Det är alltid trevligt när vi får besök av amerikanska
vinmakare, den här kvällen sympatiska Wells Guthrie från Copain Wines i Russian
River Valley. Wells har en intressant bakgrund inom vinet och började faktiskt
som provningskoordinator på Wine Spectator innan han bestämde sig för att börja
göra vin. Studieresorna och ett par års arbete i Rhône och Bourgogne gav rätt
kunskaper och känsla och med tiden har vinerna blivit riktigt bra. Idag hör
Copain till firmorna inom grupperingen In Pursuit of Balance och renhet,
elegans och nyansrikedom är tre ord som mycket väl definierar stilen.
Som aperitif serverades firmans vita viner. Vi började
med 2013 Tous Ensemble Chardonnay
från 25-30 år gamla stockar i Ferrington Vineyard och DuPratt Vineyard i norra Anderson
Valley, en dalgång i nordvästra Mendocino County som Wells har varit något av
en pionjär och galjonsfigur i trots att hans hemmaplan är Sonoma County. Det
här vinet har en medelfyllig kropp, det är rent och friskt med en nyans av mandel
och citrus och även en lätt blommighet. Som väntat av Wells och hans försiktiga
hantverk har vinet en absolut ren frukt och nästan total avsaknad av ek och man
noterar också en liten mineralisk spänst i eftersmaken.
Chardonnay är en relativt ny del av vinportföljen hos
Copain Wines och med det trevliga instegsvinet ökade nyfikenheten på de två nya
vingårdsbetecknade viner som också stod till buds som aperitif. Det första av
dem var 2013 Chardonnay DuPratt som
ligger högt upp i bergen i den nordvästra delen av Anderson Valley (så högt upp
att man tekniskt sett skulle få ange ursprunget Mendocino Ridge). Idag har
Wells ett långtidskontrakt på den här vingården och säljer all Zinfandel (från omkring
100 år gamla stockar) till framför allt Carlisle, en av de bästa
zinfandelproducenterna i Kalifornien. Det här vinet har en lite yppigare frukt,
en fint stenig och mineralisk doft med en lite fetare känsla, också det här
helt utan karaktär av ekfat. Wells använder enbart äldre ekfat, han vill inte att
eken dölja vinernas ursprungskänsla, han arbetar också naturligt utan att
justera syran och med också enbart med den naturliga jästen som druvorna har.
”Vi arbetar
väldigt naturligt, alla vingårdar är ekologiskt odlade och vi trampar till och
med druvorna för att ge musten en liten tids syrekontakt”, förklarar Wells. Alkoholhalten i vinerna ligger på befriande
friska 13 procent, helt rätt nivå för vinernas fina balans.
Det andra vinet
kom från en 1.60 hektar stor lott i en sex år ung vingård med kalkstenskifferjord
cirka sex kilometer från havet väster om Carmel Valley i Monterey. Vinet, 2013 Chardonnay Laureles Grade, var än
svalare och stramare med en tydligare mineralton som faktiskt inte låg särskilt
långt från den kalkmineralitet man finner i vinerna från Bourgogne. Gott,
verkligen, och friskt och superfräscht!
Middagen inleddes med en kvartett väldigt vackert
klarröda viner. Från en blandning av vingårdar i Anderson Valley kommer 2013 Pinot Noir Tous Ensemble, ett vin
med en ung och intensiv rödfrukt med ett visst djup och en koncentration som
imponerar utan att vinet i sig är kraftig.
”Vi äger ungefär
tio hektar vingård i Anderson Valley och det här vinet är slags villages från
alla våra vingårdar där”, berättar Wells.
Det är ett
utsökt vin med en silkigt len och nästan viskös textur men frisk syra och
finstilta tanniner. Smaken är lång, elegant och sånär som på den lite yppigare
frukten är det ett vin som har en nästan bourgogneliknande finess och det är
såklart vansinnigt aptitligt och gott.
I glaset intill samma vin men ett år äldre, 2012 Pinot Noir Tous Ensemble. Det här
vinet är nästan mer parfymerat och blommigt, det är som att frukten är mer
intensiv utan att vinet är fylligt och
fruktmättat. Elegans är ett ord jag skriver ett par gånger i mina noteringar,
vinet är nämligen minst sagt förföriskt och tanninerna är silkeslena och
finstilta och balanseras fint av en pigg syra och ljuvligt frukt.
”Inget av vinerna
ser nya ekfat, jag använde mycket mer ny ek förr om åren och gjorde också vinerna
i en rikare stil, numera söker jag en större transparens i vinerna”, säger
Wells.
Chef Anders hade gjort fyra smårätter och den första
rätten var en rullad av kyckling fylld med svamp och kalvbräss och en touch av
dragon som serverades med stekt baby gem-sallad med gräslök och persilja och
till det en smörad kycklingfond. En fullkomligt magiskt rätt till de eleganta
pinotvinerna.
De två andra pinotvinerna kom också från två årgångar med
2013 Pinot Noir Les Voisins i det
första glaset. Det här vinet är lite djupare och till och med något jordigare
och lite kryddigare jämfört med vinerna Tous Ensemble, kanske inte riktigt lika
charmerande men riktigt stiligt. Man kan mycket väl säga att det har ett djup i
stil med vinerna på nivån premier cru
från främst Gevrey-Chambertin. Det är såklart ungt, kanske lite väl ungt, men
samtidigt riktigt rent i frukten och väldigt gott.
Det är alltid
intressant att jämföra samma vin från två årgångar och med 2012 Pinot Noir Les Voisins fick vi samma känsla av årgångskillnaderna
som vi fick med instegsvinet. Helt klart är 2012 en något mer bourgognelik
årgång, finessen i den rena och intensiva rödbäriga frukten står i första
rummet tillsammans med en fin mineralitet och med en sammetslen munkänsla med
en god struktur av något mer uttalade men samtidigt snyggt polerade tanniner.
Jämfört med Tous Ensemble är det hr vinet något mer strukturerat.
Vi gick över till Syrah, också nu med fyra viner. Copain
Wines, eller rättare sagt Wells Guthrie, har nämligen (liksom jag) en passion
för både Bourgogne och Rhône och viner som är inspirerade av dessa fina
vinregioner. Två år hos Michel Chapoutier i norra Rhône lade grunden för
kunskapen om och känslan för Syrah som druvsort och den känslan har successivt
utvecklats över åren.
”Jag ville göra
elegantare vinerna redan 2005, men jag förlorade det mest av mina pinotviner
från Anderson Valley det året på grund av frost och gjorde bara ett fat det
året, men året därpå gjorde jag vinerna lite lättare i stilen och den vägen har
jag också gått med mina syrahviner”, säger Wells när vi talar om vinernas
utveckling över åren.
”Jag söker
fräschör i vinerna”, säger han som förklaring och berättar, ödmjukt, hur han
kanske inte alltid lyckades i början. Det var faktiskt efter två månader i
Bourgogne (2005) som Wells kom tillbaka med en helt annan känsla för
vinframställningen och mer precision och finess i vinerna.
Det första vinet
var 2013 Syrah Tous Ensemble, också
det en blandning av druvor från flera vingårdar i Mendocino County. Omkring en
tredjedel av klasarna vinifierades hela med stjälkar och allt, men något
vegetalt annat än en liten kryddighet med nyanser av lakrits står inte att
finna. Och resultatet är superbt. I 2012
Syrah Tous Ensemble är frukten möjligen en aningen ljusare och något rödare
och det finns faktiskt något mer franskt (norra Rhône) i denna tolva än i
motsvarande vin från 2013. Tanninerna är dock lika fina, något spår av de 15-20
procent stjälkar som är med under jäsningen finns inte.
På tallriken ett par skivor av rosastekt vårlamm från
Pyrenéerna med en puré av schalottenlök och persilja och därtill en lammsky som
är smaksatt med olivolja med vitlök. Helt fantastiskt … fy bubblan var duktig
chef Anders är!
Yorkville Highlands är huvudursprunget för vinet Tous
Ensemble, men i 2013 Syrah Les Voisins
kommer alla druvor från denna högt belägna dalgång i södra Mendocino County. Det
här vinet är fylligare och tydligt mer strukturerat, det är en aning
stjälkkryddigt och stramt, men på inget sätt ogint. Smaken är dock ung, lite
knuten, men frukten är lovande och jag skulle gärna se det här vinet igen om
tre till fem år.
Jag tyckte något
mer om 2012 Syrah Les Voisin, som är
ett mörkare fruktigt och lite mer kryddigt och strukturerat vin som också
upplevs yngre och mer outvecklat, men på det hela taget mycket mer komplext. Det
finns en fin blåblommighet, en ung och faktiskt rätt Rhônelik och nästan köttig
nyans som är riktigt tilltalande. Med mer luft blommade vinet ut och blev
riktigt gott … eller rättare sagt, till och med godare och mer personligt än
jag upplevde det från början. Både 2013 och 2012 är unga viner som i nuläget
mer drivs av sin fruktighet än någon direkt komplexitet, men jag måste ändå
medge att båda vinerna är vansinnigt goda.
I det första av de tre nya glasen stod det kristallklart
körsbärsröda 2012 Pinot Noir Monument
Tree från en sval vingård i Anderson Valley. Vinet har en riktigt fin
rödfruktig och elegant doft, massor av röda syrliga bär med inslag av både
hallon och röda körsbär, syran är uppfriskande och tanninerna fina och
eleganta. Det här är ofta, men inte alltid och särskilt inte i de svalare
årgångarna, ett av firmans finaste viner och jag måste tillstå att denna tolva
är riktigt god men helt klart något för ung och knuten för att verkligen visa
sin fulla potential. Jag njuter nu, men jag vill veta hur det blir sedan. Jag
är nyfiken!
”Det här är en
svårarbetad vingård, den har en nordvästlig och väldigt svalt läge som utsätts
för mycket svala kustvindar och dimmor, som ibland inte bränner bort förrän vid
två på eftermiddagen”, säger Wells och förklarar vidare att druvorna knappt når
mognad i svalare årgångar som 2010, 2011 och 2012.
Redan halv fem hade man dekanterat vinet 2012 Pinot Noir Kiser En Bas, som är
tydligt djupare i frukten, här trängs mörka körsbär med en liten nyans av kokta
vildhallon. Det är ett tätare vin, kraftigare, men det har faktiskt samma
finess och trots den rikare och sötare frukten också en fint komplex ton av
kalksten … eller åtminstone mineralitet. Oj, vad gott det här är!
Från en högre
belägen lott i samma vingård kommer 2012
Pinot Noir Kiser En Haut, ett vin jag håller som det mest kompletta och
mest komplexa av dem alla. Här är balansen mellan fruktighet, blommighet och
mineralisk jordighet allra bäst, djupet större och längden mer imponerande.
Även om det här är det elegantaste, är det ungt och lite knutet och även det
här skulle jag gärna vilja komma tillbaka till om några år.
Dikalvköttet var ljusrosa och saftigt, stekt till perfekt
innertemperatur, det serverades på en bädd av stekt svamp och till det hörde en
svamppuré, bräserad vårlök och en svampbuljong med persilja. Också det här var
en elegant rätt som matchade de eleganta vinerna perfekt.
De fylligare vinerna av Syrah väntade vi med till sista
serveringen. Det första glaset höll vinet 2012
Syrah Hawkes Butte från Yorkville Highlands, som var mörkfruktigt och något
kryddigt med en fin och nästan köttig ton och med det blev vinet ganska
Rhônelikt, om än ungt och primärfruktigt.
Frukten var
något mörkare och mer intensiv men inte sötare i 2012 Syrah Halcon som också kom från en vingård i Yorkville. Även i
detta vin var tanninerna polerade och vinet upplevdes faktiskt nästan
fullkomligt moget. Alkoholhalten i detta vin låg under 13 procent, något som
både speglar lite av tidens trend i Kalifornien men också är typiskt just för
Copain Wines. Som vanligt med eleganta viner av Syrah fanns här en lätt kryddig
ton som drog åt lakrits och gav vinet en extra komplexitet.
Det tredje vinet
var 2009 Syrah Hawkes Butte,
serverat ur halvflaska vilket normalt sett snabbar på mognaden. Visst hade
vinet en viss mognadston med komplext jordiga och lite kryddiga nyanser, men
jag fann vinet vara mörkare och köttigare och även med en ton av aprikos och
fin sötma. Kanske rent av som ett vin från Côte-Rôtie. Jodå, det här gillade
jag verkligen.
Svensk anka från södra Sverige hörde till syrahvinerna och
under ankbröstet krossad stekt jordärtskocka och som garnityr en sky av anka
med balsamicovinäger och även köttet från de konfiterade anklåren. Återigen en
rent smakmässigt enkel men fullkomligt lysande god rätt till vinerna.
Någon dessert blev det inte, istället blev det
eftersittning och med det också en extra flaska gott. Detta gott kom från den
enastående Domaine Jean-Louis Chave och var en utmärkt god, mörkt fruktig,
typiskt stenkrossaromatisk och nästan animaliskt komplex 2010 Saint-Joseph. I nuläget är vinet ungt, fem år till och en
större komplexitet kommer att blomma ut, men det är redan nu superläckert och
njutbart. Det här är en stil jag verkligen tycker om!
Framåt småtimmarna gick jag rätt på spritskåpet och försåg mig med ett (par)
glas av den utomordentligt fina cognacen Réserve
de la Famille från Delamain. Det är en vällagrad, djupt
fruktigt och komplex cognac med fina nyanser av sultanrussin, karamell, kola
och nougat och den underbara kryddighet som kommer med tiden i ekfaten och
kallas rancio. Det här är en fantastiskt fin och välbalanserad cognac. Inte
konstigt att jag tog påfyllning både en och två gånger!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar