Mer av det goda i Bourgogne i februari

 

Jag älskar att besöka vinproducenter, det är där den riktiga sanningen om vinet finns, inte vid sittande provningar hemma i Sverige. Besöket hos Maison Faiveley  i Nuits-Saint-Georges blev varmt och innerligt och som vanligt med domäner på väg upp på kvalitetsstegen blev vi understundom förvånade över hur fantastiska bra många viner var.

Lunchen avnjöts nere i ett av de gamla källarvalven under egendomen, den serverades av den utmärkta Restaurant La Cabotte i staden, men vinerna kom såklart från familjefirman. Det första av dem var en faktiskt ganska ointressant 2009 Chablis Grand Cru Les Preuses från Joseph Faiveley, den del av firman som gör viner av köpta druvor. Det jag tyckte var tråkigt var att frukten var så solmogen och nästan söt att den dolde det mest av mineraliteten. Det är i och för sig ett drag av årgången, men än mer av ett dåligt urval av druvor. Då tyckte jag att 2010 Meursault Premier Cru Charmes från Joseph Faiveley var ett avgjort mycket bättre och mer distinkt vin. Smaken var också ganska rik, men mer typiskt fet och smörig såsom vinerna från Meursault ska vara. Syran och mineraliteten var dessutom mer distinkt och vinet som sådant riktigt gott.

Till förrätt serverades en version av oeufs meurette, som normalt sett görs med rödvinssås. Den här varianten bestod av ett löst pocherat ägg med en vitvinssås med grädde (som en velouté) med garnityr av smörstekt smålök, champinjoner och sidfläsk. Till det lite rostat vitlöksbröd. Att rätten passade perfekt till vinerna (till och med chablisvinet) berodde på såsens feta textur, att ägg i sig inte är en utomordentlig fullträff till vin spelar då i det här läget mindre roll om ens någon.

Det blev ytterligare en klassiker i form av en god boeuf bourguginon, serverad med en krämig potatiskräm.  Enkelhet är nästan alltid det som ger den godaste maten och det som gör att vinerna därtill passar så bra.

I glaset skänktes en källarsval 2011 Chambolle-Musigny Premier Cru La Combe d’Orveaux från Domaine Faiveley som visade sig vara förtjusande gott i sin bytypiskt blommiga och rödbäriga parfym. Smaken var silkig, men inte alltigenom mjuk, här fanns en frisk syra och ganska tydlig mineralitet även om tanninerna i sig var milda.

   Nästa vin kom också från de egna vingårdarna, 2009 Chambertin Clos de Bèze Grand Cru. Doften var djupare, mörkare fruktig och även mer mineraliskt märkt, men smaken var inte riktigt lika imponerande som jag hade hoppats på. Visst var den god, men jag hade faktiskt väntat mig mer, i alla fall just nu. Med tiden kommer vinet vinna sekundära aromer och då blir det säkerligen riktigt gott. Men till dess passar jag nog …

Nicolas Groffier hade en helt egen idé om hur vårt besök på hans Domaine Robert Groffier et fils skulle arta sig. Istället för att visa upp sina senaste årgångar tog han oss tillbaka i tiden med en helt formidabel samling äldre viner, såsom en närmast förföriskt sensuell 1997 Bonnes Mares Grand Cru som var nästan sammetslen. Visst fanns här en fin första mognadskomplexitet, men vinets frukt och blommighet virvlade verkligen runt i munhålan och kompletterades med en god syra och en livfull mineralitet. Som om det vinet inte vore nog av elegans poppades korken också ur en 1993 Chambertin Clos de Bèze Grand Cru som om möjligt var än mer komplex. Här fanns nästan hela registret av fina dofter från skogsgolvet, både multna löv, jord, färsk och torkad svamp och en liten första vindil av tryffel. Även om årgången inte var den starkaste fanns här både rödfruktiga nyanser och ett visst djup kvar från ungdomens dagar och det hela var synnerligen läckert.

   Det var inte riktigt så att dessa två viner bleknade i jämförelsen, men vi blev alla helst tagna av den 1977 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses som bjöd på en motsvarande symfoni av skogsdofter och även här också med en friskt bärig fruktenergi. Som vanligt är vinet från Les Amoureuses sammetslent utan att helt stå utan struktur av tanniner och mineralstringens, och det var helt enkelt ett formidabelt vin som alla minst sagt förundrades över.

Inför den sista middagen i Beaune, som vi hade planerat till Le Clos de Cèdre (hotellets enstjärniga restaurang), samlades truppen framför brasan för att genom ett blint serverat vin få reda på till vilket vindistrikt nästa resa kommer att ta oss till. Vinet hade dekanterats cirka 20 minuter före servering, önskvärt hade varit närmare en timma om vi hade haft mer tid på oss.

   Färgen var mörk, purpur och ung och doften var också koncentrerad med tät frukt som drog åt det mörka och söta, men det fanns inget kladdigt och inte heller något tydlig ekfatskaraktär. Smaken var fyllig, ung och stramt återhållet men med väldigt fina tanniner och alla runt bordet tog sig till USA direkt, men med lite olika ursprung och druvblandning som förslag. Efter lite lirkande kom man fram till Napa Valley och efter ytterligare lirkande nämndes både vinet och producenten, 2008 Estate Red Wine från Futo Wines i Oakville. Det är alltså till Napa Valley och Sonoma som nästa exklusiva vinresa signeras "Once in a Lifetime Production" ska gå.

Le Clos de Cèdre är en högambitiös restaurang, men det finns en hel del märkliga inslag i maten och servicen kan vara både onödigt långsam, stel och ibland oproffsig. Av den anledningen avstår jag från rapportering av maten och totalupplevelsen och fokuserar på det som var väldigt bra, vinerna!

  Efter en första uppfriskande, verkligt god och fortfarande ung med begynnande komplex 2010 Chablis Grand Cru Les Preuses från Domaine William Fèvre beställde jag in ett vin från en producent vi varken hade besökt eller pratat om under veckan, Domaine Patrick Javillier i Meursault. Patrick gör en svit utmärka viner, bland annat två generiska vita bourgogner som kan rekommenderas, och det vin vi nu hade framför oss var hans 2009 Meursault Cuvée Tête de Murger. Det hade en fint mogen frukt, en utsökt mineralitet som kompletterades av en jordig fetma som växte fram fint med luften.

   Ett vin som emellertid överröstade denna meursault var det från Domaine Arnaud Ente, vilket i sig inte är så märkligt eftersom det här är en av de främsta producenterna i byn. Stilmässigt låg denna 2007 Meursault inte särskilt långt bortom vinerna från Domaine Coche-Dury, den citrusfriska och läckert mandelaromatiska och rostade tonen är rätt lik, men vinerna från Arnaud Ente är alltid lite mer eleganta. Det här vinet vann stort på luftningen och växte långsamt i doft och smak och var alldeles underbart. 

Mycket större kropp och djup hade 2009 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Pucelles från Domaine Leflaive, som faktiskt uppförde sig som en grand cru tack vare sin kalkstensfeta och rika kropp. Trots kraften fanns det en livfull syra och pigg mineralitet i den långa smaken och vinet var väldigt bra.

Trion röda viner skämdes minsann inte heller för sig. Först ut av dem var en yppigt rödfruktig och ung och även diskret ekfatsnyanserad 2009 Charmes-Chambertin Grand Cru från Domaine Arlaud, också det en firma som gör utsökta viner. Det här vinet var ännu så ungt att det inte alls visade några som helst mognadskomplexa tecken. Av de röda var det här det minst tillgängliga, men det var gott ändå. Vid närmare eftertanke ligger det ett par flaskor i källaren på Café Rotsunda, så tids nog får jag reda på hur goda de blir när de öppnar upp sig.

   Nästan lika stängd var 2007 Grands Echézeaux Grand Cru från Maison Louis Jadot som inte hade den diskret örtiga nyans man kan finna i nollsjuorna, men väl var ung och rätt tydligt mineralisk, vilket gav den hyggligt koncentrerade frukten en viss komplexitet. Även det här vinet har framtiden för sig, minst fem år från nu skulle jag själv låta det vila.

Från vinkällaren på Café Rotsunda hade jag tagit med en flaska 2002 Romanée-Saint-Vivant Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti som kompensation för att hela gruppen inte kunde ta sig in på den mytomspunna domänen. Med drygt tolv år på nacken hade vinet nu börjat visa mycket av de sirliga och komplext jordiga nyanser som kompletterar den sensuella jordgubbsliknande frukten, och den typiska DRC-näsan var där och gjorde att alla – helt blint serverade – förstod att vet var ett särskilt vin i glaset. Tanninerna var sammetslena, kroppen silkig och elegant och syran precis avvägd för att skänka extra liv åt frukten. Att det var kvällens vin behövde vi inte ens diskutera.

En av alla bra restauranger i Bourgogne är Le Charlemagne som ligger nedanför vingården med samma namn i byn Pernand-Vergelesses. Det här är en mycket ambitiös restaurang med väldigt stort vinlista och en modern mat som ofta har japanska influenser. Vid vår lunch här serverades tre små aptitretare på en sten, alla gjorda i form av soppor som gjutits in i ett hölje av gelé, stilfullt och smakfullt. Smakerna var misosoppa, quiche Lorraine och pizza med tomatsås.

Det första vinet var 2012 Pernand-Vergelesses Premier Cru Sous Frétille (60€ på listan) från den utmärkta firman Domaine Dubreuil-Fontaine.  Jämfört med vinerna från Domaine Bonneau du Martray, som vi besökte innan lunchen och fick oss en ordentlig genomkörare hos, är det här vinet lite fetare och fruktigare och har (såklart) inte riktigt samma mineralspets. Det här dock ett riktigt gott vin och vingården Sous Frétille ligger högt upp på sluttningen mitt emot En Charlemagne som ger Corton-Charlemagne Grand Cru i byn Pernand-Vergelesses. Det är i mångt och mycket ett litet syskon till denna fina grand cru.

Rätten därtill var ett pocherat ägg med tempurafriterade sniglar och en vitvinsvelouté och ett kryddbröd som hade vissa likheter med pepparkaka. En kul rätt, men egentligen inte supergod. Nej, jag höll mig till vinet istället.

Nästa vin var dock fantastiskt, men så kom det ju också från den skickliga Pierre-Yves Colin-Morey och dagen till ära valde vi 2012 Corton-Charlemagne Grand Cru (255€ på listan). Till en början var vinet ganska stramt och återhållet, tydligt märkt av mineral och citrus, men med luft och lite högre temperatur växte vinets kropp och doft högst märkbart. Nu blev kroppen fetare, frukten gulare, doften större och smaken betydligt längre och det var riktigt, riktigt gott.

Det röda vinet från Bonneau du Martray är sällsynt, det kommer från tre små lotter med gamla stockar i samma del av vingården som firmans Corton-Charlemagne och tillverkas i ytterst små volymer. Vi hittade en 1997 Corton Grand Cru (200€) som nu hade fått en första mognad och bjöd på en len textur (som ungt är vinet något vresigt av syra, mineral och tanniner), det hade en djup körsbärsfrukt med inslag av blodapelsin och komplext jordiga nyanser som sedan gifte sig perfekt med svampen i maträtten. Doften var helt fantastisk. Smakmässigt var vinet silkigt och elegant, inte alls så stramt det är som ungt, det bjöd nästan på en ädelsöt mognad och var rätt sensuellt. Det här vinet föll verkligen alla i gruppen i smaken. Synd att det är så svårt att få tag på.

   Cortonvinet serverades till kycklingrätt och mötet var absolut utmärkt.

Min tanke var inte att berätta om den makalösa middagen på La Tour d'Argent i Paris, men två av vinerna måste jag lyfta fram som spektakulära. Till en av förrätterna serverades 1995 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre ur magnum (240€) från Domaine François Raveneau som visade sig vara ungdomligt ljus i färgen och tydligt mineraliskt märkt. Att vinet var snart 20 år gammalt kunde man faktiskt inte gissa, den komplexa mognadsnyansen som först med luftning och ökad temperatur steg ur glaset var faktiskt rätt diskret, men det fanns ett djup och en jordig kryddighet som var fantastisk. Jag häll vinet i glaset i tre timmar och det vek inte ner sig en millimeter under kvällen. Det var riktigt imponerande.

   Det andra magiska vinet var 1988 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos Saint Jacques från Domaine Armand Rousseau, också det skänkt ur magnum. Här fanns den där sagolikt läckra balansen där subtila toner av skogsgolvets jord, multna löv, svamp och tryffel ger krydda till  den sensuella fruktigheten, som 26 år senare fortfarande har stråk av solmogna vildhallon, mörka körsbär och kokta jordgubbar. Lägg därtill de sammetslena tanninerna, den fortfarande vitala syran och den förunderligt långa, kvardröjande och storslagna eftersmaken. Inte ett öga var torrt!