamma för att möta ölets fyllighet och antydan av sötma var den stekta löken och stekta champinjonerna. Slutligen hade man gjort en misomajonnäs, en fet textur i rätten är alltid en given succé.
Det mest nyanserade och komplexa ölet var 2016 Goudenband, en smakrik delvis fatjäst och lagrad öl med en uppfriskande mjölksyrakultur från Liefmans i Belgien. Det här är ett fantastiskt gott öl, en stor vinnare i gastronomin, rikt i kroppen med en fin sötaktig maltsmak, men underbart balanserat av mjölksyran och därmed mycket mer komplett än de flesta andra typer av öl. Någon humlebeska fanns inte, således inte mycket att behöva ta hänsyn till i det avseendet.
Kalvfärs var den råvara som gruppen hade fått att arbeta med, en mild råvara som skulle ge en mild maträtt. Man gjorde en klassisk wallenbergare med ägg och grädde av färsen, en fördel med den här typen av rätt är att man använder ströbröd för att panera färsbiffarna med – och bröd i alla dess former är en klok råvarugrupp att arbeta med i ölmatlagning eftersom öl faktiskt i grunden är gjort av samma råvaror som bröd. Därmed får man en perfekt doftspegling mellan maträtten och ölet. För att möta upp ölets sötaktiga smak valde man att laga en krämig puré av palsternacka, också det ett klokt val, men krämen blev en liten aning för söt vilket medförde att upplevelsen av ölets syra framhävdes. Därför hade man behövt smaksätta krämen med lite citronsaft eller en liten skvätt mild vinäger – då hade sötma- och syrabalansen i kombinationen blivit helt perfekt. Lite pressgurka smaksatt med citron hörde också till.
Del två av övningen handlade om vin, men upplägget var detsamma – sånär som på en detalj, alla grupper skulle nämligen laga sin rätt med skrei som huvudråvara, oavsett de hade vitt vin eller rött. På de fem stationerna i köket ställdes fem olika viner ut och grupperna skulle nu skapa en maträtt utifrån vinets fyllighet, dess balans av fruktsyra och frukt eller till och med sötma, samt förekomsten av strävhet om vinet är rött.
Det
första vinet var en ung och torr, syrafrisk och mineralisk 2014 Chablis Premier Cru Les Beauroys från Domaine Laroche, en av de
klassiska firmorna i Chablis. Här lagade gruppen en halstrad ryggfilé av skrei
med lättkokt och sedan stekt vit sparris och till det en klassisk smörsås kokt
med champagne för att matcha syran och mineraliteten i chablisvinet.
Det allra fruktigaste vinet var 2014 Gewurztraminer Tradition från Domaine Kuentz-Bas i Alsace, rikt gulfruktigt och blommigt med en mild fruktsyra. Här gjorde man en smakrik rätt som satt absolut helt perfekt till vinet. Grunden var en smakrik skaldjursfond som kokades in med lime, limeblad och lite chile, och till det gjorde en fet kräm av rostad blomkål med äpple och smör och precis som i de andra rätterna hade man skrei, men också lite tempurafriterade räkor.
Det första av två röda viner var 2005 Faustino 1 Gran Reserva från den klassiska firman Bodegas Faustino i Rioja, ett mjukt fruktigt och elegant vin av främst Tempranillo med en liten mognadston. Här gjorde man en riktigt god rätt av skrei som marinerades i lime och lite rosmarin i en vakuumpåse och sedan bakades till len textur i ugn. Till det en rödvinssmörsås och lite knaperstekt skinka och blomkål. Ska man kritisera mötet något blir det att rätten var en aning för elegant och milt smakande, vilket gjorde att vinet tog över kombinationen lite väl mycket. Ett smakrikare tillbehör, såsom en kraftig klassisk rödvinssås och större inslag av stekta tillbehör, hade gjort mötet mer balanserat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar