Bortamatch med gamlingar den 19 mars

 

Att samla på vin är i sig inte särskilt roligt, det roliga kommer först när flaskorna öppnas och man tillsammans med likasinnade kan uppleva vinerna och diskutera dem. Särskilt roligt blir det när man sätter ihop provningar på ett särskilt tema och det verkar jag inte vara ensam om att tycka. Medlemmarna i min vinklubb är gärna med och bidrar till att provningarna blir så lyckade.

Som vanligt när jag samlar ihop vinvännerna i vinklubben till mina exklusiva provningar ingår också en liten måltid och vi börjar alltid med en liten förrätt och ett vin för att komma i form och slippa sitta hungriga under provningen. Den här kvällen blev det halstrade pilgrimsmusslor med en ljus smörsås som hade fått en lätt doft av rostade hasselnötter och äpple och därtill hörde lite mild kräm av jordärtskocka med lite krasse i.

 

Även om temat för kvällen var kaliforniska viner kände jag att det var läge att servera en vit bourgogne till förrätten. Jag siktade mot Mâconnais i södra Bourgogne, en landsända som producerar fina och måttligt prissatta viner men som tyvärr inte får särskilt mycket uppmärksamhet. Vinet 2011 Mâcon Igé "Château London" kom från Domaine Fichet och hade den områdestypiskt lite rikare och solmogna frukten men också en god spänst av syra och kalkstensmineral. Man kan känna en nästan kritfet struktur i smaken och det hela är riktigt gott utan att vara stort.

Därefter kunde provningen påbörjas och vi skulle gå från yngre till äldre viner med en i och för sig drickmogen men inte alls fullkomligt mogen 1992 Cabernet Sauvignon Cask 23 från berömda Stag's Leap Wine Cellars i sydöstra Napa Valley. Det här är en druvren cabernet som är en selektering av de bästa faten från Fay Vineyard och Stags Leap Vineyard. Doften var mörk och ganska djup, mogen och komplex men jämfört med de andra vinerna mest vital. En liten nyans av choklad och även krossad sten gav en lätt kryddighet till frukten. Smaken var riktigt god, primärt oväntat fruktig men med en tydlig mognadsnyans, torr och med en fin syra och även en livlig mineralitet. Eftersmaken var subtil och jag tyckte väldigt mycket om det här vinet.

I nästa glas kändes vinet faktiskt yngre, men så brukar det vara med de långlivade vinerna från Chateau Montelena i Calistoga i den norra delen av Napa Valley. Denna 1987 Estate Cabernet Sauvignon hade en mörkare frukt med en liten blommig nyans och även en påtaglig stenmineralitet, smakmässigt var vinet yngre och även tydligt strävare (tanninerna är dock fina) och eftersmaken var riktigt komplex. Jag är väldigt svag för den här typen av välstrukturerade och eleganta cabernetviner och trots att det här vinet nu har blivit 27 år visar det inte särskilt många mognadstecken. Tur att det finns en flaska kvar (eller två) av denna godbit i caféets vinkällare.

   Robert Mondavi är en av de verkliga pionjärerna i Napa Valley. Efter ett halvt livs karriär som druvodlare i Lodi och därefter vinproducent vid Charles Krug Winery i Napa Valley skulle han bli legendarisk med sin brinnande entusiasm för Kalifornien och dess viner sedan han grundade Robert Mondavi Winery i Napa Valley till skörden 1966. Vinet 1987 Cabernet Sauvignon Reserve markerade hans 50:e skörd i Napa Valley. Imponerande!

   Det här vinet var ytterst elegant och mycket mer bordeauxlik än provningens andra viner. Doften bjöd på en mörk och ganska djup frukt, bordeauxiskt komplex men med en kalifornisk mogen fruktighet, och den var också läckert jordigt och nästan tryffeldoftande och hade dessutom små stråk av blyerts. Smaken var ljuvlig, len och elegant med myckna men också fint mogna tanniner och dessutom en god fräschör, en lätt mineralisk ton och medellång, väldigt nyanserad eftersmak som också bjöd på en hint av blyertspenna. Sagolikt gott. Det är vin som detta man vill att folk ska få dricka för att förstå potentialen i de unga vinerna från Napa Valley, att det verkligen utvecklas precis lika fint som stora bordeauxviner.

   Rent geografiskt är det inte långt från Robert Mondavi Winery till Caymus Vineyards i Rutherford och deras 1987 Cabernet Sauvignon Special Selection hade också stora likheter med Mondavis vin. Det här vinet var dock mycket yppigare i frukten, jag noterade också en fin blommighet som vittnade om att vinet inte alls var fullt moget, och även en rätt trevlig chokladnyans. Smakmässigt var vinet något strävare än det från Mondavi (det är det alltid, fortfarande idag), men det upplevdes fullt balanserat tack vare att det var fylligare och fruktigare. Gott, absolut, och till och med kvällens godaste vin när omröstningen gjordes, men i min gom var det inte lika stilfullt som vinet från Robert Mondavi Winery. Den här tappningen är en fatselektering av de bästa vinerna varje årgång och normalt sett kommer det från tre till fyra vingårdslotter som planterades på 1960-talet med sticklingar från Fay Vineyard. Trettio månader i ekfat och 13.0 procent alkohol är annan intressant statistik att nämna.

Vi skulle hålla oss kvar på dalbotten i Napa Valley, men nu hos Silver Oak Cellars och deras 1987 Napa Valley Cabernet Sauvignon i centrala Oakville. Idag har man 42 hektar här, allt planterat med Cabernet Sauvignon. Det här vinet hade en mer tydlig mognadston i doften, det fanns något jordigt och intorkat fruktigt över det, man här fanns också den typiska dillnyansen som kommer från de amerikanska ekfat (numera helt nya, på den här tiden har jag inte koll på hur mycket nya fat det rörde sig om) man använder sig av här. Som vanligt är vinet välstrukturerat, men kändes faktiskt något mer drickmoget än vinet från Caymus Vineyards. Jag tyckte om det, men det lyckades inte lika väl i det exklusiva sällskapet – den här övningen var minst sagt spektakulärt bra och konkurrensen om gillandet var stor. 

   Randy Dunn är en närmast legendarisk vinmakare i Napa Valley (han arbetade som vinmakare på Caymus Vineyard mellan 1975 och 1982 innan han helt gick över till sin egen produktion som han etablerade 1979) och från honom och hans Dunn Vineyards hade vi två viner. Det första av dem var 1987 Napa Valley Cabernet Sauvignon, ett druvrent cabernetvin som till största del kommer från Howell Mountain men är kompletterat med druvor från dalbotten. I stort sett alltid brukar det här vinet omtalas som det ”enklare” vinet av de två man tillverkar här, ett vin som bör drickas tidigare eftersom det inte ”har lika bra lagringspotential”. Låt gå för att det här vinet var det elegantare av de två, men det var definitivt inte enklare och hade tveklöst inte mått dåligt av 27 år sedan skörden. Det var perfekt som det var och skulle faktiskt knycka åt sig fler röster än storebror uppe från Howell Mountain. Gott var det, gott som synden, mörkt till frukten med inslag av björnbär och mörka körsbär, det hade en liten blåblommig nyans och var fint stenmineraliskt, förhållandevis silkigt till sin struktur och faktiskt rätt ungt till både frukt, fräschör och struktur.  

   Såklart var firmans prestigetappning 1987 Howell Mountain Cabernet Sauvignon mer strukturerat, lite tätare och mer mineraliskt (stockarna växer i rent vulkaniskt grus) och även om jag inte vill säga att det var direkt knutet, var det åtminstone lite mer återhållet. Det tog faktiskt mer än två timmar efter att det hade dubbeldekanterats innan det började blomma ut och det är en anmärkningsvärd iakttagelse. Även om tanninerna är tydliga, precis så som de alltid är i vinerna från Howell Mountain, är de finstilta och eleganta och håller på ett utsökt sätt ihop vinets frukt. En detalj som jag verkligen tycker om är den steniga känslan i vinet. Fem år till på det här vinet skulle inte sitta dumt! Randy använde sig av 40 procent nya fat för den 30 månader långa lagringen och alkoholhalten landade på 13.0 procent.  

Till alla mogna viner serverades en rätt som tack vare smörstekt svamp skulle matcha vinernas mer komplexa nyanser. En långsamt bräserad kalvbringa och den goda skyn från denna inkokt med rött vin fick bli huvudingrediens. I den mån vinerna skulle ha haft kvar något av den strävhet de hade som unga, hade jag valt att komplettera rätten med lite potatispuré, som tack vare den krämiga texturen lätt fångar upp och rundar av strävhet i röda viner. Det blev såklart en perfekt ledsagare till vinerna.

Jag hade egentligen inga större förhoppningar på 1985 Cabernet Sauvignon från Charles Krug Winery i St Helena. Den här egendomen köptes 1943 av familjen Mondavi och drivs fortfarande av den numera väldigt gamla Peter Mondavi (bror till Robert Mondavi) och även om vineriet har sin självklara plats i Kaliforniens historia är det ett vineri som sällan släpper ut några viner av större kvalitet. Jag hade trott att vinet skulle vara rätt gott tack vare mognad, men inte bjuda upp till dans som de andra vinerna, men just den här flaskan hade fått pesten av en dålig kork och ställdes därför åt sidan. Fy, vad irriterande.

   Istället fick vi koncentrera oss på 1985 Cabernet Sauvignon SLV från Stag's Leap Wine Cellars. Precis som 1987 var också 1985 en riktigt bra årgång i Napa Valley, men jag får oftast känslan av att 1985 gav viner med lite lenare tanninstruktur. Det här vinet var först lite blygt och faktiskt mer moget när det slogs upp i glaset än vad jag upplevde det fem timmar senare när den sista lilla slatten ur flaskan dracks. Vinet kommer från den 16.25 hektar storas vingård som 1973 gav det vin som vann The Paris Tasting och det är ett rent cabernetvin som vid tiden uppfostrades under två år i till cirka 60 procent nya franska ekfat. Idag har vinet en fin mognadssötma (små nyanser av korinter i den annars ganska rika och mörka bärfrukten) tack vare att tanninerna har börjat slipas av och nu upplevs rätt polerade, men det finns en fin mineralisk och nästan järnig och salt känsla som bidrar med komplexitet. Det här är förtvivlat gott även om det inte riktigt har samma snärt och spänst som vinerna från 1987 har. Jag har ett antal viner från 1985 kvar i vinkällaren, de kommer nog drickas upp i år, eller nästa år.

Det äldsta vinet var 1976 Cabernet Sauvignon Georges de Latour Private Reserve från klassiska Beaulieu Vineyards i Rutherford. Det var ungefär vid den här tiden som firman började tappa lite av den stjärnglans det hade haft i flera decennier, då det var en av de allra bästa producenterna i Napa Valley och Kalifornien. Att firman gick lite utför kan man såklart spekulera i, men jag är rätt säker på att det till viss del berodde på att den legendariska vinmakaren André Tchelistcheff hade slutat här tre år tidigare och under de följande åren bara var anlitad som konsult. En annan att firman såldes till stora Hublein 1969 och efter det långsamt tappade det fokus på den kvalitet som tidigare hade varit Beaulieu Vineyards adelsmärke. Oavsett anledning, deras 1970:a av detta vin kommer jag aldrig att glömma, därefter har det varit glest mellan utropstecknen härifrån.  

   Vinet, ett mer eller mindre rent cabernetvin från firmans bästa vingårdar BV1 och BV2 och det uppfostrades i amerikanska ekfat under 22 månader. Enligt en notering från CellarTracker skulle det här vinet ha druckits mellan 1988 och 2007, och det kanske man kan hålla med om, vinet var helt klart det allra mest mogna av kvällens viner. Samtidigt fanns det något rätt läckert över det. Direkt det hälldes upp kändes det ljust och tunt och till och med för gammalt. Därefter växte det fram en läcker och nästan madeiraliknande knäckighet med inslag av fikon och dadlar, men ju längre vinet stod i glaset, det mer komplext blev det. Förvisso fanns fortfarande nyanser av russin kvar, druvorna måste ha varit rätt mogen när de skördades och att etiketten anger 13.5 procent alkohol i en period då vinerna snarare höll 12.5 eller 13.0 procent alkohol. Jodå, här fanns en tydlig mognadsoxidation och visst var vinet något bedagat, men återigen … charmen fanns där. Efter två timmar i glaset stod vinet faktiskt fortfarande stolt och elegant upp i glaset och höll ihop, men ytterligare en timme senare hade vinet kroknat och visade då mer oxidation, nötter och sherrytoner. Men det var rätt gott så länge det smakade.

Jag gillar pedagogik och att göra en direkt jämförelse mellan de utvecklade vinerna och ett purungt vin med tät och intensiv primär bärfrukt och med unga och mer framträdande tanniner som i 2011 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Beringer Vineyards, en av de mest klassiska vinfirmorna i Kalifornien. Även om årgången är en av de kallaste i Kaliforniens historia, har vinet faktiskt ett bra djup med mörk bärfrukt som tangerar en nästan söt känsla, men precis som väntat finns här också en god fräschör, en ung och ganska tydlig men ändå mogen tanninstruktur och en ganska lång eftersmak. Det här är, baserat på den upplevelse vi fick av de mogna vinerna, ett vin som allra högst troligt kommer kunna ha ett omkring 20 år långt liv framför sig. Även om det är gott och fullt njutbart idag, är det ett vin som kommer att börja visa sina bästa sidor om låt säga fem sex år från idag.

Till det unga vinet serverades en smakrikare rätt av bräserads revbensspjäll och grillad oxfilé, till vilka en krämigt god potatisgratäng med gruyère hörde (den feta texturen rundade av vinets tanniner perfekt) och även en bit halstrad anklever samt en bakad och därmed något söt schalottenlök och slutligen en god ankleversky.

Jag har följt Kalifornien och dess viner i snart 25 år och har gjort otaliga provningar och middagar med äldre kaliforniska viner. Alltmer blir jag imponerad över hur fantastiskt väl många av de bästa vinerna utvecklas. Idag vill jag knappt dricka min kaliforniska cabernetviner innan de har fyllt tio år och kan jag vänta till de blivit 15 eller ännu hellre 20 år, gör jag nog det gärna.

   En av de stora utropstecknen under just den här specifika provningen och middagen var att vinerna stod sig fantastiskt bra i glasen i flera timmar. Sånär som på den lite trötta sjuttiosexan behöll alla vinerna sin spänst och växte till och med i glasen under kvällen. Det är, minst sagt, imponerande.