Äntligen tillbaka hemma i Kalifornien igen. Det var ”ett
tag sedan”, faktiskt juli förra året. Jag kan inte minnas när jag slarvade så
infernaliskt med återbesöket senast, där är minst tio år sedan i alla fall,
kanske 15. Normalt sett är jag ju här tre gånger om året, eller fyra. Nu var
det ett tag sedan sist, och jösses vad kroppen skrek av hemlängtan!
Den här resan
skulle kombineras av ett digert besöksprogram kopplat till lite Soil and Soul
med kollegan och vännen K-I Napa, men också guida runt ett halvdussin
vinfanatiker till kamrater till de allra mest svåröppnade vinkällardörrar som
finns i Napa Valley. Men allt började med lite tid på egen hand och ännu en
gång med fokus på den spännande och de senaste åren återupptäckta och hyllade
appellationen Santa Cruz Mountains. Således begav jag mig till den lilla staden
Los Gatos, som lite grand kan sägas ligger mitt i smeten – på nära behörigt
avstånd från både lågt och högt belägna vingårdar i trakten.
Jag kan inte låta bli att fascineras över hur lättlurade
vi människor är, hur högt vi håller fanan den ena stunden och hur enkelt vi
sänker garden i den andra. Sen kväll i Stockholm blev det en stressig middag på
McDonalds, därefter en väldigt kort och dåligt soven natt innan det var dags
att äntra flygplanet som skulle ta mig via Köpenhamn till San Francisco. Det
blir fan i mig vare sig gott om sömn eller gott om mat, särskilt inte god
sådan. Den gastronomiska livsådran sänks snabbare än vad en sjunkbomb tar sig
till botten och därmed öppnar man upp dörren till en falsk ”matlycka” man inte
trodde existerade.
Hungrig som
tusan, efter 15 timmars resande och en timmas bilfärd plus en timmas transfer
från incheckning på halvdana Los Gatos Lodge (max två stjärnor av fem, om jag
är snäll som Mark Levengood) och nio minuters välbehövlig promenad till det som
enligt Google skulle räknas som en av de bättre restaurangerna i Los Gatos (en
äkta foodie vet att stjärnpalatset
Manresa ligger här, det är grymt bra) öppnade jag dörren till Hult’s, centralt beläget i staden. Det
är en ganska vanligt amerikansk restaurang med precis som vanligt riktigt
trevlig och bra service – här är amerikanerna förebilder!
Jag satte mig i
baren och beställde in ett glas lokalt vitt, 2015 Sauvignon Blanc från en av de mer omtalade producenterna i
trakten, Kathryn Kennedy Winery. Egentligen är historien om vineriet mer
intressant än vinerna. Kathryn föddes 1927 och flyttade till Santa Cruz i
tonåren. Att hon senare skulle plantera vingårdar berodde, enlig henne själv,
på att hon dels hade fascinerats av ett vin från 1950-talet och producenten
Martin Ray uppe i bergen i Saratoga, dels den fina vingård med Cabernet
Sauvignon som låg mitt emot hennes hem uppe i bergen. Det ledde till att hon
själv planterade vingårdar i början av 1970-talet och hon skulle faktiskt bli
en av de första kvinnorna i USA att sätta ett kvinnligt namn på ett vineri.
Nu imponeras jag
dock mer av allt det historiska än av vinet, som förvisso har en lätt
blommighet och nyanser av fläder, därtill en hög syra, men någon större finess
och komplexitet finner jag inte i vinet även om det fram tills nu var det
överlägset godaste vinet jag har druckit det senaste dygnet. Och fram tills nu
också det enda.
Med min sänkta kravställning på vad vin helst ska smaka
drack jag det ändå med viss glädje, och upptäckte med lite enklare
efterforskning att det inte alls kom från trakten, annat än att det var gjort
här. Druvorna hade man nämligen köpt från Lake County, Napa Valley, Mendocino
och Sonoma County och de var precis som utlovat också ekologiskt odlade. Men, det angivna ursprunget var det generiska California, därför en blandning av druvor från flera områden. Så kan
det vara.
Sauvignonglaset
hade bara kostat 11 dollar och jag drack det till rätt goda, stora friterade
räkor med en spröd yta och där gjorde vinet väldigt gott. Den inte smaksatta
salladen under räkorna gav jag inte mycket för, inte heller den lite väl
matbutikssmakande dipsåsen som hade sötma och en liten kryddhetta. Men 11
dollar för fem stora räkor, det är grymt!
Om Hult’s rent allmänt är en ganska vanlig amerikansk
restaurang, har de en egenhet som jag måste hylla mer högljutt. På onsdagar
(alltså den dagen jag var här) har man 50 procent rabatt på samtliga flaskor på
vinlistan. Förvisso ingen stor lista, typ 40 viner, men ändå. Femtio procent.
Det gick inte att motstå.
Så jag beställde
helt enkelt in en flaska 2014 Pinot Noir
från Willamette Valley i Oregon och producenten J Christopher, som ägs av
vinmakaren Jay Sommers och den internationella tyska rieslingikonen Ernst
Loosen. Sedan jag besökte den unga firman första gången har jag varit en stark
förespråkare för dem, inte minst för deras klassiska hållning och den mer
komplexa snarare än fruktiga stil på viner de gör. Här var jag dock inte lika
imponerad, kanske för att vinet var något varmare (20 grader) än vad jag vill
ha det (16-17 grader), men jag upplevde det mycket mer jordigt och stenigt än
elegant rödfruktigt eller burgundiskt, som jag rätt eller fel har beskrivit det
som i tidigare druckna årgångar. Nja, jag vet faktiskt inte – här kämpade jag
mellan vad jag ville att vinet skulle leverera och vad det faktiskt för stunden
levererade. Men, 31 dollar istället för 62 dollar.
Det blev ett par ”small bites” till, först en crostini med prosciuotto och burrata med tryffel, helt okey utan att rocka min
värld. Tryffeln? Ja, den kände jag knappt av, men så kan det faktiskt vara med
sommartryffel i början av säsongen.
För 12 dollar tog jag också in en grillad bläckfisk som
fick godkänt utan att väcka gastronomisk vällust. Lite kräm av avokado och stekta
sparrispotatisar hörde till.
Nja, jag vet
inte riktigt hur det var ställt med ratingen på Hult’s, men en sak är säker – påhitt
som Trip Advisor där vanliga och oftast fullkomligt okunniga och med det helt
opålitliga bedömare får betygsätta restauranger och hotell är alltid mer
bedrägliga än pålitliga. Jag litar inte ett skvatt på sådant, den saken är
säker. Mätt blev jag dock och glad för den fina och varma servicen, men inte
mer än bara hyggligt nöjd med maten, trots att min reseutmattade kropp faktiskt
svalde hela konceptet med hull och hår.
Återstod lite tröst i baren innan sängdags – efter ett
kvarts sekel på resande fot med kanske hundra transatlantiska resor bakom mig,
vet jag att man till varje pris ska hålla sig vaken så länge det någonsin går
innan man droppar död ner i sängen en kort stund före eller ännu hellre efter
midnatt. Gör man så slipper man jetlag och andra reseframkallande obehag.
Räddningen
stavades Budweiser, med det
lögnaktiga tillägget ”King of Beers” på etiketten, från megagiganten Anheuser-Busch,
den öl som totalt sett för all framtid skulle komma att förändra ölets värld.
Först gjorde den det genom att bli en av de till volym sett största ölen
någonsin, sedan genom att som nidbild av hur öl hade blivit stå som bild för
hur öl absolut inte ska vara – alltså mjukt och milt, som en formfranska från
Pågens i flaskform, med mild sötma men utan karaktär och humlestruktur.
Ordningen återställdes med en riktigt god amerikansk öl
som i alla avseenden har varit min stöttepelare i alla år jag har rest i
Kalifornien, den läckert maltfylliga och humlearomatiska Pale Ale från Sierra Nevada Brewing Company i
Chico i Kaliforniens inland. Så här ska det verkligen smaka. God natt!
Innan jag skulle hämta upp min grupp med vinresenärer i
San Francisco, hann jag med ett par dagars ledighet med goda vänner, goda viner
och god mat uppe i Napa Valley. Det blir såklart väldigt mycket hedonism och
fantastiska viner för jämnan, och från de här dagarna skulle jag kunna skriva
spaltmeter. Jag väljer dock ut ett guldkorn, middagen med vännerna K-I Napa och
den ultrabegåvade vinmakaren Luc Morlet från den egna Morlet Family Vineyards,
i mitt tycke en av de hyggligt nya superfirmorna i Napa Valley. Luc Morlet
kommer från Champagne, där hans familj äger huset Pierre Morlet som gör väldigt
fina champagner med bas av Pinot Noir och Chardonnay och med viss jäsning i
ekfat. Stilmässigt faktiskt väldigt lika champagnerna från Bollinger – med andra
ord, väldigt goda. Hit till Napa Valley kom Luc första gången 1993, men sedan
permanent 1996 som vinmakare på Newton Estate efter John Kongsgaard, sedan som
vinmakare för Peter Michael Winery (2001 till 2005, därefter tog hans bror Nick
över) innan han tillsammans med sin hustru grundade den egna firman.
Nu i glaset hans
2014 Coup de Coeur, ett underbart
vin från Sonoma Coast (inte långt från Hirsch Vineyard och Marcassin Vineyard)
som liksom hans andra chardonnayviner är jäst i ekfat, men på ett så klokt sätt
att vinerna är mer eleganta och komplexa än ekfatsmärkta. En sval och elegant
fruktighet med citrus och vit persika, mineralisk struktur med god syra och god
längd, det här är ett alldeles underbart vin.
Det exklusiva chardonnayvinet var nog den mest exotiska
och udda kombination jag har druckit till klassisk svensk gravlax – vitt vin är
normalt sett inte den bästa kombinationen, men tack vare vinets fina fruktkropp
och tydliga syra, skulle vinet stå upp mot sötman i laxen och såsen. Det blev
faktiskt rätt gott!
I nästa glas slog Luc Morlet upp 2008 Passionément från sin Morlet Family Vineyards, ett
druvrent vin av Cabernet Sauvignon från som mestadels kommer från Oakville
Hopper Vineyard och Becksdoffer To Kalon Vineyard.
”Det här är en
toppcuvée av faten med årgångens finaste viner, det är det bästa som summan av
mina vingårdar kan ge”, säger Luc när han serverar det småskaligt tillverkade
vinet, som ligger i 200-dollarsklassen.
Det har en mörk och
djup frukt med i många avseenden typisk kalifornisk solmogen frukt, jag noterar
björnbär och svarta vinbär, men ingen direkt känsla av sötma, det är snarare
elegans och trots ungdomen i vinet en nyutsprungen komplexitet. Tanninerna
finns där, som väntat, men de är finpolerad och känns mycket väl integrerade i
vinets drygt medelfylliga kropp. Vi var alla överens om att det är ett
fantastiskt vin, ungt och på så sätt lite försiktigt, och med en stor potential
att utvecklas till än större komplexitet med tiden.
Råvarorna hade vi handlat på Sunshine Market i St Helena,
en väldigt fin livsmedelsbutik när det kommer till grönsaker, fisk, fågel och
kött, och vin, de andra råvarorna är med av jämförbar kvalitet med andra
butiker. Vi hade hittat ett par hängmörade biffar, tjocka och fina som såg
riktigt lovande ut, och köpte också italiensk fläskkorv med fänkål. Kött och
korv grillades, smaksattes med salt och peppar och skars i bitar. Till det
råstekt broccoli med persilja och citron, fina morötter i olika färger som
stektes i olivolja med vitlök och rosmarin, samt shiitakesvamp som smörstektes
med schalottenlök och persilja innan lite vitt vin och syrad grädde slogs över
för att hastigt kokas in. Det här var en rätt som kom att passa det röda vinet
väldigt fint.
Det finns hur många bra restauranger som helst i San
Francisco, men för enkelhetens skull valde jag att ta en pålitlig restaurang i
närheten av vårt hotell intill Union Square och en restaurang som med sitt
matkoncept skulle särskilja sig från det vi för övrigt skulle vara med om under
den kommande veckan. Valet föll på Hakkasan
på 1 Kearny Street bara fem minuters promenad från Union Square. Jag har varit
här många gånger och alltid varit nöjd med stämningen och maten, dock alltid
mindre nöjd med servicen (som kan vara lite ostrukturerad och framför allt
långsam). Jodå, precis så blev det också den här gången.
Medan vi tittade
genom den omfattande menyn beställde jag in en aperitif, 2014 Brut Rosé från den klassiska bubbelfirman Schramsberg Vineyards,
som grundades av den tyska immigranten Jacob Schram redan 1862, men först
hundra år senare fick nytt liv genom familjen Davis, som älskade champagne och
därför började producera mousserande viner. Själva egendomen ligger uppe i
Diamond Mountain i norra Napa Valley, men druvorna kommer huvudsakligen (cirka
55 procent) från betydligt svalare Carneros i södra delen av dalgången och den
lika svala Anderson Valley i norra Mendocino (cirka 25 procent). Just den här
vackert rosaskimrande cuvéen är gjord till ungefär 60 procent av Pinot Noir och
40 procent Chardonnay, till 80 procent jästa i ståltankar och resten i neutrala
ekfat och efter den andra jäsningen har vinet mognat på sin jästfällning i 24
månader. Det är fortfarande ett ungt och ganska stramt vin, trots sin
charmerade rosa frukt och åtta gram stora dosage
absolut torr.
Allra trevligast är det att beställa in ett antal rätter
och sedan dela på dem family style.
Vi var sju personer så vi tog inte två serveringar av varje rätt och siktare på
fem sex rätter. Det blev precis lagom. Första rätten som serverades var
specialiteten Hakka dim sum platter,
en servering med flera små dim sum.
En var fylld med gräslök, en annan med pilgrimsmusslor med rom, en tredje med har gau (silverräkor) och en fjärde med
en lätt svartpepparkryddig ragu av finskuren anka. Ville man, kunde man
tillsätta någon av de två kryddheta såserna, den ena en röd chilesås, den andra
en kryddhet oljebaserad sås med inslag av rostade räkor.
Trots att det
mousserande vinet var så torrt tyckte jag nog att det matchade de små
godbitarna väldigt väl – även om ett vin motsvarande Riesling har gjort jobbet
ännu bättre.
Därefter kom det in ett par tallrikar men något som såg
ut som smörslungad spenat, men som hade lite grövre och mer krispiga blad,
framför allt stjälkarna. Det var förvinnande gott och helt utan den oftast
metalliska lilla ton som spenat oftast har. Stekta ärtskott med rostad vitlök
fick vi reda på att det var. Också här satt det mousserande vinet väldigt fint.
Jag hade beställt rieslingvinet från Chateau Montelena,
men det var tyvärr slut. Det är alltid irriterande när viner på vinlistan är
slut eller av annan årgång. Av den anledningen borde ingen restaurang ha
tryckta vinlistor utan istället kunna skriva ut uppdaterade listor eller
enstaka sidor varje dag. Bättring krävs, alla krögare!
Nu hittade jag
tack och lov ett annat motsvarande vin, 2013
Abraxas Vin de Terroir från den ekologiska och biodynamiska firman Robert
Sinskey Vineyards i Napa Valley. Här tycker man väldigt mycket om både
Bourgogne, Bordeaux och Alsace och gör således viner inspirerade från dessa
områden. I glaset hade vi nu ett vin med inspiration från det senare
distriktet, en cuvée av Riesling, Pinot Blanc, Pinot Gris och lite
Gewürztraminer från Scintilla Vineyard i den del av Carneros som ligger i
Sonoma. Lätt, friskt och lite blommigt, en fin citrusliknande frukt med ett uns
av gul stenfrukt, fruktigt och elegant med en diskret antydan av sötma men med
en helt torr eftersmak. Ett lättsamt vin som var precist i smaken till den
maten vi åt.
Crispy sea prawn
dumplins var en vacker kreation med fint umamisöta räkor i en krispig
frityr, serverade med en mjukt söt sås av plommon. Tack vare det vita vinets
upplevda fruktsötma skulle den här rätten bli en helt perfekt ledsagare till
vinet.
En av mina favoriträtter på Hakkasan är crispy duck salad, en helt ljuvlig
sallad av knaperstekt men ändå saftig anka (tänk dig Pekinganka), med schalottenlök,
späd sallad, granatäpple och rostade pinjenötter. Salladen kommer vackert
upplagd på en stor tallrik och serveringspersonalen blandar den sedan vid
bordet så att alla smaker och texturer blandas väl, och serverar den sedan. Den
här rätten får inte missas när man äter på Hakkasan. Också den satt riktigt
fint tillsammans med det vita Alsaceinspirerade vinet.
Peay Vineyards är en liten
familjefirma i norra Sonoma Coast, grundad 1996 av bröderna Andy och Nick Peay
och med den skickliga Vanessa Wong (tidigare Peter Michael Winery) som
vinmakare. Man gjorde sin första årgång 2001 och har sedan dess kommit att bli
omtalade för sina eleganta viner av framför allt Pinot Noir. Man har idag 14.20
hektar med Pinot Noir av ett flertal kloner i sina 25 olika vingårdsblock,
belägna på 180 till 240 metes höjd bara ett par kilometer från kusten. Tyvärr
ser man inte deras viner så ofta och när jag nu såg deras 2014 Pinot Noir Ama för 115 dollar på vinlistan slog jag till med
en flaska. Den kom perfekt tempererad vid cirka 16-17 grader och slogs tacksamt
upp i en klassiska bourgognekupa. Doften var fantastiskt läcker, ljusa röda bär
som körsbär och hallon möttes upp av en fint stenig mineralton och en komplext
jordig nyans som beskrivs som sous bois
och är sprungen ur en kombination av jorden och brukat av stjälkar. Om doften
var lovande och imponerande, var smaken dock lite blygare med ett ganska svagt
mellanregister. Men allt annat, den ljuvliga frukten, blommigheten,
mineraliteten och fräschören var fantastisk.
En annan av mina absoluta favoriträtter på Hakkasan är grilled sea bass, en ganska bastant
ryggfilé av fisken som har penslats med en glaze av jästa bönor och kinesisk
honung och sedan grillats till perfektion … de saftiga lamellerna faller
följsamt isär när man varsamt attackerar fisken. Till den lite sauterad
sticklök och lite tempurafriterat grönt. Jag hade kvar av vinet Abraxas, som
fungerade fint till, men jag föredrog pinotvinet tack vare den charmerande
sötaktiga röda bärfrukten.
Den sista rätten vi tog in var en lätthalstrad wagyubiff
som kom i tunna skivor som omfamnade hastigt smörstekt enokisvamp och
serverades med en god sås av sesamfrön. Visst var det gott, köttet smälte som
väntat i munnen, men det rörde sig som mest om 100 gram kött, om ens det, och
88 dollar för det känns galet magstarkt. Trösten var att det var gott.
Dags för en skönt natts säng, vi bodde på det trevliga
Sir Francis Drake Hotel på Powell Street, knappt hundra meter från Union
Square, där rummen förvisso är små, men fräscha och med himmelskt sköna sängar.
En rejäl amerikansk frukost med scrambled
eggs (i min värld är det inte en riktig äggröra man får i USA), grillad pork sausage, potatis och surdegsbröd,
sedan var man laddad och redo för en fullkomligt galen vecka i Napa Valley …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar