Ett nytt Kalifornien den 28 februari

 

När den kaliforniska vinkulturen började växa fram i mitten av 1800-talet, var det främst italienska och tyska immigranter som lade grunden till den. De flesta av dem hade sökt sig till Kalifornien för att antingen leta guld, eller för drömmen om ett nytt bättre liv än det man hade på östkusten. Vinet var en självklar del av deras kultur och därför planterade de vingårdar. Italienarna planterade vingårdarna med Zinfandel, Alicante Bouschet och ett stort antal andra sorter, ofta blå och gröna blandade och samskördade i så kallade field blends, medan tyskarna var mycket noggrannare och planterade sort för sort separat. För tyskarna var det Riesling, Gewürztraminer, Silvaner och mer klassiska tyska druvor som gällde. De idag typiska kaliforniska druvorna och vintyperna Chardonnay, Cabernet Sauvignon, Zinfandel, Merlot och Pinot Noir var helt klart ett undantag – de hör mer till vinkulturen som växte fram under slutet av 1800-talet, i större utsträckning efter förbudstiden och än mer efter 1960-talet.

   På 1980-talet blev vinet allt viktigare och med 1990-talets stora boom kom vinerna att bli allt fylligare, djupare och tätare, de fick högre alkohol (snarare 14.5 till 15.5 procent än 12 till 13 procent två decennier tidigare) och större andel nya fat. Samtidigt steg priserna och sökandet efter de mest exklusiva och dyrbara vinerna födde kultvinsvågen. Kring 2000 och framåt växte ett avståndstagande till den här skenade utvecklingen fram och särskilt yngre och mindre etablerade vinmakare sökte ett helt annat uttryck i sina viner. I liten men växande skala började de söka upp vingårdar i mindre omtalade områden med udda och mindre kända druvsorter, de valde att skörda lite tidigare för att få lättare, friskare och mer aromatiska viner med lägre alkoholhalt – till betydligt mer måttliga priser. Ett nytt Kalifornien började växa fram, men ett Kalifornien som i själva verket byggde på mycket av det allra mest traditionella och ursprungliga Kalifornien.

Idag odlas Riesling på 1 683 hektar av Kaliforniens totalt planterade areal om 243 715 hektar och är med det en förhållandevis betydelselös druvsort. I de flesta fall är klimatet för soligt och varmt och vinerna saknar därmed den fräschör som druvan är känd för. Det finns dock undantag, firman Tatomer i Santa Barbara County är den bästa av dem, Clairborne and Churchill i Edna Valley är en annan firma som gör utsökt riesling, och så har vi Ojai Vineyards som sedan 2007 gör ett stramt och elegant vin från en kall och vindutsatt vingård nära kusten utanför Santa Rita Hills i Santa Barbara County. Det var därifrån vinet 2015 Riesling Kick On Ranch kom.

   Tack vare det kalla läget blir druvorna små och de får mer av vegetalt strama nyanser snarare än de söta citrus- och persikatoner som är mer vanligt förekommande hos druvsorten. Vinet är också till följd av sin ungdom påfallande knutet och till en början ger det inte ifrån sig särskilt mycket doft eller fruktighet alls. Det krävdes närmare 20-30 minuter i glaset och en högre temperatur innan en fin blommighet och citronsskalston började ta för sig. Det är absolut inte ett vin att mäta sig med rieslingviner från Tyskland, Österrike och Alsace, men det finns ändå en viss charm här. Jag skulle ge vinet omkring två års lagring till för att ge det chans att blomma ut.

Problemet med många amerikanska viner är att prislapparna sticker iväg en hel del i förhållande till vad motsvarande europeiska förlagor kostar. Det är fallet med den 2016 Melon de Bourgogne Antle Vineyard vi hade i nästa glas, ett vin som förvisso med all önskvärdhet bjöd på druvsortens fina toner av mandel, citron och gula äpplen och det hade till med en slags kritig mineralitet som inte stod långt efter de franska vinerna från Loire. Det här är en nästan helt okänd druvsort i Kalifornien och den syn inte ens i den statistik över planterade druvsorter, som slutar på sorter med arealer kring 10-15 hektar totalt sett i Kalifornien.

   Vinet kom från den unga firman Jolie Laide, som grundades av Scott Schultz så sent som 2010. Druvorna köper han från den på 550 meters höjd i appellationen Chalone i Gavilan Mountains i Monterey County belägna Antle Vineyard, som planterades 1988 av Richard Graff, en av dåtidens stora vinmakare. Druvorna skördas tidig vid en mognad strax under 20 Brix, därför har vinet en alkoholhalt på bara 11.2 procent – helt klart ett vin i tiden – och musten jäses sedan i cementägg, varefter vinet får mogna ett par månader i ett stålfat och ett äldre franskt ekfat. Det blev 600 flaskor av det här vinet, som är rätt läckert, elegant och till och med något komplext. Det var absolut uppskattat bland gästerna på middagen.

En gång i tiden var många vingårdar planterade som field blends, ett flertal druvsorter som har planterats blandat och sedan skördats samtidigt och vinifierats tillsammans. Det finns fortfarande kvar en del vingårdar av den här typen, de flesta av dem är planterade för över 80 år sedan. Compagni-Portis Vineyard i Sonoma Valley är en sådan vingård som ligger i det område som den legendariska odlaren Agoston Haraszthy en gång planterade sina vingårdar för Buena Vista. Just den här vingården planterades i sitt nuvarande skick 1954, främst med Riesling och Sylvaner samt Gewürztraminer och till lite mindre del White Hungarian, Burger, French Colombard och Trousseau Gris samt ett antal andra gröna druvsorter.

   Vinet 2012 Old Vine White Wine kommer från just den här vingården och det har gjorts av den hyllade firman Arnot-Robert som grundades 2002 av vännerna Duncan Arnot-Meyers och Nathan Lee-Roberts. Deras filosofi är lätta och eleganta viner gjorda helt naturligt, skördade tidigt för största möjliga fräschör, de röda vinerna vinifierade med så hela druvklasar som möjligt, och med en minimal inverkan av ekfat. Just det här vinet har jästs i ståltankar och sedan fått en tio månaders lagring i äldre ekfat och det bjuder på en kavalkad av fruktiga, blommiga, jordiga och lite kryddiga nyanser. Syran var inte direkt hög, men det fanns ändå en god fräschör i vinet. Också det här vinet var populärt, men tyvärr gjordes bara 900 flaskor av det.

Vi fick en liten aptitretare i form av en hastigt sotad men fortfarande nästintill rå Fröjalax med en mild dillkräm till.

 

Grenache är en förhållandevis välkänd druvsort i Kalifornien, men den gröna mutationen är det inte

särskilt många som känner till. Inte konstigt, från sina totalt 135 hektar i Kalifornien används den allra mest som blanddruva i viss cuvéer, man ser den nästan aldrig som druvrent vin. Dock hade jag hittat ett, 2014 Grenache Blanc Clay Station Vineyard från den lilla och unga firman Onesta Wines, som grundades 2012 av Jillian Jackson. Hon är utbildad neurobiolog, är hembryggare och utbildad inom oenologi och arbetade mellan 2005 och 2009 hos Randall Grahm på Bonny Doon. Det var under dessa år som hon kom i kontakt med ett par av de vingårdar hon idag köper druvor från, bland dem den här 523 hektar stor och delvis terrasserade vingården som ligger öster om den lilla staden Lodi.

  Hon låter skörda druvorna om natten för att bevara maximalt med friskhet och syra, hon jäser musten vid låg temperatur i ståltankar och eftersom Grenache Blanc har en förhållandevis låg syra väjer hon att blockera den malolaktiska jäsningen. Vinet är elegant och försiktigt fruktigt med små nyanser av gul stenfrukt, men i förhållande till de andra fem vita viner vid hade var det rätt blygt. Dock hade det en medelfyllig kropp och en liten mineralitet.

Andy Erickson är en av Kaliforniens mest omtalade vinmakare, vilket inte är så konstigt med tanke på uppdrag hos Screaming Eagle, Jonata, Ovid, Dalla Valle och Mayacamas Vineyards, men idag fokuserar han allra mest på sin och hustrun Annies egen firma Favia. När deras gemensamma vän Anne Kraemer hade köpt en stor egendom uppe i bergen i Amador County, hjälpte de henne att plantera den från 2001 och framåt. Vingården heter Shake Ridge Ranch och består idag av 50 vingårdsblock om totalt 18.60 hektar. Här hittar man bland annat ett 0.80 hektar litet block i nordligt läge med Viognier och det är från det som det supereleganta 2013 Suize Viognier kommer från. Medan merparten av kaliforniska viognierviner är fylliga,

fruktmättade och lite väl ekfatskryddiga, eller svalt ståltanksjästa så att de möjligen är blommiga men saknar druvans intensitet och densitet, är det här vinet absolut briljant, ungefär som ett vin från Condrieu i norra Rhône. Andy har valt att skörda druvorna relativt tidigt för elegansens skull och har jäst musten i neutrala franska ekfat och även låtit blockera den malolaktiska jäsningen. Resultatet är underbart, det är ett av de allra bästa vinerna av Viognier i Kalifornien. Totalt sett odlas Viognier på 1 176 hektar i Kalifornien.

Det sista vita vinet kom från en annan ung firma med en högst egen personlighet, Arbe Garbe. Firman grundades 2007 och satsar på parfymerade och elegant viner av italienska druvsorter. Den 2016 Arbe Garbe vi hade var en cuvée av 45 procent av den blommigt parfymerade Malvasia Bianca från den unga Catie’s Corner Vineyard i Russian River Valley, 30 procent av den citrusfriska och fruktiga Ribolla Gialla från Tanya’s Vineyard som också ligger i Russian River Valley, samt 25 procent Tocai Friulano från mycket gamla stockar i Pagani Ranch i Sonoma Valley, en av de historiska kaliforniska vingårdarna som planterades redan på 1880-talet. Vinifieringen förenar gamla såväl som nya tekniker, med mellan 12 och 24 timmars skalmaceration av druvorna innan jäsningen, och lagring i 500 liter stora franska ekfat (20 procent nya) i vilka man utför regelbunden bâtonnage för att ge vinet en fetare textur och kropp. Det här är ett blommigt, fruktigt och på alla sätt aromatiskt vin med en god snarare än frisk syra och med en flirtig fruktighet som ger en slags sötaktig känsla. Men – vinet är helt torrt. Omkring 3 500 flaskor gjordes.

Till de vita vinerna serverades vi skrei, perfekt bakad och saftigt i texturen, med en krämig hollandaise smaksatt med rapsolja, och till det citruspicklad fänkål och rödlök och lite syltad enokisvamp, samt ett krispigt flarn av potatis.

Man gör en hel del rosévin i Kalifornien, men majoriteten har sedan mitten av 1970-talet alltid varit mer eller mindre halvtorra till halvsöta varianter av White Zinfandel. Idag görs det dock helt andra typer och torra och mycket mer eleganta varianter, som den 2016 Valdigué Rosé från Jolie Laide jag hällde upp som ett mellanspel. Valdigué är en gammal sydfransk druvsort i Malbec-familjen som en gång odlades på drygt 4 800 hektar i Frankrike men idag endast 145 hektar. Samma negativa trend har vi sett i Kalifornien, där den har gått från 2 480 hektar 1970 till bara 128 hektar idag. Valdigué är en stordruvig sort, en sort som kan ge väldigt stora skördar, men mer än så en druvsort man ytterst sällan ser på etiketter i Kalifornien.

   Här har vinmakaren Scott Schulz krossat druvorna och gett musten fem timmars skalkontakt och sedan jäst den i ståltankar för absolut renhet. Resultatet är urläckert med fina toner av röda äpplen, smultron och röd citrus, en smak som är knappt medelfyllig och silkig med en balanserad syra och en finstämd syra.

Trousseau är en annan druvsort som fram till för tio år sedan i stort sett aldrig blev omtalad och än mindre synliggjord på etiketterna. Det fanns nog inte mer än drygt 10 hektar av den då, men tack vare ett par nytänkande vinmakare har man planterat lite mer av den på 2010-talet. Trousseau, som har små druvor och klasar och är synonym med Bastardo, har sitt ursprung i Jura och ger där lätta men ibland rustika ljusröda viner. Den 2014 Trousseau från Sandlands Vineyards vi hade i våra glas var dock ljuvligt sammetslen och elegant, mycket mer silkigt och förfinat än vad de franska motsvarigheterna är, delikat rödfruktig med nyanser av tranbär, syrliga körsbär, lingon och röda äpplen, och rent strukturellt fina tanniner och en frisk syra.

   Sandlands Vineyards grundades av den karismatiska vinmakaren Tegan Passalacqua och har på 2010-talet blivit smått kultförklarade i Kalifornien. Han gör i liten skala eleganta viner av Chenin Blanc och ett antal Rhônedruvor, samt denna underbara och charmerande lättviktare. Druvorna kommer från en 0.44 hektar liten lott i Bohan Vineyard intill Hirsch Vineyard ute i Sonoma Coast, en lott som han själv har planterat. Vinet är jäst i hela druvklasar och sedan lagrat i äldre ekfat som Tegan har köpt från John Kongsgaard. Det blev bara 1 500 flaskor.

Den vinstil som var middagens vanligaste var gjord av Pinot Noir, som med sina 16 721 hektar är den fjärde mest planterade blå druvsorten i Kalifornien. Stilen på pinotvinerna har för det mesta dock varit av större och rikare slag, men i det nya Kalifornien och mycket tack vare den numera nerlagda grupperingen In Pursuit of Balance kom alltfler vinmakare att börja skörda druvorna lite tidigare, till mindre eller större del vinifiera dem i hela druvklasar, vara mycket mer försiktiga med ekfat och dra ner på andelen nya ekfat till förmån för äldre och neutrala fat.

   En av firmorna som följde den här nya och mer eleganta vägen är Arnot-Roberts, som förvisso först 2011 började göra viner av Pinot Noir, men redan direkt visade sig ha känsla för det. Det märks inte minst på det förtjusande vinet 2012 Pinot Noir Peter Martin Ray Vineyard som de gör från stockar planterade 1979 i den omtalade vingården uppe i Santa Cruz Mountains. Vinet är framställt med hela druvklasar, några dagars cold soak, jäsning i öppna kar med regelbunden pigeage, därefter lagring i äldre franska ekfat under tio månader. Och det är underbart rödfruktigt i en friskt saftig hallon- och körsbärsfruktig stil med len textur, en fin tanninstruktur och en delikat örtig kryddnyans av stjälkarna.

Därefter skulle vi njuta av fyra viner av Rhônedruvor, alla druvrena för ovanlighetens skull, och vi drack dem och de två tidigare röda vinerna till en fin rätt av kalvryggfilé med en kräm av saltrostad rotselleri, en citronbakad gulbeta och en kräm av timjan. Till det en smakrik kalvsky som var rikligt smaksatt med timjan. Det var faktiskt främst den delikata rotsakssötman och timjankryddningen som gifte sig så väl med de röda viner vi hade till.

En av de mest unika vingårdarna i Kalifornien är den 10.12 hektar stora Bechthold Vineyard i Lodi, som märkligt nog uteslutande är planterad med Cinsault, en druva man så gott som aldrig annars ser som solodruva i något vin. I södra Frankrike är den mycket vanlig i blandningar med andra så kallade Rhônedruvor och så används den nästintill enbart också här i Kalifornien, där den odlas på bara 29.55 hektar totalt sett. Det här är således en unik vingård, men än mer unik är att den planterades redan 1886 och aldrig har planterats om, och att stockarna tack vare den rena sandjorden är planterade på sina egna rötter och lever och frodas som bara den.

   En handfull firmor gör vingårdsbetecknat vin härifrån, Onesta Wines och Turley Cellars är två av dem, och Birichino som har grundats av vinmakarna Alex Krause och John Locke är en annan. Deras 2015 Cinsault Bechthold Vineyard Old Vines är ett superläckert vin, djupt fruktig och intensivt men ändå förhållandevis lättsamt och mjukt, det har en liten kryddighet och en fin tanninstruktur, dessutom en faktiskt ganska fin syra – något som både är typiskt för appellationen Lodi och för druvor som kommer från gamla stockar. Vingården ger naturligt små skördar, sällan mer än 1.5 ton druvor per hektar, och Alex och John brukar dra av en liten mängd rosafärgad must till ett rosévin för att jäsa resten av musten med alla skal till ett lite kraftigare och mer strukturerat vin som får mogna i äldre ekfat.  

Med 1 086 hektar är Carignan (ofta stavad Carignane) en betydligt vanligare druvsort i Kalifornien, men inte heller den ser man särskilt ofta namngiven på etiketterna. I alla tider har den varit samplanterad i gamla vingårdar med Zinfandel och otaliga andra druvor, eller blandats med övriga Rhônedruvor. Därför känner få personer till den. På 2000-talet har ett antal firmor börjat särbuteljera Carignane från gamla fina vingårdar och gör ett riktigt bra arbete med att hylla druvan. Av någon anledning är det från norra Mendocino som flera av dessa viner kommer från och 2016 Carignan Old Vines från Vinca Minor är ett riktigt bra exempel på det.

  Jason Edwards Charles är förvisso ny som vinmakare, han kan räknas in till det man kallar naturvinmakare eller mer korrekt vinmakare med liten påverkan och på bara ett par sedan sin första årgång 2013, som var lite rustik i sitt uttryck, har han gjort fantastiska framsteg mot större renhet, nyansrikedom och komplexitet.

   ”Jag söker renhet och elegans, jag vill verkligen inte ha någon brettanomyces eller några orenheter i mina viner”, menar Jason.

   Det här vinet kommer från tre vingårdar med gamla stockar i Mendocino County, han skördar druvorna vid cirka 22-23 Brix, jäser dem till 75 procent i hela klasar med 15 dagars maceration och därefter lagring i neutrala franska ekfat. Trots en låg svaveltillsats, bara 10 milligram per liter, är vinet rent körsbärsfruktigt, kryddigt och friskt med tydliga men finstämda tanniner, men i sitt unga nu behöver vinet en ordentlig luftning. Jag gav vinet två timmar och det var bra, men den dubbla tiden i karaff skulle vara ännu bättre – det här är nämligen ett vin som kan lagras i tio år eller mer.

Av Grenache finns det 2 143 hektar i Kalifornien och till skillnad från Cinsault och Carignan ser man den faktisk hyggligt ofta som varietal wine med sitt namn på etiketten. Jag hade valt ett vin från vinmakaren Pax Mahle och hans egna Wind Gap Wines som han etablerade 2006 i samband med att han lämnade sin första firma Pax Wine Cellars (denna bytte strax därpå namn till Donelan, och senare skulle Pax återuppstå och då med Pax Mahle som ägare och vinmakare). Hans 2012 Old Vine Grenache, som kommer från en vingård med 95 år gamla stockar i Alexander Valley i norra Sonoma County, är fortfarande ett ungt och faktiskt något återhållet vin i en stil som sånär på den måttliga alkoholhalten och mindre uttalad fruktsötma faktiskt har en del komplexa druvkaraktärer i stil med de man finner i Châteauneuf-du-Pape.

   Pax låter jäsa druvorna i hela klasar, han till och med trampar druvorna för en mer skonsam extraktion ur skalen och lagringen sker sedan i två cementägg. Det här var ett av de mest uppskattade röda vinerna, lätt att förstå trots att det var lite knutet. Jag skulle ge det ett till två års flasklagring till.

   Kvällens sista vin kom från nyzeeländska Angela Osborne, som egentligen hade tänkt sig att bli dokumentärfilmare men halvvägs på vägen dit fastnade för vinet, Kalifornien och mer precist Grenache. Våren 2011 hade hon efter praktik hos vinmakare i Sonoma bestämt sig för att börja göra egna viner. Hon valde namnet A Tribute to Grace för att hedra sin älskade mormor Grace Brooks och fokus ligger helt och hållet på Grenache. Den 2014 Grenache Shake Ridge Ranch jag hade valt kom från den högt belägna vingården Shake Ridge Ranch i Amador County som provningens viogniervinet också kom. Det här vinet är både mer intensivt, fylligare och mer generöst fruktigt än vad vinet från Wind Gap Wines är och det har lite mer av yppigheten, den sötaktiga hallon- och plommonfrukten man vanligen väntar sig av Grenache. Angela jäser vinet med 50 procent hela klasar och man kan med en viss fantasi skönja en lätt kryddighet från stjälkarna, och hon lagrar vinet i 225 liter stora ekfat under 16 månader. Tack vare att bara 10 procent av faten var nya är känslan av ek diskret.

   Det var den första kaliforniska provningen med vinklubben i vår, i april blir det en provning med amerikanska cabernetviner från 1990-talet – mer om det då!