Whitehouse-Crawford den 20 maj

Walla Walla är sanna mina ord ingen metropol. Varje gång jag har varit här har besöken föregåtts av en omkring fem timmar lång bilresa från antingen Seattle i Washington State eller som nu från Portland i Oregon. Walla Walla ligger egentligen mitt ute i öknen och även om jordbruket är viktigt och vinindustrin har vuxit sig stark de senaste tio åren, känner man att man är långt borta från den mest utvecklade civilisationen. Trots det finns det numera ett antal bra restauranger här, och ett par hotell som är alltifrån okej till riktigt bra – upplever jag på de flesta ställen att den där extra klon i detaljerna än så länge saknas. Men hit åker jag och trots den långa resan gör jag det gärna, för här ligger ett antal fantastiska producenter och flera av dem skulle nu besökas med mitt sällskap av livsnjutare i följe.

   Vi hade börjat dagen, eller rättare sagt eftermiddagen, hos den intressanta firman Rasa Vineyards som gör ett tiotal viner, främst röda men ett par vita, av huvudsakligen Rhônedruvor som Syrah och Grenache och Bordeauxdruvor i olika cuvéer. Ägaren och vinmakaren Billo Navarane fångades av vinet i början av 2000-talet, då han arbetade som tekniker och utvecklare inom datorer för Hewlett-Packard och till slut var det så starkt att han flyttade till Kalifornien för att studera vitikultur och oenologi vid UC Davis. Tanken var att köpa vingårdar i Sonoma County eller Napa Valley, så såg i alla fall drömmen ut, men verkligen såg helt annorlunda ut – för 15 år sedan kostade en hektar mark med bra läge ungefär 142 000 dollar (idag ligger priset på det tre- eller fyrdubbla), medan motsvarande areal planterad vingård i Washington State landade på drygt 10 000 dollar per hektar. Sagt och gjort, man flyttade hit och grundade sin vinfirma 2006.

   Vi hade en riktigt fin provning här och ett av vinerna som imponerade mest var 2016 Living the Limelight, ett vin som görs till 93 procent av Petit Verdot, en sällan ”ensambuteljerad” bordeauxdruva som brukar kännetecknas av massiva tanniner och behov av lång lagring. Men det här vinet var sensationellt elegant, det hade en medelstor doft och smak, fint blommig med nyanser av viol och en nästan bläckig jordighet som gav komplexitet, och i smaken fanns både fräschör och mineralitet. Det var så läckert att jag köpte med mig en flaska hem till kommande njutning.

 

Kvällen skulle vi tillbringa på en av stadens bästa restauranger, eller rättare sagt den allra bästa, Whitehouse-Crawford, där jag alltid brukar äta när jag är här. Restaurangen ligger mitt inne i staden i en gammal industrilokal med tegelväggar, högt till tak med den gamla bjälkstrukturen bevarad och med ett massivt gammalt trägolv. Allt är dock renoverat till modern standard och mitt i allt det rustika klassiska finns det en elegant känsla. Matsalen är stor och luftig, det finns en liten sittgrupp framför en öppen spis, man har en liten hörna med en bar som brukar vara uppskattad och livlig, det finns ett chambre separée och utefter ena sidan av matsalen ett öppet kök med en bardisk framför köksluckan. Här brukar jag sitta när jag reser ensam.

   Nu var vi 13 personer och skulle sitta vid ett långbord – som visade sig vara uppdukat för bara tio personer.

   ”Det är inga problem, vi fixar till det här på ett par sekunder”, sa vår servitör som var en absolut pärla, flink och lyhörd, serviceinriktad ut i fingerspetsarna och en absolut förebild i hur man ta emot gäster. Så serviceinriktade och trevliga skulle vi under hela kvällen fortsatt komma att uppleva de andra servicegivarna i matsalen. Det blev full poäng på servicen!

 

Vinlistan, som också ligger på deras hemsida, hade jag såklart granskat innan för att leta upp ett antal spännande viner att njuta av – men jag är inte bara ute efter att vinerna ska vara d godaste, jag vill visa upp en bredd av den lokala vinkulturen för de vänner som följer med mig på mina resor. På den här listan hade jag hittat ett par viner från den högintressanta producenten Long Shadows Vintners, som grundades av Allen Shoup för 15 år sedan med en helt annan idé än vad som brukligt är. Allen ville inte själv göra vinerna, utan låta en handfull toppvinmakare från olika delar av världen tolka de druvor och den terroir som finns i den här delen av Washington State.

   Jag hade hittat tre viner från dem, det första 2016 Riesling Poet’s Leap, som görs i samarbete med Armin Diel från Schlossgut Diel i Tyskland. ”Han söker alltid ett vin med stor fräschör och tydlig mineralitet, ett vin med så lite fenoler som möjligt eftersom det skulle ge vinet bitterhet”, berättade vinmakaren Gilles Nicault som sköter det dagliga arbetet i vineriet, som ligger utanför Walla Walla. Druvorna skördas i fyra vingårdar, framför allt Sonnet Vineyard (som ger mineralitet och struktur) som planterades med tyska kloner av Riesling 2004, från Phil Church Vineyard i Yakima Valley (den delen ger citrus, syra och blommighet) samt från Weinbau Vineyard och Dionysos Vineyard. Druvorna skördas vid låga 20–21 Brix, de pressas försiktigt i hela klasar och musten jäses sedan i ståltankar och för att bevara fräschören låter man blockera den malolaktiska jäsningen. Vinet har en alkoholhalt på 12.3 procent, en syra på 8.1 gram per liter och en restsötma på cirka 13 gram per liter. Det här är ett alldeles utmärkt vin, ett av de allra finaste av Riesling i Washington State. Det har en stor och ren doft, blommig och aromatisk i en väldigt aromatisk stil med stor elegant, frisk syra, len textur och till och med tydlig mineralitet. Det har en inledande mjuk fruktsötma, men en helt torr och syrafrisk finish.

 

Vi tog in en trerättersmeny för 62 dollar per person, och man kunde välja fritt bland ett antal förrätter, varmrätter och desserter. Jag började min meny med raviolis fyllda med räkor och bottarga (riven torkad romsäck från pilgrimsmusslor) som serverades med en smörsås och färska gröna ärter. Det var en rätt som passade fint till rieslingvinet, faktiskt också till det svalt serverade pinotvinet.

 

Jag hade också förbeställt ett vin från en av de bästa producenterna av Pinot Noir i Willamette Valley i Oregon, Arteberry-Maresh. Firman grundades 2005, men familjen har odlat vin här sedan mitten av 1970-talet, och vinerna görs av den unga Jim Maresh som gör en svit supereleganta viner av Chardonnay och Pinot Noir från familjens egna 18.20 hektar stora vingårdar, samt från kontrakterade odlare. Han utför sitt hantverk i både vingård och vineri med största försiktighet och noggrannhet, vilket också märks i hans silkeslena, elegant parfymerade och superbt balanserade viner som alltid har en måttlig alkohol, 12.8 procent i just det vin jag hade beställt.

   ”Jag är en enkel vinmakare, jag vet inte hur man göra några tricks och förstår i alla fall inte varför och när man i så fall skulle utföra dem”, berättade Jim för mig en gång.

   I glaset hade vi hans röda instegsvin, 2014 Dundee Hills Pinot Noir, som är gott nog och verkligen visar riktningen på vinerna, även om det är de vingårdsbetecknade och mer sällsynta vinerna som är det mest exceptionella. Det här vinet görs av druvor från ett par vingårdar uppe i appellationen Dundee Hills, vars röda vulkaniska jord på ett fantastiskt sätt lyfter pinotvinernas röda fruktparfym och blommighet. Det finns en ljuvlig lätthet i det här vinet, ändå ett seriöst djup, därtill en stor fräschör och finstilta tanniner som håller ihop vinet. Det enda som skiljer det från en klassisk röd bourgogne är att det vinet inte har någon kalkig mineralitet, för övrigt är det påtagligt burgundiskt.

 

Vi skulle sedan återgå till Long Shadows Vintners och två av deras viner. Det första av dem var 2015 Pedestal som görs i samarbete med den världsberömda vinmakaren och konsulten Michel Rolland. Det är en cuvée av cirka 85 procent Merlot med Cabernet Sauvignon samt lite Cabernet Franc och Petit Verdot. Också till det här vinet har man sökt druvor av högsta kvalitet, från Tapteil i Red Mountain och den närliggande Dionysos Vineyard, samt Weinbau Vineyard och Conner Lee Vineyard i Wahluke Slopes (de senare två bidrar med mörk frukt och rik kropp), idel kända vingårdar. Musten jäses i ståltankar och vinet dras sedan över till franska ekfat, cirka 85 procent nya, för malolaktisk jäsning och lagring i ett drygt år. Det har en stor och rikt fruktig doft och smak med nyanser av blåbär och violpastill och som ett fortfarande väldigt ungt vin även en lite kryddig ton från ekfaten. Det var dock lite knutet i början, allra bäst hade nog varit att låta det luftas i karaff en timma, med tiden i glaset blommade det upp fint och vann då också en allt rikare och yppigare kropp.

I glaset intill kom det vin av Cabernet Sauvignon, uteslutande faktiskt, som görs i samarbete mellan Long Shadows Vintners och den i Napa Valley smått legendariska men numera pensionerade vinmakaren Randy Dunn. Vinet hette 2015 Feather och druvorna kommer framför allt från Stone Tree Vineyard och Weinbau Vineyard i Wahluke Slope (dessa vingårdar ger struktur och en mörk och tät frukt) och The Benches i Horse Heaven Hills (fruktighet och elegans). Musten jäses i ståltankar och vinet dras sedan över till franska ekfat, cirka 90 procent nya, för malolaktisk jäsning och lagring. Det här är det bästa och mest komplexa av de röda vinerna hos Long Shadows Vintners. Precis som merlotvinet, var det här vinet stängt precis när det slogs upp i glaset, men med 15 minuters luft hände det saker. Det fick då en djup, tät och något koncentrerad men samtidigt stilfull och komplex doft med inslag av ceder, blyerts och bläck, jämfört med merlotvinet hade de en mycket tätare struktur med fasta tanniner, men med en överlag mycket fin balans.

   Det var kul att prova (och dricka) de tre vinerna från Long Shadows Vintners. De har också samarbete med Philippe Melka (välkänd vinmakarkonsult i Kalifornien), John Duval (före detta vinmakare på Penfolds, bland annat för Grange) och Ambrogio (i Toscana). Också dessa viner är bra, men dem lämnade därhän den här gången.  

 

Min varmrätt blev en filé av lokalt uppfödd kossa, stekt medium rare enligt mina önskemål och serverad med en god rödvinssås, smörstekt svamp och en puré av potatis. Förvisso en inte alltför märkvärdig rätt, men god och i precis rätt smakintensitet till de röda vinerna. Inte för att merlotvinet behövde någon avrundning, men cabernetvinets tanninstruktur kom att upplevas lite lenare tack vare den krämiga potatisen.

Den karismatiska rockstjärnan och vinmakaren Charles Smith har förmågan att både producera viner som är så publika att alla gillar dem, och viner som imponerar på högre och ibland också högsta nivå. Ambitionen är alltid att göra goda viner, goda att dricka som unga och om det finns potential att lagra dem också goda som mogna. En av gästerna hade med sig en flaska till restaurangen (”bring your own” mot en korkavgift är vanligt i USA, en lysande idé!) som vi med ett glatt och nyfiket ”Självklart, vad kul, vilket fantastiskt vin ni har tagit med!” från vår sommelier fick serverat för en korkavgift på 25 dollar. Vinet kom just från Charles Smith och hans K Vintners och var en 2012 The Hidden Syrah Northridge Vineyard, ett druvrent vin av Syrah från bara ett par rader i den här vingården i appellationen Wahluke Slope. Charles brukar vinifiera merparten av sina toppviner av Syrah med en del hela druvklasar och det har också skett här, i små öppna jäsningstankar med regelbunden nerpressning av skalkrosset. Vinet har en mörk och något kryddig doft, aningen köttig också, men den var till en början lite knuten och nästan stum. Först med luft i glaset, en kvart till att börja med men än mer efter ytterligare en kvart, började vinets doft att veckla ut sig och det blev allt kryddigare och djupare mörkfruktigt med tiden. Och såklart godare också. Min varmrätt hade jag dessvärre hunnit få i mig när vinet uppförde sig allra mest och bäst, men det var också gott att dricka på egen hand.

Min meny avslutades med en dessert, en god maräng med krispig yta men ett gott segt innanmäte och en liten doftnyans av rom. Till den hörde lite bakad rabarber och färska jordgubbar, lite melass av granatäpple och till det vispad grädde med vanilj.
   Sammantaget blev det en underbar kväll med god mat, väldigt goda viner, en härlig miljö och en service och välvilja i absoluta toppklass. Ska du till Walla Walla är en kväll på Whitehouse-Crawford att rekommendera.