söndag 29 mars 2015

Bjurfors Hotell och Konferens två dagar i mars


 
”Men kom igen nu, du kan ju för fan inte åka dit och vara där i två dagar.”
"Avesta liksom, vad ska du göra där … och föresten, var ligger Avesta?”

Så här kan omvärlden reagera när man berättar om något uppdrag på ett ställe som av omvärlden (och mig själv) är allt från mindre känt till helt okänt. Alldeles för många människor har fördomar om orter på landsbygden, om restauranger på landsbygden, kanske rent av om gäster på landsbygden. Efter att under två decennier rest runt i vårt stora och varierade land och arrangerat hundratals provningar och middagar, måste jag medge att jag inte längre blir lika förvånad över vare sig undermålig eller förstklassig kvalitet. Kvalitet handlar inte om geografi eller huruvida folk har bestämt sig för att bo på mindre eller större orter, kvalitet handlar om passion, vision och jävlar anamma hos den entreprenör eller livsnjutare som bestämmer sig för att satsa på kvalitet även om restaurangen ifråga ligger på ”fel adress”. Alltså åkte jag till Avesta och Bjurfors Hotell och Konferens för att hålla två middagar. Och jag hade inte en enda uppfattning om vad jag hade att vänta mig.
   Bjurfors Hotell och Konferens ägdes och drevs länge som en sluten konferensgård för ett större företag, men för ungefär tre år sedan tog platt- och kakelsättaren Leif Johansson och hans familj över egendomen och tog därmed steget fullt ut att bli den krögare han länge hade drömt om att vara. Restaurangen bytte inriktning mot kvalitet och de 35 hotellrummen (och smålägenheterna) i stugorna runt om restaurangdelen renoverades och är idag överraskande fina.

Den första kvällen var det öl som stod på menyn. Som första öl serverades en Plain Porter från Porterhouse Brewing Company mitt i Dublin på Irland. Bryggeriet grundades 1996 men bygger sin produktion på traditionella metoder. Den här portern var riktigt god, smakrik och elegant (4.2 procents styrka), bryggd med riklig mängd av flera maltsorter och rostad korn som har gett ölet en god kropp med en försiktig initial maltsötma, en tydligt kafferostad komplexitet och en lång och helt torr och bara försiktigt besk eftersmak.

Som vanligt när jag gör gästspel i dryckens och matens tecken ger jag köket grundidéerna till hur maten ska tillagas, smaka och dofta för att drycken ska matchas perfekt. Till den rostade portern byggdes den första lilla rätten av lättrökt lax (röd fisk är utmärkt till mellanmörka och mörka öl och den fina rökiga tonen i maten gifter sig bra med ölets rostade nyanser) och för att integrera ölets fina beska satte vi till lite crème fraiche till den strimlade laxen. Lite gräslök fick ge en gnutta färg och karaktär, men den detalj som fick rätten att gå hand i hand med ölet var den grovrivna kavring som precis innan servering bryntes i smör tillsammans med rostade sesamfrön och fick bli garnityr och den sojasås som droppades över. Soja och mörka öl är nämligen en förträfflig kombination.

Tysk veteöl är en av de mest användbara öltyperna när det kommer till gastronomi, alltså vill jag alltid ha med en sådan i en ölmeny. Den här kvällen hade vi en Paulaner Hefe-Weissbier från Paulaner Brauerei i München, ett anrikt bryggeri vars historia sträcker sig tillbaka till 1634. Doften är karaktäristisk, lätt nejlikekryddig av jästen, fint jäsningsfruktig och mjukt vetesöt och smaken är precis så fyllig och krämig som man förväntar sig av en ofiltrerad veteöl.

På restaurangens vanliga meny stod vitvinskokta musslor och den rätten utgick jag från eftersom musslor och öl är en både lyckad och klassisk kombination. Jag valde dock att byta ut vinet mot veteöl att koka musslorna i, något jag själv tycker är godare och dessutom mer passande i en ölmeny. Fint skuren lök och fänkål var garnityr i soppan, som kompletterades med rostade brödkrutonger. Att använda bröd i maten till öl är ett lika enkelt som briljant sätt att knyta samman rättens dofter med ölet naturliga malt- och brödarom.

Från engelska Adnams Brewery kom en fin nyklassisk tolkning av den traditionella indiska ale som engelsmännen bryggde under 1700- och 1800-talen för att ölet skulle klara av den långa och varma sjöresan mellan England och Indien. Det traditionella i denna Adnams Innovation IPA ligger i en högre alkoholhalt (6.7 procent) mot den vanliga stilen pale ale och den mer komplexa engelska humlen, det moderna i att man här har använt sig av både slovensk (Styrian Golding) och amerikansk (Columbus) humle, vilket har gett det smakrika, maltfylliga och ganska rikt smakande ölet en påtagligt mer blommig och fruktig karaktär än vad den engelska stilen vanligen har.

Också till det här ölet valde jag en rätt som redan fanns på menyn, men sånär som på vitlöksbrödet som skulle höra till men jag valde bort, behölls rätten precis som den var tänkt att vara. Att det här skulle bli en riktigt lyckad kombination med ölet från Adnams Brewery byggde mycket på att ölets blommiga och fruktiga humlearomer gifte sig perfekt med rättens citrusfruktighet och den milda sötma som kommer från löken och rotfrukterna i långkoket. Lyckat blev det, minst sagt, även om jag gärna hade sett att köttet var lite saftigare och nästan föll isär och att riset skulle ha varit lite krämigare.

Brewdog är ett riktigt intressant och delvis innovativt skotskt bryggeri som grundades 2006 och sedan dess har gjort sig omtalade och uppskattade för sina stundtals provocerande smakrika och alkoholstarka öl. Ett av deras allra finaste öl är 5 A.M. Saint Red Ale, en öl som bryggts sedan 2009 och görs av fem maltslag och en riklig giva av fem humlesorter, bland dem de högaromatiska sorterna Nelson Sauvin, Cascade och Centennial. Jag gillar verkligen det här ölet, dess fyllighet och rikedom, dess karaktärsfulla malt- och humlemättnad, men också den elegans det samtidigt har.

Jag hade valt att servera ölet till en osträtt och jag valde att grunda rättens doftkaraktär med ett rostat bröd för att spegla ölets rostade maltaromer. Lite av en fruktig kompott på brödet för att möta upp ölets fruktiga humlearomer lades till och osten ifråga, en ung hårdost av komjölk från Wernergårdens Mejeri i närliggande Norberg, grovhyvlades över brödet. Precis inför servering napperades lite brynt smör, denna gudabenådade krydda som dessutom gifter sig perfekt med ölets rostade malt, och slutligen garnerades osträtten med spröda chips av jordärtskocka.

Middagen rundades av med en god öl och en liten godsak. Med Scottish Stout från Belhaven Brewing Company slöts cirkeln i menyn, vi började mörkrostat och slutade även så med det här ölet. Med en alkoholhalt på 7.5 procent finns här en lite större fyllighet, malten upplevs till en början något sötaktig, men smaken och framför allt eftersmaken är så gott som helt torr. Direkt alkoholstark eller ens alkoholvarm kändes smaken inte, den var fullt balanserad tack vare rikedomen och jag tyckte så mycket om det här ölet att det blev lite extra påfyllning av det.

En lite udda men absolut perfekt doft- och smakmatchad tryffel av grönmögelost och mörk choklad hörde till. Visst kan det låta märkligt, men det lyckade mötet är ganska enkelt att förklara. Mörk öl och choklad är rent doftmässigt en lyckad kombination, smakrik mörk öl och grönmögelost fungerar precis lika bra som portvin och mögelost, och lägger man därtill kombinationen sälta i osten och sötma i chokladen, blir mötet helt perfekt. Det handlar om doft- och smakgrammatik, en enkel och logisk metod att skapa kombinationer utifrån … så länge man har lärt sig de enkla grunderna i ämnet vill säga.

En liten eftersläckare i form av en ljus men smakrik öl från Porterhouse Brewing Company var på sin plats. Denna fina 5.0 procent starka Hersbrucker Pilsner var en ny öl för mig, den hade en lite fylligare och mer maltig kropp än vad jag normalt förväntar mig av en pilsner och därmed var också den ändå tydliga humlebeskan väl integrerad. En god och smakrik dricköl helt enkelt.

Efter en lång dags vinprovande är det inte ovanligt att vinprovaren dricker en god törstsläckande öl. Den här kvällen ville livsnjutande krögaren Leif dela en god flaska vin och det säger man inte nej till. Vinet 2012 Serras del Priorat kom från det cirka 1 600 hektar stora distriktet Priorat och den utmärkta men märkligt nog inte särskilt omtalade firman Clos Figueras i byn Gratallops. Här fanns en fin och ursprungstypiskt rik och mörk bärfrukt som bjöd på viss koncentration men ändå finess, här fanns också den lika typiska mineralisk tonen av krossat skiffer och precis som väntat fanns här både en viss alkoholvärme och en tydlig men ändå polerad tanninstruktur. Ett gott vin, snyggt balanserat och absolut ursprungstypiskt. Mer vin från Priorat tack.

Kvällen därpå var det dags igen, men nu med vita dukar på bordet, ny meny från köket och vin i glasen istället för öl. Som så ofta började denna vinmiddag med champagne, en NV Premier Cru Blanc de Blancs Brut från den med omkring 1 000 hektar vingård stora sammanslutningen av sex kooperativ, Saint Gall. Det var väl ingen direkt elegant champagne, visst fanns en rätt trevlig nyans av citronskal, gult äpple och nygräddat vitt bröd, kanske rent av en liten champinjon, men jag saknade lite av den fräschör och stringens jag tycker att en champagne av Chardonnay ska ha.

Den bästa typen av tillbehör till champagne bygger på smakerna sälta och syra och något som är fett. Jag kör själv alltid potatischips, lika enkelt som gott och passande, och till de spröda chipsen hörde en mild färskostkräm som hade smaksatts med lite citronsaft, salt och svartpeppar.

Domaine Bernard Defaix är en av de klassiska firmorna i Chablis, grundad i slutet av det för distriktet krisdrabbade 1950-talet med bara två hektar vingård. Idag är firman större, välmående och riktigt bra. Den 2013 Chablis Premier Cru Les Lys som skänktes upp i glaset var oväntat ren och frisk, årgången är nämligen en av de mest krävande i mannaminna till följd av stora problem med röta. De flesta viner har fått en något sötaktig frukt, den finns det såklart stråk av även i det här vinet, och en lite mindre uttalad mineralitet. Det här vinet hade dock en trevlig och faktiskt rätt uttalad spänst och sälta av mineralitet och den elegans som jag noterade i doften och smaken var riktigt tilltalande.

Vi körde en ganska enkelt tillagad förrätt som matchar chablisviner perfekt, en skummande soppa kokt av schalottenlök som svettas i smör varefter man slår på massor av ostron och deras spad, vitt vin och grädde och kokar ihop under några minuter innan det hela mixas slätt och silas genom en finmaskig sil. Precis inför servering kokas soppan upp och mixas skummande. I botten på tallriken låg en tartar av finskuren färsk pilgrimsmussla som hade smaksatts med salt, peppar och lite kryddkrasse och den värmdes bara upp lätt och hastigt tack vare att den varma soppan slogs över.

Jag är inte särskilt förtjust i röda viner från Sydafrika, även om problemet med brända och rustika fruktatomer till största del är åtgärdat har många viner fortfarande en rätt rustik och inte helt rent nyans i den annars fina fruktigheten. Det finns dock firmor som aldrig har gjort viner med den typen av karaktärer och en av dem är anrika Stellenzicht Estate i Stellenbosch. Jag hade låtit dubbeldekantera den fortfarande unga 2005 Syrah som till en början var lite knuten, men ren och ganska djupt fruktig. De lätt kryddiga och även läckert animaliska stråk som fanns i doften, blommade ut och blev mer komplexa med luftningen och efter cirka tre timmar var vinet riktigt gott med en medelfyllig och fruktig kropp med balanserad syra, fina tanniner och bara en liten nyans av de franska, amerikanska och slovenska ekfat som till ungefär en tredjedel var nya för den faktiskt hela tre år långa lagringen.

Eftersom vinet var smakrikt men inte påtagligt kraftigt, ville jag servera en medelkraftig men ändå något sånär elegant rätt. Valet föll på en kalventrecôte som helstektes och trancherades precis inför servering. I den mån vinet skulle ha varit strävt (nu var det inte det) hade vi lagt till en potatis- och västerbottenostkaka för att fånga upp strävheten och för att aromspegla vinets lite kryddiga och köttiga dofter lade vi till en djupt smakande rödvinssås som hade kokats in med rostad vitlök och sydfranska örter, och lite stekt pancetta som gav anrättningen den rätta animaliska tonen. Kål i alla dess former är underskattat men väldigt fina tillbehör till en lång rad viner, gärna något komplexa sådana. Till den här rätten hade strimlad spetskål smörsauterats med fint skurna små blomkålsbuketter. Det blev en väldigt lyckad kombination.

De lätta och eleganta vinerna från Mosel är alltid roliga att servera till rätter som trivs tillsammans med något söta viner, exempelvis ank- och gåslever samt olika sorters ostar. Just ost blev det den här kvällen, en verkligt fin tolkning av den franska brieosten som toppades med lite apelsinblomshonung för att hitta rätt smakbalans mot vinets sötma. Osten kom från den lokala tillverkaren Wernergårdens Mejeri och hade fått namnet Krona.

Vinet 2012 Riesling Eitelsbacher Spätlese kom från Weingut Karthäuserhofberg i närheten av staden Trier i den del av distriktet Mosel som ligger utefter floden Ruwer. Det här är en klassisk och riktigt fin vinegendom som idag har 19 hektar vingårdar, däribland det här vingårdsläget med mager skifferjord som bidrar med en fint stenig mineralitet i doft och smakupplevelse. Ett par procent Pinot Blanc ska tydligen ingå i vinet, men det är känslan av Riesling som totalt dominerar detta läckert citrus- och persikoaromatisk vin, som har en ursprungstypiskt låg alkoholhalt (7.5 procent) och frisk syra (höga 9.7 gram per liter) och en förföriskt elegant sötma på 58 gram per liter. Sötman till trots skulle smaken upplevas frisk, sötman noterades främst i början och mot mitten av smakupplevelsen, innan syran och mineraliteten fick sötman att klinga av nästan helt i eftersmaken. Ett helt perfekt ostvin som gjorde alla gäster lyriska av njutning.

En annan vinstil som är underskattad och tyvärr emellanåt helt bortglömt är den söta tokajern. Det vin jag hade valt den här kvällen kom från spanskägda Bodegas Oremus och var deras 2011 Late Harvest, en cuvée av hälften Furmint, 30 procent Hárslevelü samt 15 procent Zéte och några procent Muskat. Syran var mer eller mindre densamma som i det tyska vinet, men med en restsötma på 117 gram var denna sent skördade (cirka 80 procent av druvorna var botrytisangripna) tokajer ett fylligare och framför allt påtagligt mycket sötare vin. Den fem månader långa lagringen i ungerska ekfat hade inte gett vinet något direkt ekfatskaraktär, men jag kunde förnimma en mild vaniljnyans i den absolut rena och elegant gulfruktiga doften.
 
Desserten balanserade och speglade vinet fullkomligt, den vita chokladmoussen hade precis rätt smakrikedom och sötma och vinets gula fruktighet och friska syra balanserades perfekt av inslaget av passionsfrukt.
   Det som sedan hände kanske vi ska låta vara osagt, sånär som på att kalaset fortsatte i den lilla trevliga puben som är inhyst i en huslänga ett kort stenkast bort från själva restaurangen. Lite sköna drinkar kan man ju alltid tänka sig, så det blev både en eller kanske två Margarita och en Old Fashioned, bland annat.
   Så vad ska ja säga, två kvällar i Avesta var ju inte så tokigt som tvivlarna jag talade med inför det här gästspelet hade befarat. Tvärtom blev det riktigt trevligt, mycket tack vare krögarfamiljen som så passionerat driver både Bjurfors Hotell och Konferens och två restauranger inne i Avesta, den lilla musikorienterade restaurangen The White Monkey och den O’Learys han öppnade för ett par år sedan.  Det skulle inte förvåna mig om jag tar mig tillbaka hit framöver, antingen för ett gästspel eller bara för att hänga en natt eller två när Leif tar hit något skön amerikansk artist och kör en fullfjädrad musikkväll. För sånt gör han ju också …

Inga kommentarer: