Det var med stor glädje jag för min vinklubbs räkning
fick till en vinmiddag på temat Spanien på Operakällaren, en restaurang som jag
håller som en av de allra bästa i Sverige idag. Här är maten både tidlöst
klassisk i sin intelligenta smakbalans och modern i sitt formspråk, och den är
framför allt underbart god. Att dessutom få sitta på den vackra verandan, med
utsikt mot slottet och Strömmen och kvällssolen att glöda över vatten och stad är
en stor upplevelse.
När jag
arrangerar spanska vinmiddagar brukar jag antingen inleda med ett glas
mousserande vin (cava) eller en elegant sherry eller motsvarande och det här
gången valde jag ett vin på det senare temat. Dock togs vinet från
granndistriktet Montilla-Moriles (som fick sin status som appellation redan
1945) en bit nordost om Jerez de la Frontera, ett område som har samma
tradition att framställa och lagra sina viner på, men av druvsorten Pedro
Ximénéz snarare än Palomino. Firman jag hade tagit vinet från var den framstående
Bodegas
Toro Albala, grundad samma år som det solerasystem vår Electrico Fino En Rama var etablerad,
1922. Det är alltid svårt att ange en exakt ålder på viner från solerasystem,
men man säger själv att huvudparten av det här vinet är omkring fem år gammalt
när det tappas ur systemet. Stilen ”en
rama” innebär också att vinet bara har filtrerats mycket lätt, vilket
medför att det har en lite rikare smak. Vinet var ljus, det bjöd på en elegant
mandel- och äppelnyanserad doft efter lagringen under jästtäcket (flor) och det
var absolut torr, lågt i syran (här är det torrt och varmt, därför blir syran
alltid låg) men ändå uppfriskande. En suverän inledning på det som skulle komma
att bli en fantastisk middag.
Till vår svalt serverade fino fick vi små delikata
tilltugg som lite tunt skuren jamón iberico och små ljumna petit choux fyllda
med en smakrik och väldigt god kräm av ost. Två perfekta tilltugg tack vare
dess sälta och feta känsla.
Nästa tilltugg kallades tacos med löjrom från Kalix,
egentligen friterade potatischips med en syrlig crème fraiche och just god
löjrom.
Vi fick ytterligare en aptitretare, en krämig nässelsoppa
med lite krispig schalottenlök, helt himmelsk tyckte jag själv och fick medhåll
av mina bordsgrannar, som den här kvällen räknades in till drygt 50 personer.
Jag brukar alltid lyfta fram det faktum att omkring
hälften av allt vin i Spanien är vitt (inklusive cava och sherry) och därför
visar jag gärna upp en variation av vita viner på mina middagar. En vinstil som
är förhållandevis okänd är den från Baskien i norra Spanien som kommer från
appellationen Getariako Txakolina, som etablerades 1990. Här gör man lätta,
helt torra och nästan alltid friskt syrarika viner av den lokala druvsorten
Hondarrabi Zuri, som täcker ungefär 95 procent av de totalt 227 hektar vingård
som finns här. Det vin jag hade valt som representant för det här området var 2016 Txakoli Rezebal Blanco från Bodegas
Rezebal, en av de bara 17 firmor som gör vin här. Blekt till utseendet,
finstämt blommigt och milt fruktigt med drag åt citron, lätt till kroppen och
fruktigt och något flirtigt men helt torrt med en frisk syra som nästan kändes
pärlande. Ett rätt gott och somrigt, friskt och lättsamt vin.
De flesta höll nog med mig om att vinet intill var lite
djupare och mer seriöst ur den aspekten. Vinet kom från Bodegas Protos, en stor
firma som grundades redan 1927 som ett kooperativ och som mest hade 270
medlemmar med totalt 1 000 hektar vingård innan firman omvandlades till
privatägd med ett par hundra aktieägare. Det är i Peñafiel i Ribera del Duero
man har sitt säte, men vinet vi hade, 2016
Verdejo, kommer från vingårdar med omkring 25 år gamla stockar i distriktet
Rueda en bit utanför Ribera del Duero. Verdejo är en intressant druvsort,
primärt lokal här i Rueda, och i det här fallet har man pressat druvorna så
långsamt att man beskriver framställningen som fyra till fem timmars
skalkontakt innan alkoholjäsningen, något som lite grand har bidragit till en
lite yppigare frukttextur och en klädsam bitterhet i slutet av den friska
smaken. För övrigt sval ståltanksjäsning, därför en helt ren doft och smak.
Till de två vinerna fick vi en smörbakad lättrimmad
röding, perfekt tillagad vilket betyder att den knappt var tillagad, och till
den lite lätt sotad sparris med lite syrlig smaksättning samt en emulsion på
ramslök. Somrigt och gott.
Mer vitt, nu två vita från bergsdistrikt med det första
från den drygt 2 100 hektar distrikten Montsant och producenten Portal de
Priorat, eller mer precist vinmakaren Alfredo Arribes som 2010 började
göra ett par viner i en separat serie från Portal de Priorat. Det vin jag hade
valt var hans 2014 Trossos Sants Vinyes
Velles de Marcá, gjort till 90 procent av Garnacha Blanca och tio procent
Garnacha Rosada från 60-90 år gamla stockar från fyra vingårdslägen med sandig
granitjord. Jag var lite kluven till det här vinet, som delvis var tillverkat i
ståltankar och delvis i äldre 500 liter stora ekfat, eftersom det hade en
ganska rustik och vildjäst karaktär med drag åt brettanomyces och torkade äpplen, såsom många vita naturviner är.
Nu var tonen inte riktigt så markant, men den fanns där och gav en rätt vild
och jordig ton som en del gäster uppskattade och andra inte gjorde det. Till
maträtten fungerade dock vinet bra, flera gäster höll det som det mest
intressanta och bästa vinet – men jag tycker ändå att det blev totalt överkört
av sin betydligt bättre glasgranne.
Jag har haft det här vinet många gånger och måste medge
att det är ett av distriktet Valdeorras allra finaste vita viner. Här uppe i
bergen, på mellan 410 och 630 meters höjd på svala nordliga lägen och
vinstockar som är över 50 år gamla, kommer denna utsökta 2014 Avancia Godello Cuvée de O som till fullo görs av den lokala
superdruvan Godello som här har jästs i ståltankar (60 procent) och franska
ekfat och i dessa tillbringat sex månader. Det finns något burgundiskt över det
här vinet, något elegant och återhållet samtidigt som det bjuds rondör och
frukt och även en mineralisk stenighet som ger vinet en stringens och finess. Balans
är ett nyckelord. Bakom vinet står firman Bodegas Avanthia som grundades 2007
och idag verkar från drygt 24 hektar ekologiskt skötta vingårdar uppe i bergen.
Godello är den gröna druvan för deras vita viner, men de gör också rött vin av
Mencía.
En lätt halstrad ryggfilé av skrei, vårsäsongens norska
vandringstorsk, serverades med en variation av palsternacka (picklad och
friterad) och en smörsås med smak av ostron från Normandie och en fint
klorofyllparfymerad gräslökspesto. Till det lite Ocietrakaviar. Gott, elegant
och mycket fint matchat till båda vinerna, och rätten som sådan gjorde också
vinet från Montsant ännu godare än det var på egen hand.
Som en liten trevlig uppfriskande mellanakt serverades vi
nu i en liten skål en len citronsorbet, över vilken lite sval cava slogs över. Ett
trevligt och friskt inslag i måltiden.
Jag och någon med mig tyckte nog att lammytterfilén vi
fick till huvudrätt var en aning för mycket stekt (men det är ju mer en
personlig uppfattning) och att det var lite för neutralt i sin karaktär. Det
var dock på inga sätt dåligt, det vill jag verkligen framhålla. Till lammet
hörde en fint stekt lammbräss, len och mind i smaken och mjuk i konsistensen,
lite råstekt kronärtskocka, en kräm av gröna ärter och en sky med mynta.
Vanligen brukar jag inte tycka särskilt mycket om (den engelska) idén med att
ha mint eller färsk mynta till lamm, jag tycker oftast att det tar för sig lite
väl mycket i rätten, men just här fungerade den faktiskt bra.
Vi höll oss kvar i bergen ovanför Tarragona och hos
vinmakaren Alfredo Arribes och producenten Portal de Priorat, men nu med deras
röda viner 2015 Negre de Negres, en
cuvée av cirka 60 procent Garnacha, 30 procent Cariñena och tio procent Syrah.
Liksom hans vita vin vi nyss hade druckit var det här ekologiskt odlat och det
hade också ett ”naturvinsinslag” i form av en rustik jordighet och en lite
stökig ton av vildjästen brettanomyces.
Smakmässigt satt känslan av Priorat där, mörk och ganska tät frukt, drag åt
solmogna björnbär och andra mörka bär, en god syra och livlig mineralitet som
gav smaken en stor energi, därtill tydliga men ändå fint balanserade tanniner.
För 15 år sedan fanns det omkring 750 hektar vinodling på
den välkända turistön Mallorca, men man får oftare uppfattningen att ytterst få
personer dricker det lokala vinet när de besöker ön utan istället dricker
ungefär samma viner som dricks på fastlandet (från Katalonien och Rioja) eller
på de sedvanliga exportmarknaderna. Det är lite synd, jag tycker att man borde
prova sig fram i det lokala utbudet när man är ute och reser. Vin har odlat på
Mallorca i alla tider, men det var med turistboomen på 1960-talet som odlingen
blev lite mer omfattande och bättre organiserad, för att på 1990-talet också
börja nå en bättre och mer internationell kvalitet. Med etablerandet av
appellationen Binissalem år 1990 fick vinet dessutom större uppmärksamhet och
idag täcker appellationen ungefär 600 hektar av öns idag totalt 1 400
hektar stora vingårdsareal. Tio år senare, 2000, fick ön ytterligare en
appellation, Pla i Llevant, och nu kunde man börja tala om en riktig vinregion.
Från Anima
Negra, som grundades 1994 av bland andra vinmakaren Miguel Angel Cérda
och idag verkar från 39 hektar ekologiskt skötta vingårdar utanför orten
Felantix, kom viner 2014 ÀN/2 som vi
nu serverades efter att det hade stått dekanterat ungefär en timma. Det här
mörka och ganska djupt fruktiga men också lite kryddiga vinet är gjort av de
lokala mallorkinska druvsorterna Callet (cirka 65 procent) och Mantonegro
(cirka 20 procent), men har också ett modernt inslag av Syrah. Att arbeta med
okända inhemska druvsorter snarare än att ge sig på det internationella tåget
med tydligt igenkända druvsorter tycker jag är riktigt roligt, det lär oss mer
om olika regioner och bevarar dessutom traditionen, det genuina – även om man
som här på Anima Negra gör sina viner på ett modernt sätt.
Dags för lite fördessert, som kom i form av en
mjölkpocherad maräng med mandel och lite björnbärssorbet. Jag gillar verkligen
idén med en liten aptitretande fördessert, som markerar att varmrätterna är
till ända och ger en söt föraning om vad som komma skall.
Desserten som sådan var en vispad mousse av rostad vit
choklad med en salt chokladkräm, en sobert av granatäpple och lite isat te av
hibiskus. Fantastiskt gott, om det nu behöver förtydligas.
Man har vid sidan om söt sherry ingen tydlig eller
omfattande tradition att producera söta viner i Spanien, men i Malaga i södra
Spanien har man i alla tider gjort söta viner av druvan Moscatel Alejandria.
Oftast har det rört sig om starkviner som i stil påminner om de från Jerez de
la Frontera, men det finns också en produktion av ljusa, eleganta och helt
naturligt söta dessertviner härifrån. Vi hade ett av dem i våra glas, 2014 No 1 Selecció Especial från den
spansk-amerikanska vinhandlaren Jorge Ordoñez, som under lång tid
har samarbetat med lokala odlare och producenter i olika delar av Spanien för
att producera fina viner. Det här lätta, blommiga och druviga vinet (som
utvecklades tillsammans med den begåvade men numera bortgångne österrikiska
sötvinsmästaren Alois Kracher) görs av vanligt skördade druvor som har pressats
så försiktigt och långsamt att druvmusten har fått en tolv timmar lång
skalkontakt för att extrahera än mer parfymerade doftämnen ur skalen. Därefter
har musten jäst långsamt vid låg temperatur i ståltankar, vilket förklarar
vinets absoluta renhet, och när det har nått en alkoholhalt på drygt tio
procent har man kylt ner, filtrerat och svavlat vinet så att jäsningen har
avstannat. Resultatet har blivit en restsötma på cirka 110 gram per liter. En
utsökt, lätt och fint söt avslutning på en superb vinmiddag.
Därefter återstod bara kaffe och kaffegodis och eftersom
jag inte dricker kaffe siktade med full kraft in mig på kaffegodiset … inte
minst de underbara små ”dammsugarna”, de godaste i sitt slag i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar