Napa Valley har
18 400 hektar vinodling, 16 appellationer, drygt 350 fysiska vinerier och
säkert över 2 000 varumärken. Om det senare antalet stämmer är det nog
ingen som säkert vet, det poppar upp helt nya etiketter mest hela tiden och så
gott som alla av dem produceras på så kallade custom crush wineries, vinerier som hyr ut allt från utrymme till
delvis eller fullt utförd vinmakartjänst åt sina kunder. På mina resor hit tar
jag mina gäster till flertalet av de mest framstående och hyllade
producenterna, firmor som sällan tar emot besök och om de gör det främst
välkomnar sina närmsta och de som köper allra mest vin. Jag öppnar dörrar och
ser till att våra vinupplevelser är precis så hedonistiska som man oftast bara
kan drömma om att få uppleva, Once in a
Lifetime med andra ord.
Mitt i all den magiska
vinhedonismen måste man ju också äta. Därför frågar jag mina vänner på de
vingårdar vi besöker om vi kan få till en enkel lunch hos dem, dels för att det
är vansinnigt trevligt och förgyller vårt besök, dels för att det besparar oss
tid att slippa åka till en restaurang. Första dagen var vi hos Ovid högt uppe
på Pritchard Hill, en fantastisk egendom med förstklassiga viner och en av de
mest enastående utsikter man kan ha i Napa Valley.
Jag hade frågat om något litet, typ goda
sandwichar, och det var precis vad vi fick. Jag tog en liten sandwich med
grillade grönsaker, sedan en med kokt skinka och en lokal hårdost, typ gruyère.
Till de fick vi goda potatischips och lite fräsch grönsallad. Det här är precis
lagom till lunch när man är på en hedonistisk vinresa – man äter bra mycket i
alla fall, så en lätt lunch som denna är perfekt.
Det roliga med
mackluncherna på vinerierna är det vi dricker till och eftersom vi var på Ovid
var det just viner från Ovid vi drack till – ett alldeles
fantastisk vinval till våra mackor.
Det vita vinet var deras vita 2015 Experiment W2.5, en helintressant
cuvée av exakt 36.56 procent Roussanne, 28.19 procent Sauvignon Blanc, 20.62
procent Viognier och 14.63 procent Albariño. Det här och de andra
experimentvinerna man gör är inte bara goda att dricka och roliga i sina
uttryck, de fyller funktionen att hålla nyfikenheten hos vinmakaren Austin
Peterson och hans team levande. Det är genom experimenten man får prova olika
typer av druvblandningar, jäsningstekniker, ekfat eller vad det nu kan röra sig
om och det gör på sikt att man också finputsar på de andra fasta vinerna man
gör. Den här intressanta blandningen var underbart stenfruktigt (persika,
aprikos) parfymerad av Roussanne och Viognier, blommig och citrusfriskt fruktig
av Sauvignon Blanc och frisk och mineralisk av Albariño, som dessutom tillförde
elegans och höll de parfymerade druvorna på plats lite i cuvéen. Superlyckat,
verkligen.
Det röda vinet var deras fint blommigt och
gräsigt nyanserade 2013 Hexameter,
en 4 800 flaskor stor (liten) cuvée av 66 procent Cabernet Franc, 22
procent Cabernet Sauvignon och resten Merlot och Petit Verdot. Vinet ses som
ett komplement till deras huvudvin Ovid som har en tydlig dominans av Cabernet
Sauvignon, och man gör Hexameter eftersom det ha visat sig (genom tidigare
experimentviner) att Cabernet Franc fungerar otroligt bra här uppe i den
järnoxidrika vulkaniska stenjorden. Vinet är såklart väldigt ungt, men det har
en öppen och väldigt fint parfymerad doft med finstilta röda fruktnyanser i en
annars vinbärsdrivna frukten. Tanninerna finns där, men känns ovanligt lena,
syran är frisk och mineraliteten livlig och eftersmak alldeles underbar. Det
här är ett vin med en stor utvecklingspotential, men det är gudagott redan nu …
och det var ljuvligt gott till vår sandwichlunch.
När familjen Mondavi
lämnade sitt livsverk Robert Mondavi Winery flyttade de sin framtid på
Pritchard Hill, ett historiskt och högt beläget vinområde i den östra delen av
Napa Valley. När de gjorde sin första årgång 2005, kom druvorna från To Kalon
Vineyard nere i Oakville, en vingård man hade arbetat med i ett halvsekel. Den
egna egendomen var ännu inte fullt utvecklad och det skulle dröja ända till
2013 innan hela produktionen kom från den egna idag 28.70 hektar planterade
vingårdsarealen, som ligger utspridd i ett flertal lotter med olika exponering
på 400 till 490 metes höjd. Jag har haft det stora nöjet att följa den här
egendomen sedan dag ett och sett en fantastisk utveckling. Idag är det en av de
allra bästa egendomarna i hela Napa Valley.
Vår fantastiska värdinna Carissa Mondavi
serverade oss först ett vin från grannvingården Chappellet Vineyard, det
äldsta vineriet här uppe på bergstoppen, ett vineri som under ledning av Philip
Togni gjorde ett antal magiska viner mellan 1968 och 1973.
”Vi har ju inga vita viner hos oss och vi är
väldigt goda vänner med Chappellet, därför tycker vi att det är trevligt att
servera ett av deras vita viner”, sa Carissa när hon välkomnade oss.
Vinet vi fick var 2015 Chenin Blanc, ett lättsamt och friskt citrusfruktigt vin med
en liten blommighet, nyanser av citronskal och mandel och med en friskt fruktig
smak som var helt befriad från ekfat.
Vi fick såklart båda vinerna
som görs här uppe på Continuum, som firman heter, med
deras 2014 Novicium som första vin.
Det är en cuvée av 74 procent Cabernet Franc, 15 procent Petit Verdot, tio
procent Merlot och en ynka procent Cabernet Sauvignon.
”Vi älskar Cabernet Franc, den trivs
verkligen perfekt här uppe hos oss i vår speciella röda jord och den ger viner
med en fantastisk parfym”, säger Carissa entusiastiskt.
Entusiastisk har hon all anledning att vara,
det här är ett väldigt elegant och väldoftande vin med en läcker ton av vinbär,
cederträ och blyerts, det har en medelfyllig och ganska len kropp med friska
syra, fina tanniner och en nyanserad eftersmak.
Vi serverades såklart också firmans
huvudnummer, 2014 Continuum, en lite
mer fördelad cuvée av 65 procent Cabernet Sauvignon, 15 procent Cabernet Franc,
15 procent Petit Verdot och fem procent Merlot. Större djup, en lite tydligare
struktur men med precis samma lena tanninkänsla, en god fräschör och totalt
sett ett helt fantastiskt gott vin. Det jag särskilt uppskattar med vinerna
från Continuum är den fina frukten och de lite blommiga tonerna som också
kompletteras av en diskret örtig nyans som är sprungen ur den lokala
vegetationen, och såklart den sammetslena texturen som trots att vinet är ung
ger en så lättdrucken känsla.
Chef Sara Scott hade lagat
en somrigt härlig lunch, som serverades i vingårdshuset alldeles intill
vineriet, med en bedårande utsikt över vingården framför oss och dalgången
nedanför oss. Det blev en rosahelstekt oxfilé med en romescosås och till det
haricots verts med grillad paprika, rostade pinjenötter och en potatissallad
med pesto. Superbt gott.
Det kan vara värt att notera att maten var
kall – det här är en perfekt måltid att servera när man har många gäster och
själv vill sitta med som gäst på sin egen fest, allt kan ju förberedas i god
tid innan gästerna kommer.
Vi fick också en god
dessert, en panna cotta med crème fraiche som serverade med färska, sötsyrliga
hallon och ett litet pepparkaksliknande kex med brunt socker. Gott!
Lunchen hos Lokoya
(ett av de mest exklusiva vinmärkena i Jackson Family Wines digra portfölj)
gick heller inte av för hackor. Sedan introduktionen 1995 har man fokuserat på
fyra storslagna cabernetviner med tydlig adress i de fyra bergsdistrikten
Howell Mountain, Spring Mountain (där det nya vineriet som vi besökte ligger),
Diamond Mountain och Mount Veeder. Vinerna är ordentligt strukturerade och
behöver tid, som unga är tanninerna tuggbara, men med mogna utvecklas vinerna
till stor komplexitet.
Deras 2013
Cabernet Sauvignon Mount Veeder är djup och tät med en koncentrerad mörk
bärfrukt som har en delikat liten nyans av violpastill. Smaken är fortfarande
primär och i alla avseenden återhållen, hårt styrd av både mineralitet och
tanniner, därtill med en liten sötma av de nya ekfaten. Mitt i all kraft
noterar man ändå kommande finess – men det kommer ta minst fem år innan vinet
rundas av och blommar ut till större dricknjutning.
Det var därför väldigt trevligt att vi också
serverades 2006 Cabernet Sauvignon Mount
Veeder, som bjöd på en lite mer yppig och öppen fruktighet, fortfarande ung
och primär med sötaktiga nyanser av björnbär och svarta vinbär och även en
liten blommighet. Precis som vinet från 2013 var tanninerna fortfarande tydliga
– vilket gjorde att vinet vid en ålder av snart elva år fortfarande kändes
väldigt ung. Och väldigt gott!
Från tolv år gamla stockar
i de 0.80 hektar man har med Riesling uppe i Lokoyas egen vingård i Spring
Mountain, där vi nu satt i den lilla representationsvillan (som ser ut som ett
litet franskt vinslott), har vinmakaren Laura Díaz Muñoz med vinetiketten Galerie
Wines gjort 180 lådor av vinet 2015
Galerie Riesling. Riesling är en liten druvsort i Kalifornien och man har
egentligen inte gjort särskilt bra viner av denna tyska ädling, förrän helt
nyligen. Det här är inget stort vin, men det är fint fruktigt och lätt blommigt
med en mild och friskt fruktig kropp med ett litet uns av mineralitet och det
kom att spela fint tillsammans med den somriga maten.
En halstrad hälleflundra
blev det den här lunchen och den ackompanjerades av en hel trädgård av vackra
och goda grönsakstillbehör. Det var lite lättstekt grön sparris med oliver och
ett fint inslag av lättrökta mandlar, det var allehanda olika sallatssorter och
ärtskott som hade blandats med krispiga färska gröna ärter och färska örter
(däribland dill, som man inte ser så mycket av här i Kalifornien men verkligen gjorde
ett trevligt gästspel här), det var råstekta broccolikvistar och stekt
sticklök. Med mera … och det var fantastiskt gott.
Också den här måltiden var kall och hade
därför kunnat förberedas i god tid. Bakom den stod chef Katie Albert som är
ansvarig för det kulinariska programmet hos Kendall-Jackson i Windsor i Sonoma.
Det blev också lite
helstekt biffrad med sauterad färsk lök, vitlök och mangold, smörstekta
toppmurklor och med god rostad färskpotatis till.
På nyöppnade Promontory,
det senaste i raden av exceptionella vinegendomar i Bill Harlans stall, fick vi
ingen lunch, men väl en god aperitif. Det kändes som ett perfekt sätt att
grunda en lång dags besök och vinprovningar med. Den kom i form av en 2004 Dom Pérignon Brut från Moët
et Chandon, ung och pigg med spänstig syra, fin mineralitet, en diskret
rostad briochenyans, citrus och en svag antydan av gula äpplen. Det skulle bli
mer av den här härliga varan senare samma dag, när vi åt middag på The French Laundry.
Men det är en helt annan sak…
Det nyttiga och fräscha
kaliforniska köket skulle vi njuta av under ytterligare en lunch, nu på Bond Estate i Oakville som är en av de bästa vinfirmorna i Kalifornien. Bond
har alltid varit en av de firmor jag har fascinerats mest av under alla mina år
i Napa Valley. Efter ett långvarigt samarbete med otaliga noggranna vinodlare i
dalen skulle Bill Harlan och hans team Don Weaver och Bob Levy skapa en serie
av vingårdsspecifika viner av Cabernet Sauvignon, som alla skulle ha en helt
egen distinkt personlighet av sin växtplats. Trots att projektet är över 20 år
gammalt (den första årgången gjordes i mitten av 1990-talet, men det var först
1999 som man var så nöjd att det första vinet buteljerades och såldes) och man
har arbetat med säkert hundra olika vingårdar, har man än idag bara fem viner i
sin produktion.
Nu hade jag arrangerat
besök med lunch här på Bond, med chef Alejandro Ayala från trestjärniga
Meadowood i Napa Valley som gastronomisk regissör. Som vanligt börjar man på
Bond med ett glas champagne, njuter av utsikten över dalgången och får ett lika
varmt välkomnande som fin presentation av firman och dess viner. Och champagnen
är inte vilken som helst, här är det husets champagne NV Grande Cuvée från Krug som gäller. Just den tappning vi
fick omfattar 183 olika basviner som i ålder spänner från 1990 till 2007 (tänk
dig själv vilket komplext blandningsarbete) och dégorgerades för två år sedan. Det är alltid en oerhörd precision i
vinet från Krug, en uppfriskande och stram syra som matchas en sval
äppelliknande fruktighet med en läckert brödig komplexitet, nyanser av mandel
och kanderade citronskal och med en mineralitet som känns otroligt nyttig.
Det jag verkligen tycker
om när jag kommer hit är att man inte gör provningen så högtravande. Allra
helst ställer man upp de fem vinerna på lunchbordet, så provar man dem
successivt genom måltiden. Det jag uppskattar är att det snarare är en känsla
man ”säljer”, inte vinerna.
Ni hade vi den magnifika årgången 2013
från Bond Estate framför oss och det som är särskilt med den årgången är att vinerna generellt
sett har en djup och intensiv frukt men samtidigt en stor fräschör och tydlig
men som vanligt fint polerad tanninstruktur. Precis som vanligt har 2013 Pluribus en mörk och lite
blåblommig fruktighet med en läcker nyans av violpastill och en mer komplex
känsla av sten och grafit, den är fortfarande ung och lite stramt hållen av
tanniner och mineral och behövde mer än 30 minuter i glaset för att blomma ut. Gillar
man att dricka unga viner är det två tre år till som gäller för den här – men
alla viner från Bond håller och utvecklas väl i minst 20 år.
Ännu tightare var som väntat 2013 Vecina, som egentligen var det
enda stängda vinet av de fem. Mitt i allt det återhållna fann man dock en tät
och djup mörk bärfrukt och även här en diskret blommighet. Men för stunden är
det tanniner och stramhet av mineral och syra som står i första rummet. Minst
fem år till på den här, men gärna åtta.
En av de stora favoriterna (enligt mina vänner,
och jag är inte sen att hålla med) är 2013
St Eden, som liksom alltid är
förföriskt i sitt djup, sin textur och sin absolut bordeauxliknande
komplexitet, där både mörk och lite ljusare frukt möter en gint av tobak, kaffe
och jordighet, precis som ”hemma i Bordeaux”, kanske mer precist
Péssac-Léognan.
Jag själv höll 2013 Quella som det något mer komplexa vinet även om det är lite
mer knutet och har en större tanninstruktur. Men det fanns något storslaget
över det här vinet, ett par nyanser i doften och smaken som gjorde det lite mer
imponerande än det förvisso magiskt goda vinet St Eden. Jag noterade saker som
”fantastiskt gott”, ”storslaget”, ”wow” och ”vilken årgång för Quella” i min
bok. En given favorit som nu står på inköpslistan.
Men när det kom till att välja ett vin valde
jag (för första gången här) faktiskt 2013
Melbury, ett vin som var sensuellt och alldeles förföriskt läckert och gott
redan nu. Det brukar alltid vara ett slags insteg till sin större syskon, den
här årgången var det helt klart ett av de allra finaste vinerna. Kul med en
sådan uppryckning, och kul att vinet redan nu är så förtvivlat gott. Det här
blev jag verkligen glad av. Också den här står på inköpslistan.
Lunchen var precis så
grönsaksdominerad och god som de brukar vara i Napa Valley. Det är en avgjord
skillnad att äta pinfärska solmogna grönsaker mot de ofta växthusodlade sorter
vi får i Sverige.
En av alla goda grönsaksrätter var en dolma
av mangold med belugalinser, en annan en krispig sallad av strimlad brysselkål
med lite pepparrot och senap och till det lite knapriga brödkrutonger, en annan
lite rostad potatis med olivolja och rosmarin och en fin havsälta. En god
sallad av olika sallatssorter, örter och lövtunt skuren morot hörde också till,
liksom grillad zucchini och smålök. Ett annat tillbehör var smörstekt svamp.
Alla råvaror såklart av lokalt ursprung, bland annat från den biodynamiska
trädgården som Meadowood har. Proteinet kom i form av en örtgrillad färsk
kyckling samt en helstekt oxfilé. Återigen en helt fantastisk och fräscht
somrig lunch.
Med det återstod bara
sista besöket för den här resan, det hos grannegendomen Harlan Estate. Om det kan
man skriva mycket, men jag tror vi nöjer oss med att 2012 Harlan Estate är ett precis så fantastiskt vin som man kan
drömma om…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar