Vi har nog känt varandra i snart 15 år, Greg Brewer och
jag. Tillsammans har vi rest runt i hans hemmiljö Santa Rita Hills otaliga
gånger och besökt snart sagt alla producenter i den svala dalgången som
planterades med vin första gången i början av 1970-talet och till slut, 2001,
fick status som egen appellation. I arbetet att definiera Santa Rita Hills och
dra upp gränslinjerna för appellationen var Greg Brewer i allra högsta grad
involverad. Han hade redan 1996 grundat sin firma Brewer-Clifton, ett par år
senare börjat göra vinerna för familjen Melville och skulle en bit in på
2000-talet också göra de exemplariska chardonnayvinerna under den egna
etiketten Diatom. Efter att ha lämnat Melville Vineyards för ett par år sedan har
Greg blivit vinmakare och manager för Hilliard Bruce, en relativt ny firma i
Santa Rita Hills som verkligen är värd att hålla ögonen på.
Nu kom Greg och hans hustru Sonia till Stockholm och ett
kalas för dem på Café Rotsunda var därför självklart. Eftersom Sonia är
vegetarian styrde cafévärden sina steg till grönsakshandlare utan att ta vägen
genom fisk- eller kötthandlaren. En ovanlig upptakt på en kväll på Café
Rotsunda.
Men champagne
började vi som vanligt med och eftersom Greg hade grundat Brewer-Clifton år
1996 var det just den årgången jag siktade på. Min tanke var att slå på stort
och korka upp den sista av mina 1996 Dom
Pérignon Brut från Moët et Chandon, en champagne som
jag alltid har rankat som en av mina godaste och nu med tjugo års ålder har
fått en lite mer avrundad syra och blivit än mer komplext nötig, rostad,
briochdoftande och läcker. Visst var den så fin och till smaken fint balanserad
och läckert, nästan krämigt texturerad, och visst fanns här den utsökta kraften
kopplat till en lång och väl sammansatt smak – men doften var tyvärr inte helt perfekt
ren. Det rörde sig inte om en typisk korkdefekt, däremot en lite störande nyans
av oren kork. Nåväl, det gick att dricka den.
Nästa champagne
hade samma ålder men kom från R et L
Legras i Chouilly och var deras 1996
Cuvée St-Vincent Blanc de Blancs Grand Cru, i stilen faktiskt yngre och
friskare än föregående champagne. Här upplevde jag större nyanser av citrus och
även en fin mandelton som var mindre rostad än den jag noterade i Dom Pérignon.
Smaken upplevdes också lite stramare och friskare och mycket till följd av den
orena tonen tyckte jag att den här champagnen var bättre.
När vi satte oss till bords serverades ett vitt vin, lätt
till sin kropp, tydligt mineraliskt och ganska blommigt, ungt och stramt och på
sitt sätt lite återhållet, detta trots att jag hade dekanterat flaskan mer än
en timma tidigare. Gissningarna landade i Bourgogne och ganska snabbt mer precist
i Chablis och namnet på producenten kom ganska snabbt upp även om man menade
att vinet var lite ”lättare, stramare och renare” än väntat. Dessutom låg
gissningen några år yngre än vad etiketten avslöjade, 2008 Chablis Premier Cru Fôret från den 9.60 hektar stora
familjeägda toppfirman Domaine François Raveneau, som är
en av få firmor som särbuteljerar alla sina tre ägor i det större läget
Montmains. Just det här vinet kommer från en 0.65 hektar stor lott i den lägre
delen av Fôret, som är en av tre delar av Montmains. Ett år i ekfat har inte
gjort annat med vinet än gett det textur och komplexitet, faten är minst tio år
gamla och bidrar inte längre med doft eller smak.
Till chablisvinet hade jag lagat en slät och luftig soppa
av blomkål. Istället för buljong använde jag grönt te som bas, att laga mat med
te är fantastiskt och det borde fler personer prova på. Blomkålen skars i
mindre bitar och kokades mjuk i grönt te, vitt vin och lite grädde, smaksattes
sedan med salt och vitpeppar och citronsaft för att lyfta syran i soppan till
vinets syranivå. Soppan mixades slät och kyldes ner, och kom också att serves
kall, nymixad och luftig. Garnityr i soppan var ”bacon”, åtminstone en
vegetarisk version av bacon som smakade förvillande likt originalet. Jag hade
rökt portabello (champinjon) över äppelflisor under en knapp halvtimma, sedan
låtit dem kallna över natten. Därefter skars den rökta svampen ner fint och
stektes knaprig i smör – jodå, resultatet var fantastiskt häftig. Det
knaperstekta svampbaconet ströddes kallt över soppan, varpå lite gräsig
olivolja och fint skuren gräslök fick toppa soppan.
Som tilltugg till soppan lite spröda potatischips som garnerades
med en tryffelmajonnäs med lite fransk vårtryffel samt en kräm av getost och
crème fraiche med citron och timjan.
Till nästa servering hade jag planerat ett vin och SomTer
hade helt utan vetskap om vad jag hade valt ur vinkällaren valt ett vin som i
allra högsta grad matchade mitt. Hans valda vin var ljusare i färgen, det hade
en påtagligt mineralisk (kritig, kalkig, nästan på gränsen till rostad) ton, en
frisk citrusfrukt och ungdomligt knutenhet. Helt klart hade vinet uppfostrats i
ekfat, men tonen av ek var finstämd och väl integrerad. Det här vinet var helt
underbart, stilmässigt påminnande om de från toppfirman Domaine J-F Coche-Dury
men lite elegantare i stilen, vilket tillsammans med den friska syran och stora
precisionen förde tankarna till Arnaud Ente. Det var rätt, i glaset
denna storstilade firmas 2014 Meursault
Premier Cru Gouttes d’Or, ett helt fantastiskt vin som vi alla blev väldigt
imponerade av.
Det var egentligen helt knasigt, för det vin
jag hade valt och dekanterat två timmar tidigare var en 2007 Meursault Premier Cru Gouttes d’Or, men från en annan
toppvinmakare, Pierre-Yves Colin-Morey. Här möttes vi av en första mognad,
typisk för den något svagare mellanårgången 2007 som just nu är helt perfekt
att njuta av. Frukten var en aning gulare, den typiska och något fetrostade
hasselnötsnyansen man kan finna i vinerna från Meursault hade nu utvecklats,
men mitt i den ganska fet och runda kroppen noterade vi fortfarande en fin syra
och kritig mineralitet. Det var svårt att säga vilket vin som var godast, vinet
från Arnaud vann på finess och stringens, vinet från Pierre-Yves vann på
komplexitet och var dessutom det som i minsta detalj matchade maträtten bäst.
Att det blev det mogna vinet som ”vann” matchningen
berodde till viss del på krispet av surdegsbröd som ströddes över anrättningen –
just det smörbrynta och lätt rostade i brödsmulorna mötte på ett helt perfekt
sätt upp vinets lätt rostade mognadstoner. Krispet gjordes genom att steka
större bitar av surdegsbröd i rikligt med smör, låta det rinna av på papper och
sedan torka över natten – därefter mixades de torra brödkrutongerna till ett
supergott ströbröd.
Rätten hade
såklart fler ingredienser. Lättkokt vit sparris i fint skurna bitar samt nykokt
färskpotatis i bitar, serverad med en riktigt härligt klassisk beurre blanc (smör och viner från
Meursault är en given kombination) smaksatt med citron (för att möta upp vinets
syra) och gräslök. Sedan var det bara att garnera med krasse och krispiga rädisor
som hade saltats för att göra dem mer vinvänliga.
En rätt jag har serverat många gånger på Café Rotsunda är
den grillade avokadon med en dashi
till. Den här gången var rätten bättre än någonsin och det berodde på att jag
serverade den perfekt mogna och grillade avokadon (bara smaksatt med salt och
peppar och lite citron) med en större mängd dashi
så att rätten blev mer av en buljongrätt. Jag hade kokt en dashi av kombu (alger) och färsk och torkad svamp
med både grönt och svart te, samt smaksatt den med salt, sojasås och
citronsaft. Den här rätten skulle bli en av de allra mest uppskattade i hela
menyn.
Jag brukar antingen servera mogna vita viner (gärna från
Rioja eller Priorat i Spanien) eller viner i stil med sherry eller de från Jura
till. Den här kvällen hade jag en La
Bota de Fino 45 från den lilla högsatsande firman Equipo Navazos, som köper
fat ur solerasystem och buteljeras dem under den egna etiketten. Jag hade haft
den här flaskan i ett par år, men jag vet att den här firmans sorter både är
mogna från början men kan lagras vidare. Enligt etiketten är det här en så
kallad fino pasada, en fino som har mognat så pass mycket i
faten att den har börjat gå över i en mörkare, mer nötig och mer eller mindre
tydligt oxiderad så kallad amontillado.
Självklart tycker jag att man ska arbeta med säsongens
råvaror, men så här på våren – mitt emellan rotsak och späd vårprimör – är det
svårt att skapa en helt säsongsanpassad vårlig meny. Dessutom hade jag i det
här fallet gjort planeringen utifrån ett par viner jag ville servera och därför
valde jag råvaror och matlagningstekniker som spelade an på vinerna. Och jag
ville ha riktigt goda röda viner, inte bara lättare och mer eleganta rödviner,
och jag hade gått mot mognad i vinerna och valde därför att ta till det
enklaste knepet i världen för att nå en fantastisk kombination … svamp.
Jag gjorde en
kräm av svamp (smörstekt svamp och lök som kokades in med lite vitt vin och
lite grädde, sedan mixades slät) med en riklig smaksättning av finskuren
persilja. Därtill shiitakesvamp som smörstektes med schalottenlök, lite
skogschampinjon som smörstektes med rosmarin och lite citron, samt
ostronskivling som tempurafriterades. Lite sotad sticklök, smörstekt ramslök
och en aromatisk ramslöksolja toppade det hela.
Det är sannerligen inte ofta jag serverar röda
bordeauxviner på Café Rotsunda, men nu var det dags. Jag hade tagit fram en 1995 Château l’Evangile från Pomerol och dekanterade den ungefär en
timma före servering. Det här har alltid varit en av mina personliga favoriter
i Pomerol, ett vin som brukar bjuda på lika mycket djup som finess, särskilt
med viss ålder. Slottet har en historia som sträcker sig tillbaka till 1741,
men då under namnet Fazilleau och sitt nuvarande namn fick det först 1862. Det
har bytt ägare ett antal gånger och 1990 blev det Château Lafite-Rothschild som
stolt kunde lägga slottet till sina domäner. Man har idag 22 hektar vingård och
läget kan man lugnt säga är ett av de bästa i hela världen – grannarna heter
Château Cheval Blanc och Château Petrus.
Intressant nog
trodde ett par av middagsgästerna att vinet var av moget kaliforniskt snitt, en
inte helt ologisk gissning med tanke på hur vinkällaren på Café Rotsunda ser ut
och hur det här vinets doft blommade upp i glaset. Ganska rik, djup och något
blåbärsfruktig med stor intensitet, men utan att ha den fruktsötma och kraft
som man oftare finner i Kalifornien. Dessutom var tanninerna lite finare,
polerade av tidens tand och fint uppbackade av en god men inte frisk syra och
en eftersmak som var silkig och sensuellt, inte så rik och strukturerad jag
själv hade väntat mig av en kalifornier. Omkring 75 procent Merlot, resten Cabernet
Franc, 18 månader i 70 procent nya ekfat – så löd receptet på vinet. Födelseplatsen
kan beskrivas som sandblandad lerjord med inslag av rent grus och med lite
järnoxid längre ner i jordlagret. Vilket underbart vin det blev av allt det
här!
Även nästa vinservering höll oss kvar på klassisk mark i
Frankrike och nu precis som vid serveringen av de vita bourgognerna skulle mitt
vinval och det som SomTer hade gjort utan vetskap om mitt hamna väldigt nära
varandra.
Mitt eget vin
tog oss tillbaka till årgången som blev Greg Brewers första i Santa Rita Hills
och eftersom han under åren på Melville Vineyards också producerade vin av Syrah
(och nu lite i förbifarten avslöjade att han hade ett nytt projekt med
Rhônedruvor i sina tankar och fat), blev vinvalet ganska logiskt. Jag hade
dekanterat en 1996 Hermitage Gambert de
Loche, prestigevinet från det stora men samtidigt ambitiösa kooperativet
Cave de Tain. Uteslutande Syrah från flera av medlemmarnas vingårdslotter på
Hermitageberget, jäst i ståltankar och sedan lagrat i 228 liter små ekfat under
18 månader. Nu vid 20 års ålder hade det utvecklat en fin mognadston av torkade
bär, tobak och läder som fick en och annan gäst att dra till med Bordeaux som ursprung
här – troligen påhejat av tidigare vin som kom just från Bordeaux. Sanningen är
snarare att nästan alla röda viner går åt just det här hållet till när de når
mognad, men att vi alla mest verkar förknippa mognadstoner i viner med det vi
tror är unikt för bordeauxvinets karaktär. Det här vinet var klassiskt gott och
fint moget, men faktiskt inte så imponerande som jag hade hoppats på.
Vinet i glaset intill var däremot galet imponerande,
ungt, massivt och intensivt mörkt bärfruktigt, men ändå med en blåblommig
finess och en mineralitet som mest påminde om krossad sten. Mina tankar flög
spontant iväg till Tempranillo från antingen Ribera del Duero (då vinet Pingus)
eller Rioja (då vinet Contador). Nu var det helt fel, i alla fall till druva
och ursprung (även om jag fortsatt vidhåller att gissningen rent
karaktärsmässigt inte var så pjåkig), för rätt hade varit 100 procent Syrah
från norra Rhônedalen, nämligen exklusiva skrytvinet 2014 Ermitage l’Ermite från M Chapoutier. Det här är ett av firmans
toppviner, det mest exklusiva, åtråvärda och även högst prissatta av de röda
vinerna (den vita versionen är det allra högst prissatta). Det görs till fullo
av Syrah från omkring 80 år gamla stockar i den 3.00 hektar stora lotten
l’Ermite högst uppe på berget, där jorden är påfallande mager och totalt
dominerad av granit. Det krävdes ordentligt med luft för det här vinet att
öppna upp sig, trots dekantering och minst en halvtimma i glaset. Det är ett
monumentalt men ungt och påtagligt återhållet, stram och knutet vin – men allt
det man känner i form av fruktighet, blommighet, krydda och stenigt mineralitet
är av superb kvalitet och balans. Till och med dagen efter var vinet en liten
aning knutet i och först nästan två dygn efter att flaskan öppnades och
dekanterades var den sista lilla skvätten mer öppen. Helt klart är det här
mäktiga vinet ett vin för framtiden snarare än idag … jag skulle gärna ha ett
halvdussin av dem i min källare, för första uppkorkning om minst fem år.
Återigen en rätt som inte fullt ut var vald i säsong, men
vars primära syfte var att matcha vinerna perfekt. Hela rätten var gjord
utifrån jordens guld, rotsakerna. En len kräm av jordärtskocka och morötter med
lite smör i, därtill grillad rotselleri som först hade bakats med smör och
timjan under åtta timmar vid 150 grader, smörkonfiterade jordärtskockor,
morötter från Gotland som hade kokats i te med massor av korianderfrön och
sedan stekts i olivolja med spiskummin och korianderfrön, schalottenlökar som
hade stekts långsamt och gyllene i smör, samt en kräm av kikärter med crème
fraiche och färska örter. För texturens skull lade jag till små spröda
friterade chips av jordärtskocka. Jag hade också kokat en smakrik tryffelsås
med en mörk grönsaksfond som bas (rostad vitkål, stekt gul lök, svamp och
tomat). Det blev en perfekt ”jordig” och rustik rätt till de två röda vinerna.
Diamond Lager stod för ett extravin, som var djupt
fruktigt med drag åt söta vildhallon, kokta jordgubbar och tunga röda rosor, på
så sätt ganska likt en solmoget skolad Pinot Noir. Det lilla örtkryddiga
inslaget jag noterade och den lilla slängen av värme i eftersmaken, fick mig
att spontant tänka på ett mer elegant, rödfruktigt och silkigt exempel på
Grenache, inte långt från den stil som Château Rayas i Châteauneuf-du-Pape kan
leverera. Jag var inte helt säker på om kryddigheten kom från druvan i sig
själv, från omgivningen eller från druvklasarnas stjälkar, men kryddigt var
det. Ju mer jag tänkte på det, desto mer övertygad blev jag, men så är det med
blindprovning … det är lätt att intala sig själv, att övertyga sig själv.
Det rätta hade
varit att stanna kvar på Pinot Noir men ta sig till Australien och där närmare
till Bannockburn i Geelong längst söderut i Victoria. Här hittar man den numera
närmast ikonförklarade Wines by Farr som gör utmärkta
pinotviner, som den 2013 Pinot Noir Tout
Près by Farr vi hade i våra glas. Vinet kommer från en vingård med
sandblandade kvarts- och grusjordar planterad med en handfull Dijonkloner 2001,
och liksom firmans andra pinotviner vinifierad i hela druvklasar vilket
förklarade vinets kryddighet. Wines by Farr imponerar alltmer ju mer jag
dricker från dem.
Ett friskt och fräscht pausvin stod på tur och med tanke
på att Greg Brewer är mästerlig på viner av Chardonnay (missa inte hans nyligen
återskapade vinserie Diatom) var det just vit bourgogne jag hade valt. Också
det här vinet kom från Meursault och ytterligare en av de allra bästa
producenterna i byn, Domaine Roulot. Jag hade valt deras 2011 Meursault Narvaux, som kommer från
en vingård högt upp på sluttningen ovanför premier
cru Les Genevrières i byns södra del. Blekt till utseendet, knappt
medelfylligt till intensiteten och friskt mineraliskt till smaken – ett fantastiskt
gott mellanspel från en medelgod årgång men förstklassig producent och vingård.
Temat Bourgogne höll i sig i nästa servering genom den 2012 Bonnes Mares Grand Cru från Domaine
Robert Groffier et fils som jag hade serverat. Sedan Nicolas Groffier
tog över ansvaret för domänen och vinframställningen har kvaliteten successivt
ökat och idag rankar jag firman som en av de bättre i Côte de Nuits. Det här
vinet kommer från en 0.97 hektar stor lott med drygt 40 år gamla stockar och
trots att man bara avstjälkar omkring 30 procent av druvklasarna får vinet
ingen stjälkkryddig doft eller smak. Jag upplevde vinet en aning lite mer
lågmält än förväntat, vanligen bjuds en ganska stor och blommig parfym i
vinerna från familjen Groffier, just nu tyckte jag nog att vinet var en gnutta
återhållet. Med det sagt – det var ett otroligt läckert vin.
I glaset intill
snålades det minsann inte på fruktintensiteten, här var det både djup i basen
och höjd i diskanten som gällde, och den typiska kalktensmineraliska
ursprungskänsla och delikata rosenblommiga parfym som är så typisk för vinerna
från Domaine
Fourrier i byn Gevrey-Chambertin, en firma som Jean-Marie Fourrier har
lyft ordentligt sedan han tog över för drygt 20 år sedan. Från tio hektar egna
vingårdar samt ett par hektar till på kontrakt gör han ett drygt dussin viner
som alla är imponerande. Gun och Lenny, som hade anslutit en stund in i
middagen, stod för den 2014
Gevrey-Chambertin Premier Cru Champeaux Vieille Vigne vi nu hade i glasen.
Det var minst sagt ett fantastiskt vin, förföriskt läckert, fortfarande ungt
och primärfruktigt … blommigt och sensuellt läckert texturerat.
Till de röda bourgognerna serverade vi en liten osträtt
byggd med den pinotvänliga franska hårdosten Mimoulette. En lättrostad brioche
toppades med en kräm av fint skuren silverlök imkokt i vitt vin och svart te,
därpå rev vi över rikligt att osten, över det revs lite färska hasselnötter och
slutligen slösade vi bort ett helt sjok med finriven fransk vårtryffel över allt.
En lätt och luftig rätt som var utsökt till pinotvinerna.
Rent menymässigt avslutades middagen med en god
chokladmoussetårta; vit, ljus och mörk mousse med en tunn mörk chokladbotten och
toppad med kakaopulver av bästa snitt. Tårtan garnerades med inlagda körsbär
och tunn mörk choklad med fin smaksättning av havssalt.
Choklad och portvin, så hade jag tänkt ut avslutningen.
Därför valde jag en 2003 Late Bottled
Vintage Port från Smith Woodhouse. Det var väl inget
uppseendeväckande med det här vinet, men det bjöd på precis den intensivt mörka
och söta körsbärsfrukt jag hade väntat mig, precis som sötman, den lena
texturen och alkoholvärmen i eftersmaken. Och passande till chokladen, såklart.
Kvällen hade blivit natt, flera gäster hade tagit av
hemåt, några stannade kvar. Det brukar föranleda efterkalas och det var precis
det som nu skulle följa. Ett uppfriskande vitt är alltid gott efter en lång och
mäktig middag. Det fick helt enkelt bli en 2013
Chenin Blanc från Amador County i inlandet av Kalifornien och firman Sandlands
Vineyards som ägs och drivs av vinmakare Tegan Passalaqua (som också
gör vinerna hos Turley Cellars och är medgrundare i organisationen Historic
Vineyard Society). Till det här vinet köper Tegan druvorna från Story Vineyard,
belägen på 450 meters höjd med en jord dominerad av kvarts och vittrad granit
och jäsning såväl som lagring under totalt 14-15 månader har ägt rum i upp mot
sju år gamla 228 liter stora ekfat. I enlighet med den modernt eleganta
filosofin skördas druvorna så tidigt att alkoholhalten i just den här årgången
har landat på 12.8 procent. Stilmässigt påminner det inte direkt om vinerna
från Loire, men det är lätt och elegant med en tydligare mineralisk struktur är
druvtypiskt citrusfruktig och mandelnyanserad doft och smak. Det blev en
perfekt nattstänkare.
Och en riktigt, riktigt bra kväll och natt på Café
Rotsunda brukar ha något inslag från den magiska firman Cayuse Vineyards i Walla
Walla Valley i Washington State. Så blev det såklart också den här gången och
inslaget kom i form av en fortfarande ung och lite knuten, men superbt läckert
kryddig och köttig 2013 Syrah En
Chamberlin Vineyard. Hur gott som helst, men så kommer ju vinet från en av
världens bästa producenter av Syrah!
Summering: 10
gäster, 15 viner och 60 Riedelglas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar