Riesling är en förhållandevis liten druvsort i
Kalifornien, den odlas idag på inte mer än 1 739 av delstatens sammanlagt drygt
240 000 hektar stora vingårdsareal. Även om tyska immigranter lät plantera
både Riesling och andra tyska druvor under den andra hälften av 1800-talet,
försvann kulturen att göra den här typen av viner med först vinlusen för drygt
ett sekel sedan och därefter med förbudstiden på 1920-talet. Under resten av
1900-talet var det förhållandevis glest mellan rieslingvinerna och de få
vinmakare som gjorde anständiga viner av den nobla tyska druvan var ännu färre.
Med ett ökat intresse för både ”udda” och mer eleganta viner utan
ekfatskaraktär, har Riesling nu på 2000-talet fått något av en renässans, om än
en ganska liten sådan.
En firma som
tidigt började producera rieslingvin var Château Montelena – det var faktiskt
deras allra första vin i premiärårgången 1972. Det var mest en slump att man
hittade en odlare i Potter Valley allra längst upp i Mendocino som hade lite
Riesling planterat på drygt 300 meters höjd och allt sedan dess har man köpt
druvor från denna vingård, som nu ägs av Guinness McFadden. Vi njöt nu av en 2012 Riesling som kanske inte kan
jämföras med de blommiga, fjäderlätta och eleganta mineraliska rieslingvinerna
från Tyskland, eller de feta och tyngre versionerna av typen smaragd från
Österrike, men som ändå har en hel del typiska attribut. En god kropp, ändå
inte tung och fyllig, en fin fruktighet (gul stenfrukt, citrus och citronskal)
men absolut torr (strax under fyra fram restsocker per liter), en fin men inte
påtagligt frisk syra och en god eftersmak. Såklart jäst i ståltankar och
neutrala franska ekfat, därför inte ett spår av ekfatskaraktär, och lika
såklart med blockerad malolaktisk jäsning, därför ingen rondör och smörighet.
Och faktiskt med en fint stenig mineralitet. Man gör cirka 21 000 flaskor
om året av det här vinet och det säljs huvudsakligen lokalt i Kalifornien.
Rieslingvinet serverades som aperitif medan gästerna
samlades och vi njöt av den milsvida utsikten från toppvåningen på DN-skrapan,
där festvåningen Atelier 23 ligger. Etablissemanget drivs av den kända krögaren
Pontus Frithiof, med andra ord kan man lita på att maten och servicen är bra.
Ett fat med små
läckra aptitretare cirkulerade bland oss gäster. Det var små kanapéer med en
grön sparrisomelett med rökt lax och forellrom, med en krämig hummersallad, med
räkor och ett kokt vaktelägg, med löjrom och med ankleverterrin. Smått och gott
och trevligt till rieslingvinet, som jag tacksamt fick påfyllning av.
Det Chateau Montelena för alltid kommer att vara
förknippat med är deras seger med 1973 Chardonnay i den legendariska The Paris
Tasting som ägde rum 1976. På den tiden kom druvorna från Bacigalupi Vineyard
vid Westside Road i Russian River, men från 1978 var de egna vingårdarna
tillräckligt gamla för att ge druvor av den kvalitet man önskade, och sedan
dess har man uteslutande använt sig av egen frukt. Druvorna till den 2014 Napa Valley Chardonnay vi nu
serverades kommer till största del från John Muir Vineyard i Oak Knoll i den
södra delen av Napa Valley. Det är en vingård man har kontrakt på fram till
2030 och därför kan man räkna den som sin egen. En detalj som gör det här vinet
speciellt är att man är mycket försiktig med ekfat och att man låter blockera
den malolaktiska jäsningen, två saker som gör att vinet är påfallande elegant
och stramt med bara en försiktig textur av ekfatslagringen – men absolut ingen
karaktär av eken i sig. Det är ett superbt vin som närmast kan beskrivas som
burgundiskt, eller som Robert Parker lite skämtsamt men ändå med ett uns av
sanning har beskrivit som en ”chablis på steroider”.
Det klassiska
hantverket gör att vinerna faktiskt håller väldigt bra, faktiskt långt bättre
än vad majoriteten av kaliforniska chardonnayviner gör. Det bevisades med
tydlighet med den 2007 Napa Valley
Chardonnay vi serverades av i glaset intill, förvisso från en magnumbutelj
vilket alltid är bättre för vinets skull. För bara ett år sedan drack jag en
supergod vanlig flaska av detta vin, den här tappningen var bättre och mer
vital. Färgen var såklart djupare än den i det unga vinet, doften både större
och mer intensiv och här noterade man gula äpplen, citrusskal och en lätt
nötighet som vittnade om en första mognad. Smaken var också fylligare än den i
den unga årgången, men syran lika frisk och livlig. Helt klart ett vin som har
en viss mognad, men fortfarande har en god potential att fortsätta utvecklas.
”Det har varit intressant att se hur stilen på kaliforniska
chardonnayviner har utvecklats, från den stil som vi gör och alltid har hållit
fast vid som kan sägas vara den ursprungliga och klassiska, till en betydligt
större, fruktigare, smörigare och fatkryddigare som kom under framför allt
1990-talet och var allra störst i början av 2000-talet, till en mer återhållsam
och elegant stil nuförtiden”, säger Bo Barret, som började arbeta med sin
far Jim på Chateau Montelena så tidigt som 1982.
”Vi har aldrig
ändrat vårt sätt att göra vår chardonnay, men helt plötsligt har den blivit
modern”, säger han och skrattar.
Till chardonnayvinerna serverades en bakad torskrygg med
en len rotsellerikräm (som var särskilt lyckad till det lite mognare vinet),
späda grönsaker i form av morot och gurka samt lite räkor och smält smör som
garnityr.
När vi gick in på de röda vinerna skulle tyngden läggas
på deras Estate Cabernet Sauvignon, men Bo Barrett ville att vi som referens
till detta vin som rent pausvin mellan rätterna skulle serveras deras 2014 Napa Valley Cabernet Sauvignon för
att mer tydligt förstå djupet och komplexiteten i toppvinet. Det är ett vin som
säljs till ungefär en tredjedel av priset och det kommer från fem vingårdar i
den allra nordligaste delen av Napa Valley, av vilka man själv äger tre av dem.
Man har gjort det här vinet sedan 1992 och man ser det som ett helt eget vin
snarare än ett typiskt andravin.
"Man skulle
kunna säga att det här är vårt kommunvin, tanken är att det ska visa karaktären
av ett vin från Calistoga, medan vår Estate Cabernet Sauvignon mer distinkt ska
visa känslan i vår egen vingård", säger Bo Barrett och förklarar vidare
att man rent framställningsmässigt lägger ner lika mycket möda på de två
vinerna.
”Det är alltid
ett vin som är drickfärdigt direkt, vi ser det lite grand som ett stekhusvin,
ett vin som alla har råd med och som alla kan tycka om”, flikar han in.
Den här årgången
är vinet gjort till 87 procent av Cabernet Sauvignon med ett inslag av tio
procent Merlot och tre procent Cabernet Franc. Jämfört med toppvinet har det här
en liten bärigare doft med ett diskret inslag av röda bär. En liten krydda från
ekfat (omkring 20 procent nya), fint mogna och integrerade tanniner samt en god
men inte märkvärdigt lång eftersmak skrevs också ner i protokollet för detta
charmerande, goda och välgjorda vin.
Vi serverades nu två årgångar av toppvinet, båda från
svala årgångar för att ytterligare visa finessen i vinet – och att man här på
Chateau Montelena mycket väl kan hantera årgångar som bland andra vinmakare i
Napa Valley och Kalifornien anses vara svåra.
”Ta 1998 som ett
exempel, det är en årgång som direkt och ganska kraftfullt skrevs ner i pressen
eftersom den var sen, kall och fuktig och många producenter gjorde viner som
saknade mogen frukt, men vi tycker tvärtom att det blev en bra men sval årgång som
krävde tid att utvecklas, men vårt vin är idag riktigt bra, faktiskt mer
komplext och finare balanserat än det från 1997, som av samma press hyllades
som den allra bästa årgången på 1990-talet”, säger Bo när vi talar om årgångar.
Den 2008 Estate Cabernet Sauvignon vi hade framför
oss bjöd på ett stort djup av mörk frukt, jag noterade den jordighet som kan
beskrivas som stenig mineralitet (krossad sten) och som är så typisk för de mer
eleganta vinerna från Calistoga i norra Napa Valley, där marken domineras av
vulkaniska sten- och grusjordar. Från ekfaten (25-30 procent nya) noterades en
liten ton av choklad och tanninerna var klart mer substantiella i det här vinet
än i den vanliga tappningen – detta trots sex års extra ålder.
Årgång 2008
räknas som sval men absolut inte svår. Det som drabbade årgången var den
svartfrost som slog till den 21 april och drog ner temperaturen till minus tre
grader över natten. Resultatet här på Chateau Montelena var en reducerad skörd
med cirka 38 procent.
I glaset intill
hade vi 2006 Estate Cabernet Sauvignon,
som man räknar som den kallaste årgången det första decenniet på 2000-talet och
bara har överträffats i kyla av 2011, som är den kallaste årgången någonsin. Jag
höll det här vinet som det finare och bättre av de två, framför allt för den
större parfymen och lite tydligare fräschören. Mörka vinbär och körsbär med en
svag strimma av röda bär, en slags blommighet och en lite tydligare
stenmineralitet skrev jag in på pluskontot och tanniner och struktur var
tydlig, gav fortfarande vinet en ungdomlig känsla, men totalbalansen var
superb. 
Till de två cabernetvinerna serverades vi varmrätten,
helstekt kalventrecôte som serverades med grön sparris, rostad potatis och
hummerbearnaise. Över det revs färsk tryffel från Gotland. Det var en god rätt
som till synes var av något elegantare slag än vad vinerna rent spontant kändes
ämnade att matcha, men tack vare den feta såsen och de rostade potatisarna
lyftes rättens upplevda kraft till den där vinerna också befann sig.
Vi fortsatte med ytterligare två årgångar av toppvinet,
nu en varm och en mer klassisk. Jämfört med årgång 2008 var 2009 Estate Cabernet Sauvignon
resultatet av en växtsäsong som förvisso var sval men mycket jämnare i
temperatur. Rent spontant hade jag inte sagt att vinet upplevdes som ”svalt”
eller ”svalodlat”, det hade en stor intensitet av mycket ren, mörk och djup
frukt med god koncentration och en känsla av söta blåbär, men smakmässigt
noterades ingen sötma – det var mer aromämnena som var koncentrerade. Fortfarande
ungt hade det en kännbar struktur av tanniner och även en lätt kryddighet av
ekfaten, men det är inget jag funderar särskilt mycket kring, av erfarenhet vet
jag att toppvinet från Chateau Montelena har en positiv utvecklingskurva på
minst 30 år. Jag dricker själv just nu gärna 1994, 1991 och den helt makalösa
1984 – tre viner som fortfarande är pigga och vitala och inte visar några spår
på att vika ner sig av ålder.
Sommaren 2004
bjöd på ett par ordentliga värmeböljor, druvklasarna blev små och druvorna små
med tydlig koncentration som resultat och jag finner nästan alltid en tydlig
sötmogen fruktighet och ofta lite obalanserad strävhet i vinerna från 2004.
Visst noterade jag denna solvärme och upplevda fruktsötma i 2004 Estate Cabernet Sauvignon, toner
som drog åt nästan kokta björnbär, men tanninerna var oväntat silkiga och syran
hygglig snarare än frisk. Däremot tyckte jag att det var en ovanligt bra
nollfyra och ett vin som är riktigt gott att dricka, men av de fyra årgångar vi
fick under middagen var det här den något svagare.
Vi skulle njuta av de två senare cabernetvinerna till en
ostservering. Fram dukades en stor skärbräda med Brillat-Savarin, Pont l’Évêque
och Comté och till det både knäckebröd och fikonmarmelad. Jag själv satsade
framför allt på Brillat-Savarin, som är världens läckraste mjuka ost, och
Comté, som är världens bästa hårdost. Jag stod över både bröd och marmelad, och
jag hoppade dessutom tillbaka till 2007 Napa Valley Chardonnay eftersom jag så
gott som alltid föredrar vita före röda viner till ost. Nu hade chardonnayvinet
nått en temperatur på säkert 18 grader och det hade med det breddats i dofter
och smaker och blivit än mer komplext och nyanserat. En del av vinets kvalitet
noterades också först nu, hur väl det håller syra och fräschör trots den högre
serveringstemperaturen. Jodå, jag håller Chateau Montelena som en fantastisk
producent när det gäller Chardonnay.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar